LITTERATUR

 

Festskrift till Arthur Thomson den 6 november 1961. Sthm, Göteborg, Uppsala 1961. Almqvist & Wiksell. XVI + 278 s. Inb. kr. 38,00.

    På sin 70-årsdag hyllades f. universitetskansler Arthur Thomson med föreliggande ståtliga festskrift, som innehåller en rad betydelsefulla och fängslande bidrag med ämnen främst från jubilarens egna forskningsområden på gränsmarkerna mellan ekonomisk historia, statskunskap, sociologi och rättsvetenskap. Juristerna ha all anledning att ihågkomma Arthur Thomson för hans insatser för de juridiska fakulteternas utveckling; hans namn är särskilt förknippat med tillkomsten av 1957 års genomgripande reform av studieordningen för de juridiska och samhällsvetenskapliga examina och de därav betingade förstärkningarna av de juridiska fakulteternas organisation.
    Bland de i festskriften ingående bidragen äro tre uppsatser ägnade att särskilt tilldraga sig intresse från rättsvetenskaplig synpunkt. Under rubriken »Likt och olikt i nordisk offentlig rätt» ger prof. NILS HERLITZ en instruktiv översikt över skiljaktigheterna mellan de nordiska länderna ifråga om rättsliga traditioner och synsätt beträffande en rad statsrättsliga och förvaltningsrättsliga grundfrågor, t. ex. spörsmålen om centralisering och decentralisering samt medborgarnas deltagande i förvaltningen, allmänna handlingars offentlighet, rättsskyddet inom förvaltningen och ombudsmannainstitutionernas uppgifter. Samtidigt påvisas den inbördes påverkan mellan rättsordningarna, som kan skönjas i lagreformer och förslag på olika områden av den offentliga rätten.
    En ytterst intresseväckande framställning av historisk och statsrättslig natur utgör prof. NILS STJERNQUISTS studie rörande »Förklaring av lag och förklaring av lagens rätta mening». Uppsatsen bör lämpligen studeras i sitt sammanhang med samme författares undersökning av 1800-talets statsrättsliga praxis ifråga om lagförklaring genom samfällda beslut (i Statsvetenskaplig tidskrift 1961 s. 289 ff). Stjernquist påvisar att vår RF rör sig med tvenne olika lagförklaringsinstitut med skilda historiska rötter, vilka emellertid i viss mån sammanblandats av 1809 års grundlagstiftare. I ena fallet (RF § 20) rör det sig om en verksamhet som ligger inom den dömande maktens kompetenssfär enligt den klassiska maktfördelningsläran, i det andra (RF §§ 83 och 88) utgör lagförklaringen en speciell form av lagstiftning. Den nämnda sammanblandningen vållade åtskillig oklarhet vid institutens användning under förra århundradet, och missförstånden om innebörden av HD:s befogenheter göra sig stundom påminta ända in i våra dagar (jfr den nedan anmärkta debatten om riksdagsmans straffrättsliga immunitet). Stjernquists på primärstudier grundade undersökning av praxis visar att båda formerna av lagförklaring kommit ur bruk. Stadgandet i RF § 20 synes sålunda ej ha använts efter 1865, även om i några enstaka fall framställning gjorts till HD om förklaring av

lagens rätta förstånd men avvisats. Förf. påvisar dock det intressanta faktum att HD i några fall motiverat sitt beslut med att det ifrågavarande lagstället »tydligt och klart» uttalade en viss regel; med fog betecknar han ett dylikt beslut som en »negativ» form av lagförklaring. Vad åter angår lagförklaring, avgiven av riksdagen i form av en lagstiftningsakt, visar Stjernquist i nyssnämnda uppsats hurusom institutet först efter hand avtagit i praktisk betydelse; efter 1918 har dylik lagförklaring icke givits, även om yrkanden härom vid skilda tillfällen framförts motionsvägen. Förf. uppehåller sig i festskriftsuppsatsen vid de antagliga orsakerna till att RF § 20 tämligen tidigt förlorat sin praktiska betydelse. Han framför därvid intressanta synpunkter på förskjutningen från äldre tider i fråga om synen på förhållandet mellan folkrepresentationen och domaremakt samt mellan de skilda domstolsinstanserna. Lagstiftningsarbetets allt snabbare takt och lagstiftningens större utförlighet och — åtminstone på åtskilliga centrala rättsområden — höjda kvalitet samt HD:s stundom visade obenägenhet att anse förklaring av lagens rätta förstånd erforderlig ha, såsom Stjernquist påvisar, kraftigt påskyndat ifrågavarande utveckling. Av intresse vore också att närmare undersöka det samband som möjligen kan råda mellan de av Stjernquist påpekade förhållandena och en förändrad uppfattning av lagtillämpningens metoder och domarens relativa frihet i förhållande till en föråldrad lagtext och väl även till lagstiftarens s. k. vilja vid lagens tillkomst. Här som på andra områden av vår rättskällelära vänta intressanta uppgifter på insatser från forskningens sida. En historisk utveckling kan väl förmodas ha förelupit från lagpositivismens tänkesätt fram till den moderna rättstilllämpningsmetod som synes tillägga domstolarna (särskilt i högsta instans) en rörelsefrihet i förhållande även till nyare lagtext, vilken frihet illa rimmar sig med de föreställningar som sannolikt hysts av våra grundlagstiftare om förhållandet mellan lagstiftande och lagskipande funktioner. Nils Stjernquists undersökningar om lagförklaringsinstitutet utgöra ett betydelsefullt incitament till vidare forskningar på ett av den allmänna rättslärans viktigaste områden.
    Det sista av de bidrag till den Thomsonska festskriften som här särskilt skola uppmärksammas är prof. HALVAR SUNDBERGS inträngande studie »Om riksdagsmans immunitet». Det grundlagsstadgande (RF § 110 st. 1 p. 1) som tillförsäkrar riksdagsman det betydelsefulla privilegiet att bl. a. ej kunna »ställas under tilltal» för »sina gärningar eller yttranden i denna egenskap», utan att den kammare han tillhör med en starkt kvalificerad majoritet lämnat sitt tillstånd därtill, har nyligen aktualiserats i ett fall som väckt mycken debatt och föranlett åtskilliga mer eller mindre välbetänkta aktioner vid de tvenne senaste årens riksdagar. Efter en grundlig analys och diskussion av stadgandets historiska bakgrund och skälen för olika tolkningsalternativ kommer förf. till det resultatet, att vederbörande kammares medgivande kräves för väckande av åtal, d. v. s. yrkande om kriminellt ansvar för gärning eller yttrande av riksdagsman i denna hans egenskap. Däremot innebär lagrummet intet hinder för att ersättningskrav i vanlig ordning framställes från enskild mans sida, om han förmenar sig lidit skada genom riksdagsmans yttrande eller åtgöranden.

Sundbergs argumentering synes helt bindande, och enahanda ståndpunkt har i det aktuella fallet intagits av HD:s majoritet (4 röstermot 1). Till spörsmålet huru riksdagsmans immunitetsskydd bör utformas de lege ferenda tillkommer det nu närmast den sittande författningsutredningen att taga ståndpunkt. Enligt anmälarens mening vore det olyckligt, om man under intrycket av de varken juridiskt eller politiskt väl genomtänkta opinionsyttringar, som förekommit inom riksdagen, ytterligare utvidgade riksdagsmans frihet från rättsligt ansvar för sina gärningar i samband med utövningen av hans viktiga medborgerliga förtroendeuppdrag. Till denna lagstiftningspolitiska fråga hoppas anmälaren att få återkomma i annat sammanhang.
    Utrymmet tillåter icke en redovisning av övriga bidrag till den föreliggande festskriften. Man vill emellertid varmt rekommendera dem alla såsom en berikande och stimulerande lektyr för jurister av alla professioner. De spänna över vida områden och föra såtillvida tankarna till jubilarens mångfrestande verksamhet och hans rika vetenskapliga register, vilket gett en fyllig klang åt hans lärda och värdebeständiga samhällsvetenskapliga produktion.

Ivar Agge