ETT PROBLEM VID TILLÄMPNINGEN AV 104 § FÖRSÄKRINGSAVTALSLAGEN
AV JUR. STUD. SVEN-OLOF LODIN
Efter tillkomsten av 1927 års försäkringsavtalslag (FAL) har livförsäkringen fått en allt större betydelse för ordnandet av familjeförsörjningen. Denna utveckling har medfört, att de familjerättsliga reglernas tillämpning på livförsäkringen blivit allt viktigare. Här skall behandlas ett av de problem, som tillämpningen av 104 § andra st. FAL medför. Borgenärers rätt i vissa fall till försäkringsbelopp och därmed sammanhängande spörsmål faller utanför denna framställning. Likaså förbigås dispositioner företagna av skattetekniska skäl och deras inverkan på fördelningen av den avlidnes förmögenhet.
Vill en försäkringstagare, att försäkringsbeloppet skall tillfalla viss person, kan han enligt 102 § FAL insätta denne som förmånstagare. Ett sådant förordnande kan återkallas när som helst under försäkringstagarens liv, återkalleligt förmånstagareförordnande, såvida icke försäkringstagaren gentemot förmånstagaren förbundit sig att låta förordnandet stå vid makt, oåterkalleligt förmånstagareförordnande.
I 104 § första st. stadgas, att, om förmånstagare är insatt, försäkringsbelopp, som utfaller efter försäkringstagarens död, icke skall ingå i dennes kvarlåtenskap. Förmånstagaren erhåller en självständig på försäkringsavtalet grundad rätt emot försäkringsgivaren. Detta gäller oinskränkt de enligt FAL oåterkalleliga förordnandena. I 104 § andra st. stadgas däremot en betydelsefull begränsning i förmånstagarens rätt,vad gäller återkalleliga förordnanden. Vid sådana förordnanden skall, därest försäkringstagaren efterlämnat make, bröstarvinge, adoptivbarn eller dess bröstarvinge, såvitt angår efterlämnad dödsbodelägares anspråk på giftorätt, rätt till vederlag eller laglott, försäkringsbeloppet behandlas, såsom om beloppet tillhört boet och tillagts förmånstagaren genom testamente. Denna inskränkande regel innebär, att giftorätt, vederlag och laglott skall beräknas i kvarlåtenskapen inklusive försäkringen, och att förmånstagaren måste avstå en del av försäkringsbeloppet till giftorätts-, vederlags- och laglottsberättigade, i de fall giftorätt, vederlag eller laglott skulle lida intrång, om förmånstagaren skulle erhålla hela beloppet. Förmånstagaren likställs alltså härvidlag med testamentstagare, vars rätt ju får vika för nämnda anspråk. I andra avseenden än detta ger förmånstagareförordnande bättre rätt än testamente. Således tages först testamentstagares lott i anspråk, innan intrång kan ske i försäkringsbeloppet. Förekommer flera återkalleliga förordnanden skall samtliga räknas in i dödsbobehållningen.
Enligt motiven till FAL1 är ett av lagens främsta syften att på frivil-
lighetens väg söka åstadkomma ett rationellt ordnande av familjeförsörjningen. Detta borde ske genom att försäkringstagaren bereddes möjlighet att företaga dispositioner, varigenom han på ett gentemot dödsbodelägarna och borgenärerna bindande sätt i viss utsträckning kunde tillförsäkra den, som han ville gynna, frukterna av sin sparsamhet. Enligt försäkringslagstiftningskommittén borde reglerna härför utformas så, att förmånstagaren efter försäkringstagarens död i det hela skulle äga företräde framför försäkringstagarens dödsbodelägare. Detta måste antagas vara åsyftat av försäkringstagaren, vare sig han gjort förordnandet oåterkalleligt eller ej. Dock måste en inskränkning göras i denna princip så till vida, att om ett förordnande, som försäkringstagaren under sin livstid kunnat återkalla, skulle göra intrång på den del av den efterlämnade förmögenheten, som var att hänföra till efterlevandes giftorätt eller laglott, förordnandet till denna del skulle bli utan verkan. Fanns icke denna begränsning, skulle regeln om förmånstagaresföreträde framför dödsbodelägarna möjliggöra ett kringgående av de regler, som utesluter möjligheten att genom testamente förfoga över makes giftorätt eller bröstarvinges laglott. Förhållandet gestaltade sig helt annorlunda, i de fall försäkringstagaren avhänt sig möjligheten att återkalla förordnandet. Dödsbodelägarna borde här icke komma i bättre ställning än om den avlidne genom gåva i sin livstid avhänt sig motsvarande egendom.
Syftet med regeln i 104 § andra st. har alltså varit att ge efterlevande make och barn ett förstärkt skydd mot hänsynslösa och ur familjerättslig synpunkt ej önskvärda förfoganden genom återkalleliga förmånstagareförordnanden. Make och barn skall med hjälp av denna regel bli bättre ställda än vid oåterkalleliga förordnanden. Det får väl också antagas, att det ej varit meningen att gynna maken på barnens bekostnad eller barnen på makens, på så sätt att någon av dem skulle komma i sämre ställning vid ett återkalleligt förordnande än vid ett oåterkalleligt. Meningen måste anses vara att båda skall skyddas genom förevarande stadgande.
För att belysa den verkan på förmånstagarens rättsställning som reglerna i 104 § medför skall här givas ett enkelt exempel (fall I). En man, som tagit en livförsäkring på 60 000 kr. och såsom förmånstagare insatt en syster, efterlämnar vid sin död hustru och en son. Dödsboets behållning, frånsett livförsäkringen, uppgår till 120 000 kr. Låt oss först antaga att mannen gentemot systern förbundit sig att låta förordnandet stå vid makt. I så fall skall försäkringen icke räknas in i boets behållning. Fördelningen blir sålunda: hustruns giftorätt utgör 60 000 kr., sonen erhåller 60 000 kr. såsom varande enda arvinge och systern tilldelas de 60 000 kr., som förordnandet avser. Om vi i stället antager, att förordnandet är återkalleligt, medför detta, att försäkringsbeloppet skall ingå i dödsbobehållningen, och att systern ej får bättre ställning gentemot hustrun och sonen än en testamentstagare. Fördelningen blir då: hustrun erhåller 90 000 kr. av den till 180 000 kr. uppgående behållningen, sonens laglott blir 45 000 kr. — han erhåller ej mer, eftersom hela den disponibla kvoten går åt för att så långt möjligt täcka förmånstagareförordnandet — systern slutligen erhåller övriga 45 000 kr. Här måste alltså systern-förmånstagaren avstå
15 000 kr., som erfordras för att täcka hustruns giftorätts- och sonens laglottsanspråk.
När det, såsom fallet är med försäkringsavtalslagen, i en obligationsrättslig lagstiftning inkomponeras isolerade moment av familjerättslig karaktär, föreligger det naturligtvis en viss risk för att ett sådant moment icke blir lika genomarbetat och allsidigt prövat som om det ingått såsom en integrerande del i en familjerättslig lagstiftning. Det kan vara svårt att i det obligationsrättsliga lagstiftningsarbetet få en överblick av ett sådant familjerättsligt stadgandes konsekvenser i alla delar, framför allt om familjerätten då samtidigt ligger i stöpsleven. Följden blir lätt, att tillämpningen av en regel ej i alla avseenden blir tillfredsställande. Därtill kan i vissa fall komma en osäkerhet, huruvida bestämmelsen i fråga avsetts att uttömmande reglera situationen, eller om också övriga familjerättsliga bestämmelser direkt eller analogivis skall kunna tillämpas. EKEBERG har i en uppsats2 också framhållit, att det med hänsyn till den stora praktiska betydelsen av 104 § FAL varit önskvärt, att det inbördes förhållandet mellan obligationsrätten och familjerätten blivit klarlagt i lagtexten. HELLNER anmärker i sitt stora försäkringsrättsliga arbete,3 att lagstiftaren icke i den utsträckning, som varit önskvärt, uppmärksammat, i hur hög grad livförsäkringens ekonomiska betydelse gör tillämpningen av familjerättens förmögenhetsregler till ett ämne av stor vikt. På grund härav har många problem lämnats olösta. Såsom här framgått, måste kontakten mellan försäkringslagstiftningskommittén och lagberedningen, som samtidigt arbetade på en ny arvslagstiftning, ha varit ganska bristfällig.
Tillämpningen av 104 § andra stycket FAL kan ofta medföra förförsäkringstagaren oväntade och icke önskvärda effekter.4 Vid en närmare undersökning av det ovan anförda fall I finner man, att sonen, om förordnandet till systern varit oåterkalleligt, erhåller en arvslott på 60 000 kr. och, om förordnandet varit återkalleligt, endast laglotten uppgående till 45 000 kr. Detta innebär, att sonen går miste om 15 000 kr. genom tillämpningen av en regel, som tillkommit med syftet att skydda honom! Lagstiftaren kan knappast ha uppmärksammat denna konsekvens. Missförhållandet framträder i än tydligare dager, i de fall det återkalleliga förordnandet utgör 1/4 eller mindre av den samlade bobehållningen. Följande är ägnat att belysa detta. Om man ändrar det tidigare använda exemplet därhän, att försäkringsbeloppet endast utgör 40 000 kr. (fall II), får vid oåterkalleligt förordnande hustrun 60 000 kr., sonen 60 000 kr. och systern 40 000 kr. Är förordnandet däremot återkalleligt, blir fördelningen med tillämpning av 104 § andra stycket följande: hustruns andel ökas till 80 000 kr., sonens minskas till 40 000 kr., och systern erhåller oförändrat 40 000 kr. Som synes påverkar regeln i andra stycket ej alls förmånstagarens ställning. Däremot har stadgandet medfört, att hustrun vunnit 20 000 kr. på sonens bekostnad. Denne har med andra ord tvingats avstå 20 000 kr. pågrund av att fadern icke gjort förordnandet oåterkalleligt. Detta resultat måste betecknas såsom mycket märkligt. Slutsatsen blir, att man i
fall som detta skall göra förmånstagareförordnandet oåterkalleligt för att skydda sina barn på bästa sätt. Att ett sådant förfarande är nödvändigt torde strida mot lagens idé. Än betänkligare blir denna följd, när man tar med i beräkningen, att, såsom Hellner påpekat i ovan anförda arbete,5 livförsäkringar ofta är typiska massavtal, vilket till stor del medför stereotypa förordnanden, vilka icke kan anses tillkomna till följd av genomtänkta överväganden, hur kvarlåtenskapen lämpligast bör fördelas. Vid tecknandet av dessa standardförsäkringar — särskilt mindre sådana — accepterar försäkringstagaren ofta mer eller mindre passivt försäkringsgivarens förslag. Denne berör kanske härvid 104 § FAL i några allmänna ordalag om att man ger hustru och barn det bästa skyddet genom ett återkalleligt förordnande. Även vid andra än de här berörda livförsäkringarna förekommer det alltför ofta, att försäkringstagaren icke tillräckligt sätter sig in i ett förmånstagareförordnandes konsekvenser. Med detta som bakgrund måste det framstå som synnerligen otillfredsställande, att reglerna om de återkalleliga förmånstagareförordnandena ofta medför en för bröstarvingar negativ effekt.
Även andra jämförelser än mellan åter- och oåterkalleliga förmånstagareförordnanden kan vara av intresse. Sålunda kan förekomsten av en försäkring med återkalleligt förmånstagareförordnande medföra en omfördelning av kvarlåtenskapen även jämfört med vad som skulle inträffat om försäkringen över huvud taget icke funnits. Detta kan studeras genom att man i de anförda exemplen bortser från försäkringarna med oåterkalleliga förordnanden. Emellertid synes det riktigt att i första hand jämföra utfallet vid de åter- och oåterkalleliga förordnandena, då de återkalleliga blivit så allmänt förekommande just på grund av att man ansett dem ha så stora fördelar jämfört med de oåterkalleliga förordnandena. Dessa fördelar neutraliseras dock i vissa situationer av de här påvisade ofta förbisedda konsekvenserna av 104 §andra st.
Hur bör man då utforma en regel, som med bibehållande av grundtanken i 104 § andra st. tillförsäkrar barnen minst lika mycket vid ett återkalleligt förordnande som vid ett oåterkalleligt och sålunda upphäver den påtalade effekten? Först kan fastslås, att det blott kan bli fråga om en tolkningsregel, ett dispositivt stadgande, eftersom det i vissa fall kan vara önskvärt att tillgodose efterlevande makens intressen i samma utsträckning, som nu automatiskt sker. Utgångspunkten måste vara den, att man icke avviker mer än nödvändigt från försäkringstagarens vilja, vilken i typfallet får anses innebära, att maken och barnen skall dela på kvarlåtenskapen exklusive försäkringsbeloppet, vilket skall tillfalla förmånstagaren — d. v. s. samma fördelning som vid ett oåterkalleligt förordnande. Att då upphäva den nyss omtalade negativa effekten för bröstarvingarna genom ytterligare ingrepp i försäkringsbeloppet kan icke komma i fråga, då en sådan åtgärd skulle innebära, att förmånstagaren skulle komma i sämre ställning, än om han var testamentstagare, vilket direkt strider mot förmånstagareförordnandets idé och den typiske försäkringstagarens vilja. Däremot förefaller
det vara en god lösning att, för att hålla bröstarvingarna skadeslösa, inskränka den ökning av giftorätten för maken, som regeln i 104 § andra st. nu medför. En sådan lösning får i högre grad än nu gällande regleranses motsvara försäkringstagarens intentioner. Lämpligaste utformningen synes vara ett tillägg till 104 § andra st. med exempelvis följande lydelse: »Dock skall bröstarvinge, adoptivbarn eller dess bröstarvinge ej, såframt ej annat med hänsyn till omständigheterna måste antagas hava varit avsett, på grund av efterlevande makes giftorätt eller vederlagsanspråk, lida inskränkning i vad han enligt lagstadgade arvsregler skulle ha erhållit med tillämpning av första stycket av denna paragraf.»
Bröstarvingarna blir genom detta tillägg tillförsäkrade lika stor lott som om försäkringen icke hade räknats in i boet, såvida man icke kan utröna, att försäkringstagaren haft annan avsikt. Uttrycket »än de enligt lagstadgade arvsregler skulle ha erhållit» syftar på det fall en bröstarvinge skulle vara insatt som förmånstagare. Hade denna passus icke funnits, skulle det ha inneburit, att man även skyddat bröstarvingens ställning som förmånstagare, vilket icke varit avsikten. Nu skyddas enbart vad bröstarvingen tilldelats efter grunderna för arvsrätt efter försäkringstagaren.
Huvudsyftet med det föreslagna tillägget är ej att låsa fast fördelningen av den avlidnes förmögenhet på visst sätt, utan är snarare att peka på den ofta ouppmärksammade konsekvensen av gällande regler. Härigenom bringas försäkringstagaren att vid försäkringstillfället taga ställning till problemet, och han kan sedan utforma förordnandet på önskvärt sätt — antingen så att bröstarvingarna icke erhåller mindre än vid oåterkalleligt förordnande, eller så att maken ej ställs sämre, änom försäkringsbeloppet varit borttestamenterat.
Med hjälp av de i det föregående anförda exemplen skall förslagetsverkningar i korthet belysas. I fall I blir fördelningen enligt lagensregler
| | Vid oåter- kall. förirdn. 104 § första st | Vid återkall. förordn. 104 § andra st |
|---|
| Hustrun | 60 000 | 90 000 |
|---|
| Sonen | 60 000 | 45 000 |
|---|
| Systern | 60 000 | 45 000 |
|---|
Enligt den föreslagna regeln erhåller systern vid återkalleligt förordnande liksom enligt nuvarande system 45 000 kr. Sonen däremot skall ha lika mycket som om förordnandet varit oåterkalleligt d. v. s. 60 000 kr., vilket medför att hustruns på grund av jämkningsregeln så stora vinst får minskas med 15 000 kr.
| Fördelningen blir alltså | Hustrun 75 000 |
|---|
| | Sonen 60 000 |
|---|
| | Systen 45 000 |
|---|
Med utgångspunkt från det oåterkalleliga förordnandet innebär detta i alla fall en vinst på 15 000 kr. för hustrun, samtidigt som — vilket varit riktpunkten — sonens ställning icke försämrats.
I fall II beröres förmånstagareförordnandet över huvud taget ej av jämkningsregeln, vilket enligt det föreslagna tillägget medför, att omfördelningen mellan hustru och son till sonens nackdel upphävs helt, varigenom resultatet blir detsamma som om förordnandet varit oåterkalleligt.
| | Fördelning enligt 104 § första st | 104 § andra st | Tillägget till 104 § andra st |
| Hustrun | 60 000 | 80 000 | 60 000 |
|---|
| Sonen | 60 000 | 40 000 | 60 000 |
|---|
| Systern | 40 000 | 40 000 | 40 000 |
|---|
Ytterligare exempel kan anföras. En försäkringstagare efterlämnar vid sin död änka och barnen A, B och C (fall III). Behållningen i boet är 120 000 kr. A är dessutom förmånstagare till en försäkring på 60 000 kr.
| FÖRDELNINGEN BLIR MED TILLÄMPNING AV | 104 § första st | 104 § andra st | tillägget |
|---|
| Änkan | 60 000 | 90 000 | 80 000 |
|---|
| A | 80 000 (20+60) | 60 000 (15+45) | 60 000 |
|---|
| B | 20 000 | 15 000 | 20 000 |
|---|
| C | 20 000 | 15 000 | 20 000 |
|---|
Vid tillämpningen av 104 § första st. räknar alltså änkan sin giftorätt i boets behållning exklusive försäkringen. Resten av behållningen delas i tre arvslotter på 20 000 kr. var. Förutom sin arvslott skall A erhålla försäkringen.6 Enligt andra stycket i paragrafen får änkan räkna giftorätt även i försäkringen, av vilken A erhåller så mycket, som kan utgå utan att kränka B:s och C:s laglotter, vilka uppgår till endast 15 000 kr. A erhåller då sin egen laglott på 15 000 kr. plus vad som återstår av försäkringen 45 000 kr. tillsammans 60 000 kr., vilket medför att försäkringsbeloppet kan utgå ograverat. Enligt det föreslagna tillägget får änkan avstå 10 000 kr. till B och C då dessa skall ha lika mycket som vid tillämpningen av paragrafens första stycke. Vid en jämförelse med fall I lägger man märke till att änkan i det fallet fick avstå 15 000 kr. eller 1/6 till bröstarvingen mot 10 000 kr., eller 1/9, i det senast anförda exemplet. Detta beror på att i det senare fallet en av de tre bröstarvingarna också var insatt som förmånstagare vilket medför, att hans lott enligt de legala arvsreglerna icke behöver skyddas.
Det kan vid en första anblick förefalla osäkert, huruvida systemet går att använda i sådana fall, då förmånstagareförordnandet utgör mer än 1/3 av den samlade bobehållningen. Följande exempel (fall IV) skall belysa den frågan. Försäkringstagaren efterlämnar änka och ett barn. Behållningen är 100 000 kr. Dessutom finns en försäkring på 60 000 kr., till vilken en person X är insatt som förmånstagare. Fördelningen mellan de tre blir enligt
| | 104 § första st | 104 § andra st | tillägget |
|---|
| Änkan | 50 000 | 80 000 | 70 000 |
|---|
| Barnet | 50 000 | 40 000 | 50 000 |
|---|
| X | 60 000 | 40 000 | 40 000 |
|---|
Ovanstående resultat torde visa, att systemet fungerar tillfredsställande även i den angivna situationen.
De anförda exemplen är starkt schematiserade för att göra framställningen mera lättillgänglig. Dock torde de med all önskvärdhet visa, hur systemet fungerar i skilda fall. Här har endast medtagits exempel, vid vilka den föreslagna regeln har någon inverkan på fördelningen av kvarlåtenskapen. Förekommer förutom livförsäkring med förmånstagareförordnande även testamente, försvårar detta i princip icke tilllämpningen av bestämmelsen. I de fall testamente finns, begränsas emellertid stadgandets användning ofta av att regeln i 104 § andra st. då ger tillräckligt skydd åt bröstarvingarna.
Ehuru den föreslagna regeln, som synes, ger tillfredsställande resultat, kvarstår dock problemet, huruvida det föreligger några principiella hinder mot dess införande. För att utröna detta måste man gå tillbaka till de familjerättsliga regler, på vilka stadgandena om förmånstagareförordnande eventuellt bygger.
Det har förts en stundtals livlig debatt om förmånstagareförordnandets natur. Man har diskuterat, huruvida det är att anse som ett avtal till förmån för tredje man, en form av gåva, ett särpräglat testamente, etc. Här skall endast göras några reflexioner i anledning av den förda debatten.
Något större avseende torde icke behöva fästas vid den av FANT7 framförda teorin, att förmånstagareförordnandet är ett helt självständigt institut, som uttömmande regleras i FAL, och på vilket de familjerättsliga reglerna över huvud taget ej kan vara tillämpliga vare sig direkt eller analogivis. Till denna åsikt har 1938 års arvsskattekommitté anslutit sig i sitt förslag till förordning om arvs- och gåvoskatt.8 Denna tanke har med skärpa tillbakavisats av NIAL i en polemik med Fant i SvJT9 samt av Ekeberg i ovan nämnda uppsats.
Att det oåterkalleliga förmånstagareförordnandet i många avseenden är att jämställa med gåva, vilket Högsta Domstolen fastslagit i ett uppmärksammat mål 1948,10 torde man numera vara överens om. Däremot har meningarna gått starkt isär, vad gäller det återkalleliga förordnandet. Ekeberg har i anförda arbete hävdat, att det benefika förmånstagareförordnandet faller — även om det är återkalleligt — inom ramen för vad den familjerättsliga lagstiftningen förstår med gåva. Förordnandet är en gåva för dödsfalls skull, för vars giltighet krävs iakttagande av viss i FAL föreskriven form, och då förordnandet är åter-
Se not nr 7.
kalleligt blir gåvan slutgiltig först i och med försäkringstagarens död. Av förordnandets gåvonatur följer, att GB 6:6a och 13:11a samt ArvsL6, 7:2 och 4 samt 8:4 är tillämpliga. Dessa bestämmelser behöver emellertid sällan tillgripas på grund av de för förmånstagaren oftast strängare jämkningsreglerna i 104 § FAL. Vid tillämpningen av reglerna om gåvas avräknande på arvs- eller laglott bör förordnandets egenartade natur vinna beaktande. Till detta kan sägas, vad angår bröstarvinges avräkningsskyldighet enligt ÄB 6:1, att det sällan torde vara försäkringstagarens avsikt, att försäkringsbeloppet skall avräknas som förskott på arv. Sålunda får väl försäkringen ofta anses falla under den begränsning i avräkningsskyldigheten, som föreskrivs i regelns andra led.
I två avgöranden 1939 har Högsta Domstolen funnit,11 att ArvsL 6:1 varit tillämplig på återkalleliga förmånstagareförordnanden samt att dessa skulle beskattas som gåva enligt 35 § andra st. KF 1914 om arvsskatt och skatt för gåva.12 Genom detta avgörande fastslogs att FAL icke uttömmande reglerar förmånstagareförordnanden.
HULT uttalar i en sammanställning av försäkringsrättspraxis under åren 1938—1941 i SvJT13 tvivel om att man på förmånstagareförordnanden skulle kunna använda alla regler om gåvors inverkan på bodelningoch arvskifte, framför allt reglerna i ArvsL 7:4 och 8:4.14
I det ovan anförda rättsfallet från 1948 framhåller KARLGREN, att vissa men ej alla gåvostadganden bör kunna tillämpas på återkalleliga förmånstagareförordnanden, vilka han anser på många sätt till sitt innehåll påminna om testamentariska förordnanden. Han anför vidare, att det kunde synas, som om det återkalleliga förordnandet liksom det oåterkalleliga borde jämställas med fullbordad gåva, då det i och med dödsfallet kan anses ha övergått till oåterkalleligt. Efter denna tidpunkt är över huvud taget läget vid åter- och oåterkalleliga förordnanden så likartat att upprätthållandet av en skillnad skulle framståsom onaturlig. Mot detta kan invändas, fortsätter Karlgren, att förhållandet till borgenärerna även efter dödsfallet skiljer sig mellan de båda förordnandena. Vidare kan på grund av avfattningen av 104 § FAL laglottsberättigad arvinge icke anses bunden av preskriptionsbestämmelsen för gåva i ArvsL 7:4 vid återkalleliga förordnanden.
BECKMAN framhåller i sin sammanställning över svensk familjerättspraxis,15 att arvslagstiftningens regler om gåvor är tillämpliga även på förmånstagareförordnanden, vare sig dessa är oåterkalleliga eller återkalleliga.
Om man nu utgår ifrån, att förmånstagareförordnandet till sin naturär att jämställa med gåva, föreligger knappast några principiella hinder mot genomförandet av det ovan föreslagna tillägget till 104 § andrast. FAL. Enligt »gåvoteorin» är utgångspunkten för jämkningsregeln det oåterkalleliga förordnandet, som liksom gåvor under vissa förhål-
landen måste återbäras eller avräknas. Då avhändandet av egendom ej är lika definitivt vid återkalleliga förordnanden som vid sådana, som icke kan återkallas, föreligger större risk för otillbörliga förfoganden från försäkringstagarens sida till men för hustru och barn. På grund härav har genom 104 § andra st. införts en jämkningsregel, som lättare och smidigare än reglerna i GB och ÄB kan korrigera de menliga följderna av sådana förfoganden. Eftersom syftet är att jämkningsvis förbättra ställningen för efterlevande hustru och barn — ej att återställa en viss ordning — får lagstiftaren anses vara i princip fri att utforma denna jämkningsregel som han finner lämpligt, dock med den inskränkningen att förmånstagaren ej får komma i sämre ställning, än om försäkringen tillagts honom genom testamente. Man kan ju inte hindra försäkringstagaren — förutom genom slopandet av den nuvarande testationsfriheten — att i stället borttestamentera motsvarande belopp. Reglerna om förmånstagareförordnande har ju dessutom utformats för att ge förmånstagaren bättre ställning än testamentstagare. Att med detta som bakgrund utforma jämkningsregeln på så sätt, att den, såvida ej försäkringstagaren haft annan avsikt, garanterar bröstarvingarna lika mycket, som om förmånstagareförordnandet varit oåterkalleligt, synes i hög grad vara befogat.
ALMGREN framhåller i sin doktorsavhandling,16 som behandlar förfoganden över livförsäkringar, att det återkalleliga förmånstagareförordandet ej har natur av gåva. Reglerna i ArvsL 7:2 om avräkning på laglott går icke att tillämpa på återkalleliga förmånstagareförordnanden.17 Behandlas nämligen förordnandet i detta hänseende som ett arvsförskott, medför det vissa konsekvenser med avseende på laglottsberäkningen, vilka skulle stå i strid med regeln i 104 § andra st. FAL, genom vilken regel bröstarvingarna tillerkänns större laglott än enligt ArvsL 7:2. ArvsL 6:1 går heller ej att tillämpa på grund av att ett avräknande på arvslotten av försäkringsbeloppet ofta skulle strida mot försäkringstagarens vilja. Förmånstagareförordnandets eget innehåll ger mestadels bättre hållpunkter för fördelningen än ett schablonmässigt tillämpande av reglerna i ArvsL 6 kap.
Almgren hävdar med skärpa, att de återkalleliga förmånstagareförordnandena måste jämställas med testamentariska förordnanden och sålunda vara underkastade för dessa gällande regler. Almgren bygger sitt resonemang på att försäkringstagaren under sin livstid har full förfoganderätt över försäkringen och sålunda aldrig avhänt sig de inbetalda premierna. Han vänder sig härvid också mot kreationsteorin, d. v. s. läran om förmånstagarens originära rättsförvärv. Med denna utgångspunkt blir likheten med testamentariska förordnanden så gott som fullständig utom vad gäller formkravet. Almgren driver denna tes så långt, att han hävdar, att bröstarvinge, som står som förmånstagare i ett återkalleligt förordnande, är skyldig att avräkna försäkringsbeloppet på sin laglott även gentemot en universell testamentstagare. Mot Almgrens ståndpunkt, att återkalleliga förmånstagareförordnandenär att betrakta som särpräglade testamenten, kan anföras, att 104 §FAL skulle vara felaktig i sin konstruktion, om dessa förordnanden i
princip skulle falla under reglerna för testamente. Om lagstiftaren haft samma utgångspunkt som Almgren, hade regeln i 104 § måst utformas såsom ett undantag från huvudregeln, att försäkringsbeloppet skall inräknas i kvarlåtenskapen, för de fall försäkringstagaren ej efterlämnat make eller bröstarvinge, då ju reglerna om testamente icke skall tilllämpas. I stället är nu fallet att man stadgat en undantagsregel, enligt vilken förmånstagareförordnandet skall behandlas som testamente i de fall försäkringstagaren efterlämnat hustru eller bröstarvinge. I motiven till lagen uttalas icke vilken principiell inställning till problemet, lagstiftaren haft. Men går man till 104 § framgår det i viss mån av dess formulering, att åter- och oåterkalleliga förmånstagareförordnanden i princip skall behandlas lika vid försäkringstagarens död. I andra stycket av paragrafen stadgas sedan, vad gäller förordnanden, som kan återkallas, ett undantag från denna huvudregel, i de fall försäkringstagaren efterlämnar hustru eller bröstarvinge, då förmånstagaren gentemot dem — icke gentemot övriga dödsbodelägare — får finna sig i att försäkringsbeloppet behandlas, som om det tillagts honom genom testamente. Sålunda är det i ett begränsat avseende som förordnandet behandlas som testamente. Visserligen lämnar, som ovan antytts, lagstiftaren icke något bestämt svar på frågan, från vilka principer han utgått. Men det torde vara skäl att anta, att han ej skulle brukat den nu använda formuleringen, om avsikten varit att principiellt jämställa återkalleliga förmånstagareförordnanden med testamente. Almgren har i sin avhandling i annat sammanhang hävdat, att man icke kan utläsa lagstiftarens åsikt genom en tolkning av ordalydelsen i 104 §. Huruvida det är möjligt att i detta sammanhang med framgång hävda den ståndpunkten torde vara osäkert.
Av vad som ovan sagts framgår det, att »testaments-teorin» uppställer vissa hinder mot införandet av det skisserade tillägget till 104 § andra st. FAL. Teorins utgångspunkt är nämligen den situation, som varit för handen, om någon förmånstagare ej insatts — icke såsom för »gåvoterin» förhållandena om försäkringsbeloppet ej inräknats i kvarlåtenskapen. Utifrån denna synpunkt är den påvisade effekten av jämkningsregeln ofrånkomlig, därigenom att grunden för beräkning av makes andel blir giftorätten i det hela — inklusive försäkringen — en andel som icke får minskas; vid »gåvoteorin» var det fråga om en andel, som skulle förbättras genom jämkningsregeln. Härigenom blir det omöjligt att angripa makens ställning, jämfört med vad han skulle ha erhållit vid ett oåterkalleligt förordnande, för att garantera bröstarvinge en icke sämre ställning än om förordnandet ej inräknats i kvarlåtenskapen.
Är då detta hinder att anse som avgörande? Är det omöjligt att göra ett undantag från regeln om giftorättens oangriplighet? Vid närmare påseende visar det sig, att sådana undantag gjorts i andra sammanhang. Enligt tillämpningen av GB 13:11a och ÄB 6:1 skall, då endera av makarna av sitt giftorättsgods givit ett arvsförskott, för stort för att kunna avräknas i sin helhet på arvslotten, den del, som ej kunnat avräknas, icke drabba endast övriga arvslotter utan även efterlevande makes giftorätt. Man har ansett detta undantag av nöden, för att arvingarna ej skall drabbas så hårt av makes giftorättsanspråk, vilket blir
fallet, om maken tillåts räkna giftorätt även i den del av förskottet, som ej kan avräknas på förskottstagarens arvslott. Genom en allmänt erkänd tolkningsregel till 104 § FAL jämkar man på makes ställning till förmån för bröstarvinge i de fall, ifrågavarande make är insatt som förmånstagare till en försäkring. Här tillerkänner man icke maken giftorätt i dödsbobehållningen inklusive försäkringsbeloppet plus det, som kan utgå av försäkringen utan att kränka bröstarvinges laglott, vilket en strikt tillämpning av 104 § andra st. leder till. I stället är regeln den, att man tillgodoräknar maken giftorätt i kvarlåtenskapen, exklusive försäkringar, och dessutom tillerkänner honom det försäkringsbelopp, till vilket han insatts som förmånstagare. Därefter kontrollerar man, att bröstarvinges laglott icke kränkts härigenom, samt att summan ej understiger den giftorättsandel, som skulle beräknats, om försäkringen inräknats i boets behållning.18 Man låter sålunda maken ej erhålla mer, än om förordnandet varit oåterkalleligt, såvida icke giftorätten härigenom skulle kränkas. Det är genom denna tolkningsregel visserligen aldrig fråga om att minska makens andel till mindre än giftorättsandelen, men det är dock ett frångående av de för denne så förmånliga principerna. Ostridigt är också, att maken kommer i sämre ställning än om beloppet tillagts honom genom testamente. Både i fråga om återbärande av arvsförskott och tillämpningen av jämkningsregeln i 104 § FAL har man således ansett det föreligga tillräckligt starka skäl för att frångå regeln, att giftorätt ej får kränkas, och att arvsrättsliga dispositioner enbart skall träffa arvingarna.
Frågan blir då, om man kan anse, att det även i fråga om det förbröstarvingar i vissa fall otillfredsställande resultatet av tillämpningen av 104 § andra st. FAL föreligger tillräckligt starka skäl för att till förmån för bröstarvingarna jämka på efterlevande makes favoriserade ställning. Efter vad som i denna undersökning framkommit, torde svaret bli jakande. Här skall endast nämnas två tungt vägande skäl; dels att det måste anses vara ett synnerligen anmärkningsvärt resultat, att en regel, som är tillkommen för att bl. a. skydda bröstarvingar, i vissa fall paradoxalt nog kan lända till deras nackdel, dels att denna negativa och överraskande effekt sällan eller aldrig uppmärksammas av försäkringstagaren, för vilken resultatet mycket ofta skulle ha framstått som otillfredsställande och stridande emot hans intentioner. Alltså torde icke heller från »testamentsteorins» synvinkel kunna framföras några avgörande invändningar mot införandet av det föreslagna tillägget till 104 § andra st. FAL.
Hellner19 intager den ståndpunkten till problemet om förmånstagareförordnandets natur, att den ej går att fastslå. Det är heller icke nödvändigt att knyta förordnandet till vare sig gåva eller testamente, då institutet är så pass utförligt reglerat i FAL, att det klart skiljer sig från andra typer av förfoganden. Institutet är ej isolerat från den övriga familjerätten, även om det i princip står obundet, utan röner inflytande av dess regler, vilka — såväl reglerna om gåva som de omtestamente — i vissa fall kan bli tillämpliga direkt eller analogivis.
Denna uppfattning torde stämma ganska väl överens med lagstiftarens något dunkla inställning. Utifrån denna obundna ståndpunkt möter inga hinder mot den föreslagna regeln.
Såsom ovan framkommit lägger förmånstagareförordnandets natur, vare sig man betecknar den som gåva, testamente eller självständigt institut, icke hinder i vägen för införandet av den garanti för bröstarvingar att ej bli sämre ställda än vid oåterkalleligt förmånstagareförordnande, som förslaget syftar till.
Ett annat problem är, huruvida det är möjligt att, som föreslagits, skydda mer än bröstarvinges laglott. Är det icke helt främmande för svensk rätt, att i en situation som denna föra in bröstarvinges arvslotti diskussionen? Det torde knappast vara fallet. Om så varit, hade den ovan behandlade tolkningsregeln, i fall då make står som förmånstagare, aldrig kunnat accepteras. Genom den skyddar man just den arvslott, som bröstarvinge skulle ha erhållit, om förordnandet till maken varit oåterkalleligt. Detta ger exakt samma resultat, som eftersträvas i tilläggsförslaget, vilket måste innebära, att det även i föreliggande situation får anses tillåtet att föranstalta om arvslottens skydd. Vidare kan nämnas stadgandet i ÄB 8:1 andra st., som skyddar sjuklig oförsörjd bröstarvinges arvslott mot krav på underhållsbidrag från annan bröstarvinge, vars uppfostran ej är avslutad och vars arvslott ej räcker för att tillförsäkra honom skälig utbildning.
Efter vad i denna framställning påvisats, torde icke föreligga några principiella hinder mot det föreslagna tillägget till 104 § andra st. FAL.
Angående behovet och önskvärdheten av en reglering av det påvisade problemet kan sammanfattningsvis sägas, att det onekligen föreligger ett missförhållande, som bör rättas till, om möjligt är utan att inkräkta för mycket på intressen, som får anses angelägnare att skydda. Då det icke föreligger tillräckligt material i form av försäkringsstatistik och kunskap om försäkringstagarens hypotetiska vilja för att kunna företaga denna intresseavvägning på enbart objektiva grunder, måste skönsmässiga och även subjektiva värderingar utöva inflytande på bedömningen. Författaren till denna uppsats anser, att denna avvägning måste utmynna i krav på en reform av ovan skisserad art. Andra bedömare kommer måhända till motsatt resultat.