FRÅN PRAKTISKA ARBETSLIVET

 

Bötesförvandling — plats för reformer

    En folkpensionär, som är intagen på en socialvårdsinrättning, dömes för fylleri att böta 30 kronor. Saköreslängden — som upptager förseelsen under den alltjämt nyttjade ruskiga rubriken »Förbrytelsen» —överlämnas till utmätningsmannen för verkställighet av bötesstraffet, och en exekutor företager de indrivningsåtgärder, som kunna vara påkallade. Den bötfällde folkpensionären kan — naturligt nog — inte betala böterna, och det blir efter omkring två år dags att sätta igång förvandlingsapparaten.

    Exekutorn avfattar en redogörelse för vad som förekommit i saken, och utmätningsmannen förser den med yttrande angående den bötfälldes betalningsförmåga m. m., varefter ärendet går till åklagaren. Här avses fall, där åklagaren inte tillika är utmätningsman. Enär det beträffande den bötfällde inte är fråga om intagning å vårdanstalt för alkoholmissbrukare, måste åklagaren väcka talan om böternas förvandling. Han har då att skyndsamt verkställa utredning i saken, därvid förhör hålles med den bötfällde och det i övrigt tillgår på samma sätt som vid förundersökning i brottmål. I samband med utredningen infordrar polisen från socialnämnd, centralsjukkassa och uppbördsmyndighet utförliga uppgifter angående den bötfällde. När utredningen är klar, inger åklagaren till domstolen ansökan om förvandling. Vid denna fogas — utöver protokollet över utredningen — uppgift från pastorsämbetet samt utdrag ur det allmänna straffregistret och det hos kontrollstyrelsen förda särskilda straffregistret. Sedan hos domstolen skett diarieföring, aktuppläggning m. m., utsättes målet till förhandling, och den bötfällde kallas till rätten. Kallelsen delgives antingen genom posten — det kan bli många turer — eller genom stämningsman. I det sistnämnda fallet kan delgivningen medföra särskild kostnad, då fråga är om stadsdomstol.
    Vid förhandlingen medverka dels en juristdomare, tre nämndemän och, ofta, en protokollförare, dels åklagaren för att den bötfällde skall erhålla den villkorliga dom å fängelse elva dagar, som exekutorn, utmätningsmannen och åklagaren redan tillstyrkt. Enär övervakning rimligtvis inte bör äga rum i detta fall, skall till vederbörande översändas ett meddelande om den villkorliga domen. Detta meddelande innehåller enligt gällande formulär bl. a. det beskedet, att den villkorligt dömde under prövotiden skall »föra ett ordentligt och ostraffligt leverne, undvika dåligt sällskap och bemöda sig om utväg till försörjning på lovligt sätt». Att bli uppmanad att försörja sig själv kan nog mången gång kännas bittert för en sjuk, invalidiserad eller åldrad person, som gärna skulle arbeta, om han kunde. Slutligen expedierar domstolen till straffregistret uppgift angående den villkorliga domen. Denna skall antecknas i registret, enär den ju kan bli förverkad.
    Någon närmare kommentar synes inte erforderlig angående det orimliga i att på sätt angivits engagera omkring tio olika myndigheter för

att ett gammalt fylleristraff å 30 kronors böter skall förvandlas till en villkorlig fängelsedom utan övervakning. Förfarandet framstår som särskilt anmärkningsvärt, när man betänker, att åklagaren kunnat avskriva hela saken, om det ursprungliga bötesbeloppet i stället varit 25 kronor. Sådana s. k. småböter skola nämligen principiellt inte förvandlas. I belysning av nämnda avskrivningsmöjlighet medför systemet stundom även ett annat egenartat resultat. Är det ådömda bötesbeloppet — såsom i vårt exempel — 30 kronor, men har därå avbetalatst. ex. 15 kronor, kunna de kvarstående böterna nämligen inte avskrivas av åklagaren, enär det ej är fråga om småböter. Det resterande, ringa beloppet å 15 kronor kommer alltså att medföra igångsättande av hela förvandlingsproceduren, trots att beloppet på grund av avbetalning är lägre än avskrivningsbara småböter, varå ingen avbetalning skett!
    Även en annan synpunkt synes i detta sammanhang värd beaktande. Det händer inte så sällan, att en bötfälld, som på grund av t. ex. sjukdom ej kunnat erlägga ett obetydligt bötesbelopp, inte vill ha en villkorlig dom. Han känner det — naturligt nog — som ett oförskyllt straff och reagerar kanske särskilt mot att domen skall antecknas i straffregistret, där han inte förut förekommer. Den bötfällde önskar då få uppskov i målet för att om möjligt söka betala böterna, kanske med sjukpenning eller invalidpension eller genom bidrag av släktingar. En sådan situation, där domstolen ställes inför valet mellan att genast meddela en villkorlig dom, som den bötfällde inte vill ha, samt att uppskjuta målet och låta Kronan få in böter, som kanske betalas med socialförsäkringsförmåner, är inhuman och inte önskvärd.
    Undertecknad tillåter sig att skissera följande reformförslag. De i 8 § första stycket i lagen om verkställighet av bötesstraff angivna småböterna — särskilt penningböterna å 25 kronor — böra höjas avsevärt, så att åklagaren kan företaga avskrivning i större utsträckning än nu. Vidare bör åklagaren beredas möjlighet att avskriva resterande böter, som efter avbetalningar inte uppgå till högre belopp än småböter. Man kanske t. o. m. kunde tänka sig sådan avskrivningsrätt för åklagaren även i det fall, att restbeloppet inte är ringa men den bötfällde visat god vilja och gjort de avbetalningar, som skäligen kunnat fordras av honom. Undertecknad syftar i detta avseende på någon bestämmelse, som skulle motsvara de regler i 15 §, som nu bereda domstolen möjligheter att nedsätta förvandlingsstraff eller befria den bötfällde från sådant straff. Ytterligare kan diskuteras, huruvida det inte skulle kunna vara rimligt, att åklagaren finge — med eller utan utredning — avskriva ett förvandlingsärende, där den villkorliga dom, som normalt bör följa, uppenbarligen skulle sakna förnuftig mening, enär den bötfällde t. ex. är sängliggande i kronisk sjukdom, behäftad med sådana mentala brister, att han, därest fråga vore om åtal, skulle vara att hänföra till 5 kap. 5 § strafflagen, eller ålderstigen.
    Slutligen vill undertecknad anföra följande. Enligt 8 § andra stycket i verkställighetslagen skola småböter för fylleri alltid förvandlas, om den bötfällde under de före förvandlingen senast förflutna två åren tre eller flera gånger dömts för fylleri. Det torde kunna ifrågasättas, huruvida denna särbestämmelse för alkoholmissbrukare har sådant

värde ur nykterhetsvårdssynpunkt, att den är motiverad. Om åklagaren jämlikt 11 § första stycket i lagen gjort anmälan till nykterhetsnämnden och det i anledning därav meddelats förordnande om den bötfälldes intagande å allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare, skall jämlikt andra stycket i paragrafen frågan om böternas förvandling vara förfallen. Skulle det däremot föreligga ett sådant beslut om tvångsintagning, som inte härleder sig från åklagaranmälan, utgör detta — såsombekräftas av rättsfallet SvJT 1962 s. 47 — inte hinder mot förvandling. Undertecknad är av den meningen, att ett aktuellt intagningsbeslut av sistnämnda slag vid en översyn av förvandlingsreglerna borde kunna givas samma verkan som ett beslut enligt 11 § andra stycket, enär förvandlingsstraff principiellt ej bör utdömas, om den bötfällde har ett intagningshot hängande över sig.

Arne Belanner