ARNE TRANKELL. Magi och förnuft i människobedömning. Sthm 1961. Bonniers. 196 s. Kr. 17,50.
Det är inte underligt om denna bok, författad av professorn i pedagogik och pedagogisk psykologi vid Stockholms universitet ARNE TRANKELL, skulle ha väckt en viss irritation i domarkretsar — inte minst genom sin utmanande titel. Men det vore beklagligt om i så fall irritationen skulle föranleda att boken lämnades utan beaktande. Det är alltför sällan som företrädare för juridikens »hjälpvetenskaper» —som en del vetenskaper ofta kallas av juristerna — ger sig in i närkamp på den juridiska arenan. Det är tacknämligt att Trankell gjort så. Vad han har att säga är för det mesta intressant, och de problem
som han uppehåller sig vid är av utomordentlig betydelse i flera hänseenden.
Den som inköpt boken efter att dessförinnan ha följt med i tidskrifts- och dagstidningsdebatten kan knappast undgå ett första intryck av förvåning. Varken av förf. i förordet eller av förlaget i reklamen på baksidan anges att några av de viktigaste uppsatserna i boken är publicerade tidigare (i SvJT 1956 s. 81 ff och i Dagens Nyheter den 3 och den 4 jan. 1961). Underlåtenheten skulle kanske vara försvarlig om dessa uppsatser nu vore sakligt bearbetade och konfronterade med varandra. Så är emellertid inte fallet. Bearbetningen synes ha varit av blott formell art, och detta trots att det för bedömningen av förf:s teser är nödvändigt att ställa samman uttalanden som har gjorts på skilda håll. Hur förhåller det sig exempelvis med sammanhanget mellan å ena sidan förf:s kritik av den »metodiska purismen» i den psykologiska forskningen (s. 95 ff) och å andra sidan hans kritik av den »amatörpsykologi» som domaren ofta bedriver? Hur bred är den plattform som förf. står på när han utslungar sin kritik åt höger och åt vänster (jfr t. ex. s. 100 och s. 127)? Och borde inte förf:s beaktansvärda kommentarer till hovrättsdomen i det s. k. möllermålet (särskilt s. 131) ha föranlett honom till en helt annan nyansering av den tidigare framförda kritiken mot underrättens dom i samma mål? Vad som i första hand bör eftersträvas är väl att domstolsfunktionärerna i de svåravgjorda målen inte tar sin tillflykt i intetsägande fraser (t. ex. »med hänsyn till omständigheterna förtjänar vittnet tilltro») utan att de begagnar formuleringar som ger möjlighet till en kritisk granskning av tankegångarna. Skall detta kunna åstadkommas måste den kritiska analysen paras framförallt med respekt för öppenhjärtigheten; menar man att kritiken bör ge anledning till värdeomdömen om domaren så tycks det mig som om den domare borde komma lindrigast undan som verkligen givit kritikern ett material att arbeta med.
Det värdefulla i Trankells bok är främst de många resonemang och exempel varmed han påvisar faran av att »godtyckligt spekulerande» (s. 128) får fylla ut de luckor i kunskapsmaterialet som förorsakas avatt domaren saknar djupare psykologiska insikter. Vad förf. här har att säga är mycket intressant och givande. Men om man ger förf. rätti hans kritik, vilka konsekvenser följer då av detta? Förf. hävdar att domstolarna borde i större utsträckning än vad hittills förekommit anlita vetenskapligt utbildade psykologer såsom sakkunniga. Att en sådan lösning har sina betänkligheter är emellertid uppenbart (se ELWING i TSA 1959 s. 8 ff), och det problem som här möter är avkomplicerad beskaffenhet. Några frågor som förtjänar uppmärksamhet tycks mig vara följande (varvid jag utgår ifrån att diskussionen i stort sett kan begränsas till att avse brottmålen). Utgör inte en kombination av försiktighet i bevisvärderingen och ett strängt iakttagande av regeln om åklagarens bevisbörda en tillräcklig garanti för att inte bristande psykologiska insikter hos domaren skall få äventyrliga följder för den tilltalade? Är i så fall inte önskemålet om psykologisk sakkunnigbevisning motiverat främst för den händelse man anser att fällande domar borde kunna ges i större utsträckning? Eller skall man därjämte tillgodose den oskyldige tilltalades intresse av att ej blott
bli frikänd »i brist på bevis» utan att även få sin oskuld fastslagen? —Ett fall som väl illustrerar sistnämnda problematik är det av Trankell på ett mästerligt sätt berättade »fallet Lars» (s. 133 ff; även i SvJT 1956 s. 81 ff): en hederlig fönsterputsare hade på goda grunder blivit misstänkt för ett sedlighetsbrott som i själva verket blott utgjorde en liten pojkes fantasiprodukt! Om det i detta fall ej skulle ha utförts någon psykologisk undersökning, skulle fallet då ha resulterat i att fönsterputsaren blivit fälld? Man kan betvivla detta; inte ens åklagaren var ju övertygad om hans skuld. Men säkerligen skulle han ha varit märkt för livet om inte en undersökning företagits som eliminerade alla grunder för misstanke mot honom.
Avslutningsvis skulle jag vilja påpeka att det av Trankell aktualiserade problemet ej kan bedömas isolerat. En vacker dag kan en sociolog komma och säga — förvisso inte utan fog: »Här sitter våra domare ständigt och jämt och tar ställning till frågan huruvida 'det av hänsyn till den allmänna laglydnaden är påkallat, att den brottslige undergår straff (1 § lagen om villkorlig dom). Inte har väl våra domare någon vetenskaplig bakgrund för bedömandet av en sådan fråga?» — Hur skulle en domstol handla därest en åklagare eller en försvarare begärde att en vetenskapligt utbildad sociolog skulle höras rörande problemet om sambandet mellan det enskilda straffet och den allmänna laglydnaden?
Per Olof Bolding