Replik

    Redaktionen har haft vänligheten att låta mig ta del av Erik Lindmans förestående inlägg, varför jag finner mig föranlåten att komma med några korta påpekanden.

1 NJA 1948 s. 232 (Justitierådet Karlgrens anförande).

750 104 § FÖRSÄKRINGSAVTALSLAGEN    Jag tillstår gärna att lämpligheten av den skisserade reformen kan diskuteras. Man bör dock hålla i minnet, att grunden för mitt förslag är, att den av mig påtalade effekten av 104 § andra stycket FAL oftast skulle ha inneburit en fullständig överraskning för försäkringstagaren. På grund härav och på grund av de stora svårigheterna att förutse denna effekt måste den nuvarande lagstiftningen betraktas som otillfredsställande. Man måste vidare komma ihåg, att det är fråga om ett förslag till en dispositiv lagregel. Min avsikt har alltså inte varit att förhindra ett gynnande av efterlevande maken. Dessa grundläggande synpunkter tycks i viss mån ha förbigått Lindman.
    Syftet med den föreslagna regeln är i första hand att göra försäkringstagaren uppmärksam på, att ett återkalleligt förmånstagareförordnande kan ge barnen en sämre ställning än ett oåterkalleligt, samt att ge honom möjligheter att undvika detta.
    Det gäller att få försäkringstagaren att taga ställning till, huruvida han vill att försäkringen till lika stor del, som nu sker, skall tillfalla maken till nackdel för barnen, eller om han föredrar en något jämnare fördelning dem emellan. Detta ställningstagande kan framtvingas endast genom ett stadgande av föreslagen typ. Hur detta ställningstagande sedan utfaller, det är en annan sak. Att det i många fall framstår som önskvärt, att fördelningen sker enligt nuvarande regler skall inte bestridas. Men försäkringstagaren bör vara medveten om, att han därigenom ger sina barn en sämre ställning än vid ett oåterkalleligt förmånstagareförordnande, trots att lagens ändamål och även ordalydelse ger ett annat intryck. Han bör också ha möjligheter att vid ett återkalleligt förordnande tillvarataga sina barns intressen i minst samma utsträckning som vid ett oåterkalleligt.
    Som ett argument mot mitt förslag anför Lindman bl. a. att min åsikt saknar stöd i förarbetena till FAL. Detta skall inte förnekas. Skälet därtill torde dock vara, att försäkringsavtalskommittén över huvud taget inte uppmärksammat problemet, vilket ingalunda behöver betyda, att den skulle hyst en annan uppfattning i frågan.
    I sin diskussion om giftorättsskyddet kontra laglottsskyddet tycks Lindman ha förbisett, att hustruns skydd verkar effektivare än barnens även enligt mitt förslag. Hustrun gör nämligen alltid en vinst vid ett återkalleligt förordnande jämfört med ett oåterkalleligt, medan däremot barnen endast skyddas mot att komma i sämre ställning än vid ett oåterkalleligt förordnande. De gör sålunda ingen vinst.
    Lindman anför vidare, att man bör beakta, att en försäkring ofta ären produkt av makarnas gemensamma sparande. Detta är en synpunkt, som förlorat alltmer i vikt allt eftersom de rena riskförsäkringarna och grupplivförsäkringarna övertagit en allt större del av marknaden. SAFLO-avtalet innebär ju till och med att livförsäkringen blivit en allmän löneförmån.
    Även om, som Lindman framhåller, den föreslagna reformen skulle strida mot de inom familjelagstiftningen pågående strävandena att förbättra efterlevande makes ställning, bör man komma ihåg, att det dock finns områden, där det finns starka skäl att förbättra de efterlevande barnens ställning.

Sven-Olof Lodin