IVAR AGGE. Straffrättens allmänna del. Andra häftet. Institutet för rättsvetenskaplig forskning (XXX). Sthm 1961. Norstedts. Kr. 27,00.

    Första häftet av professor AGGES arbete över svensk straffrätts generella del utkom år 1959 (anmäld av OLA NYQUIST i SvJT 1960 s. 288) och innehöll dels ett kapitel om straffrättsvetenskapen och straffteorierna dels ett kapitel omfattande den hittills mest fullständiga framställningen av den svenska straffrättens utveckling.
    Andra häftet av Straffrättens allmänna del innehåller kapitlen III och IV, som behandlar de straffrättsliga grundbegreppen resp. brottets objektiva sida. I motsats till första häftet är det m. a. o. materiellrättsliga problem författaren här behandlar, något som givetvis måste ha medfört vissa svårigheter i och med att Brottsbalksförslaget låg till behandling i departementet. Agge har emellertid lyckats lösa problemet på ett mycket tillfredsställande sätt genom att i sin framställning till närmare studium ta upp helt grundläggande problemställningar, som inte kommer att beröras av den nya lagstiftningen. Med denna utgångspunkt blir diskussionen givetvis rätt teoretisk, vilket emellertid inte måste förleda någon till att tro, att framställningen är »spekulativ» eller »filosofisk». Den är tvärt om mycket realistisk och välsignat fri från alla de dunkelheter, som annars ofta brukar vidlåda rättsvetenskapliga arbeten gällande grundfrågor.
    Agges intresse för »the life of law» har klart styrt honom undan sådana skär. Hans utgångspunkt är de svenska lagarna, sådana dessa är: uppbyggda utan inre sammanhang i detaljerna, vilande på skiftande tidevarvs straffrättsliga tänkande och ofta bara sammanbundna av den tråd, som heter svensk rättstradition.

    Jämför man föreliggande arbete med andra nyare framställningar av straffrättens generella delar, upptäcker man några intressanta olikheter. Om man bortser från att t. ex. ANDENÆS' och HURWITZ' arbeten även fyller en funktion som handböcker och följaktligen ställer krav på fullständighet — något som för närvarande är omöjligt att uppnåi det skede svensk strafflagstiftning nu befinner sig i — skiljer sig Agges arbete från de nämnda i första hand genom den större vikt förf. lagt på diskussioner och logisk bevisföring. Agge försöker övertyga genom rationella resonemang och söker inte undvika svårigheter genom att rent auktoritativt fastslå det ena eller det andra. Man kan säga, att det är först genom studiet av böcker av här föreliggande, i egentlig betydelse rättsvetenskapligt slag, som läsaren tvingas så djupt ned i materien, att han slutar upp att lita på magisterns ord och börjar resonera självständigt. Speciellt för de juridiska studenterna är detta nyttigt och Agges bok syftar också (enl. vad han själv uppger i förordet till första häftet) primärt att tjäna som handledning för de jurisstuderande, som väljer straffrätt såsom ämne för sina fördjupade studier. Arbetet fyller emellertid även en lucka i svensk rättsvetenskap och har följaktligen ett värde långt utöver lärobokens. Avsaknaden av en samlad framställning av straffrättens centrala delar måste vara rättkännbar för såväl praktiker som teoretiker, men när Agges arbete är slutfört torde denna brist vara hävd.
    Jag skall i det följande redovisa bokens innehåll och samtidigt göra några anmärkningar till vissa punkter i framställningen.
    Kapitel III, de straffrättsliga grundbegreppen, omfattar två tredjedelar av boken (s. 155—266). Förf. söker här bestämma begreppen brott, straff och övriga påföljder för brott och ger även en summarisk redovisning av de s. k. särskilda straffbarhetsbetingelser, som måste vara uppfyllda för att ett brott in concreto skall medföra en brottspåföljd.
    I § 7 undersökes sanktionsformerna straff, sekundära brottspåföljder, deliktuella skyddsåtgärder och vissa närbesläktade samhällsreaktioner — i första hand de non-deliktuella (»administrativa») skyddsåtgärderna. Syftet med denna undersökning är att ange vad som skiljer straffet från dessa övriga åtgärdstyper. Såväl ur systematisk som ur teoretisk synvinkel är det en välgörande klar framställning förf. presenterar. För att undvika att ta ställning till kriminalpolitiskt diskutabla frågor — vilket skulle ha medfört en subjektivt präglad ovetenskaplighet — har han valt att inte analysera åtgärderna utifrån deras rättspolitiska syften utan i stället försökt hålla sig på det deskriptiva planet. Detta lyckas väl inte alldeles, och man får ibland en känsla av att det faktiskt kan vara nödvändigt att införa kriminalpolitiska element för att en diskussion av den problemställning förf. har valt skall kunna bli meningsfylld. Man måste ibland också göra den invändningen, att det inte alltid råder full överensstämmelse mellan förf:s teori och det som händer i praktiken. När förf. på s. 192—3 säger, att proportionalitetsprincipen nästan helt har övergivits vid de non-deliktuella skyddsåtgärderna, torde nog detta gälla mera för teorien än för praxis. Vid bestämmandet av vilken åtgärd som skall tillgripas enligt barnavårdslagen — för att nämna ett exempel — torde

brottens grovhet och mångfald ofta vara den viktigaste faktorn. Statistiskt är det i varje fall en övertygande samstämmighet mellan allvarligare eller mera persistent brottslighet och strängare ingrepp.
    På ett par punkter kan jag inte riktigt följa förf:s resonemang. Det gäller dels hans systematiska placering av ungdomsfängelse, dels hans diskussion av åtalseftergifterna.
    Vad beträffar ungdomsfängelse placerar förf. detta rättsinstitut systematiskt under »straff» (s. 176) men även under »deliktuella skyddsåtgärder» (s. 182). Båda synpunkterna kan givetvis försvaras. Det hela avhänger av vilken vikt man lägger vid denna åtgärds tidsobestämdhet jämförd med det vanliga fängelsestraffet. Att lägga någon större vikt vid att ungdomsfängelse är mera »behandling» än fängelsestraffet tror jag nämligen inte är riktigt. Men kanske jag även här mer än Agge fäster mig vid vad som sker i praxis.
    I fråga om åtalseftergiftsinstitutet är förf. tveksam beträffande den systematiska placeringen av åtalseftergifter enligt 1944 års lag (not 27 s. 183), vilket givetvis är fullt förståeligt. Vad jag inte riktigt kan instämma i är emellertid förf:s resonemang i denna förbindelse. Det som kan komma på tal är att antingen hänföra åtalseftergifterna till de deliktuella eller till de non-deliktuella åtgärdskategorierna. Såväl reellt som formellt är väl förhållandet det, att åtgärden (t. ex. övervakning) i dessa fall kommer som en följd av det förövade brottet. Beslutet om åtgärden fattas formellt av barnavårdsnämnden, men rent faktiskt är det åklagaren som har sista ordet och som även fattar beslut om själva åtalseftergiften. Nu säger Agge (i anförda not), att »åklagarens beslut har visserligen innebörden av en varning, meddelad av judiciell myndighet, men de positiva kriminalvårdande åtgärder, som ev. vidtagas ankomma på administrativa organ». Men i och med att åklagaren enligt 2 och 4 §§ 1944 års lag har hela beslutanderätten, blir barnavårdsnämnden tekniskt sett verkställande organ på linje med fångvården vad beträffar dom till straff. Om man vidare håller fast vid att åklagaren är en »judiciell» myndighet, blir barnavårdens åtgärd följaktligen en deliktuell skyddsåtgärd. Om man hänför åklagaren —i hans roll som beslutande instans vad beträffar åtalseftergifter —till de administrativa organen blir resultatet, att åtalseftergift är en non-deliktuell skyddsåtgärd. Personligen anser jag det senare riktigast, i det att åklagaren inte har några drag gemensamma med en domstol (offentlighet, bevisomedelbarhet, kontradiktion etc.).
    Ovanstående resonemang (som kan användas på flera åtgärdstyper, t. ex. villkorlig frigivning, anhållande och häktning) visar, att varje systematik blir osäker, om man huvudsakligen bygger på formella kriterier av typen »judiciell versus administrativ myndighet» utan att ta hänsyn till syftet med åtgärderna i fråga. Men även om man gör det, visar det sig mycket svårt att få någon ordning på åtgärdssystemet. De flesta av åtgärderna i dagens straffrätt skall ju tjäna minst två herrar, vilket som bekant medför vissa svårigheter.
    I § 8 undersökes brottet, först som materiell eller social företeelse därefter som normativ företeelse. Vad beträffar den förstnämnda anser förf. säkerligen med rätta, att den lämpligaste utgångspunkten är den teleologiska frågeställningen. Varför, frågar han, straffbelägges

vissa handlingssätt av lagstiftaren, vilken funktion är lagens straffhot avsedd att fylla?
    Under påpekande av att svaret på en sådan fråga oundvikligen måste präglas av den samhällsideologi som uppbär rättsordningen, anser förf. att kriminaliseringen främst tjänar ett samhällsnormerande syfte. Den enskilde medborgaren kan genom den s. k. brottskatalogen få reda på, vilka handlingssätt samhället anser vara så förkastliga, att det ingriper med straff. Genom straffhotet söker så lagstiftaren undertrycka dessa handlingssätt.
    Nu är emellertid »lagstiftaren» en fiktion — här stöder sig författaren på Hägerström-Olivecronas undersökningar — och består i verkligheten av mindre grupper av individer i nyckelpositioner, något som oftast medför att lagtexten blir en kompromiss mellan olika meningar. Ibland händer det emellertid, att en liten grupp intresserade reformatorer, som bildat en s. k. pressure group, lyckas genomdriva en lagstiftning som inte stämmer överens med folkmajoritetens uppfattning. Förf. påpekar också, att »tendenser av antytt slag» har kunnat spåras i Sverige i förbindelse med omläggningen av reaktionssystemet.
    Av andra faktorer, som medverkar till att bestämma området för det straffbara, nämner förf. bl. a. känsloladdade moraliska föreställningar hos vissa delar av allmänheten och tillfälliga opinioner t. ex. under kristider eller i samband med uppseendeväckande sedlighetsbrott. Författaren är här definitivt inne på en rättssociologisk linje, något som får hälsas med stor tillfredsställelse. Anm. är säkerligen inte ensam om att ha saknat rättssociologiska element i svensk straffrättsvetenskap.
    Agge övergår därefter till att undersöka vilka allmänna och ledande synpunkter det är, som bestämmer lagstiftarens urval av de handlingssätt som kriminaliseras eller som kräver andra ingrepp mot den enskilde.
    I förbindelse härmed säger förf. att man i svensk lagstiftning (särskilt i speciallagstiftningen) kan spåra en tendens att betrakta straff som ett universalmedel (s. 206). På föregående sida heter det, att verkningslösa straffbestämmelser, »erfarenhetsmässigt undergräver medborgarnas allmänna respekt för lag och samhällsmyndigheter». Att en hel del av de specialrättsliga straffbuden är av det slaget, att de är svårkontrollerbara, gör att förf. måste se på den nuvarande utvecklingen inom svensk speciallagstiftning med en viss ängslan. Hur realistiskt är nu detta?
    Problemet, som är klart rättssociologiskt, har diskuterats rätt mycket, men något samlat försök att ens dryfta det teoretiskt har aldrig företagits och empiriska fakta saknas alldeles. Man kan argumentera på samma sätt som Agge, men man kan också argumentera för den motsatta lösningen. Utan att ta någon ståndpunkt — klarhet i denna fråga kan man bara få ad empirisk väg — vill jag anföra ett parmoment.
    De specialrättsliga reglerna har i motsats till de flesta i strafflagen upptagna reglerna inte någon känslomässig anknytning hos den enskilde individen. De är amoraliska, medan strafflagens normer be-

träffande t. ex. egendoms- och sedlighetsbrott även är moralnormer. Detta betyder bl. a., att den s. k. normkällan (Segerstedt) är väsentligt annorlunda. Normkällan för vårt moraliska beteende torde vara familjen, kamraterna, den lilla gruppen, som övar ett stadigt och jämnttryck på den enskilde. Specialstraffrättens normkälla är en abstraktion »staten», »samhället». Ligger det inte i detta en så väsentlig skillnad, att någon upplösning av strafflagens centrala regler ej kan tänkas ske bara därför att staten ej kan kontrollera den enskildes beteende visavi specialstraffrätten?
    Agge diskuterar vidare den mycket omdebatterade frågan om brottet kan anses som ett angrepp på intresse. Det är en intressant genomgång av de olika argument, som i teorien har anförts för och emot en sådan uppfattning. Närmast på samma grundval som Uppsalaskolan avvisar förf. denna uppfattning. Det är inte så att varje brottstyp innebär ett angrepp på ett mänskligt intresse, utan så att man just genom att låta lagen reagera mot vissa handlingssätt skapar skydd åt vissa intressen som härigenom får reellt värde. I detta sammanhang reser sig naturligt nog frågan om vilka konsekvenser en s. k. symptomatisk brottsuppfattning skulle få, om man t. ex. i straffrätten skulle bygga på ett farlighetskriterium. Detta avsnitt, som enligt min mening hör till ett av de bästa i boken, har mycket att ge läsaren genom de vida perspektiv förf. har anlagt. Det är synnerligen värdefullt, att Agge har inkluderat dessa sina synpunkter i sitt arbete.
    Förf. övergår därefter till arbetets fjärde kapitel om brottets objektiva sida, som omfattar tre avsnitt: den brottsliga handlingen, kausalitetsspörsmålet och underlåtenhetens straffbarhet, som avslutar det föreliggande häftet.
    Behandlingen av kausalitetsfrågan avslutas med en redogörelse för adekvanskravet. I överensstämmelse med nyare svensk juridisk uppfattning söker förf. objektivisera detta begrepp så långt som möjligt. Han kan sålunda inte dela den uppfattningen, att det är en skönsmässig värdering av hela situationen, inklusive gärningsmannens skuld, som i extremfallen bör vara utslagsgivande (not 7 s. 302). Till detta kan sägas, att det givetvis är önskvärt med klara linjer, men att det inte kan förnekas att adekvans är och förblir ett juridiskt trick, som används såsom argument för att lösa ansvarsfrågan i mycket sällan förekommande svårlösta fall.
    Detta framgår ganska tydligt av Agges framställning. Först definieras adekvans, som kan »sägas föreligga, då den brottsliga handlingen vid tidpunkten för dess företagande innefattade en objektiv fara för inträdet av den timade skadliga effekten och för effektens inträde just på det sätt som sedermera blivit fallet» (s. 298). Även om det givetvis kan vara svårt att använda denna definition i det enskilda fallet, är definitionen som sådan objektiv och entydig — på samma sätt som betingelseteorien vad beträffar kausalitetsfrågan. Enligt nyare straffrättsteori anser man emellertid, att kausalitet och adekvans måste uppfattas såsom speciella juridiska frågor, som måste lösas på grundval av rent juridiska resonemang. Det blir följaktligen inte mycket kvar av den ovannämnda logiska och objektiva adekvansdefinitionen. Adekvansbedömningen, säger förf., blir ytterst en skälighetsprövning av juri-

disk art, »varvid hänsyn tages bl. a. till att graden av försvarligt risktagande kan ställa sig olika på skilda levnadsområden, det hotande intressets större eller mindre vikt samt den hotande brottspåföljdens stränghet» (s. 300). De två sistnämnda momenten som här anföres av förf. visar enligt min uppfattning tydligt, att den objektiva definitionen måste suppleras med moment av skönsmässig karaktär, om än av en annan typ än de som anhängarna av bonus paterfamilias-principen lägger vikt vid (t. ex. HURWITZ § 32, IV). Huruvida de två principerna — Agges »objektiva adekvanslära» och bonus paterfamiliasprincipen — i praxis leder till olika resultat är det svårt att göra sig någon föreställning om. Troligtvis är skillnaden rätt obetydlig.

Knut Sveri