LITTERATUR

 

LARS WELAMSON. Konkursrätt. Institutet för rättsvetenskaplig forskning (XXXII). Sthm 1961. Norstedts. 830 s. Kr. 74,00, inb. 87,00.

    Vår rättsvetenskapliga litteratur har genom detta arbete berikats med en omfattande och inträngande systematisk framställning (på drygt 800 sidor) av konkursrätten. Det är en imponerande insats som förf. härigenom gjort. Vid sidan av LAWSKIS välkända koncentrerade kommentar blir denna systematiska framställning uppenbarligen av stor praktisk betydelse.
    Avhandlingen är, efter en inledning, uppdelad i femton huvudavdelningar — kapitel — som rör gäldenärs försättande i konkurs; konkursförfarandets organisation och subjekt; konkursboet; återvinning; rättegång och specialexekution under konkurs; allmänt om konkursförvaltningen och boutredning; realisation; redovisning och kontroll av förvaltningen; konkursfordringarna; ordningen för prövning av konkursfordringar; bevakningsförfarandet och borgenärsed; utdelningsförfarandet; konkurskostnader och massafordringar; fattigkonkurs; förlikning och ackord i konkurs, offentlig ackordsförhandling utan konkurs och underhandsuppgörelser. Sålunda verkligt rejäla kapitel! De är emellertid i sin tur uppdelade i överskådliga underavdelningar. Till läsarens hjälp är avhandlingen vidare försedd med ovärderliga register av olika slag.
    Att här närmare redogöra för innehållet i avhandlingen har icke synts möjligt. Det är emellertid mellan de nödvändiga referaten av den omfattande lagtexten en mångfald svåra problem som förf. med lagom bredd tar upp till diskussion. Han har också gjort sig underkunnig om praxis vid handläggning av vanliga och mindre vanliga frågor i konkurser och lämnar värdefulla upplysningar därom. Litteraturhänvisningarna är talrika och exkurserna intressanta. Ändå har förf. ej kommit närmare in på det besvärliga område som förmånsrättsord-

ningen erbjuder eller på den internationella konkursrätten. Det finns alltså utrymme för fortsättning. För lagberedningens pågående arbete med revision av exekutionsrätten, vid vilken förf. medverkar som sakkunnig, är det nu föreliggande arbetet av största betydelse, vid sidan av bl. a. HASSLERS och OLIVECRONAS viktiga arbeten rörande utsökningslagen m. m.
    I det följande tager anm. upp ett antal punkter som föranlett anteckningar i marginalen och där anm. känt sig tveksam om riktigheten av de slutsatser till vilka förf. kommit eller t. o. m. oppositionell.
    Kap. I. Vid behandlingen av 18 § KL, enligt vilken konkursansökan icke må återkallas sedan beslut om konkurs fattats, framhåller förf. (s. 31) som en konsekvens, att gäldenärs i samband med överklagande av konkursbeslutet framställda påstående att han är solvent icke kan utan vidare godtagas. Om det däremot i besvärsmålet blir tillförlitligen styrkt att gäldenären faktiskt är solvent, medför enligt förf.ett undanröjande av konkursbeslutet inga risker för borgenärerna. Under denna förutsättning syntes därför anledning saknas att vägra bifall till besvären. Tydligen avses det fallet, att det är gäldenären som själv sökt sig i konkurs. Man måste emellertid fråga sig, om åsikten är förenlig med lagens ord, enligt vilka återkallelse ej får äga rum —oavsett motiven därtill — och om icke lagstiftaren avsett att man ej skall behöva gå in på prövnig av solvensfrågan i fall då gäldenären ångrat sin konkursansökan. Förf:s bortförklaring av rättsfallet NJA 1944 s. 489 är icke alldeles övertygande.
    I samband med behandling av fråga om konkursansökans avvärjande genom betalning m. m. uttalar förf. (s. 41 jfr s. 33) att en borgenär principiellt lärer vara bunden av varje uppgörelse med gäldenären, varigenom han kan anses ha utfäst sig att överhuvud eller tills vidare icke inskrida mot denne. Förf. anger ej, varpå han stöder denna viktiga tes, som ju innebär att borgenären avhänder sig ett viktigt medel för rättsskydd. Det hade varit intressant, om det givits belägg för påståendet. Rättsfallet NJA 1959 s. 238 har kanske viss betydelse i förevarande sammanhang.
    Förf. går (s. 55) även in på frågan om bevisbördan rörande gäldenärens insolvens. I viss strid mot förarbetena till KL uttalar förf., att det icke kan antagas att bevisbördan åvilar borgenären i fråga om alla fakta av betydelse för frågan. Om exempelvis gäldenären påstår sig ha betalat en viss skuld, borde påståendet härom icke kunna mot borgenärens bestridande accepteras utan »full bevisning». Den motsatta ståndpunkten skulle innebära en orimlighet i så måtto, att man i bevishänseende uppställde strängare förutsättningar för att en skuld skall komma i betraktande vid insolvensprövningen än för att gäldenären i särskild rättegång skall åläggas att betala skulden. Anm. finner det visserligen uppenbart, att det måste ankomma på gäldenären att andraga vad som kan stödja hans påstående om betalning. Men om hans bevismaterial gör det tvivelaktigt, huruvida fordringen existerar, vore det väl knappast så orimligt, att man vid insolvensprövningen skulle bortse från fordringen. (Jfr vad Lawski s. 48 under 3 säger om insolvensprövningen och borgenärs behörighet att söka gäldenär i

konkurs samt t. ex. NJA 1956 s. 417.) Måhända har förf. ändå rätt, om man ej ställer för hårda krav på bevisningen. Rättsfallet NJA 1947 s. 448 (nämnt av förf. s. 36 not 3) kan likväl ej åberopas till stöd härför och har inte heller anförts av förf., när det gäller insolvensprövningen. — Anm. är i övrigt tveksam, om icke förf. även ställer för stora krav på att gäldenären skall styrka fång till egendom som han har i sin besittning.
    Betr. frågan om behörig konkursdomstol nämner förf. (s. 86), att det antagits att avgörande för den lokala behörigheten är förhållandena vid tidpunkten för konkursansökans ingivande (NJA 1915 s. 403). Med hänsyn till den särskilda vikten av att konkursansökans ingivande och prövning icke fördröjes eller förhindras genom gäldenärens flyttning anser förf., att denna ståndpunkt bör upprätthållas, oaktat 10: 15 RB — som i princip var avsedd att tolkas e contrario — stadgar att ändring i förhållande som betingar domstolens behörighet skall vara utan verkan, om den inträffar efter stämningens delgivning. Enligt förf. skall alltså i detta hänseende likhetstecken sättas mellan konkursansökan av gäldenär, vilken ju ej behöver delgivas någon, och ansökan av borgenär, något som i och för sig är en fördel. Det förefaller ändå något tveksamt, huruvida tillräckliga skäl föreligger att, om gäldenär fått ny mantalsskrivningsort när konkursansökan delgives honom, avvika från den regel som e contrario följer av nämnda lagrum i RB. Möjligen ger likväl ordalagen i 7 och 10 §§ KL och konkursansökningens karaktär, jämte de skäl förf. anfört, tillräckligt stöd för dennes antagande. Man kan å andra sidan undra om ej domstolen i den nya orten under alla förhållanden borde vara behörig att pröva ansökan i fall, då den ingivits till domstolen innan denna blev behörig men delgivits gäldenären efter det behörighet inträtt. Det är ju i så fall meningslöst att avvisa ansökningen.
    Förf. behandlar (s. 116 ff) jämförelsevis ingående det intressanta problemet om betydelsen av HDs konkursbeslut i fall, då underrättsbeslut om egendomsavträde upphävts av hovrätt. Förf. utgår i överensstämmelse med bl. a. Lawski från att gäldenären under mellantiden mellan hovrättens och HDs avgöranden icke varit försatt i konkurs och att han principiellt haft tillgång till sin egendom samt diskuterar därpå, huruvida detta tillstånd också efter HDs konkursbeslut skall bedömas såsom konkursfritt eller om konkursbeslutet skall tillläggas »retroaktiv» verkan. (Man kan även fråga, om ej hovrätten gjort jämväl tiden före dess beslut »konkursfri», jfr t. ex. 27 § KL.) Utgångspunkten medför onekligen svåra komplikationer. Man hopar svårigheter. Skall det krävas återvinning för att angripa rättshandlingar under det antagna konkursfria tillståndet? Hur skall det bli med utmätning under samma period? Hur skall det förfaras med brådskande åtgärder under mellanstadiet? Vem skall fullfölja talan i pågående mål, när kritisk tidpunkt inträffar under samma period? Skall alla vidtagna åtgärder göras om, med nya val, nya förordnanden? Man får tredubbla anteckningar i fastighetsböckerna o. s. v. En del motsvarande problem har Karlgren framställt beträffande utmätning som upphävs av överinstans och sedan fastställs på nytt.¹ Förf. menar, att

¹ Jfr SvJT 1956 s. 246 ff och lagb:s bet. Utsökningsrätt I s. 117.

HDs konkursbeslut ej kan tilläggas annan betydelse än ett vid samma tidpunkt i första instans meddelat beslut om konkurs. Anm. är ej så säker på att man i den speciella situation varom är fråga kan i alla hänseenden konsekvent tillämpa det ena eller andra alternativet. Nog kan väl skäl anföras för att anse frågan om konkursen svävande under mellanstadiet och ej talat om konkursfritt tillstånd utan på sin höjd om att i vissa avseenden hovrättens beslut måste draga med sig den eller den konsekvensen? Det skulle f. ö. ha varit intressant att ha sett något exempel på formuleringen av HDs beslut i en sådan situation som här avses.
    Det kanske förtjänar påpekas, att det diskuterade problemet även har samband med regleringen av gäldenärens rätt till underhåll under två månader från konkursbeslutet (s. 138).
    Vid refererandet av 88 § KL har förf. (s. 132) råkat ut för missödet att en del av innehållet fallit bort och vad som återstår därför blivit felaktigt.
    Kap. II. I fråga om val av förvaltare synes förf. (s. 180 f) ansluta sig till ett hovrättsrättsfall, enligt vilket det på grund av stadgandet i 183 § KL ej skulle kunna på materiell grund föras talan mot ett beslut varigenom konkursdomaren biträtt vissa borgenärers mening. Anm. har svårt att tro på denna åsikt, som utan något riktigt vare sig formellt eller sakligt skäl gör avsteg från principen att myndighets beslut får överklagas, om ej annat är stadgat.
    I en not (s. 183) berör förf. frågan, om förvaltaren exempelvis vid borgenärssammanträde har rätt att sätta annan i sitt ställe, något som i praktiken med få undantag godtoges. Man kan fråga, om det verkligen är tillåtligt, att någon annan än förvaltaren må fullgöra dennes lagbestämda uppgift vid sammanträde med borgenärerna? En annan sak är, att förvaltaren behöver ha biträde för sin praktiska förvaltning eller kan behöva ställa ombud, när rättshandlingar skall ingås eller process föras.
    Kap. III. I fråga om gränsdragningen mellan egendom, som förvärvas efter konkursens avslutande, och tillgång, som därefter yppas för boet (se 27 § KL), uttalar förf. (s. 197) att ersättning på grund av utnyttjande av patent eller litterärt eller musikaliskt verk icke torde tillfalla boet i vidare mån än själva utnyttjandet skett under konkursen. Den närmare innebörden av detta svepande uttalande är svår att förstå.
    Kap. IV. Betr. tiden för konkursansökan som skall kunna leda till återvinning anser förf. (s. 223), att den s. k. söndagsregeln i 2 § 1930 års lag om lagstadgad tid sannolikt icke äger tillämpning på här förekommande frister. Här jämför författaren med ett känt rättsfall om åtalspreskription. Detta rättsfall, som väl får uppfattas som ett ganska långtgående utslag av regeln in dubio mitius eller pro reo, kan dock svårligen utsträckas till att gälla frister som avser helt vanliga ekonomiska frågor. För anm. ter det sig klart, att 1930 års lag bör tillämpas. Det skulle kunna bli en högst avsevärd del av den ibland korta återvinningsfristen som går förlorad t. ex. i samband med påsk, om1930 års lag ej blir tillämplig. Överhuvud bör nog avsteg från söndagsregeln ej göras av mer eller mindre vaga skäl eller på grund av va-

rierande formuleringar vid fristernas bestämmande. Det förefaller också som om lydelsen av föregångaren till 2 § i 1930 års lag, nämligen 1901 års lag om beräknande av lagstadgad tid skulle inbjuda till att medtaga hithörande fall (se NJA II 1901 nr 5 s. 172—3). Redan 1901 års lag tillämpades extensivt (jfr WETTER: Minnesskrift ägnad 1734 års lag II s. 1140), och 1930 års lag avsåg enbart utvidgning av söndagsregelns tillämpningsområde.
    Betr. 28 a § KL uttalar förf. (s. 230), att ehuru principiellt stor försiktighet torde vara påkallad i fråga om analogisk tillämpning av återvinningsregler, det syntes honom som om en analogisk tillämpning av paragrafen på medelsöverföring till fri pensionsstiftelse var berättigad. Det må sättas ett frågetecken för detta. Bestämmelsen är ju av färskt datum och noggrant preciserad.
    När förf. (s. 258) kommer in på frågan, om möjligheten att angripa försäkringar och premiebetalningar, har han icke belyst vådan av att försäkring märkligt nog brukar anses oangriplig även utan iakttagande av 116 § FAL, om oåterkallelig förmånstagare insatts. Oåterkallelighetsförklaringen anses däremot kunna angripas som gåva. Familjerättskommittén överväger vissa ändringar av hithörande regleri FAL. I en not (s. 259) är uttryckssättet en smula försåtligt och ger intryck av att utfallet försäkringsbelopp skulle vara fredat mot utmätning hos försäkringstagaren eller dennes dödsbo, vilket ju ej är förhållandet.
    Förf. berör (s. 261) vissa spörsmål i samband med bodelning. Även i dessa hänseenden överväger familjerättskommittén ändringar. Förf. gör i detta sammanhang gällande, att återvinning enligt 33 § KL på den grund att gäldenären i märklig mån eftergivit sin rätt vid bodelning skulle förutsätta att bodelningen skett till skada för borgenärerna, vilket enligt förf. ej vore fallet om gäldenären efter bodelningen alltjämt var solvent. Uttalandet förefaller anm. ej tillräckligt underbyggt (i synnerhet naturligtvis för det fall att gäldenären var insufficient efter bodelningen). Lagen uppställer enligt orden icke annat skaderekvisit än att make eftergivit sin rätt i märklig mån, och kan man verkligen göra något tillägg därtill? Jag bortser härvid från att återvinning ej bör få äga rum, om ny bodelning ej skulle kunna bli förmånligare för konkursboet.
    Kap. V. I fråga om talan rörande egendom i boet, som efter konkursutbrottet väcks av eller mot gäldenären, uttalar förf. (s. 303), att denne ej är saklegitimerad och att talan bör avvisas. Är detta verkligen helt riktigt? Kan man ej med större fog anse gäldenären trots konkursen saklegitimerad — han är ju den verklige ägaren — men betrakta konkursboet som den som temporärt har att tillvarataga gäldenärens intressen i saken. Gäldenären skulle m. a. o. ej vara behörig att företräda sig själv. Har talan väckts mot honom, bör den med denna uppfattning ej avvisas utan delgivas konkursboet, som är behörigt att utföra svarandetalan. Den som väckt talan bör väl ej utsättas för kalamiteten att den avvisas därför att konkursboet inträtt i gäldenärens ställe (jfr NJA 1930 s. 586).
    På tal om massafordringar (s. 337) erinrar förf. om att i förarbetena till KL uttalats, att kvarstad och skingringsförbud bör kunna före-

komma till skydd för fordran, för vilken konkursboet häftar. Sedan i praxis fastslagits att utmätning icke kan ske för massafordran, framstår enligt förf. nämnda uttalande som tvivelaktigt (se även Hasslers. 376 not 48). Ordalagen i 183 § 2 mom. kan möjligen åberopas till stöd härför beträffande kvarstad. I sak kan ej hämtas något stöd i lagrummet. Anm. vill framhålla, att då konkursbo enligt praxis varken kan sättas i konkurs eller bli föremål för utmätning, bör man väl så långt möjligt hålla på att åtminstone kvarstad och skingringsförbud kan äga rum. Sådan åtgärd bör också kunna vara av värde, eftersom man kan vinna att ingripande hinner ske mot en konkursförvaltning som förfar otillbörligt. Eventuellt får man tillämpa 187 a § UL.
    Kap. VI. Förf. diskuterar (s. 344 jfr s. 361) något förvaltarens möjligheter att besiktiga gäldenärens egendom. Anm. undrar, om förf. i detta sammanhang beaktat alla konsekvenser av förvaltarens befogenhet att råda över gäldenärens egendom. Den bör väl inkludera viss fysisk rådighet. Ang. konkursförvaltarens möjligheter att få exekutiv hjälp kan hänvisas till NILSSON-STJERNQUIST, Om handräckningsutslags. 131.
    Förf. diskuterar även (s. 352 not 1), huruvida vite enligt 94 § KL kan användas mot ställföreträdare för juridisk person, t. ex. dödsbodelägare, och anser det knappast uteslutet att dödsbodelägare i urarva konkurs betraktas som »annan än gäldenären» och därmed kan föreläggas vite för edgång enligt 93 §. Såvitt anm. förstår ansluter detta till i KL begagnat uttryckssätt enligt vilket »gäldenären är död»;dessutom bör ju vitet riktas mot ställföreträdaren personligen, och denne kan då ej identifieras med gäldenären. Det behöver väl därför knappast råda någon tvekan om saken.
    Kap. VII. På tal om fastighets försäljning behandlar förf. (s. 387) fordringar enligt 17:4 HB och anser sig kunna fordra, att en lojal borgenär med fordran enligt detta lagrum bevakar allenast reservationsvis vad som efter en rimlig fördelningsgrund må belöpa på återstående fasta egendom. Förvaltaren och rättens ombudsman borde, för den händelse borgenären vägrade utfästa sig att bevaka på sådant sätt, kunna utan påföljd avyttra all boets fasta egendom under hand. Anm. står främmande inför detta resonemang och reagerar mot att konkursförvaltningen skulle få inlåta sig på dylika förhandlingar under hot. I synnerhet gäller detta naturligtvis rättens ombudsman. Förf. vill tydligen ej heller löpa linan ut och tillfogar sålunda, att det måste anses åtminstone tvivelaktigt huruvida borgenärs vägran att avstå från utnyttjandet av en honom tillkommande befogenhet — även om ett avstående icke medför risk för rättsförlust — kan föranleda att han går förlustig ett ersättningsanspråk mot konkursförvaltningen.
    I fråga om ägarhypotek (s. 387) förefaller det som om förf. förenklat förhållandena vid överlåtelse av fastighet alltför mycket. Det kan ju ej gärna vara så, att rätten till ett ägarhypotek, som ligger inom köpeskillingen och tillkommer säljaren — denne innehar kanske inteckningshandlingen — utan vidare övergår till köparen. Såvitt anm. förstår är det fråga om en tolkning av avtalet och vad därvid var förutsatt. Domen i rättsfallet NJA 1928 s. 648 är ju också försiktigt avfattad, ehuru rubriken i arkivet fått en hård formulering. Försiktighet

är emellertid uppenbarligen av nöden, när köpehandling upprättas. Ang. de olika sätt på vilka ägarhypotek kan uppkomma må hänvisas till OLIVECRONA, Inteckningsförordningen s. 95.
    Vid behandling av frågan om försäljning av handpant uttalar förf. (s. 398), att panthavare skulle vara skyldig att avstå från sin pant vid försäljning i konkursboets regi, även om han icke får full lösen. Skälet är huvudsakligen, att viss kostnad eljest ej skulle kunna uttagas ur panten utan, enligt förf:s mening, drabba förvaltaren personligen. Enligt anm:s mening är förf:s skäl till den intagna ståndpunkten alldeles för tunt. Frågan är ju verkligt allvarlig, och kostnadssynpunkten må väl offras hellre än att tilliten till lämnad pant rubbas. Att teoretiskt förvaltaren skulle personligen få svara för viss kostnad kan, om det är sant, vara en lucka i lagen, vilken kanske dock aldrig vållat någon olägenhet. Motsvarande lucka påpekas av förf. på annat håll (s. 632, jfr s. 558). Förf. åberopar till stöd för sin åsikt Undén, som dock ej anfört något skäl varpå den grundas. Lagens uttryckssätt i 73—75 §§ KL talar kanske för riktigheten av åsikten. Hasselrot, Handelsbalken s. 1724 och Ytterligare ang. panträtt s. 60 har uttalat sig i samma riktning. Vad förf. (i not 4) anför om förarbetena till 76 §KL talar också för ståndpunkten. Resultatet är ändå ganska anmärkningsvärt, i synnerhet om följden blir att utom vissa konkurskostnader även massafordringar kan uttagas ur köpeskillingen för egendomen med bättre rätt än panthavarens.
    Kap. VIII. Förf. berör (s. 422 not 4) frågan om konkursbos bokföringsplikt och uttalar att, eftersom konkursbo i allmänhet betraktas såsom särskilt rättssubjekt, det enligt lagens ordalydelse syntes ligga närmast till hands att antaga, att bokföringsplikt enligt bokföringslagen icke obetingat föreligger, även om gäldenären är sådant rättssubjekt som generellt är underkastat dylik bokföringsplikt (t. ex. aktiebolag). Anm. är för sin del övertygad om att man bör anse konkursboet bokföringspliktigt under exakt samma förutsättningar som gäldenären (bolaget). Böckerna måste ju föras, och det lärer vara omöjligt för bolaget att vid sidan av konkursboet göra det, när konkursboet övertagit tillgångarna och förvaltningen. Konkursboet handhar bolagets angelägenheter och därmed bl. a. också den föreskrivna bokföringen.
    Kap. IX. Betr. underhandsackord erinrar förf. (s. 465) om EKDAHLS mening, att ackordets behöriga fullgörande får betraktas såsom en tyst förutsättning för hela nedsättningen av fordringarna. Förf. tillägger, att i den mån en tolkning av ackordsavtalet icke skulle leda till detta resultat åtminstone en analogisk tillämpning av 140 § KL borde in dubio förekomma. Anm. har svårt att förstå, att man kan så lätt komma ifrån en skedd nedsättning av fordringar därför att gäldenären ej fullgör sina förpliktelser enligt ackordsavtalet. Bör det ej regelmässigt krävas, att borgenärerna uttryckligen reserverat sig för sådana fall, även om ibland tydliga konkludenta omständigheter kan vara tillfyllest? (Av not 3 s. 788 framgår också, att förf. känt sig ganska oviss i saken.)
    Kap. XI. Vid behandling av bevakningsprocessen upptar förf. (s.539) till bedömande, huruvida rätten kan anses ha en obegränsad be-

46—623004. Svensk Juristtidning 1962

fogenhet att självmant föranstalta om bevisning till styrkande av anmärkningsvis åberopad omständighet, i den mån bevisbördan icke åvilar bevakanden. Förf. anser sig kunna konstatera, att en sådan obegränsad befogenhet bäst överensstämmer med den grundtanke om skydd för enskild intressent, åt vilken vissa bestämmelser i KL ger uttryck. Detta förefaller betänkligt och man frågar sig, om konkursförvaltningen verkligen är så illa organiserad att rätten skall behöva inskrida på nämnt sätt till ena sidans förmån i mål där saken allenast gäller hur stor fordran som får bevakas eller vilken förmånsrätt som får åtnjutas. Förf. är icke heller själv i fortsättningen helt säker på målet.
    Förf. berör (s. 547) frågan, om rättens avgörande i jävsprocess, som rör förmånsrätt enligt 17:4 HB, trots processens begränsade innebörd blir bindande vid fastighetsauktion. Därest inteckningshavare uppträtt som part i jävsprocessen, får han enligt förf. rimligen finna sig i att domen blir relevant mot honom även i fråga om köpeskillingen efter exekutiv auktion. Anm. känner sig ej övertygad härom. Fördelningen efter exekutiv auktion är ju ett alldeles självständigt förfarande som ej hör till konkursen. Det kan finnas flera inteckningshavare och andra intressenter som eventuellt blir nödlidande, och det synes därför ej heller mycket bevänt med att domen får relevans mot någon av dem. En annan sak är, att domen kan få bevisverkan.
    Kap. XII. I fråga om klander mot utdelningsförslag uttalar förf. (s.598), att det vid bifall därtill icke alltid är utan vidare givet hur utdelningen bör ske. Det syntes olämpligt, att domstolen de facto själv upprättar utdelningsförslag, utan den borde »återförvisa» ärendet till förvaltaren. Anm. undrar, om ej förf. här använt uttrycket »återförvisa» på ett sätt som ger anledning till missförstånd. Liksom vid klander av jord- och vägdelningar, torrläggningsförrättningar o. d. bör man ju strängt skilja mellan rättens avgörande och den omständigheten att ärendet skickas tillbaka till förrättningsmannen för kompletteringar eller ändringar. Det senare ledet innebär ej återförvisning i teknisk mening. Det utdelningsförslag varom dömts är sålunda alltjämt en bestående realitet i alla delar, där rätten ej föreskrivit ändring, och gäller alltjämt som bas för de ändringar som påbjudes. För rättelsernas vidtagande kanske ej alls behövs något nytt större utdelningsförslag utan endast begränsade justeringar. Men även om rättelserna påkallar åtskilliga omräkningar inverkar det ej på saken. Man kan, oavsett om korrigeringarna sker i nytt utdelningsförslags form, ej fördenskull anse att det första förslaget förlorat sin verkan. En följd härav är bl. a., att anm. i motsats till Ekdahl anser det ganska klart att efterbevakning, som sker sedan det första utdelningsförslaget enligt kungörelse var att tillgå för granskning, ej kan vinna beaktande. Eljest skulle bl. a. grundvalen för rättens prövning rivas upp, vilket är uppenbart orimligt. Förf. har (i not 19) kommit till samma resultat. Om rätten däremot undanröjer hela utdelningsförslaget på grund av formella fel i förfarandet eller mycket djupgående materiella fel, bör måhända frågan bedömas på ett annat sätt.
    Kap. XIII: Om förvaltaren haft arbete med process för konkursboets räkning, bestrider förf. (s. 637), att förvaltaren skulle kunna ome-

delbart uttaga ersättning därför. Anm. undrar, om denna ståndpunkt är så säker. Därest förvaltaren uppdragit åt advokat att föra rättegången, bör advokatens arvode kunna omedelbart upptagas som omkostnad. Utför förvaltaren i rättegången arbete som han lika väl kunnat överlämna åt advokat, borde han — tycks det — kunna omedelbart uttaga ersättning därför, om det sker under rättens ombudsmans kontroll. Frågan har numera ganska ringa betydelse efter att år 1959 86 a § KL införts.
    I fråga om rättegångskostnad i arvodesmål uttalar förf. (s. 645), att liksom borgenär, vilken med framgång bestritt förvaltares arvodesanspråk, icke anses kunna tilldömas kostnadsersättning av denne såvitt avser underrätten, borde förvaltaren icke heller, då hans anspråk godkännes, kunna tilldömas ersättning av den som vid rätten bestritt hans yrkande. Den senare konsekvensen förefaller tvivelaktig. Det är en ganska allvarlig form av angrepp att processa om skäligheten av förvaltarens arvodesanspråk. Även om man bör förbehålla sig frihet att förfara efter vad som synes rimligt med hänsyn till situationen, torde nog som regel böra gälla, att den som vill pressa fram nedsättning av arvodet får betala fiolerna om han misslyckas.
    Förf. vill även (s. 645), att rättens ombudsman skall få ersättning i arvodesmål, när han fått vidkännas kostnader och arbete i anledning av fullföljd talan utan att han själv är part i målet. Anm. har svårt attinse det lämpliga i att den som icke är part skall få ersättning i målet annat än som vittne eller sakkunnig. En sådan möjlighet, vilken också negerats i praxis, förefaller ganska oformlig. Kan ersättningen betraktas som konkursboets kostnad, bör naturligen boet kunna få gottgörelse, om det är part.
    Vid behandling av vissa andra kostnadsfrågor upptar förf. (s. 650), hur panthavare efter försäljning av pant skall kunna reagera mot debiterade försäljningskostnader. Förf. antar, att redovisning kan klandras av panthavaren även om denne ej bevakat fordran i konkursen. Anm. undrar, om ej panthavaren i stället har rätt att i vanlig rättegång utkräva vad som debiterats för mycket. (Frågan synes f. ö. ha visst samband med det förut berörda spörsmålet om panthavares eventuella skyldighet att avstå från pant utan full lösen.) Att inteckningshavare efter exekutiv försäljning av fast egendom blir bunden av köpeskillingsfördelningen synes, som förf. antar, välgrundat. Det är ju ett specialförfarande som just rör honom.
    Förf. anser (s. 653 f) det icke otroligt, att lagakraftvunnet utdelningsförslag gäller även mot massaborgenärer och att under denna förutsättning massaborgenär bör vara berättigad att klandra utdelningsförslag som omfattar medel vilka han anser böra gå i betalning för hans fordran. Anm. tycker, att bådadera är oformligt och osannolikt, men medger att man, då utmätning enligt praxis ej kan erhållas hos konkursbo, möjligen tvingats in i oformligheten.
    Kap. XIV. När konkursbo blivit insolvent, antar förf. (s. 662), att både konkurskostnader och massaskulder, som uppkommer efter det boet konstaterats insolvent, bör få företräde framför icke blott massagäld utan även konkurskostnader som uppkommit tidigare. Anm. kan ej finna, att en sådan uppdelning är möjlig utan stöd av lag. I fråga

om det inbördes förhållandet mellan konkurskostnader och massagäld, som uppkommit under samma skede av konkursen, uttalar förf. (s.662) att, i avsaknad av lagstöd för någondera kategoriens företräde, det måhända ligger närmast till hands för antagandet att de har lika rätt. Enligt anm:s mening talar de bästa skälen för att konkursboet, som gäldenär, skall först betala massagäld innan det får använda sina tillgångar till bestridande av interna konkurskostnader.

 

    De axplock som här skett gör naturligtvis ej anspråk på att tillnärmelsevis upptaga alla frågor som är värda diskussion. Anm. har ej heller haft möjlighet att så noga penetrera de punkter, som särskilt upptagits, att han är alltför säker på den kritiska ståndpunkt som ibland antytts. Påpekandena har avsett att framhålla uttalanden av förf. där invändningar med visst fog synes kunna göras, därvid åt andra överlämnas att avgöra om dessa invändningar förtjänar något avseende. Han har i flera fall andra auktorer för sin ståndpunkt, såsom text eller noter utvisar. Av anm. åberopad litteratur hänför sig i förekommande fall till samma upplaga som förf. angivit i litteraturförteckningen.
    Förf. har gjort en djupplöjning och man måste vara honom ytterst tacksam för hans stora verk.

Gösta Walin