P. FALKENMARK och N. MOBERG. Om färdskrivare och arbetstid i yrkesmässig biltrafik. Sthm 1961. Norstedts. 126 s. Kr. 20,00.
    Utöver de allmänna bestämmelser om arbetstidens längd, som tillkommit av sociala skäl, har genom 1940 års förordning ang. yrkesmässig automobiltrafik m. m. skett en särskild reglering av arbetstiden för den som för bil i yrkesmässig trafik. Dessa särregler ha sin grund i hänsyn till trafiksäkerheten. Bruket av färdskrivare har gjort det möjligt icke blott att kontrollerade hastigheter, varmed de tunga fordonen framföras men också att i större utsträckning än tidigare hålla uppsikt över efterlevnaden av de särskilda arbetstidsbestämmelser, som gälla för den yrkesmässiga trafiken. På grund av bestämmelse i vägtrafikförordningen och i anslutning därtill utfärdade särskilda bestämmelser föreligger numera skyldighet att i stor omfattning hålla bussar och lastbilar med färdskrivare.
    Förevarande arbete är enligt sitt förord i första hand avsett som ett hjälpmedel för de myndigheter, som syssla med granskning av färdskrivaruppteckningar, och som en vägledning för trafikutövarna själva och deras intresseorganisationer. I boken lämnas en redogörelse för gällande regler om arbetstid i yrkesmässig biltrafik och om skyldighet att hålla färdskrivare. Den närmare innebörden av bestämmelserna belyses genom uttalanden från förarbetena och genom diskussion av vissa tolkningsfrågor. Efter en huvud-

sakligen teknisk redogörelse för olika typer av färdskrivare, deras konstruktion och verkningssätt övergå förf. till att behandla den granskning av färdskrivaruppteckningar, som statens biltrafiknämnd företar i huvudsakligt syfte att kontrollera efterlevnaden av arbetstidsbestämmelserna.
    Av intresse är det avsnitt av boken, som handlar om rättspraxis beträffande färdskrivaruppteckningar. Avgöranden av HD saknas emellertid helt på detta område. Förutom några hovrättsdomar är det därför endast fråga om avgöranden i första instans. Även beträffande dessa hade det emellertid— till tjänst för de läsare, som äro intresserade av de närmare omständigheterna i de olika målen — varit önskvärt, att förf. angivit, vilka domstolar som dömt i målen samt när domarna meddelats.
    Redogörelsen för rättspraxis ger vid handen, att färdskrivaruppteckningar i flera fall av domstolarna betraktats som urkunder i strafflagens mening. Den som genom yttre påverkan åstadkommit, att en färdskrivare lämnat en felaktig uppteckning av ett fordons hastighet eller tillryggalagda vägsträcka, har därför i dessa fall dömts för urkundsförfalskning (jfr SvJT 1960 s. 354 ff). I andra fall har fråga varit om bevisvärdet av färdskrivaruppteckningar i mål angående straffansvar för överskridande av högsta tillåtna hastighet. Enligt förf:s mening är det med hänsyn till färdskrivarnas stora tillförlitlighet rimligt, att »en domstol bör kräva undersökning av en färdskrivare endast då av uppteckningarna framgår, att apparaten i något för målets avgörande relevant avseende är defekt eller part gör sannolikt att en undersökning skulle vara av betydelse för utgången av målet». Detta torde dock vara en mot den tilltalade alltför sträng ståndpunkt. Enligt allmänna bevisregler i brottmål torde det, om den tilltalade bestrider riktigheten av en färdskrivaruppteckning och hans bestridande icke kan lämnas utan avseende som direkt orimligt, för fällande dom böra krävas utredning angående apparatens tillförlitlighet i det konkreta fallet.
    Efter en redogörelse för vilken nytta trafikutövarna själva i sin verksamhet kunna ha av färdskrivaruppteckningar övergå förf. till att de lege ferenda diskutera en utvidgning av skyldigheten att ha fordon försedda med färdskrivare, varefter boken avslutas med en kort sammanfattning på engelska.

H. D-s