Fastighetsbeteckningar

    TID ÄR PENGAR brukar man säga, och rationalisering är tidens lösen. Statsförvaltningen ligger därvid på efterkälken, ty praktiskt taget varje litet handgrepp som skall utföras av en statstjänsteman är reglerat i en författning av något slag, som inte kan ändras utan betydande omgång. Här ett enda litet exempel. Jordregisterförordningen tillkom år 1908, alltså långt innan skrivmaskinen tagits i allmänt bruk. I § 7 mom. 1. lämnas följande välbekanta föreskrift: Varje i jordregistret införd fastighet åsättes ett registernummer, bestående av fastighetens i uppläggets överskrift antecknade nummer med en sifferexponent (11, 12,13 o. s. v.). Numera är det ju välbekant, att man på en skrivmaskin icke kan åstadkomma en exponentsiffra utan att taga handen från tangentbordet, föra den till valsen, ställa om valsen en kugge, slå exponentsiffran med andra handen, ställa tillbaka valsen och återföra handen till tangentbordet. Att detta måste fördröja arbetet åtminstone något även för en rutinerad maskinskriverska är väl ganska självklart, och om man kunde komma ifrån detta »valsande», skulle det nog sparas en hel del dyrbara arbetstimmar för de hårt belastade inskrivningsavdelningarna, fast det måste erkännas att några tidsstudier veterligen icke gjorts om detta. Näringslivet har tagit saken i egna händer genom att i sina missiv i inskrivningsärenden oftast använda annat uttryckssätt (t. ex. 1:1, 1:2 eller 1-1, 1-2). Kunde icke detta vara ett uppslag även för statsförvaltningen? Det kunde kanske ordnas genom en liten K. F. av innehåll att vid utskrift av bevis eller annan handling, vari jordregisternummer förekommer, må utan hinder av eljest gällande bestämmelser registernumret betecknas med etc. (här angives den beteckning som valts av reformatorn). Den minnesgode läsaren kanske erinrar sig, att de gamla värnpliktsnumren bytte utseende under sista kriget; 118 8/6 blev alltså 118-8-36. Skall vi civila vara sämre än militärerna?

Björn Zethræus