Ytterligare något om olaga rusdrycksförsäljning
Artikeln under rubriken Ett spörsmål vid olaga rusdrycksförsäljning, intagen i SvJT 1961 s. 678 ff, skrevs i början av året och kräver med hänsyn till vad som därefter hänt viss komplettering.
Det i not 2 omnämnda målet har numera avgjorts såväl av Göteborgs rådhusrätt som av hovrätten. Rådhusrätten biföll åklagarens talan och dömde till fängelse i fyra månader. Hovrätten däremot dömde på samma sätt som i rättsfallet SvJT 1960 rf s. 74 och lämnade åklagarens talan utan bifall. Säljaren, som tidigare dömts för försäljning av två buteljer och som nu stod under åtal för att ha före delgivningen av det första åtalet sålt ytterligare ett 50-tal, fick alltså ej något straff för den nyupptäckta brottsligheten. RÅ, hos vilken åklagaren gjorde framställning om talan mot hovrättens dom, anslöt sig — i skrivelse till statsåklagaren — till hovrättens bedömning av frågan huruvida flerfaldig eller enkel brottslighet skulle anses föreligga och fann ej skäl fullfölja talan i målet. RÅ hänvisade därvid till lagrådets uttalande i prop. nr 5/1955 s. 33.
Lagrådets uttalande gällde 23 § i Brännvinstillverkningsförordningen — vilket stadgande har ungefär samma innehåll som 88 § Rff — och är av följande lydelse:
Den föreslagna bestämmelsen innebär, att ett brottsligt förfarande, som fortsättes efter det åtal blivit anställt och som eljest icke skulle anses innefatta flera brott utan behandlas som enkel brottslighet, likväl skall vara underkastat sådan förhöjning av straffmaximum, som inträder vid tillämpning av reglerna i 4 kap. strafflagen om gemensamt straff för flera brott.
Med hänsyn till formuleringen — »anses innefatta» och »behandlas som» — har jag för min del ansett uttalandet ej innehålla annat än att vid flera brottsliga gärningar SL 4:1 och 2 skall tillämpas först när situationen är den i paragrafen beskrivna men att eljest straffet skall utmätas inom resp. straffskala. Med denna tolkning, varom givetvis kan råda delade meningar, skulle uttalandet gälla endast tekniken vid bestämmande av straffet, när flera brottsliga handlingar sammanträffar, ej frågan huruvida ett eller flera brott faktiskt föreligger. När det gäller att besvara den frågan torde 1 kap. 1 § i det till lagrådet remitterade förslaget till Brottsbalk lämna god ledning. Där definieras nämligen be-
greppet brott, och det sker på följande sätt: »Brott är gärning, för vilken i denna balk eller i annan lag eller författning är stadgad påföljd som nedan sägs.» Det kan väl ej råda någon tvekan om att, språkligt sett, en langares olika försäljningar är olika gärningar. Den föreslagna definitionen — som säkerligen ej avser införandet i svensk rätt av något nytt utan endast en kodifiering av vad som redan nu anses gälla —kan då ej gärna leda till annat än att lika många brott som försäljningar måste anses föreligga.
Sedan artikeln skrevs har genom KF d. 26 maj 1961 om ändring i Rff 88 § från och med d. 1 juli 1961 upphört att gälla. Har därigenom också det i artikeln diskuterade spörsmålet om behandlingen av ett nytillskott bragts ur världen? För den, som anser, att flera försäljningar bildar en brottsenhet och att det är detta, som skapar hinder för dom över nytillskottet, torde svaret bli nej. För den, som grundar hindret på 88 §, blir svaret kanske ett annat.
Bortsett härifrån, vilken konsekvens har då upphävandet av 88 §? RÅ har i den förut nämnda skrivelsen till statsåklagaren i Göteborg yttrat sig härom och uttalat, att upphävandet »endast torde få den konsekvensen, att all den rusdrycksförsäljning, som ligger i tiden före en dom, avseende någon del av denna försäljning, blir att bedöma som ett enda brott.» Den möjlighet till straffskärpning, som hitintills förelegat genom existensen av 88 §, skulle alltså försvinna, och högre straffän fängelse i ett år skulle aldrig kunna utdömas. Enligt prop. nr 135/1961 har K. M:t eftersträvat effektivare bekämpning av den alltmera tilltagande langningen och fördenskull föreslagit straff för den, som innehar rusdrycker i uppenbart syfte att sälja dem, alltså för förberedelse. Är det då tänkbart, att K. M:t samtidigt avsett att få till stånden sänkning av straffet för det fullbordade brottet? Naturligare är väl att anse, att sedan 88 § upphävts det ej längre finnes något stadgande i Rff, som hindrar att man vid flera försäljningar, alltså vid flera brott, tillämpar strafflagens konkurrensregler och detta ej blott vid vanlig försäljning utan även vid försäljning, som av en eller annan anledningär att betrakta såsom grov.1
Upphävandet av 88 § Rff skulle med denna uppfattning få till följden välbehövlig skärpning av straffet vid olaga rusdrycksförsäljning. Kampen mot den professionelle langaren kan emellertid ej bli effektiv förrän straffarbete införts i straffskalan, något som också, enligt vad propositionen utvisar, av RÅ föreslagits.
Torsten Huldén