YNGVE ADOLPHSON. Bindning eller återkallelse. Akad. avh. Sthm 1961. Norstedts, 322 s. Kr. 29,00.
    I denna gradualavhandling, vilken fått underrubriken »Studier över enskildas viljeförklaringar i förvaltningsrätten», har YNGVE ADOLPHSON tagit upp ett hittills i förvaltningsrätten föga bearbetat ämne. Från privaträtten är frågeställningen om vilken betydelse som skall tilläggas enskildas viljeförklaringar i olika situationer välbekant. Dessa problem

⁶ Skall man följa formulärrätten, kan man undra huruvida säljaren ens alltid må åläggas culpaansvar!

⁷ Helt allmänt kan sägas, att berörda glidning vid omöjlighetsbegreppets användning är vanlig i doktrinen. Än blickar man vid bedömningen tillbaka, än mot framtiden. -- Stundom, såsom ofta i tysk doktrin, brukar man rentav med omöjlighet förstå detsamma som icke-uppfyllelse, antingen över huvud eller i motsats till »dröjsmål» (i allmänna språkbrukets bemärkelse), varvid i förra fallet dröjsmål betecknas som omöjlighet »med hänsyn till tiden».

ha där studerats ingående och givit anledning till skilda teorier, vilket är naturligt. För de privaträttsliga rättsförhållandena utgöra nämligen enskildas viljeförklaringar de grundläggande rättsfakta. I den offentliga rätten är utgångsläget ett annat. På detta område har man att i vid omfattning i främsta rummet taga hänsyn till det allmännas intressen, varför enskildas viljeförklaringar komma att spela en mindre framträdande roll. Uppenbart är likväl att också i den offentliga rätten i en rad skilda situationer hänsyn måste tagas till enskildas viljeyttringar.
    I avhandlingen behandlas inledningsvis vissa allmänna frågeställningar. I ett andra avsnitt tager författaren upp spörsmålet i vad mån de enskildas intressen tillmätas samma betydelse som det allmännas intresse, d. v. s. i vad mån likställdhet råder mellan de olika intressenas företrädare i förvaltningsärenden. I detta sammanhang behandlar förf. även frågan om enskild verkligen står fri, då han avgiver sina viljeförklaringar, d. v. s. om dessas frivillighet. Från en rad olika rättsområden lämnas exempel på hur enskildas viljeförklaringar där uppfattats. Bl. a. genomgås ärenden, som avse den enskilde medborgarens kroppsliga integritet eller gälla ingripanden mot honom av annat slag. Avsevärd uppmärksamhet ägnas viljeförklaringarnas betydelse inom tjänstemannarätten.
    Rättsfallsmaterialet granskas framför allt ur synpunkt av i vad mån det i skilda lägen krävs att den enskilde lämnat sitt medgivande eller eljest tagit ställning för eget vidkommande till offentligrättsliga åtgärder eller beslut. Vilken betydelse har exempelvis samtycke till omhändertagande enligt barnavårdslagen? Utgör ansökan en förutsättningför erhållande av offentlig tjänst? Innebörden av den enskildes viljeförklaring kommer metodologiskt klarast fram då det gäller att bestämma de rättsliga verkningar, som ett återkallande av en given viljeförklaring skall tilläggas, ett tema, vars betydelse markeras redan i bokens titel »Bindning eller återkallelse».
    I ett sista avsnitt drager förf. upp vad han kallar rättssystematiska riktlinjer. Han går där igenom enskilda viljeförklaringars skiftande innehåll — led i ett avtal, begäran om en åtgärd, utfästelse att företaga något etc. — och deras plats i förvaltningsförfarandet. Här redovisasde yttre former, i vilka en viljeförklaring kan klädas: ansökan, besvärsinlaga, samtyckeshandling, avtal, nöjdförklaring o. s. v.
    Enligt anmälarens mening hade det sannolikt varit mera givande om författaren inlett sin framställning med dessa rättssystematiskt viktiga distinktioner och sedan tillämpat dem på det omfattande rättsfalls och lagstiftningsmaterial han genomgått. Om detta i den beskrivande delen redovisats på ett systematiskt klarare sätt, hade det ur många synpunkter intressanta stoffet kommit bättre till sin rätt och kunnat giva tydligare svar på alla de frågor, som förf. gjort till föremål för studium. Vad beträffar slutsatserna har förf. nu tvingats till stor försiktighet, och han har ej givit sig ut på mera vidlyftiga spekulationer. Anmälaren har därför också endast i begränsad utsträckning haft anledning till erinringar mot de slutsatser förf. dragit av sitt material. Härtill hoppas jag få återkomma i annat sammanhang.
    Förf. fick i samband med sin disputation lyssna till många erkännsamma ord om den beundransvärda och i sitt slag enastående insatsen

att såsom läroverkslärare i humanistiska ämnen vid sidan av ordinarieskolarbete fullfölja en så krävande uppgift, som. en disputation för juris doktorsgraden innebär. Med förf. glädjer sig hans många vänner över att han, efter år av mödor, lyckligen slutfört uppgiften och därvid riktat uppmärksamheten på ett ur rättsteoretisk synpunkt tämligen försummat område av den offentliga rätten. Ganska säkert kommer han att få efterföljare på detta betydelsefulla fält, där föreställningar från privaträtten och från den offentliga rätten mötas och delvis skära sig med varandra.

Gustaf Petrén