FRÅN GÅNGEN TID
Notarieminnen från sekelskiftet
III
Under den period, 1898—1905, då jag hade min huvudsakliga sysselsättning i Kinds och Redvägs härads domsaga, inträffade, såsom jag tidigare nämnt, flera avbrott, varunder jag hade arbete på andra håll. Jag måste flera gånger vika för notariekamrater, som arbetat i domsagan och därför hade anspråk på att få förordnanden.
På våren 1900 blev jag av Waern utlånad till häradshövdingen i Marks, Vedens och Bollebygds domsaga, assessor Johan Wold. Denne hade erhållit ett lagstiftningsuppdrag, som krävde en längre ledighet från
domaregöromålen. Av hans tre notarier var ingen nog gammal i tjänsten för att kunna mottaga förordnandet som vikarie, varför det erbjöds mig.
Att Wold icke begagnade häradshövdingetiteln utan ville kallas assessor, måste förefalla underligt för nutidens jurister. Förr var det emellertid endast de häradshövdingar, som nått ämbetet tingshästvägen, som använde häradshövdingetiteln. De övriga ville mera skiljasig från de många vice häradshövdingarna, vilkas meriter på domarebanan i regel voro mycket små. Tjänstgöring i hovrätt, även som assessor, ansågs också mera meriterande än tjänstgöring vid underrätt. Medelåldern inom assessorsgraden var betydligt högre än nu. Befordran till hovrättsråd fick en assessor, åtminstone i Göta hovrätt, sällan före femtioårsåldern.
Domsagans kansli var förlagt till Wolds hus vid Åsbogatan i Borås. Enär detta på sin tid varit den största privata byggnaden i staden, kallades det allmänt »slottet». Vedens tingslag hade sitt tingsställe i Borås, men Mark och Bollebygd hade sina i Skene, resp. Flässjum.
Wold hade stadgat anseende såsom skicklig jurist. Det sades, att han två gånger blivit erbjuden befordran till justitieråd men tackat nej. Jag tror, att det var lyckligt ur mer än en synpunkt. Han var en utmärkt lantdomare, väl hemmastadd i allmogens levnadsförhållanden och problem. Såsom sådan fick han arbeta i lugn och ro i den takt, sombäst passade honom. Han ville nämligen ha god tid på sig, då han skulle fatta beslut. Han lät inte jäkta sig och förivrade sig aldrig. I alla situationer bibehöll han ett orubbligt lugn.
Till det yttre var Wold undersätsig och kraftigt byggd. Man skulle kunna säga, att han såg ut som en rejäl lantman.
Jag kan inte påstå, att Wold var framstående som stilist. Han eftersträvade framförallt koncentration och var så angelägen att i sina protokoll endast upptaga vad som var relevant, att de blevo onödigt torra och tråkiga. Jag saknade den flykt, som vilade över det som min ordinarie chef, revisionssekreterare Waern, skrev.
Beträffande Wolds skrivsätt observerade jag, att han gärna skrev både vittnesmål och partsanföranden i form av en rad attsatser. Han ansåg, att det underlättade hans bemödanden att koncentrera texten. Jag håller dock före, att ett dylikt skrivsätt inte gör någon läsare glad.
Wold var utomordentligt arbetsam och noggrann, jag skulle nästan vilja säga en smula petig. Han satt träget vid sitt skrivbord, men sysslade dock inte alltid med sådant som hade större nyttighetsgrad. Ett exempel: Han hade länge använt namnteckningen »Joh. Wold». En dag kom han att tänka på, att han skulle kunna spara tid genom att skriva sig »J. Wold». Färdigställandet av ett Marksting krävde omkring 1 500 namnteckningar av domaren. Wold ägnade en stor del av en arbetsdag åt att beräkna den tidsvinst han skulle göra genom att förkorta namnteckningen. Vad han kom till för resultat, minns jag inte, men jag minns, att jag tyckte, att han slösat med tiden, då han gjorde sina beräkningar.
Wold var i allt vad han företog sig synnerligen försiktig. Han ville alltid ha ryggen fri. Även härpå skall jag ge ett exempel: Då äldste notarien efter fullbordad tjänstgöring avgick, höll Wold alltid av-
skedsmiddag, till vilken de övriga notarierna inbjödos. Vid middagen höll Wold tal för den avgående. De två gånger, då jag råkade få vara med, var talet ungefär lika lydande. Han tackade notarien för att han med flit och noggrannhet skött sina sysslor på kansliet och för att han under sin tjänstgöring som domare väl vårdat ämbetets anseende. Såsom den försiktige general Wold var, så måste han härvid trygga sig mot den eventualiteten, att fel kunde upptäckas efteråt. Därför kom såsom avslutning på berömmet den lilla brasklappen: »såvitt jag nu kan se».
Notarieplatserna hos Wold voro mycket eftersökta. Med rätta ansågos de instruktiva. Wold diskuterade gärna förekommande rättsfrågor med notarierna. En anledning till att platserna voro eftersökta var också, att domsagan var stor, så att notarierna snabbt fingo behövliga tingsmeriter.
Hos Wold fick jag göra bekantskap med den s. k. gamla tingsordningen, som ännu gällde där. I de båda domsagor, där jag förut tjänstgjort, gällde den nya tingsordningen, i Kind och Redväg med fem ordinarie tingssammanträden i vardera tingslaget och i Åse, Viste, Barne och Laske med tio sammanträden i domsagans enda tingslag. I vart och ett av de tre tingslagen i Marksdomsagan höllos årligen endast tre ordinarie ting, nämligen vinterting, sommarting och höstting. Tingsordningen var obekväm för allmänheten och medförde långsam rättskipning. Det värsta var dock, att lagfarts- och inteckningsärendena blevo behandlade för långsamt. Men för domaren var den gamla tingsordningen en behaglig arbetsform. Här behövde aldrig förekomma det jäkt, som regelbundet tidvis präglade arbetet i andra domsagor, särskilt sådana med tio tingssammanträden i samma tingslag. En stor fördel med den äldre tingsordningen var också, att det alltid blev den domare, som senast handlagt ett till prövning överlämnat mål, som fick avkunna utslaget. I samband med att han skrev protokollet, då han ju var inne i målets detaljer, uppsattes lämpligen förslag till det utslag, som skulle avkunnas vid tingets slut.
Den gamla tingsordningen hade dock den olägenheten, att tingen ofta blevo mycket stora. I Mark pågingo de alltid sex dagar i sträck. Det var ansträngande för domaren. Det blev också svårt för honom, även om han förberett sig väl, att behålla i minnet vad som tidigare förekommit i de många uppskjutna målen. I Wolds domsaga tillämpades ett system, som avsåg att härutinnan hjälpa domaren och som var bra. Wold fordrade, att domaren vid uppsättande av protokoll i mål,som skulle uppskjutas, skulle antingen i en särskild kolumn på uppropslistan eller, då det gällde större mål, på ett särskilt papper i koncentrerad form anteckna framställda yrkanden och annat av vikt. Han skulle också påpeka förhållanden, som borde ytterligare utredas. Då målet vid det senare tinget ropades, behövde den då tjänstgörande domaren, om han tidigare förberett sig, endast kasta en blick på nämnda anteckningar för att erinra sig, huru målet låg till. Han kunde inleda handläggningen med att i korthet redogöra härför och på så sätt länka in den fortsatta handläggningen på rätt spår.
Från 1900 års sommarting i Mark erinrar jag mig detaljer endast beträffande ett mål. Det var ett mål om faderskap. Kvinnan hade åbero-
pat flera vittnen för styrkande av intimiteten parterna emellan. Ett av dessa, en bonddräng, berättade, att vittnet sett parterna tillsammans sent en afton gå in i mannens bostad. Emedan rullgardinen för fönstret var trasig, kunde vittnet, som stod utanför, sedan ljus tänts inne i rummet, väl se parterna. Då vittnesmålet nått så långt, blev det tydligen ett stort nöje för vittnet att servera berättelsen i mycket små portioner för att öka den spänning, som rådde hos en talrik nyfiken åhörareskara. Det blev dödstyst i tingssalen. Man höll andan för att ingen intressant detalj skulle gå förlorad. Då jag frågade vittnet: »Vad hände sedan?», svarade han: »Dom kösstes». »Nå än sedan?» »Han tog av sig rocken.» »Berätta nu vad som hände?» »Dom kösstes om igen.» På detta sätt fortgick förhöret en god stund. Omsider, sedan en del plagg å ömse sidor avtagits och flera kyssar utväxlats, frågade jag än en gång:»Vad hände sedan?» Då svarade vittnet: »Dom släckte, och då packade jag på rutan.» Förtrollningen ute i tingssalen blev med en gång bruten och utlöste sig i ett ljudligt skratt, däri domstolens ledamöter även deltogo. Jag behöver nog inte påpeka, att målet sedan låg ovanligt välupplagt för ådömande av värjemålsed.
Vid ett av de ting jag höll i Vedens härad blev jag tvungen att döma till livstids straffarbete. Det var en fabriksarbeterska, som hade ett barn u. ä., en flicka, som var i 6 à 7 års åldern. Barnet var henne till hinder i förvärvsarbetet, och hon hade till bekanta yttrat, att hon måste göra sig av med flickan. Vid något tillfälle hade hon till och med sagt, att hon tänkte döda henne. Någon tid därefter verkställde hon det genom att strypa flickan. Hon åtalades för mord. Straffarbete på livstid var det lindrigare av de två straff, som stadgades i 14 kap. 1 § strafflagen. Jag har sedan många gånger tänkt på, att kvinnan säkerligen icke var vid sina sinnens fulla bruk, då hon verkställde dådet. Sådant tänkte man förr inte på i andra fall än då det uppgavs att en åtalad person var »vansinnig». Det fanns föreskrifter, om huru man då skulle förfara, men inga bestämmelser rörande sådana fall, där för brott åtalad person eljest kunde misstänkas ha begått brottet under inflytande av själslig abnormitet. Den ifrågavarande kvinnan företedde inför domstolen inga symtom på sådan defekt, men man kan nog misstänka, att hon vid utförandet av dådet ändå icke var vid sina sinnens bruk. Det gläder mig att i detta sammanhang kunna meddela, att jag några få år efter domen erfor, att kvinnan blivit benådad.
I Marks härads östra länsmansdistrikt hette länsmannen Olof Martin Mattson. Det var en mycket duktig man, framförallt duktig i konsten att på alla möjliga sätt förkovra sin egen ekonomi. Då han i början av det nya seklet avled, efterlämnade han en för den tidens förhållanden mycket stor förmögenhet. Mattson hade under sin långa tjänstetid förvärvat sig faktiskt monopol på att hålla alla auktioner i Mark. Det viskades om, att han ej sällan gjorde försök att få betalt två gånger för auktionsinköp. Folk i allmänhet förvarar ju inte auktionskvitton i flera år. Det märkliga var, att, då man gjorde bouppteckning efter avlidna personer, så var det regel, att Mattson anmälde auktionsfordringar. En gång — det hände någon tid, innan jag kom till domsagan —stämde Mattson ett stärbhus. Det gick emellertid inte bättre, än att boutredningsmannen uppvisade kvitto vid häradsrätten. Det föranledde
från kärandens sida ursäkter för »misstaget», men händelsen spred sig och gav anledning till ett ordspråk, som man än i dag kan få höra: »En ska aldri ge en bonne ett kvitto, sa' länsman Mattson».
Jag har i ett tidigare avsnitt av mina notarieminnen nämnt, att de förr gällande bestämmelserna om redovisningen av stämpelmedel lämnade häradshövdingarna tillfälle att göra avsevärda räntevinster. IWolds domsaga såg jag ett exempel härpå. En mycket förmögen person, som var mantalsskriven i domsagan, avled. Vid ingivandet till vederbörande häradsrätt av bouppteckningen efter honom beräknades stämpelavgiften till ett belopp mellan 80 och 90 000 kronor, vilket belopp inbetalades till domaren. Emellertid bevakades ett testamente efter den döde, vilket innehöll flera bestämmelser, som krävde utredning för att stämpelavgiften skulle kunna exakt uträknas. Inregistreringsärendet måste därför uppskjutas ett par gånger. Enär det i tingslaget endast hölls tre ting om året, fick Wold inneha det inbetalade beloppet under nästan ett helt år och förtjänade på grund av rådande högt ränteläge mer än 3 000 kronor i ränta.
Jag har omnämnt, att Wold anlitades för lagstiftningsuppdrag. Sitt största uppdrag erhöll han, då han insattes i en kommitté för omarbetning av legostadgan. Detta var nog från början en nästan omöjlig uppgift. Det förslag, som kommittén omsider avlämnade, har icke heller lämnat något spår efter sig. Legostadgan förblev ännu länge »ett lik i lasten» i vår lagbok, och då den slutligen även formellt upphävdes, blev det rättsområde, som den reglerat, lämnat vind för våg.
Ett annat uppdrag, som Wold fick senare, var att utarbeta de bestämmelser, som behövdes i samband med upphävandet av den s. k.reglementeringen. Den tillämpades endast i de fyra största städerna i riket. I Borås visste de flesta människor inte vad reglementeringen var för något. Då tidningarna meddelade, att Wold fått i uppdrag att borttaga reglementeringen för de prostituerade, uppstod i somliga kretsar förväxling med ordet reglering, och man undrade, hur assessorn skulle bära sig åt.
Ingen av Wolds notarier åtnjöt någon kontant lön, och endast den äldste hade förmånen av fri bostad. Han bodde i tornrummet i Wolds hus. Såsom jag tidigare nämnt, voro notarieplatserna ändå mycket eftersökta. Wold hade stor förmåga att bland de sökande välja de bästa. Jag hörde aldrig, att han därutinnan misslyckades. Vid de tillfällen, dåj ag kortare tider tjänstgjorde i domsagan, hade jag såsom kamrater Josef Fischer (sedermera landssekreterare i Kristianstads län), Alfred Gärde (fastighetsdirektör i Göteborgs stad), Gunnar Collin (framgångsrik advokat i Stockholm, död ung), Gunnar Fant (borgmästare i Stockholm), Fredrik Malm (byråchef i Vattenfallsstyrelsen), C. Gunnar Bergman (juris professor) och Erik Sjöborg (minister i Rom). Ett par år senare hade Wold såsom notarier Harald Waller (regeringsråd), Natanael Gärde (justitieråd m. m.) och Torsten Nothin (överståthållarem. m.).
Då Wold avgick med pension, ville den arbetsamme mannen icke slå sig till ro, utan tog anställning som konsulterande jurist på C. A. Tillners Juridiska Byrå i Borås, där han genom sina goda råd i många år bidrog till byråns framgång. Wold dog 1934, 86 år gammal.
C. V. S.