HANS VILLIUS. Rättegångar som skakat världen. Rabén & Sjögren. Sthm 1961. 299 s. Kr. 29,50.
    I denna antologi ingår tio ryktbara men högst olikartade brottmål, för vilka redogörs av skilda författare. Emellertid är några av dessa redogörelser endast till svenska översatta utdrag ur utländska verk. I boken skildras tre av vår tids stora politiska processer (mot den holländske vagabonden van der Lubbe, som satte eld på Berlins riksdagshus, mot Frankrikes Quisling Pierre Laval samt mot de båda amerikanska atomspionerna Julius och Ethel Rosenberg). Vidare behandlas tre heterogena grova justitiemisstag mot historisk bakgrund (Sokrates, Jeanne d'Arc och Dreyfus). Det övriga innehållet har ägnats sensationella moderna processer mot fem verkliga och en förment mördare. Den sistnämnda är den engelske läkaren Adams, som 1957 frikändes i Old Bailey.
    För varje brottmål har endast ett relativt litet utrymme stått till förfogande och att på 20—30 trycksidor åstadkomma en uttömmande redogörelse har stundom varit en orimlig uppgift. Den som är närmare insatt i källmaterialet upptäcker därför i många av dessa skildringar bedrövliga luckor. Dreyfusprocessen tog t. ex. tolv år och även advokat HUGO LINDBERGS mycket skickliga och koncentrerade framställningskonst har naturligtvis inte på tjugo sidor kunnat ge en fullständig bild av affärens aktörer, förvecklingar och ödesdigra skiften. De flesta medarbetarna har därför nöjt sig med att kasta blixtljus över målens kulminationsmoment. I varje fall kan man säga att de lyckats bra därmed. Framställningarna är mestadels levande, stimulerande och mycket spännande. Särskilt historiedocenten HANS VILLIUS, bokens utgivare, som själv sammanställt fyra bidrag, visar sig vara en fängslande författare. Detta gäller i synnerhet hans briljanta analys av den franske massmördaren Landrus kluvna personlighet, försvar och överbevisning.
    Att 1945 års korta Laval-rättegång skakat världen, kan man inte alls säga. Laval, som inte mera hade någonting att förlora, utmanade genom oberättigade och berättigade, men framför allt provocerande invändningar åklagaren och domstolens ledamöter. Ordföranden och några jurymedlemmar förlorade härvid flera gånger behärskningen och gav

på så sätt den tilltalade trumf på hand. Materiellt-rättsligt var och är dödsdomen inte omtvistad. Processens fortsättning blev kuslig. Laval tog några timmar före avrättningen cyankalium, återväcktes med största möda av fängelseläkarna till livet och släpades halvt omtöcknad framför en exekutionspluton.
    Ett av vårt sekels största politiska brottmål var Leipzig-processen om 1933 års riksdagsbrand, vilken blev upptakten till Hitlers terror. Före, under och efter huvudförhandlingen fanns väl knappast någon utanförde mest inbitna nazisternas led som tvivlade på Görings eller annan nazists delaktighet. VILLIUS stöder sig i sin redogörelse på en artikelserie av FRITZ TOBIAS och kommer liksom denne till resultatet att kommunisten van der Lubbe sagt den objektiva sanningen, när han från början till slut enträget bedyrade att han ensam var gärningsmannen. (Omedelbart före riksdagsbranden hade han också alldeles ensam försökt att sätta eld på Berlins slott och en biblioteksbyggnad.)
    Senare har TOBIAS, en antinazistisk tysk ämbetsman, efter mångåriga undersökningar publicerat ett digert verk å 723 sidor »Der Reichstagsbrand. Legende und Wirklichkeit» (Verlag Grote, Rastatt 1962). Den som noggrant studerat verket från pärm till pärm och objektivt vill bedöma frågan om nazisternas skuld till branden, kan knappast annat än vara överens med Tobias och Villius. I själva verket har genom denna bok också den allmänna åsiktsbildningen i dagens Tyskland reviderats och t. o. m. skolböckerna ändrats, om än många inom den äldre generationen skakar på huvudet över detta förbryllande, nästan obegripliga kriminalistiska forskningsresultat. Visserligen kan man tilltro nazisterna ett sådant brott, visserligen överensstämde det bra med deras metoder och visserligen utnyttjade de branden blixtsnabbt och mycket skickligt. Dessa omständigheter är dock inte tillräckliga bevis. Andra finns — hittills — inte.

Gerhard Simson