»Avstyckad ersättningsrätt» — ett vattenrättsligt skadeståndsproblem

    Under ovanstående rubrik har adjungerade ledamoten av vattenöverdomstolen Stig Nystrand i häfte 3 av denna tidskrift (s. 231) levererat ett temperamentsfullt inlägg gentemot ett av vattenöverdomstolen träffat avgörande i en fråga om ersättning för skada av ett företag enligt vattenlagen. Frågan i det av Nystrand diskuterade fallet gäller emellertid icke, som Nystrand tycks mena, om ersättning skall utgå för skada eller intrång av ett företag enligt vattenlagen, utan till vem dylik ersättning skall utdömas. Principen att ersättning skall gäldas för skada eller intrång har förvisso helt »slagit igenom». Därom behöver ingen diskussion föras.
    Nystrand refererar fallet och frågar upprörd: Vad sägs om detta? Kort svar: Vattenöverdomstolens avgörande är, så vitt av Nystrands referat kan bedömas, riktigt.
    Först några allmänna synpunkter.
    Vattenlagens skadebegrepp är direkt eller indirekt knutet till de fastigheter, som företaget »angår». I vattenlagen 14:4 definieras sistnämnda begrepp. Enligt lagrummet skall företag eller åtgärd enligt vattenlagen anses angå viss fastighet bl. a. »när företaget kan menligt inverka på mark eller vattenområde som tillhör fastigheten eller tillgången å grundvatten inom fastigheten eller någon å fastigheten belägen byggnad eller annan fast anläggning eller på fastighetens användningssätt».
    Saklegitimation, d. v. s. ställning som part i målet, tillkommer således den som är ägare av dylik fastighet eller innehavare av begränsad sakrätt till densamma. Detta torde ligga i sakens natur och icke behöva direkt utsägas i lagen. Vattenlagen har emellertid en speciell bestämmelse om behörighet att föra talan, nämligen vid tvist om fastighet, som i målet avsett företag angår. Jämlikt vattenlagen 11:54 första st., äger i dylikt fall den av de tvistande, som med äganderättsanspråk innehar fastigheten att med laga verkan tala och svara för densamma, till dess den lagligen vinnes från honom. Bestämmelsen har tillkommit för att icke vattenmålet må uppehållas i onödan på grund av ovisshet om vem som i ett givet fall skall anses som rätt part. Bestämmelsen kan emellertid icke tagas till intäkt för den uppfattningen att den siste ägaren också är rätt part, oavsett när inverkan på fastigheten ägt rum. Detta skulle förutsätta att rätten till ersättning följer fastigheten vid förändring i äganderättsförhållandena. En dylik princip finns dock icke inskriven eller underförstådd i vattenlagen. Tvärtom anger ett flertal stadganden i lagen att anspråk skall framställas av eller ersättning tilldömas den som lider eller tillskyndas skada eller förlust, så exempelvis 2:24 och 9:8. Det är alltså denne som bör äga rätt att tala i målet. Skaderegleringen på grund av ett företag enligt vattenlagen utgör således intet undantag från den allmänna skadeståndsrättsliga principen att det är den som lider en skada som är berättigad uppbära ersättning härför av den som vållat skadan.
    Vilken av flera succederande ägare är det då som lider en skada?Uppenbarligen den som vid skadans inträffande var ägare av fastighet som företaget angår. Vad det gäller är alltså att avgöra när en skada inträffat.

    I det huvudfall som vattenlagen främst syftar på, nämligen då ersättningar utdömes i samband med att tillstånd till ett företag ges, uppkommer sällan några problem. De personer som vid domens avkunnande var ägare av de fastigheter som företaget angår, drabbas också av den förlust som den menliga inverkan av företaget förorsakar och bör uppenbarligen tillerkännas ersättning härför.
    I de större kraftutbyggnadsmålen utdömes emellertid i regel ersättningar även efter domen om tillstånd. Stundom kan dom i ersättningsfrågorna falla först sedan avsevärd tid förflutit efter det att ett tillstånd tagits i anspråk. Många fastigheter har under mellantiden bytt ägare, och den av Nystrand aktualiserade frågeställningen kan då uppkomma. Skall A som äger fastigheten då ersättningsfrågan avgöres ha ersättning eller skall ersättningen tillerkännas B som ägde fastigheten då tillståndet gavs?
    Även i nu avsedda fall måste gälla samma huvudprincip som ovan angivits, nämligen att ersättningen för en viss skada skall tillerkännas den person, som var ägare av fastigheten då skadan inträffade. Det är ju denne som »lider» eller »tillskyndas» skadan. Att skadans värde bestämmes först sedan avsevärd tid förflutit sedan den inträffade —exempelvis efter förloppet av en prövotid — kan icke gärna inverka på frågan om vem som skall vara berättigad att uppbära ersättningen. Prövotidens syfte är ju i regel endast att möjliggöra en bedömning av den redan uppkomna skadans storlek. En äganderättsövergång under prövotid bör därför icke utan vidare medföra att den nye ägaren blir berättigad till ersättning. Att ett ersättningsanspråk kan överlåtas och succession inträffa i rättegången är en annan sak. En presumtion att ett ägarebyte också innebär överlåtelse av talerätt är uppenbarligen icke tillåten. Se RB 13: 7, GÄRDES m. fl. kommentarer härtill och rättsfallet NJA 1939 s. 446.
    Nu till det av Nystrand refererade fallet. Vattenfallsstyrelsen m. fl. får 1943 tillstånd till årsreglering av en sjö och tar detta tillstånd i anspråk. Regleringen förorsakar bl. a. en av vattendomstolen vid tillståndets meddelande ej förutsedd förfulning av landskapet, vilken bl. a. drabbar fastigheten 1⁵¹. År 1949 överlåter ägaren av 1⁵¹, X, ett tomtområde, som erhåller beteckningen 1⁸⁴, till A. Den sistnämnde yrkar ersättning för förfulningen såsom oförutsedd skada och tillerkännes ersättning härför av vattendomstolen. Domen undanröjes emellertid av vattenöverdomstolen i vad därigenom A tillerkänts ersättning, enär»ifrågavarande (A tillhöriga fastighet) — — — bildats och av (A) förvärvats efter det tillståndet till reglering tagits i anspråk, samt (A) icke visat någon omständighet av beskaffenhet att det oaktat medföra skyldighet för sökanden att svara för det allmänna intrång för vilket(A) av vattendomstolen tillerkänts ersättning — — — —».
    Enligt Nystrand finns ingenting i målet upplyst om vad X och A sinsemellan avtalat. Det måste därför enligt en allmänt gällande presumtion antagas att A köpt fastigheten i befintligt skick, d. v. s. i skadat skick. Den förfulning varom här är fråga har varit ett fullbordat faktum vid köpet och måste antagas ha påverkat köpeskillingen. A kan således icke vara berättigad till någon ersättning. Nystrands förtrytelse över att A ej tillerkänts ersättning i vattenöverdomstolen grundas

tydligen därpå att A »får antagas ha succederat X i dennes rätt till gottgörelse». Grund för ett dylikt antagande synes emellertid helt saknas. Någon presumtion att dylik succession ägt rum torde som ovan nämnts ej heller kunna åberopas.
    Vattenöverdomstolens motivering är ingalunda — som Nystrand uttrycker det — nebulös. Den är enligt min mening klar och riktig i vart fall såvitt avser äganderättsövergångens betydelse. Frågan om fastighetsbildningen är däremot enligt min uppfattning irrelevant i sammanhanget.
    Vattenöverdomstolens avgörande i förevarande fall avser en fråga om rätt part. Däremot har icke — som Nystrand förmenar — tillskapats ett undantag från regeln om företagarens skyldighet att svara för skada och intrång å annans fasta egendom. Men, frågar måhända Nystrand indignerat, skall företagaren då slippa undan att ersätta förfulningen på fastigheten 1⁸⁴? Därom förmäler historien intet. Vattenöverdomstolen har ju inte sagt att skadan inte är ersättningsgill. Men om nu X inte framställer något anspråk eller anspråket rent av är preskriberat eller av formella skäl inte kan framföras? Ja, då slipper företagaren undan — här bortses från möjligheten att utfå ersättning av fonderade regleringsavgiftsmedel — vilket naturligtvis i och för sig kan sägas vara otillfredsställande, likaväl som det kan tyckas vara otillfredsställande att en gäldenär — vilken som helst — slipper undan att betala sin skuld, när denna preskriberats.
    Den i och för sig förståeliga synpunkten att företagaren inte skall»slippa undan» motiverar dock inte att ersättning utdömes till en person som saknar fog för sitt anspråk.

Jöran Fischer