JOHS. ANDENÆS. Avhandlinger og foredrag. Oslo 1962. Universitetsforlaget. 436 s.Inb. Nkr. 45,00.

    Den 7 september 1962 fyllde den norske juristprofessorn Johs. Andenæs femtio år. Till halvsekeldagen lät vänner till Andenæs sammanställa och i en särskild volym utge ett antal av dennes mindre avhandlingar och föredrag. Artiklarna har tidigare varit publicerade på skilda håll, såsom i TfR, NTfK eller SvJT eller i juridiska festskrifter, men till en del även i andra för åtminstone svenska jurister mera svårtillgängliga publikationer. Värdet av att på detta sätt få dem samlade i en volym är därför obestridligt. Av de sammanlagt tjugufem artiklarna faller tio inom straffrättens och kriminologiens område, medan återstoden behandlar spörsmål inom skadeståndsrätten, processrätten, stats- och förvaltningsrätten samt den allmänna rättsläran.

    I sin helhet bär boken vittne om den klokhet, kunnighet och klarhet som gjort och gör Andenæs så uppskattad bland nordiska jurister.

S. R.

 

OLAV LID. Tomtefeste. Oslo 1961 Universitetsforlaget. XVII + 339 s. Inb. Nkr 28,00.

    Förf. disputerade på sin bok vid universitetet i Oslo den 19 juni 1961 och blev den 1 augusti samma år utnämnd till professor i rättsvetenskap vid Norges lantbrukshögskola.
    Redan denna korta notis låter antyda, att boken inte sysslar med julens fröjder utan har med juridik att göra. Vilket rättsligt begrepp betecknar då »tomtefeste» uttryckt i svenska kategorier? Under rubriken »Tomtefeste i andre land» redovisar förf. såvitt rör Sverige det gamla institutet ofri tomt och dess avläggare i modern tid, tomträtten. Härav bör den svenska läsaren dock inte utan vidare dra slutsatsen, att »tomtefeste» och svensk tomträtt är något sånär parallella företeelser. Det är de knappast; »tomtefeste» är ett mera exten-

sivt och på samma gång mera obestämt begrepp än vår tomträtt. Någon legalavgränsning i det civilrättsliga sammanhanget existerar tydligen inte. Förf. —och uppenbarligen norskt språkbruk i gemen — menar med »tomtefeste» en nyttjanderätt till fast egendom, som är jämförelsevis långvarig, total och innebärande befogenhet för nyttjanderättshavaren att ha byggnader eller andra fasta anläggningar på egendomen mot gottgörelse, normalt i form av årlig avgift i pengar. Tomt betyder således här hustomt i största allmänhet och inte detsamma som tomt i den svenska bebyggelse- och fastighetsbildningslagstiftningens mening (en annan sak är att den svenska lagstiftningen numera såsom tomträttsobjekt godtar inte bara tomt i nyssnämnda mening utan varje slags fastighet, men därmed har också, åtminstone teoretiskt, uppgivits kravet på att marken eller del därav skall användas som byggnadsplats). Och upplåtelser av »tomtefeste» kan ingalunda göras bara av vissa offentligrättsliga subjekt såsom fallet är i fråga om den svenska tomträtten. Förf. medger själv, att gränsdragningen mellan »festeretten» och andra nyttjanderätter till fastegendom inte alltid kan följa en schematiskt uppdragen linje utan måste i viss mån bli ett praktiskt spörsmål att lösa från fall till fall. Klart är emellertid att det är det långvariga hos upplåtelsen och dess ändamål att tillförsäkra rättighetshavaren en byggnadsplats vilket i praxis tillmäts det väsentliga avseendet, när det gäller att söka urskilja konturerna hos begreppet »tomtefeste». Enligt vad förf. påstår är nuförtiden ordet »feste» i dagligt tal helt accepterat, då fråga är om denna speciella typ av nyttjanderätt till jord; den ordinära beteckningen »leie» (»leige») begagnas inte härvidlag. Men som sagt: central lagstiftning känner inte termen »tomtefeste»; varken 1935 års tinglysingslov eller 1955 års jordlov använder den.
    Förf:s syfte har varit att fixera institutets kriterier samt i synnerhet att diskutera rättsförhållandet mellan »festaren» och fastighetsägaren och likaså tänkbara intressekollisioner mellan »festaren» och innehavaren av andra sekundära rättigheter i fastigheten. Framställningen är förebildligt konkret hållen och vittnar om synnerligen grundliga studier av de faktiskt förekommande avtalstyperna. Arbetsmaterialet på detta gebit har varit en givande källa att ösa ur, eftersom den avtalsfrihet, som frånvaron av legal reglering medfört, öppnat dörren för vitt skiftande kontraktsutformningar och klausuler. Även om direkta anknytningar till vår rätt och våra frågeställningar inte alltid föreligger, är det mycket som fängslar också en svensk läsare: förf:s verklighetsbetonade resonemang, klara analyser och som oftast skarpsinniga slutsatser.
    Till behållningen bidrar inte minst den mustiga »nynorskan». I början kunde den bereda anmälaren en och annan svårighet, men efter hand förmådde inte ens ord som »annleis», »kva» och »tenkjast» hejda ögats flykt över sidorna.

P. W.