KARL OLIVECRONA. Rättegången i brottmål enligt RB. Andra, omarbetade uppl. Institutet för rättsvetenskaplig forskning (IV). Sthm 1961. Norstedts. 368 s. Kr. 36,00, inb. 44,00.

    Professor OLIVECRONAS utmärkta lärobok i straffprocessrätt har utkommit i en andra, i väsentliga avseenden omarbetad och i övrigt reviderad upplaga. Arbetets disposition har delvis lagts om; bl. a. har avsnittet om rättegångskostnader i brottmål till båtnad för överskådligheten flyttats fram mot slutet av framställningen, där det återfinnes efter såväl överrättsförfarandet som behandlingen av enskilt anspråk i anledning av brott. Spörsmålen om ändring och justering av talan ha sammanförts med problemet om gränserna för domslutets negativa rättskraftsverkan — eller annorlunda uttryckt dess betydelse som rättegångshinder i ny process — och ha under rubriken »Processföremålet» gjorts till föremål för en sammanhängande och utförlig analys av stort teoretiskt och praktiskt intresse. Det vill synas som om den livliga diskussion, som för några år sedan fördes av landets processualister om förhållandet mellan de s. k. resjudicata-, åtals- och justeringscirklarna, jämte tillkomsten av ett par nya prejudikat i ämnet bidragit till att problemställningarna klarnat och ställts utom debatt. Olivecrona har i sin framställning på ett skickligt sätt utnyttjat det material som sålunda tillkommit sedan det föreliggande arbetets första upplaga utgavs.
    Bland övriga partier, som omarbetats på ett mera genomgripande sätt, märkes kapitlet om de särskilda regler som avse unga lagöverträdare. Författaren har i den nya versionen disponerat om materian så, att han först lämnar en redogörelse för de straffrättsliga och socialrättsliga reglerna om själva åtgärderna med underåriga lagöverträdare, varefter de processuella föreskrifterna, bl. a. om tvångsmedlen och de olika fallen av åtalseftergift, behandlas tämligen ingående. Även om framställningen på detta sätt vunnit i överskådlighet, har författaren samtidigt blivit nödsakad att i viss mån upprepa sina inledningsvis återgivna kriminalpolitiska resonemang, då han senare skall behandla åklagarmyndighetens ställningstagande till eftergiftsfrågan. Det är emellertid svårt att se huru en dylik upprepning hade kunnat undvikas, då ju åtalseftergift enligt 1944 års lag med därtill knutna åtgärder är

ett materiellt kriminalpolitiskt rättsinstitut, på sätt framhålles av författaren. Däremot kan man hysa en viss tvekan rörande lämpligheten av att i en processrättslig lärobok till diskussion upptaga de centralt kriminalvetenskapliga problem som här möta. Med all respekt för Olivecronas strävan att underbygga sina kriminalpolitiska synpunkter med statistiskt och annat kriminologiskt material, ligger det i sakens natur att framställningen av dessa ytterst omstridda frågor måste bli ganska fragmentarisk i förevarande sammanhang. Det sagda utesluter icke att man i mångt och mycket kan dela Olivecronas kritiska inställning till utvecklingen av vår ungdomsstraffrätt.
    Vid min anmälan av det föreliggande arbetets första upplaga tillät jag mig att göra det uttalandet att vår litteratur genom Olivecronas arbete »berikats med en sällsynt väl avvägd lärobok, vilken utöver sitt direkta syfte helt visst kommer att bli ett oumbärligt hjälpmedel för våra domstolar, åklagarmyndigheter och brottmålsadvokater». Denna prognos har till fullo besannats. Också den nu föreliggande upplagan med dess fylliga redovisning av nyare rättsfall och litteratur kommer förvisso att bli till största nytta i praktiken. Vad angår dess främsta uppgift — att tjäna som lärobok — fyller den mycket högtställda krav, icke blott genom framställningens och stilens utomordentliga klarhet utan också genom att ett visst mått av juridisk problemdiskussion på ett för de studerande instruktivt sätt funnit sin plats på lämpliga ställen i den övervägande deskriptivt lagda framställningen av positiv rätt. Det är anmälarens förhoppning att dessa moment ännu mer komma att accentueras i den nästa upplaga av verket, som snart nog kan komma att visa sig behövlig.

Ivar Agge