OM GÅVOBEGREPPET I CIVILRÄTTEN1

 

AV PRECEPTOR BERTIL BENGTSSON

 

den rättsvetenskapliga litteraturen har man ägnat betydligt större möda åt att fastställa begreppet gåva än åt att definiera kontraktstyper som köp, hyra, frakt etc. En anledning till denna särställning kan vara, att det här är fråga om den viktigaste formen av benefika avtalsförhållanden. Gåvotransaktioner har ofta avsevärt större inverkan på parternas ekonomi än exempelvis lån, vederlagsfri deposition, försträckning utan ränta etc. någonsin kan få; det kan bli fråga om betydande förmögenhetsförskjutningar från givare till gåvotagare. För rättsvetenskapen har det framstått som en viktig uppgift att klargöra skillnaden mellan å ena sidan gåva, å andra sidan onerösa avtal. Den praktiska betydelsen av en sådan gränsdragning markeras av att åtskilliga speciella lagregler getts om gåva. Jag kan här erinra om några av de viktigaste.
    1. När det gäller gåvoavtalets slutande, stadgar som bekant 1936 års lag angående vissa utfästelser om gåva (GåvoL), att sådan utfästelse i regel saknar verkan, om inte den antingen gjorts i skuldebrev eller annan urkund som överlämnats till gåvotagaren, eller också gåvan fullbordats (1 § första stycket).2 Dessa regler om gåvoavtalets uppkomst kan sägas behandla gåvobegreppet i avtalsrättsligt hänseende.
    2. Skillnaden mellan gåva och andra avtal får betydelse för förhållandet mellan kontrahenterna också efter det bindande utfästelse kommit till stånd. Enligt GåvoL kan givaren frigöra sig från sin gåvoutfästelse i vissa fall, när hans ekonomi avsevärt försämrats eller gåvotagaren gjort honom märklig orätt (5 §). Bestäm-

1 Denna uppsats bygger på manuskriptet till en provföreläsning över förelagt ämne, som förf. den 23 febr. 1962 hållit såsom sökande till en civilrättspreceptur vid Uppsala universitet. Föreläsningen har på ett par punkter något utvidgats, varjämte noter tillagts. Anledningen till att den nu publiceras är framför allt att gåvobegreppet behandlats i så ringa omfattning i modern svensk doktrin.

2 Muntlig utfästelse kan dock bli bindande om den tydligen avsetts komma till offentlig kännedom; se 1 § första stycket och härom MARKS VONWÜRTEMBERG-STERZEL, Lagen om skuldebrev (3 uppl., 1953) s. 162. 

44—623004. Svensk Juristtidning 1962

690 BERTIL BENGTSSONmelser som påminner om dessa gäller också vid gåva av fastighet enligt 1857 års KF angående vad som i testamente givas må, så ock om gåva av fast egendom.3 Givaren anses vidare ha ett särskilt lindrigt hemulsansvar4 och ansvar för faktiska fel i den givna saken.5 Dessa regler rör vad man kan kalla gåvobegreppets obligationsrättsliga betydelse.6
    3. Gåva regleras också annorlunda än onerösa avtal, när det gäller förhållandet till tredje man. Enligt GåvoL 1 § andra stycket gäller, att när gåva ej fullbordats utfästelsen är ogill mot givarens borgenärer, även om den är bindande mellan parterna. Detta innebär, att gåvotagaren inte får bevaka fordringen i givarens konkurs. Skyddet mot borgenärerna uppnås i normala fall först genom att gåvan kommer i gåvotagarens besittning.7 Samma traditionskrav uppställes alltså som vid köp av lös egendom;8 att märka är dock, att lösöreköpsförordningen icke är tillämplig vid överlåtelser genom gåva. — Är gåvan fullbordad vid givarens konkurs, ger konkurslagen 28 § regler om återvinning av gåva, som är betydligt förmånligare för konkursboet än vad som gäller vid flertalet andra transaktioner. — Inom familjerätten föreskriver giftermålsbalken som bekant i 8 kap. stränga formkrav för gåvamakarna emellan, främst i borgenärernas intresse; som huvudregel måste gåvan ha skett genom äktenskapsförord som sedan kungjorts.9 Vidare kan gåvotagaren i vissa fall bli subsidiärt ansvarig för makens gäld (GB 8:5). I dessa fall kan man för enkelhetens skull — om också inte fullt exakt — tala om gåvobegreppets sakrättsliga sida.
    4. Gåva har också betydelse inom successionsrätten. Flera regler inskränker en gåvotagares rätt — han må ha varit arvinge

3 En skillnad som bör framhållas är dock, att GåvoL 5 § talar om gåva som ej fullbordats, 1857 års KF däremot om återgång av fullbordad gåva.

4 Jfr Skuldebrevslagen 9 §, BJÖRLING-MALMSTRÖM, Lärobok i civilrätt (1958) s. 129 f och SOU 1947:38 s. 243 f.

5 Jfr t. ex. BJÖRLING-MALMSTRÖM a. st.

6 Till denna grupp av bestämmelser kan också räknas reglerna om gåva mellan trolovade i GB 1:2, vilka även de enbart rör förhållandet mellan givare och gåvotagare efter gåvans fullbordande.

7 Se GåvoL 2 §; jfr dock 3 och 4 §§.

8 Jfr UNDÉN, Svensk sakrätt I (1955) s. 130 f.

9 Se GB 8:2, 8:11. Genom äktenskapsförord som gör enskild egendom till giftermålsgods eller omvänt (GB 8:1) kan också uppnås en gåvoliknande effekt i förhållande till borgenärerna, vilken framträder vid senare bodelning; deras möjlighet att angripa dylika transaktioner skall dock inte diskuteras här. — Jfr i sammanhanget också reglerna om eftergift vid bodelning i GB 13:14.

OM GÅVOBEGREPPET I CIVILRÄTTEN 691eller ej — i sådana fall, där en arvlåtare särskilt gynnat honom framför (andra) arvsberättigade. Ett exempel är reglerna om gåva vid sekundosuccession i ÄB 3:3: om efterlevande make genom gåva eller annan därmed jämförlig handling väsentligt minskat sin egendom utan tillbörlig hänsyn till den först avlidne makens arvingar, kan dessa kompenseras på bekostnad av arvingarna till den efterlevande maken eller gåvan eventuellt återvinnas från en gåvotagare i ond tro.10 — I ÄB 6 kap. stadgas om hur gåva till arvinge kan såsom förskott avräknas på hans arv; och vidare kan gåva, som till syftet är att likställa med testamente, enligt ÄB 7:4 jämkas, om den inkräktar på bröstarvinges laglott. Det finns också andra successionsrättsliga bestämmelsersom erinrar om dessa.11
    5. I detta sammanhang kan också framhållas gåvobegreppets stora betydelse inom skatterätten. På senare år har det varit i gåvoskattemål som gåvobegreppet oftast erbjudit problem för domstolarna.12 Man bör visserligen akta sig för att från deras skatterättsliga avgöranden alltför snabbt sluta sig till deras inställning i civilrättsliga frågor; men det är självklart, att denna rättspraxis om gåvoskatt inte saknar inverkan på domstolarnas uppfattning om de spörsmål som vi här närmast sysslar med.13
    Vad finns det då för orsaker att ställa gåva i särklass i dessa avseenden och för övrigt i åtskilliga andra? Jag skall endast nämna några av de viktigaste, som ofta har anförts i diskussionen.
    Man har betonat, att givaren måste skyddas mot oöverlagda gåvor och deras följder. Gåvor ges vidare oftast av altruistiska skäl. Det är därför motiverat, att de inte medför lika tyngande förpliktelser som rättshandlingar av andra slag. Givaren bör ha större möjligheter än andra avtalsslutande parter att fritaga sig från sina utfästelser, och han bör endast undantagsvis få svara

10 Se närmare ÄB 3: 3 2 st. Vidare föreskriver 3 st., att icke fullbordad gåva i dylika fall ej må göras gällande till sekundosuccessorernas förfång. — En om ÄB 3:3 erinrande bestämmelse har i GB 6:6a givits om gåva av make utan tillbörlig hänsyn till andra makens giftorätt.

11 Se ÄB 8:4 och 8:5 om underhållsbidrag ur kvarlåtenskap; jfr även ÄB 17:3, som också kan aktualisera vad som här kallats gåvobegreppet i avtalsrättsligt hänseende.

12 Jfr om det skatterättsliga gåvobegreppet bl. a. BRATT-FOGELCLOU, Skatt på arv och skatt på gåva (1960) s. 148 ff, EBERSTEIN, Den svenska arvslotts- och gåvobeskattningen (1956) s. 163 ff.

13 Jfr BRATT-FOGELCLOU, a. a. s. 151 och — angående ett speciellt fall —HESSLER, Om stiftelser s. 224 f.

692 BERTIL BENGTSSONför skador som gåvotagaren kan lida på grund av transaktionen.— Vad gåvotagaren beträffar, finns för hans del inte samma anledning som vid andra avtal att skydda tilliten till ett löfte om en prestation. Han har ju i normala fall inte presterat något själv utan gynnats utan egen förtjänst. För säkerheten i affärslivet saknar det större betydelse, om gåvolöften är bindande eller ej, eller om gåvotagare kan lita på att det givna är i bästa skick. Den som bygger sin ekonomi på väntade gåvor ger den knappast någon stabil grund.
    Vad som nu sagts får betydelse framför allt för förhållandet mellan givare och gåvotagare — med andra ord för gåvobegreppet ur avtalsrättslig och obligationsrättslig synvinkel. Härtill kommer gåvans betydelse för givarens borgenärer. Genom gåvan minskar givarens förmögenhet utan att han får någon kompensation. För att kreditlivet skall fungera är det naturligtvis nödvändigt att i viss omfattning trygga borgenärerna mot sådana händelser: gåvor bör inte få fullbordas på ett alltför enkelt sätt, och det är rimligt att borgenärerna har möjlighet till insyn i gäldenärens förehavanden med sin egendom. När väl en gåva skett till skada för borgenärerna, måste de vidare ha vissa möjligheter att vända sig mot gåvotagaren för att få betalning för sin fordran.
    För arvsrättens del vilar den negativa inställningen till gåvor på liknande grunder som rådande inskränkningar i testamentsfriheten. Här blir den tanken aktuell, att det kan verka orättvist och kanske också menligt för familjemedlemmarnas samhörighetskänsla, om en arvlåtare har möjlighet att i obegränsad utsträckning gynna en viss arvinge eller en person utanför arvingarnas krets genom att överföra förmögenhet till denne.
    Ingenstädes ger lagen någon definition av vad gåva innebär. I doktrinen — liksom också vid förarbeten till vissa lagar, där gåvobegreppet blir aktuellt — har man därför ofta ansett det lämpligt att fastslå begreppets innebörd som en utgångspunkt för diskussionen av gåvoreglerna.
    Det har hänt att man utgått från en undersökning av vad som enligt »det allmänna föreställningssättet» skulle läggas in i ordet »gåva». Denna metod har bl. a. ELSA ESCHELSSON använt i sin avhandling om gåvobegreppet — alltjämt det centrala svenska arbetet på området.14 Enligt hennes uppfattning skulle i varje fall yttergränsen för det rättsliga gåvobegreppet kunna bestämmas på

14 Om begreppet gåfva enligt svensk rätt (1897). Se även samma förf.:s »Om fullbordandet av gåfva af lös egendom» (1906), vilket arbete delvis är föråldrat efter GåvoL:s tillkomst.

OM GÅVOBEGREPPET I CIVILRÄTTEN 693detta sätt.15 En utförlig analys av denna typ måste emellertid delvis bli ganska ofruktbar, hur skarpsinnigt den än utföres. Det allmänna språkbruket förefaller alltför vacklande för att man med dess hjälp skulle kunna fastställa de närmare gränserna mellan gåva och andra avtal.16 Vidare kan det knappast bli tal om att uppfatta gåva som ett enhetligt begrepp. Det framgår av vad som redan har sagts, att gränsdragningen mellan gåva och onerösa avtal av olika slag fyller vitt skilda funktioner; tydligen finns skäl av en helt annan typ att tillämpa gåvoregler på sakrättens eller arvsrättens områden än när det gäller förhållandet parterna emellan.
    Detta står väl ganska klart för en nutida jurist, och det bör framhållas att även ESCHELSSON i sin avhandling betonat, att uttrycket gåva inte får tolkas likadant i alla sammanhang; grunden för lagreglerna om gåva och bestämmelsernas syfte skulle medföra en begränsning av det allmänna föreställningssättets gåvobegrepp i vissa fall.17 Senare har liknande synpunkter utvecklats bl. a. av USSING.18 Men frågan är, om inte den benägenhet som förekommer att helt allmänt tala om »det civilrättsliga gåvobegreppet» eller liknande kan förleda till att draga förhastade slutsatser av uttalandena: man anser dem ha betydelse för begreppets avgränsning också i situationer som diskussionen inte alls tagit sikte på. Detta är ju en vanlig risk i civilrättsliga sammanhang; men den ökar när det gäller gåva, eftersom avtalstypen behandlats så knapphändigt i modern doktrin särskilt i Sverige. Bl. a. kan observeras, att de uttalanden som finns i nordisk litteratur i allmänhet påträffas i läroböcker i obligationsrätt, där det av pedagogiska skäl kan vara befogat att från början ge läsaren en ungefärlig uppfattning om innebörden av den avtalstyp som sedan skall behandlas. Följden har emellertid blivit, att uttalandena främst tagit sikte på gåvobegreppets avgränsning i avtalsrättsliga och obligationsrättsliga sammanhang; de sakrättsliga och arvsrättsliga aspekterna tycks däremot ofta komma i skymundan.19

15 A. a. s. 4 f. Jfr även den betydelse ARNHOLM tillmäter allmänna språkbruket (Alminnelig avtalerett, 1949, s. 65).

16 Jfr LASSEN-USSING, Haandbog i Obligationsretten, Speciel Del I (1923) s. 4.

17 A. a. s. 4 f, 63 ff.

18 LASSEN-USSING, a. a. s. 3 f, och Aftaler (1945) s. 13 f. — Se även ARNHOLM,a. a. s. 66. Jfr STANG-SOLEM, AV kontraktsrettens spesielle del (1942) s. 5 f, där emellertid en viss tendens kan urskiljas att betrakta gåvobegreppet som enhetligt.

19 USSINGS senaste diskussion av gåvobegreppet har på detta sätt skett i en avtalsrättslig framställning (Aftaler). För Sveriges del är att observera, att

694 BERTIL BENGTSSON    Såtillvida kan det väl vara befogat att tala om ett enhetligt gåvobegrepp, som en del drag regelbundet återkommer hos de transaktioner som anses utgöra gåva. Till en början kan framhållas momentet av förmögenhetsöverföring, som redan tidigare har berörts. Detta berikande av gåvotagaren på givarens bekostnad torde framstå som det mest karakteristiska för gåvobegreppet.20 I nära samband härmed står rekvisitet, att överföringen skall ha varit frivillig för att gåva skall föreligga. Uppfyller manen laglig plikt — man betalar t. ex. en summa pengar för att infria en skadeståndsskuld — är det naturligtvis inte fråga om gåva.21 Det tredje rekvisit som brukar betonas är att det skall ha funnits en gåvoavsikt bakom transaktionen.
    Meningarna är emellertid delade om vad denna avsikt egentligen skall innebära. Minimikravet uppställes t. ex. i tysk rätt: det skulle vara tillräckligt, att parterna är eniga om att intet vederlag skall utgå för prestationen.22 En liknande uppfattning kan man också möta i Sverige.23 Ibland har det emellertid sagts i nordisk doktrin, att handlingen dessutom skall åtminstone utåt framstå som en akt av givmildhet eller liknande. Bl. a. LASSEN ochUSSING har i olika formuleringar uppställt detta som ett självständigt rekvisit för att gåva skall föreligga.24 Det är emellertid här inte fråga om något rent subjektivt rekvisit. Numera lär man vara tämligen enig om att hänsyn inte kan tagas till några dolda motiv för en gåvohandling.25 Inte heller innebär kravet på givmildhet, att handlingen utåt måste te sig som ett uttryck för altruism: har egendom givits bort med den tydliga avsikten att givaren skall bli ihågkommen i mottagarens testamente, skulle allt-

den vid universiteten använda framställningen av gåvobegreppet — EKEBERG-BENCKERTS kompendium i speciell obligationsrätt — i första hand avser de obligationsrättsliga aspekterna.

20 Gåvoregler — åtminstone såvitt angår förhållandet mellan parterna —torde dock vara tillämpliga även då föremål utan ekonomiskt värde bortgivits; jfr USSING, Aftaler s. 17, ARNHOLM, a. a. s. 65.

21 Om uppfyllande av moraliska förpliktelser o. d. jfr nedan i uppsatsen.

22 Jfr BGB § 516.

23 Se EKEBERG-BENCKERT, Obligationsrättens speciella del (1959) s. 168 f.

24 Se LASSEN, Haandbog i Obligationsretten, Speciel Del (1897) s. 10 ff, LASSEN-USSING, a. a. s. 11 ff, och USSING, Aftaler s. 16 f. Jfr även ARNHOLM, a. a. s. 65 f (momentet av uppoffring skulle vara det centrala), samt vad lagberedningen i motiven till GåvoL yttrat ang. kravet på »frikostighet» i SOU 1935:14 s. 134.

25 Jfr LASSEN-USSING, a. a. s. 10 f med hänvisningar, USSING, Aftaler s. 16, STANG-SOLEM, a. a. s. 10 f, ARNHOLM, a. a. s. 65.

OM GÅVOBEGREPPET I CIVILRÄTTEN 695jämt gåva föreligga. Vad man vill hålla utanför gåvobegreppet är däremot vissa andra förmögenhetsöverföringar, där visserligen parterna är eniga om att intet vederlag skall utgå men ändå en tydlig skillnad föreligger mot de typiska gåvorna. Framför allt blir det då fråga om transaktioner som uppenbart dikteras av affärsmässiga intressen, t. ex. då en butiksinnehavare i samband med butikens öppnande delar ut varor i reklamsyfte.
    Mot en sådan gränsdragning kan man invända, att det är ovisst om den är motiverad i alla de fall där gåvobegreppet blir aktuellt. Vad beträffar förhållandet mellan parterna — de avtalsrättsliga och obligationsrättsliga tvisterna — kan det väl finnas anledning att ställa gåvor i kommersiellt syfte i en viss särklass. Men när det gäller förhållandet till givarens borgenärer är det svårt att förstå, varför de motiv som typiskt sett ligger bakom transaktioner av den aktuella typen skulle spela någon avgörande roll. T. o. m. om i ett visst fall det skulle stå klart för alla parter, att egendomen gavs för att främja givarens affärsrörelse och inte av frikostighet, är det inte givet att denna omständighet alltid bör minska borgenärernas rätt i en tvist med gåvotagaren. Detta kan väl vara rimligt vid smärre reklamerbjudanden o. d. men knappast vid mera betydande skänker t. ex. till en inflytelserik affärsförbindelse. Det kan också framhållas, att förutom förmögenhetsöverföringar för att gynna mottagaren och transaktioner i reklamavsikt o. d. man har att räkna med en tredje betydelsefull grupp av överlåtelser, som i varje fall de sakrättsliga reglerna framför allt tar sikte på: sådana som formellt utgör gåvor men som har till sitt verkliga syfte att undanhålla borgenärerna egendomen. Det förefaller minst sagt konstlat att anse givmildhetsrekvisitet uppfyllt i fall av denna typ; att lämna dem utanför gåvoreglernas räckvidd kommer emellertid inte i fråga.

    Redan här tycks det alltså svårt att finna en gräns för gåvobegreppet som passar att användas i alla konfliktfall. Och dessa svårigheter ökar, ju mer man försöker nyansera begreppet gåva. Det verkar därför lämpligast att på detta stadium endast konstatera, att en frivillig förmögenhetsöverföring, som är medveten från båda parters sida, i regel är en gåva i lagens mening; sedan kan den närmare gränsdragningen diskuteras med hänsyn till transaktionens beskaffenhet och vilken typ av gåvoregler det ärfråga om att tillämpa.

    I detta sammanhang kan jag endast taga upp till diskussion några speciella företeelser i utkanten av gåvobegreppet, som visat sig vålla svårigheter i praktiken. Vad som intresserar är framför

696 BERTIL BENGTSSONallt det viktigaste problemet vid avgränsningen av gåvobegreppet: skiljelinjen mot onerösa avtal.
    Först skall beröras de s. k. blandade gåvorna. Med blandad gåva (negotium mixtum cum donatione) brukar man syfta på det fallet, att ett visst vederlag utgår för givarens prestation, ehuru det är mindre än gåvans värde: en sak försäljes t. ex. för lägre pris än verkliga värdet. Motsatsen är då ren gåva, där intet vederlag utgår.
    Gränsen mellan gåva å ena sidan samt köp, byte och liknande avtal å andra sidan är ofta svår att fastslå i dessa fall. Bl. a. uppkommer frågan, hur pass mycket man skall taga hänsyn till parternas uppfattning om transaktionens innebörd. Det har naturligtvis i allmänhet ingen betydelse att parterna ger en affär, vars enda syfte är att överföra förmögenhet, formen av ett köp; här gäller gåvoregler både mellan parterna och i förhållandet till tredje man. Men skall man tillämpa dessa regler också om säljaren t. ex. för att få likvida medel eller av liknande orsak sett sig tvungen att sälja sin egendom till underpris? Ett skäl för detta kan vara, att även om parterna betraktat transaktionen som ett köp, de i varje fall brukar ha insett att köparen skulle vinna på den; med litet god vilja kan man alltså finna en gåvoavsikt hos dem. Särskilt när köpet redan fullföljts kan det väl ibland verka hårdhänt mot köparen, om hans fördelaktiga affär skulle gå om intet på grund av säljarens dåliga ekonomi; å andra sidan är det tvivelaktigt, om den som sluter köpeavtal av detta slag med säljare på fallrepet i allmänhet förtjänar sådan hänsyn, att han i gränsfall bör ha företräde till egendomen framför säljarens konkursbo. Även rättstekniska skäl talar för att man i dessa och liknande fall skall taga större hänsyn till en värdeskillnad mellan prestationerna, som tydligt kan konstateras, än de avsikter parterna kan ha haft med överlåtelsen. — På samma sätt kan man tveka inför ett köp, där en person medvetet betalat ett uppenbart överpris för egendom, som efter vad han påstår haft affektionsvärde för honom.
    Ett vägande argument mot att tillämpa gåvoregler i fall avdessa slag är emellertid, att det rimligen inte går att avlägsna sig alltför långt från gåvobegreppet enligt normalt språkbruk.26 Skall man kalla för gåva vad som varken affärsmän eller folk i allmänhet skulle vilja ge en sådan beteckning, finns det risk för att allmänheten skulle bli än mera skeptisk mot rättsordningens

26 Jfr ESCHELSSON, a. a. s. 5.

OM GÅVOBEGREPPET I CIVILRÄTTEN 697visdom än nu är fallet. Det vore att betala ett väl dyrt pris för att borgenärers och arvingars intressen skulle bli tillgodosedda även i detta läge. Man kan nog knappast gå längre än att förorda, att i tveksamma fall särskilt på sakrättens område en mera objektiv bedömning bör ske av frågan om gåva föreligger: är det ett påtagligt missförhållande mellan de ömsesidiga prestationernas värde, skulle detta skapa en ganska stark presumtion för att en gåva har varit avsedd med transaktionen. Kan det emellertid anses tillförlitligen utrett, att både säljare och köpare betraktat affären som ett köp, skulle däremot köpregler tillämpas, och detta även om ena parten gjort en ur ekonomisk synvinkel mycket fördelaktig affär.27
    De synpunkter som nu anförts stämmer ganska väl med tendenserna i gällande svensk rätt. Det är tydligt, att blandad gåva bl. a. i en hel del sakrättsliga fall behandlas enligt gåvoregler och att gränsen drages i stort sett som nu har angivits. Återvinningsbestämmelsen i konkurslagen 28 § tillåter sålunda återgång enligt gåvoregler, »där köp, byte, lega eller annat sådant avtal skett och av missförhållandet emellan de å ömse sidor utfästa villkor kan ses, att avtalet huvudsakligen har egenskap av gåva».28 På samma sätt framgår av både lagtext och motiv, att reglerna om gåva enligt 8 kap. giftermålsbalken också avser blandad gåva.29 Bevisbördan för att transaktionen inte har krävt äktenskapsförord ligger på maken (GB 8:4). Rättspraxis förefaller tämligen sträng mot gåvotagaren i denna situation.30
    När det gäller vissa praktiskt betydelsefulla fall, verkar alltså läget förhållandevis klart. Ibland har man hänvisat till dessa sakrättsliga regler — framför allt till 28 § konkurslagen — och

27 EKEBERG-BENCKERT, a. a. s. 167 f, tycks fordra för att gåva skall anses föreligga i detta läge att båda parter ansett motprestationen ej utgöra full ersättning — ett krav som dock främst synes taga sikte på det avtalsrättsliga och obligationsrättsliga gåvobegreppet. — Jfr om blandade gåvor i allmänhet vidare ESCHELSSON, a. a. s. 41 ff, LASSEN-USSING, a. a. s. 6 f, 47 ff, STANG-SOLEM, a. a. s. 8, ALMÉN-EKLUND, Om köp och byte av lös egendom, 4uppl. (1960), rubriken vid not 36 ff.

28 Om en blandad gåva återgår på detta sätt, får givaren i regel tillbaka det vederlag han själv utgett; se närmare konkurslagen 37 § andra stycket.

29 Se GB 8:5 och lagberedningens förslag till revision av giftermålsbalken m. m. III (1915) s. 299 f. Jfr även WESTRING, Den nya giftermålsbalken (1933) s. 146, BECKMAN, Svensk familjerättspraxis (1960) s. 33.

30 Se i synnerhet NJA 1958 s. 456, där den omständigheten att en fastighetsdel överlåtits till taxeringsvärdet — vilket dock understeg det beräknade avkastningsvärdet — icke ansågs visa, att överlåtelsen ej utgjorde avtal som »i förevarande hänseende» var att bedöma som gåva.

698 BERTIL BENGTSSONförklarat, att blandade gåvor skulle bedömas på liknande sätt också i andra sammanhang.31 För de arvsrättsliga situationernas del tyder också uttalanden i lagmotiven och vissa rättsfall på att överlåtelser av den aktuella typen anses benefika i ungefär samma utsträckning som i sakrätten;32 vad särskilt angår ÄB 3:3, vinner detta stöd redan av lagtextens formulering (»gåva eller annan därmed jämförlig handling»). Mera ovisst är däremot läget GåvoL:s område. Blandade gåvor beröres inte direkt av lagens motiv,33 och några belysande domstolsavgöranden är det svårt att finna.
    Vad till en början angår reglerna i GåvoL om förhållandet till givarens borgenärer har behandlingen av blandade gåvor mindre betydelse när det gäller bestämmelserna om gåvans fullbordande; traditionskravet uppställes ju i princip också vid köp. En mera väsentlig olikhet är att gåvoutfästelse i motsats till en köpeskillingsfordran inte kan bevakas i konkurs. Det ligger nära till hands att också i detta läge anse gåva föreligga vid mera påtagligt missförhållande mellan parternas prestationer, såvida de inte av särskilda skäl får antagas ha betraktat vederlaget som likvärdigt. Blott motprestationens värde skulle få bevakas.
    Beträffande förhållandet parterna emellan uppkommer först frågan, om gåvoregler skall tillämpas beträffande avtalets form också när blandad gåva förekommit. En möjlighet är att givaren blir fri från sitt muntliga löfte, när ett sådant missförhållande föreligger mellan prestation och vederlag som medför att affären bedöms som gåva i sakrättsliga sammanhang; en annan är att givaren går fri endast då inte något vederlag över huvud taget har utfästs. Denna senare princip kan synas något främmande men gäller bl. a. i de anglosachsiska rättssystemen: vanligen blir ett löfte bindande blott om löftet skett för en viss »consideration», vilken får vara hur liten som helst, om blott den representerar ett ekonomiskt värde.34
    För Sveriges del tycks dock en sådan princip väl sträng motgivaren. Det skulle stämma illa med tankegångarna bakom GåvoL,

31 Se t. ex. HULT, Juridisk debatt s. 284, och även NIAL i SvJT 1937 s. 301(närmast om dödsgåvor).

32 Jfr NJA II 1928 s. 307 (om nuvarande ÄB 3: 3) och s. 400 (om ÄB 6 kap.), samt NJA 1939 s. 171, NJA 1948 s. 143 och NJA 1949 s. 625 (ang. den senare överlåtelsen). Se även LINDHAGEN-LIND, Arvslagen med förklaringar, 3 uppl. (1957) s. 31 (om ÄB 3: 3), s. 75 f (om ÄB 6 kap.).

33 Jfr dock SOU 1935:14 s. 135, angående blandade remuneratoriska gåvor (jfr nedan).

34 Se t. ex. CHESHIRE-FIFOOT, The Law of Contract (1956) s. 65 ff.

OM GÅVOBEGREPPET I CIVILRÄTTEN 699om förhastade muntliga löften mot ett helt obetydligt vederlag skulle binda löftesgivaren. Det kunde snarare finnas anledning att låta honom bli bunden av sin muntliga utfästelse, om motprestationen varit så pass betydande att den för parterna framstått som en nödvändig betingelse för löftet. Det är då inte fråga om lika obetänksamma och generösa utfästelser som dem GåvoL i första hand vill skydda mot. Givaren får antagas åtminstone i någon mån ha övervägt sitt löfte, och mottagaren å sin sida har större intresse av att löftet står fast, om han måste träffa anstalter för att kunna uppfylla vad givaren fordrar av honom. Har däremot mottagaren haft anledning att antaga, att givaren velat avge sitt löfte vare sig han fick vederlag eller ej, skulle inte utfästelsen vara bindande. Detta verkar också rimligt i det speciella fallet, att vederlaget blott innebär en inskränkning i den rätt som överlåtes — givaren förbehåller sig t. ex. nyttjanderätt till det givna.
    Man kan visserligen invända, att hypotetiska resonemang av detta slag är ägnade att medföra en hel del praktiska svårigheter i rättstillämpningen, vilket bl. a. visat sig på förutsättningslärans område. Den skisserade principen kan dock ge någon ledning för hur långt gåvoreglerna lämpligen kan användas.
    I varje fall i ett läge finns det emellertid anledning att bedöma avtal om blandad gåva på helt annat sätt än rent benefika avtal, nämligen vid gåva till omyndig som saknar förmyndarens samtycke att mottaga gåvan och icke äger råda över några egna medel. I svensk rätt håller man strängt på principen, att den omyndige saknar rätt att mottaga andra gåvor än dem som uteslutande är till hans fördel. Varje blandad gåva, även om vederlaget är aldrig så litet, blir alltså ogiltig.35 Också här torde emellertid gåvor med förbehåll om nyttjanderätt för givaren eller liknande böra betraktas som rena gåvor och följaktligen i regel bli giltiga.36
    Vad slutligen angår de obligationsrättsliga aspekterna på blandade gåvor — t. ex. givarens ansvar för fel i den givna saken och hans utsikter att få ett gåvolöfte att återgå — är att märka, att här i motsats till i andra konfliktsituationer det ofta finns möjligheter att kompromissa mellan gåvoregler och andra regler. Säljarens skadeståndsskyldighet vid fel i godset beror i stor ut-

35 Se NJA II 1924 s. 314 f, WALIN, Föräldrabalken (1952) s. 170, BECKMAN,a. a. s. 145 f.

36 Jfr NJA 1935 s. 563 och även LEJMAN, Återvinning i konkurs (1939) s.92 f.

700 BERTIL BENGTSSONsträckning på det pris som överenskommits. Ju högre köpeskillingen är, desto större krav ställer man på varans beskaffenhet, medan vid ringa vederlag köparen under vissa omständigheter kan anses själv stå risken för de flesta skador. Vid helt obetydligt vederlag kan man ibland tänkas vara framme vid gåvoregler: säljaren skulle i stort sett svara blott vid särskild garanti eller svikligt förfarande. Det tycks alltså vara en successiv övergång mellan de två avtalstyperna åtminstone i detta hänseende, och man saknar då anledning att närmare klassificera avtalstypen.37
    Något liknande gäller möjligheten för givaren att frigöra sig från sitt löfte vid förändrade ekonomiska förhållanden eller märklig orätt från gåvotagarens sida (GåvoL 5 §). Det står klart, att gåvoreglerna på denna punkt bygger på allmänna principer om avtals ogiltighet eller jämkning på grund av bristande förutsättningar.38 Man kan därför i tveksamma gränsfall tillämpa förutsättningsläran i stället för GåvoL:s regler (eller reglerna i 1857 års förordning) och komma till tillfredsställande lösningar utan att behöva bekymra sig om köp eller gåva föreligger.39
    Synbarligen är alltså de blandade gåvorna att behandla på växlande sätt, allt efter den typ av gåvoregler som blir aktuell. Något liknande förefaller gälla också den andra omdiskuterade företeelse som jag närmare skall beröra: de remuneratoriska gåvorna. Härmed menas en gåva, som är avsedd som gottgörelse åt gåvotagaren för arbete eller tjänst som han utfört. Ett typiskt fall är gåva åt en anställd, t. ex. en trotjänarinna, för långvarig och trogen tjänst. Förutsättningen för att en remuneratorisk gåva skall föreligga är emellertid, att givaren saknade laglig förpliktelse till gåvan: en lön av denna storlek kunde inte anses avtalad. En annan sak är, att givaren kan känna en moralisk skyldighet att gottgöra mottagaren.

37 Att märka är dock, att vederlaget får en växlande betydelse med hänsyn till de förhållanden varunder en försäljning sker (i affärslivet eller privatlivet etc.). Jfr härom och om det sagda i övrigt LASSEN-USSING, a. a. s. 52 f, ALMÉN-EKLUND, a. a. bl. a. § 48 vid not 10 a ff, BENGTSSON, Om ansvarsförsäkring i kontraktsförhållanden (1960) s. 216 f med hänvisningar, och HELLNER, Köprätt (1961) s. 21, 122.

38 Jfr SOU 1935:14 s. 138, MARKS VON WÜRTEMBERG-STERZEL, a. a. s. 161 not 1 och s. 168, BJÖRLING-MALMSTRÖM, a. a. s. 129, samt beträffande gåva av fastighet NJA 1961 s. 105. Se om dessa frågor även NJA II 1928 s. 489 f.

39 Jfr om en särskild typ av kontraktsbrott vid blandad gåva NJA 1949 A 32.— Vad angår gränsdragningen mellan köp och gåva när det gäller hemulsansvaret, har man möjlighet att vid blandad gåva utdöma ersättning motsvarande vederlagets värde; jfr SOU 1947:38 s. 244.

OM GÅVOBEGREPPET I CIVILRÄTTEN 701    Bedömningen av sådana transaktioner har varit särskilt tveksam, när vad givaren betalar är skälig ersättning för det utförda arbetet. Här blir andra aspekter på gåvobegreppet aktuella än vid blandad gåva. Man kan nämligen fråga, om det egentligen är någon förmögenhetsöverföring som sker. Tidigare har ju givaren mottagit en prestation i form av arbete eller tjänst, som till värdet motsvarar hans gåva. Å andra sidan är att märka, att prestationerna är oberoende av varandra. Problemet tycks framför allt ligga just i frågan, hur pass stor vikt man bör fästa vid att givaren på detta sätt har lämnat vederlaget frivilligt.
    Remuneratoriska gåvor hör till de gåvotyper som särskilt beaktats vid lagstiftningen. Här är till en början att märka den förut omtalade KF av 1857. Bestämmelserna i denna — vilka för övrigt har viss motsvarighet i 1734 års lag40 — behandlar enbart vad som här kallats obligationsrättsliga frågor: gåvotagarens underhållsskyldighet mot givare, som kommit i nöd efter gåvan (3 §), och givarens möjlighet att återkalla gåvan vid märklig orätt eller skada från gåvotagarens sida (5 §). Emellertid sägs i 6 §, att dessa regler inte gäller, om gåva är »för arbete eller gjord tjänst given». Såvitt angår förhållandet mellan parterna ansågs alltså remuneratoriska gåvor intaga en särställning.
    Viktigare har emellertid blivit vissa allmänna uttalanden om remuneratoriska överlåtelser i förarbetena till 1936 års GåvoL. Efter att ha berört frågan om behovet av en undantagsbestämmelse motsvarande 6 § i 1857 års förordning anförde lagberedningen, att om den frivilligt lämnade ersättningen icke till sitt värde översteg vad som enligt parternas mening och även enligt gängse uppfattning utgjorde ett skäligt vederlag för den utförda prestationen, övervägande skäl talade för att någon gåva överhuvud inte borde anses föreligga. Inom gåvoområdet skulle enligt lagberedningens ståndpunkt endast falla sådana utfästelser om vederlag för utfört arbete, som »i beaktansvärd grad överskrida vad som efter omständigheterna kunde anses utgöra en skälig ersättning». Som skäl för denna inställning anfördes framför allt, att det särskilda drag av frikostighet som utmärker typiska gåvor skulle framträda icke alls eller blott svagt vid överlåtelser som utgör ett skäligt vederlag för gjorda tjänster.41

40 Se JB 8: 2.

41 Se SOU 1935: 14 s. 134 f. — Som ytterligare skäl för sin ståndpunkt anförde lagberedningen, att sådana i efterhand träffade uppgörelser om frivilligt vederlag för arbete i själva verket måste vara mycket svåra att skilja från uppgörelser som blott avse att till beloppet bestämma ett av parterna

702 BERTIL BENGTSSON    Dessa uttalanden av lagberedningen har synbarligen främst tagit sikte på de fall som beröres i GåvoL.42 Synpunkterna vann emellertid snabbt anslutning också utanför detta område. HD tog genast fasta på dem i ett gåvoskattemål (NJA 1936 s. 251), där en frivillig pensionsutfästelse, som utgjorde vederlag för de anställdas arbete, icke ansågs vara gåva.43 I förarbetena till 1941 års KF om arvs- och gåvoskatt anslöt man sig till samma uppfattning.44 På flera håll i doktrinen har man uttalat sin tillfredsställelse med den ändrade hållningen till begreppet remuneratorisk gåva; uttalanden härom kan anträffas bl. a. hos HULT45 och HESSLER.46 Det tycks endast vara KARLGREN som är skeptisk mot lagberedningens åsikt. Enligt honom kunde den passa för vissa gränsfall mellan gåva och arbetsavtal — nämligen när det bliviten relativt utbredd sed att ersättning ges åt en arbetstagare, fast den inte är honom rättsligt tillförsäkrad — men dess tillämpning skulle eljest ofta leda till dubiösa resultat. Det avgörande för gränsdragningen mellan gåva och oneröst rättsärende skulle i normala fall i stället vara gåvoavsikten.47
    Frågan är då, vilken räckvidd man bör ge lagberedningens yttrande: hur skall remuneratoriska överlåtelser, som utgör skälig gottgörelse, behandlas på de fyra områden vi i detta sammanhang sysslar med?
    Till en början framgår det tydligt, att uttalandet i varje fall tar sikte på det avtalsrättsliga området. Muntliga löften om skälig ersättning skulle alltså bli bindande.48 — Vad beträffar obligationsrättsliga frågor, kan man både av GåvoL:s motiv49 och 1857 års förordning draga den slutsatsen, att om transaktionen är

från början åtminstone stillatigande förutsatt vederlag. I det förra fallet borde lika litet som i det senare antagas att den gällande rättens grundsats om den oförbindande karaktären av löfte om gåva ägde tillämpning (a. a. s. 134).

42 Lagberedningens ståndpunkt kan möjligen ha påverkats av USSINGS i vissmån likartade inställning; jfr LASSEN-USSING, a. a. s. 5 f.

43 Se om fallet HESSLER, Om stiftelser s. 222 ff, EBERSTEIN i FJFT 1937 s.499 ff.

44 Se SOU 1939: 18 s. 141.

45 Juridisk debatt s. 285.

46 A. a. s. 224 f. Se även EBERSTEIN, a. a. s. 502 ff, NIAL, a. a. s. 301.

47 SvJT 1953 s. 349 med not 2.

48 Liknande principer synes delvis ha tillämpats redan före 1936; se MARKSVON WURTEMBERG-STERZEL, a. a. s. 161 not 2.

49 Se SOU 1935:14 s. 134 f. där uttalandena särskilt tar sikte på obligationsrättsliga regler. — Jfr dock SOU 1947:38 s. 244 om hemulsansvar vid gåva av fastighet.

OM GÅVOBEGREPPET I CIVILRÄTTEN 703av det nu avsedda slaget man också här skall avvika från gåvoreglerna.
    Lagberedningens uttalande kan vidare uppfattas så, att remuneratoriska överlåtelser av denna typ inte heller i sakrättsligt avseende skulle betraktas som gåva. Detta förefaller emellertid diskutabelt. Det har förut utvecklats, att ur borgenärernas synvinkel det knappast bör få spela någon större roll, vilka givarens motiv har varit: om överlåtelsen har haft prägeln av frikostighet, något som lagberedningen tydligen fäst stor vikt vid, eller om givaren endast velat lugna en missnöjd anställd. Däremot kan det självfallet verka obilligt mot en gåvotagare, om givarens borgenärer skulle lägga beslag på en gottgörelse som mottagaren gjort skäl för kanske under många års trofast och underbetalt arbete.
    Å andra sidan åter kan just den omständigheten, att gåvotagarens arbete pågått under lång tid, vara en speciell anledning att ge borgenärerna företräde. Visserligen skulle ju enligt det förutsagda någon verklig förmögenhetsöverföring knappast ha skett vid remuneratoriska överlåtelser som utgör skälig ersättning: givaren har tidigare fått valuta för vad han nu ger ut. Då är det emellertid att märka, att genom gåvotagarens underbetalade arbete under lång tid givarens förmögenhet har förändrats successivt, ofta omärkligt både utåt och för honom själv. Sedan minskas plötsligt och oväntat förmögenheten genom gåvan, kanske just när givarens ekonomi börjar försämras. Vad han tidigare fått i kompensation för gåvan har då ofta för länge sedan försvunnit ur hans tillgångar. För borgenärernas del tycks remuneratoriska överlåtelser i sådana fall vara lika menliga som vilken gåva som helst.
    Det verkar alltså något tveksamt, om man utan vidare bör överföra lagberedningens synpunkter också till sakrättens område. Några sådana betänkligheter förefaller dock inte HD ha haft. Särskilt bör framhållas ett avgörande, NJA 1940 s. 682, som närmast rör kravet på tradition för gåvas fullbordande. En av de besvärligaste frågorna vid tillämpningen av traditionsregeln vid gåva och köp uppkommer, när lösören överlåtits mellan familjemedlemmar med gemensam bostad. Vid båda avtalstyperna har domstolarna ansett, att sakrättsligt skydd i detta läge inträder för förvärvaren först om något synligt tecken på besittningsövergång har förekommit.50 I det aktuella rättsfallet hade en 70-årig änka, som länge brukat ett hemman med biträde av en son och dennes

50 Se UNDÉN, a. a. s. 134 ff.

704 BERTIL BENGTSSONhustru, gett bort viss egendom till dem i en handling som kallades gåvobrev. Bl. a. överläts all lös egendom på gården — kreatur samt yttre och inre inventarier — tydligen som erkänsla för många års hjälp. Givaren och gåvotagarna fortsatte emellertid att bo tillsammans. I ett utmätningsärende uppstod tvist, om överlåtelsen gällde mot givarens borgenärer. Häradsrätten höll fast vid traditionskravet och ansåg gåvan inte vara fullbordad. HovR yttrade däremot i huvudsak, att värdet av den överlåtna egendomen icke översteg skäligt vederlag för makarnas utförda arbete och att överlåtelsen därför måste anses bindande, oavsett om egendomen kommit i makarnas besittning eller ej. Och HD fastställde HovR:s dom i denna del.
    När HD här avstod från att fordra tradition, är det — som KARLGREN påpekat51 — troligt att domstolen gick på formella grunder. Eftersom intet köp förelåg, var ej lösöreköpsförordningen tillämplig; inte heller skulle det vara fråga om gåva, och därför ansågs ej traditionskravet i GåvoL gälla. Den remuneratoriska överlåtelsen skulle tydligen vara en avtalstyp för sig, som tillät att egendom överläts med sakrättslig verkan genom blotta avtalet.
    Det bör påpekas, att räckvidden av HD:s avgörande är något oklar, bl. a. eftersom frågan om överlåtelsen av den lösa egendomen knappast framstod som huvudproblemet i målet.52 Avgörandet ger emellertid anledning att fråga, om lagberedningens ståndpunkt får anses rimlig i sakrättsliga tvister, när den kan leda till sådana konsekvenser. HD:s ställningstagande tycks inbjuda till allehanda skenöverlåtelser från arbetsgivare till anställda: om blott den anställde kan anses förtjäna högre lön än han fått, har arbetsgivaren möjlighet att behändigt rädda inventarierna i sin rörelse undan borgenärerna utan att överlåtelsen på något sätt går att objektivt konstatera. Det finns också anledning för en gäldenär att inför en väntad konkurs erinra sig allehanda tjänster och gratisarbeten från vänners och släktingars sida och betala igen dem.53

51 Säkerhetsöverlåtelse (1959) s. 221 f. Jfr SvJT 1944 s. 403, där KARLGREN anser en analogi med köpregler ha avvisats kanske på grund av överlåtelsens släktskap med en betalningsakt.

52 Målet synes i första hand ha refererats med hänsyn till frågan, om ensam tidigt gjord överlåtelse av hemmanets å byggnader innefattat förfogande över överlåtarens kvarlåtenskap.

53 Det kan framhållas, att lagberedningen själv betonat, att en regel om att bortgivna men ej traderade lösören skulle kunna undandragas givarens borgenärer vore helt oförenlig med de principer som ligger till grund för gäl-

OM GÅVOBEGREPPET I CIVILRÄTTEN 705    Visserligen har man knappast skäl att tillmäta traditionens värde ur publicitetssynpunkt avgörande vikt i sammanhanget; denna tankegång har säkert överbetonats i den sakrättsliga diskussionen. Väsentligt är emellertid, att man inte underlättar transaktioner till borgenärernas förfång genom att i onödan ge efter på kravet, att en överlåtelse åtminstone skall betyda någon olägenhet för överlåtaren och vidare någorlunda tydligt skall kunna konstateras sedan den väl skett. En minimifordran förefaller vara, att som i 1940 års fall en skriftlig handling upprättats om överlåtelsen. För en sådan princip ger dock avgörandet knappast något direkt stöd.
    Om rättsfallet kan också anmärkas, att det i sådana sammanhang verkar mindre lämpligt att fästa avgörande vikt vid att vederlaget skall vara skäligt. Vad som är rimlig betalning för personliga tjänster av den aktuella typen är ganska svårt att fastställa både för parterna och för domstolen.54
    Av ungefär samma skäl kan det verka betänkligt att undantaga remuneratoriska överlåtelser av detta slag från tillämpningen av återvinningsbestämmelsen om gåva i 28 § konkurslagen. Visserligen bör konkursboet i varje fall kunna komma åt dem enligt andra återvinningsregler — framför allt 29 § konkurslagen, om betalning av icke förfallen gäld — men det har då betydligt kortare tid på sig.
    Vad sedan angår remuneratoriska transaktioner mellan makar, har de inte särskilt berörts i motiven till bestämmelsen om gåva i GB 8: 2. I detta sammanhang intresserar emellertid vissa speciella regler om vederlag för utfört arbete. Enligt GB 8:6 gäller, att make som biträder i andre makens förvärvsverksamhet har rätt till skälig ersättning, även om inte gottgörelse överenskommits; förutsättningen är emellertid, att det med hänsyn till arbetets art och omständigheterna i övrigt må anses tillbörligt, att ersättning skall utgå. Bestämmelsen tar närmast sikte på förhållandet mellan makarna55 men bör få betydelse också då transak-

lande lösöreköpsförordning (SOU 1935:14 s. 132). Man kan då fråga, om det skulle stämma med lagberedningens inställning att bortse från tankegången bakom lösöreköpsförordningen när det gäller remuneratoriska överlåtelser av här avsett slag.

54 Av samma anledning kan man ifrågasätta riktigheten av lagberedningensståndpunkt, att ersättningen måste vara skälig »enligt parternas mening» för att ej gåva skall föreligga. Om någon av dem skulle anse ersättningen överstiga värdet av arbetet, bör denna omständighet inte ha någon avgörande betydelse i sammanhanget.

55 Vid stadgandets tillkomst tycks de sakrättsliga aspekterna inte ha när-

45—623004. Svensk Juristtidning 1962

706 BERTIL BENGTSSONtioner av remuneratorisk typ skadar borgenärernas intressen. Överlåtelsen behöver tydligen inte nödvändigtvis vara att anse som gåva, om den motsvarar arbetets värde; å andra sidan skulle domstolen ha möjlighet till en skönsmässig prövning, om transaktionen bör godkännas eller ej. Därvid kan det vara rimligt att taga viss hänsyn till om den får antagas ha skett i syfte att undandraga borgenärerna egendom.
    Vidare har enligt GB 8:3 make rätt att utan äktenskapsförord till andra maken överlåta hälften av ett års besparingar, dock högst 5 000 kronor. Enligt motiven till lagrummet skulle en sådan gåva i allmänhet innefatta ett erkännande, att också mottagaren gjort sig förtjänt om besparingens tillkomst; kontrahenterna skulle i regel själva uppfatta rättshandlingen som artskild från vad man vanligen förstår med gåva.56 Tydligen är det tanken på remuneratoriska gåvor som skymtar. Denna bestämmelse kan antagas exklusivt reglera överlåtelser utan äktenskapsförord som erkänsla för en makes tjänster av mera personlig natur. Det skulle alltså inte vara möjligt att överlåta egendom t. ex. för att gottgöra makens uppoffrande vård under överlåtarens sjukdom utan att de i lagen angivna förutsättningarna föreligger.
    Mera tveksamt förefaller läget vara vid tjänster av ekonomisk natur, som inte innebär biträde i makens förvärvsverksamhet: mannen till en kvinnlig advokat eller arkitekt överlämnar egendom till sin hustru som skälig gottgörelse för arbete som hon utfört i sitt yrke. Särskilt efter lagberedningens uttalanden vid GåvoL:s tillkomst kan man göra gällande, att en sådan transaktion skulle kunna ske utan att reglerna om gåva i GB 8 kap. iakttages. Inte heller här är det emellertid lämpligt att låta den remuneratoriska överlåtelsen utan vidare falla utom gåvoreglernas räckvidd. En tänkbar lösning är att liksom enligt GB 8:6 göra en bedömning med hänsyn till arbetets art och omständigheterna i övrigt, om gåva skall anses föreligga eller ej.
    Vad slutligen beträffar remuneratoriska överlåtelser på successionsrättens område, kunde det verka närliggande, att lagberedningens tankegång skulle slå igenom. I denna situation, där det ju inte är fråga om att fråndraga borgenärer egendom, är det tillsynes ännu bättre skäl än i sakrättsliga sammanhang att respektera att en förtjänt person gottgöres.

mare diskuterats; se lagberedningens förslag till giftermålsbalk III s. 313 ff, jfr NJA II 1921 s. 131.

56 Lagberedningens förslag till giftermålsbalk III s. 307. Jfr WESTRING, a. a.s. 152, EBERSTEIN, a. a. s. 506 ff.

OM GÅVOBEGREPPET I CIVILRÄTTEN 707    Emellertid har HD haft en annan mening när det gällt tilllämpningen av bestämmelsen i ÄB 7:4 om jämkning av gåva, som till sitt syfte är att likställa med testamente. Gåva i detta lagrums mening har ansetts förekomma, när en 88-årig änka gett en underbetald trotjänarinna obligationer om 10 000 kronor som erkänsla för hennes tjänster under 25 år och därigenom inkräktat på bröstarvinges laglott (NJA 1942 s. 609). En sådan inställning framstår som mera naturlig, om man beaktar att testamente som kränker laglott kan jämkas på motsvarande sätt, även om testamentstagaren gjort testatorn aldrig så värdefulla tjänster. Det finns då knappast tillräckliga skäl att i princip bedöma sådana remuneratoriska överlåtelser annorlunda, när de sker mellan levande personer under liknande förhållanden som när testamente upprättas.57 Lagen ger emellertid en möjlighet att undvika alltför obilliga konsekvenser av jämkningsregeln: denna skall inte användas, när »särskilda skäl äro däremot». I det aktuella målet begagnade sig HD av detta undantag.
    Hur remuneratoriska överlåtelser bör bedömas vid tillämpningen av reglerna om förskott på arv är inte lika klart. Har överlåtelsen utgjort skälig ersättning för en arvinges tjänster, får det emellertid ofta antagas vara avsett, att avräkning ej skall ske;58man kan då komma till ett rimligt resultat vare sig gåva anses föreligga eller ej. Vad åter angår bestämmelsen i ÄB 3: 3, torde en remuneratorisk överlåtelse av detta slag från den efterlevande maken sällan kunna anses ha skett utan tillbörlig hänsyn till sekundosuccessorerna, varför inte heller här frågan om dess karaktär av gåva skulle bli avgörande för tvistens utgång.59
    Vid en annan typ av rättshandlingar med mindre praktisk betydelse kan det också vara besvärligt att avgränsa gåvobegreppet. I allmänhet anses betalning av en s. k. naturlig fordran inte utgöra gåva: infriar man en spelskuld, en preskriberad skuld eller en skuld som man ådragit sig som omyndig, skulle liknande regler gälla som vid onerösa transaktioner.60 Detta kan väl synas berättigat, såvitt angår förhållandet mellan parterna; men inom sakrätten och successionsrätten är det svårare att finna några vägande skäl härför. Att den som spelat av en konkursmässig per-

57 Jfr även NJA 1940 s. 54.

58 Se ÄB 6:1; jfr härom LINDHAGEN-LIND, a. a. s. 73 ff.

59 Jfr NJA II 1921 s. 304 f.

60 Se härom ESCHELSSON, a. a. s. 54 ff, 114 ff, LASSEN-USSING, a. a. s. 8 ff med hänvisningar, USSING, Aftaler s. 15 f, STANG-SOLEM, a. a. s. 11, EKEBERGBENCKERT, a. a. s. 166 f.

708 BERTIL BENGTSSONson hans sista slantar på poker skulle gynnas på bekostnad av dennes borgenärer, kan möjligen stämma med allmänna rättsuppfattningen åtminstone i pokerkretsar men ter sig i övrigt knappast rimligt, vilka rättspolitiska synpunkter som än anlägges. Bl. a. tycks en sådan regel ge rika möjligheter till skentransaktioner av olika slag. Man kan sätta i fråga, om respekten för allmänna språkbruket i detta fall bör hindra att gåvobegreppet utvidgas; i varje fall borde betalningen kunna återvinnas enligt reglerna i 28 § konkurslagen. Det synes också tänkbart, att en betalning av en preskriberad fordran skulle kunna bedömas enligt samma lagrum, då gåvoavsikten klart har framträtt.61

61 Motsatt uppfattning ESCHELSSON, a. a. s. 115 f, LEJMAN, Återvinning i konkurs s. 94 f.