ROBERT BECH. Adcitation og Litisdenuntiation. Kbhvn 1961. Juristforbundets forlag. XII + 290 s. Dkr. 30,00.
Antag att A, som är bosatt i Stockholm, säljer en begagnad bil till B, som bor i Örebro, samt att den senare omgående vidareförsäljer bilen till C, som har sin bostad i Karlstad. Då C använt bilen några veckor, kan han ej starta densamma. Reparationsverkstaden förklarar att det kostar omkring 1 000 kr. att sätta bilen i användbart skick. C stämmer då B till rådhusrätten i Örebro och yrkar skadestånd för felet på bilen. B, som anser sig lurad av A, önskar stämma in denne i samma mål för att där kunna göra gällande sitt regressanspråk.
Att detta går för sig enligt svensk rätt framgår av kumulationsregeln i RB 14:5 samt den därtill anknutna regeln om forum connexitatis i RB 10: 14 st. 3. Någon motsvarighet till dessa stadganden finns däremot inte i den danska processlagen (Rpl), vilket föranlett den slutsatsen att enligt dansk rätt B inte skulle ha någon möjlighet att dra A från dennes eget forum och erhålla regresstvisten handlagd tillsammans med huvudmålet. I den ovannämnda avhandlingen, som nyligen förskaffat dess författare juris doktorsgraden vid Aarhus universitet, hävdas emellertid att man för den danska rättens del borde komma till samma resultat som enligt RB genom tillämpning av Rpl §§ 253 p. 1 och 245. Det förra stadgandet har följande lydelse:
Sagsøgeren kan andrage på at måtte tilstævne (adcitere) trediemand for at få dom over ham enten alternativt eller tilsammen med sagvolderen.
Detta stadgande anknyter till Rpl §§ 250 och 245. Den förra bestämmelsen angår ursprunglig subjektiv kumulation och har ungefär samma innehåll som RB 14:2, medan den senare stadgar om forum connexitatis för detta fall och sålunda motsvarar RB 14: 10 st. 1 p. 1. Däremot har det ovan återgivna lagrummet ingen motsvarighet i svensk rätt. Betydelsen härav framgår av följande exempel. Y och Z, som bor på olika håll, har gemensamt förpliktat sig att betala X en större summa pengar. Har X väckt talan mot Y vid dennes forum, kan han enligt svensk rätt inte under rättegången »adcitera» Z att jämte Y svara i målet. Gör Z foruminvändning, skall det mot denne väckta käromålet avvisas. Detta är däremot inte fallet enligt dansk rätt. Enligt Rpl § 253 jfrd med § 245 är Z skyldig att svara vid Y:s forum även då han i efterhand instämts i målet.
Att Rpl § 253 skulle äga tillämpning även i det inledningsvis omnämnda regressfallet har däremot inte tidigare antagits i dansk rätt. Av förarbetena till stadgandet framgår att detta icke varit meningen
och såväl i domstolspraxis som inom doktrinen har man intagit samma ståndpunkt. Uppenbarligen kan det också vara fråga endast om en analog tillämpning av det ifrågavarande lagrummet. I detta berörs ju endast en av käranden företagen adcitation, medan det i regressfallet är svaranden som tar initiativet till indragandet av en tredjeman i rättegången.
I början av avhandlingen deklarerar författaren vilken metod hankommer att begagna vid argumentationen för det av honom hävdade analogislutet. Det heter härom:
Skal man nærmere præcisere denne fremgangsmåde, foretrækker jeg —fremfor at tale om at søge ind til lovens »mening» eller til bagved loven liggende »grundsætninger», hvoraf den tilstræbte regeldannelse kan siges at være et »udslag» — at formulere proceduren i overensstemmelse med mere moderne teleologiske metoder således: Problemet maa være at finde frem til de formål, loven på baggrund af den bestående retstilstand må formodes at ville realisere i de tilfælde, der med sikkerhed falder ind under regeln, og at utfinde, hvilken vægt loven herved tillægger modstående hensyn. Derefter må undersøges om tilsvarende formål kan realiseres gennom den eller de opstillede supplerende regler under tilsvarende iakttagelse av modstående hensyn.
Då det av författaren behandlade problemet saknar intresse för den svenska rättens del, skall jag inte ta tidskriftens hårt ansträngda utrymme i anspråk för någon redogörelse för hur denne utför sin argumentation. I stort sett synes mig emellertid framställningen stå på ett högt plan. Stilen är klar och redig och resonemangen stringenta. Då författaren dessutom både är uppslagsrik och har gott juridiskt omdöme, tar man med intresse del av hans bevisföring. Avhandlingens värde förhöjs vidare därutav att i densamma redovisas inte blott ett stort antal rättsfall utan även material från författarens egen advokatpraktik vilket han erhållit genom intervjuer med domare och advokater.
Trots avhandlingens förtjänster är jag dock inte säker på att författarens argumentation kommer att övertyga de danska domstolarna om att dessa bör ändra sin praxis i överensstämmelse med den rekommendation, som ges i avhandlingen. Och detta beror inte på att skälen för en analog tillämpning av Rpl § 253 i regressfallen skulle vara svaga. Dessa synes mig tvärtom vara mycket starka. Men framställningen präglas ej av någon konsekvent tillämpning av den ovan refererade teleologiska metoden. Författaren gör inte klar skillnad mellan ändamålsresonemang de lege lata och de lege ferenda och läsaren lämnas stundom i ovisshet om till vilken kategori ett visst sådant är att hänföra. Förmodligen beror detta på att han ej heller givit någon riktigt inträngande analys av den funktion, som adcitationsregeln i Rpl § 253 och därmed sammanhängande lagrum har »i de tilfælde, der med sikkerhed falder in under regeln». Detta medför också att läsaren inte får någon klar bild av de olika omständigheter, varpå analogislutet grundas, och det funktionella sambandet dem emellan. Särskilt påfallande är den styvmoderliga behandlingen av sådana bestämmelser i Rpl, vilka syftar till att eliminera de olägenheter som kan uppkomma genom att ett nytt mål i efterhand kumuleras med det ursprungliga. Dessa bestämmelser synes mig förtjäna särskild uppmärksamhet, enär
jag skulle tro det vara vanligare i regressfallen än i de situationer, som med säkerhet kan subsumeras under ordalagen i Rpl § 253, attadcitationsmålets utgång delvis blir beroende av helt andra frågor än huvudmålets.
I ett särskilt kapitel redogör författaren för »Adcitationsinstitutet i hyrdyrvoldgiftsloven». Denna lag — om vars existens åtminstone jag saknat varje kunskap — synes mig vara av stort intresse även ur andrasynpunkter än dem författaren haft anledning att uppmärksamma. Kreatursförsäljningar spelar naturligtvis stor roll i Danmark och vid sådana är »fel i vara» förhållandevis vanligt förekommande. De tvister, som då uppkommer, kan innehålla invecklade bevis- och rättsfrågor, särskilt som det ifrågavarande djuret ej sällan varit föremål för flera försäljningar innan felet upptäckes. Då därtill kommer dels att detta ofta hänför sig till ett levande djur dels att det i regel rör sig om förhållandevis små belopp, kan man förstå att den lämpligaste ordningen för slitandet av dessa tvister måste utgöra ett ganska invecklat rättspolitiskt problem.
År 1907 tillkom en lag rörande ett särskilt skiljemannaförfarande för tvister av nu nämnt slag. Då detta visade sig mindre tillfredsställande, ersattes detsamma 1939 med ett speciellt domstolsförfarande. Detta inleds visserligen med en »forligsmægling for voldgiftsformanden» men skulle denne misslyckas i sin verksamhet, hänskjuts tvisten till bedömande av ett tremannakollegium bestående av underrättsdomaren på platsen, den nyssnämnde voldgiftsformanden samt en ytterligare sakkunnig lekman. Ehuru denna myndighet betecknas som »voldgiftsretten» synes den mig snarast ha karaktär av specialdomstol. Handläggningen är emellertid påfallande snabb och möjligheten att fullfölja talan till högre rätt högst begränsad.
Dessa förhållanden förtjänar att uppmärksammas av dem som intresserar sig för frågan hur man skall finna någon lämplig form för slitande av civila tvister i det moderna samhället. För att uppnå större säkerhet har man i dansk rätt ersatt ett skiljemannaförfarande med en specialprocess, där domstolen utgöres av den ordinarie domaren och ett sakkunnigt lekmannaelement. Men för att förfarandet samtidigt skall vara snabbt och billigt har rätten till fullföljd gjorts mer begränsad än inom den ordinarie civilprocessen. Är detta ej en händelse som ser ut som en tanke?
Per Olof Ekelöf