JCHS. ANDENÆS. Statsforfatningen i Norge. Oslo 1962. 3. utg. Johan Grundt Tanum. 381 s. Inb. nkr. 42,00.
    Prof. ANDENÆS' välskrivna och lättlästa översiktsarbete om den norska. statsförfattningen har utkommit i en tredje upplaga. Denna är mycket välkommen, därför att åtskilligt har hunnit hända, sedan den andra upplagan utgavs år 1948; tillkomsten av ny statsborgerlov (1950 — samtidigt med antagande av motsvarande lagar i Danmark och Sverige) och av beredskapsloven (lov om særlige rådgjerder under krig, krigsfare og lignende forhold — 1950) bondeparagrafens upphävande (1952), den s. k. uddatalsmetodens införande vid de proportionella valen (1953) samt fiskegränsens utsträckande till tolv nautiska mil (1961).
    Härtill kommer, att under samma tid har det stått diskussion kring flera intrikata statsrättsliga problem. Ett sådant har avsett organisationsformen för »statsbedriftene». Efter det andra världskriget har aktiebolagsformen ansetts lämplig, men det har ifrågasatts — enligt Andenæs med orätt — om denna form står i överensstämmelse med grunnloven § 19. För de militära fabrikerna tillskapades år 1947 en speciell form; de organiserades som självständiga rättssubjekt med en styrelse, utsedd av Kongen, och ett representantskap, utsett av dels Kongen, dels Stortinget. Denna organisationsform har däremot enligt senare uppfattning ansetts knappast förenlig med grunnloven. Men hela frågan om nya lagregler för »statsbedriftene» är under utredning.
    Problem av vida större räckvidd har emellertid aktualiserats av frågan om Norges anslutning till EEC. Efter det att Andenæs publicerade sin nya upplaga har en grunnlovsändring antagits för att möjliggöra en sådan anslutning. I grunnloven § 93 — paragrafen har stått »tom» sedan år 1905 — har upptagits följande stadgande: »For at sikre den internationale Fred og Sikkerhed eller fremme international Retsorden og Samarbeide kan Storthinget med tre Fjerdedeles Flertal samtykke i, at en international Sammenslutning som Norge er tilsluttet eller slutter sig til, paa et sagligt begrænset Omraade, skal kunne udøve Beføielser der efter denne Grundlov ellers tilligge Statens Myndigheder, dog ikke Beføielse til at forandre denne Grundlov. Naar Storthinget skal give sit Samtykke, bør, som ved Behandling af Grundlovsforslag, mindst to Trediedele af dets Medlemmer være tilstede. Bestemmelserne i denne Paragraph gjælde ikke ved Deltagelse i en international Sammenslutning, hvis Beslutninger har alene rent folkeretslig Virkning for Norge». Diskussionen kring de statsrättsliga problem, som frågan om Norgesanslutning till EEC satt under debatt, hade pågått under lång tid före

den nya paragrafens antagande, och Andenæs har i ett särskilt tillägg behandlat dem. Det kan tillfogas, att han utförligare utvecklat sin uppfattning i en utredning av den 10 jan. 1962 åt den utvide de utenriks og konstitusjonskomitén.¹ Andenæs anser, liksom andra i ämnet tillfrågade, att bestämmelsen i grunnloven § 1 om att Norge är ett fritt och självständigt rike, icke lägger hinder i vägen för en anslutning. Däremot är den nya paragrafen nödvändig för att man skall till Europamarknadens gemensamma organ kunna överföra befogenhet att för Norges del stifta lag samt besluta om tullar och traktater. Det kan tillfogas, att Andenæs i sin utredning något ifrågasätter, om de kompetensbegränsande orden i grunnloven § 93 »paa et sagligt begrænset Omraade» kan få någon reell innebörd, därför att Romtraktaten till sin målsättning är mycket vittsyftande. »Praktiskt talt», skriver Andenæs, »den eneste begrensning ligger i at det bare tales om økonomisk politikk. Men dette må formodentlig være tilstrekkelig til at man kan tale om et saklig begrenset område».

Nils Stjernquist