Förslag till ny atomansvarighetslag. Atomskadeutredningen (ordf. justitierådet E. Conradi) lade d. 31 mars 1962 fram betänkande med förslag till ny atomansvarighetslag (»Atomansvarighet II», SOU 1962:14), avsedd att ersätta den nu gällande provisoriska lagen av d. 3 juni 1960, vars giltighetstid är begränsad och utlöper d. 31 dec. 1963.
    Förslaget är i sin helhet byggt på en i juli 1960 inom OECD avslutad västeuropeisk konvention angående ansvarighet för atomskador, vilken signerades av Sverige och femton andra medlemsländer hösten 1960. Utredningen har arbetat med den förutsättningen att Sverige skall ratificera konventionen.
    De huvudprinciper som ligger till grund för den provisoriska lagen går igen i förslaget. Detta bygger sålunda på att ansvarigheten skall åvila innehavare av atomanläggning på strikt grund, att ansvarigheten skall vara begränsad till visst belopp per olyckshändelse och även skall vara på visst sätt begränsad i tiden, att anläggningsinnehavaren skall vara skyldig att täcka sin ansvarighet med försäkring eller annan likvärdig säkerhet samt att ansvarigheten skall »kanaliseras» till anläggningsinnehavaren, d. v. s. att i princip ingen annan än denne skall kunna göras ansvarig för atomskador som uppkommer i samband med driften av hans anläggning.
    Bortsett från att förslaget till skillnad från den provisoriska lagen utförligt behandlar en rad internationella förhållanden — bl. a. ansvarighe-

678 NOTISERten under internationella transporter av s. k. atomsubstans — innehåller förslaget blott ett fåtal nyheter av principiellt intresse. Ansvarighetsbeloppet, som i den provisoriska lagen utgör 25 miljoner kronor per händelse, föreslås nu bli höjt till 50 miljoner kronor (motsvarande belopp har föreslagits i de övriga nordiska länderna med undantag av Island som alls ej deltagit i lagstiftningssamarbetet på detta område). Vid personskada föreslås ansvarigheten för varje dödad eller skadad person bli begränsad till 500 000 kronor mot 200 000 kronor i den provisoriska lagen (motsvarande belopp i trafikförsäkringslagen har som bekant nyligen höjts till 1 miljon kronor).
    Från kanalisationsprincipen föreslås i överensstämmelse med konventionen undantag för de fall då ansvarighet för annan än anläggningsinnehavare grundas på äldre transportkonventioner; den ansvarige transportören har då emellertid regressrätt mot anläggningsinnehavaren.
    Förslagets bestämmelser om försäkring är väsentligen desamma som i den provisoriska lagen. En nyhet är dock, att talan skall kunna föras direkt mot försäkringsgivaren (jfr 3 § trafikförsäkringslagen).
    Reglerna om supplerande statsansvar för katastrofskador — d. v. s. då ansvarighetsbeloppet är otillräckligt — och för s. k. sena skador, d. v. s. skador som yppas först efter det den tioåriga preskriptionstiden (som räknas från olyckan) gått till ända, har utformats i huvudsaklig överensstämmelse med den provisoriska lagens motsvarande bestämmelser. Då utländsk anläggningsinnehavare är ansvarig avses staten skola träda till endast ifråga om här i riket uppkomna katastrofskador.
    Mål angående ansvarighet för atomskador skall enligt förslaget handläggas vid rätten i den ort där olyckan inträffat eller, om behörig domstol enligt denna regel ej finns, vid Stockholms rådhusrätt. (Svensk domstol kan enligt konventionen bli behörig även i vissa fall då olyckan inträffat utom riket.)

U. N.