FRÅN PRAKTISKA RÄTTSLIVET

 

Lagsökningsutslagen och RB 17:11

    När en talan i lagsökningsmål bifallits, äger gäldenären enligt 34 och 35 §§ LagsL söka återvinning inom en månad från det utslaget delgavs honom. Sökes ej återvinning inom denna tid, vinner utslaget laga kraft. Stadgandet i RB 17:11 anses då tillämpligt.¹ Utslaget bildar alltså rättegångshinder med avseende å ny talan angående samma sak. Gäldenären kan endast via ett extraordinärt rättsmedel uppnå en omprövning av den vinnandes anspråk.
    Härom är intet att säga såvitt angår utslagen på personlig betalningsskyldighet. Läget är emellertid i viss mån ett annat när det gäller utslag, varigenom en inteckning enligt 13 § LagsL fastställts till betalning ur fast egendom.
    Ett lagsökningsutslag av nämnda art har en dubbel innebörd. Dels innefattar det (trots uttryckssättet) en fullgörelsedom, ehuru med den begränsade betydelsen att det utdömda beloppet skall betalas allenast ur en viss fastighet. Dels motsvarar utslaget en utmätningsförklaring; enligt 77 a § UL skall så anses, som hade fastigheten blivit utmätt.
    Ett exekutivt förfarande inledes alltså genom ett dylikt lagsökningsutslag. För att förfarandet skall fortsättas fordras enligt 86 § UL attsökanden inom två månader efter det utslaget vann laga kraft hos överexekutor begär försäljning av fastigheten (eller tvångsförvaltning). Framställes icke en sådan begäran, förfaller enligt samma lagrum »den verkan utslaget enligt 77 a § medfört». Detsamma blir fallet, om borgenären efter begäran om verkställighet lämnar anstånd som fortfar  närsex månader gått.
    Den verkan utslaget har enligt 77 a § UL är, som nämnts, att fastigheten anses utmätt. När denna verkan skall anses förfallen, avbrytes det exekutiva förfarandet och de konsekvenser som knytas till dess inledande utebli. Däremot står utslaget kvar som en lagakraftägande fullgörelsedom, å vilken stadgandet i RB 17:11 är tillämpligt.
    Någon särskild utredning angående lämpligheten av en sådan ordning synes aldrig ha företagits. Dessa utslag ha helt enkelt fått följa med i den allmänna regleringen. Det föreligger dock beträffande dem vissa särskilda förhållanden som böra beaktas.
    En inteckning belånas ju i allmänhet i den formen att den lägges som säkerhet för en omslagsrevers, upptagande de lånevillkor som skola gälla. Lagsökning sker emellertid på grund av inteckningsreversen; omslagsreversen behöver inte ens omnämnas i det sammanhanget. Borgenären har alltså ofta formellt möjlighet att med stöd av inteckningsreserven begära betalningsfastställelse av ett större belopp än han har att fordra enligt omslagsreversen. Faktiskt lär det ofta förekomma att så sker. Särskilt begäres fastställelse av ränta på annat sätt än som

¹ Jfr mitt arbete »Rätt och dom» (1960) s. 241.

skulle föranledas av omslagsreversen. Detta kan ske utan att borgenären har den minsta tanke på att vid köpeskillingsfördelningen tillvälla sig mer än han verkligen skall ha enligt omslagsreversen; men motsatsen kan naturligtvis också inträffa. När utslaget delgives gäldenären kan han se att debiteringen är felaktig. (Det är dock inte alltid så säkert att han har detta fullt klart för sig; ibland är han förbluffande desorienterad.) Lagen anvisar honom då den utvägen att söka återvinning. Därmed är han dock föga hjälpt. En fastighetsägare, som är iden ekonomiska situation att hans fastighet blir dömd i mät, är näppeligen sinnad att börja en rättegång för att uppnå rättelse i en räntedebitering. Han inriktar sig främst på att skaffa fram pengar för att tillfredsställa borgenären eller på att få anstånd. I ett stort antal fall lyckas han också, och förfarandet fullföljes icke.
    Har nu av den ena eller andra anledningen förfarandet avbrutits, torde det ha varit en vanlig uppfattning vid kreditinstituten att lagsökningsutslaget helt förlorat sin betydelse, varför det lagts åt sidan såsom irrelevant. Nu händer emellertid ej sällan att villkoren för ett anstånd ej uppfyllas. Borgenären lagsöker då på nytt, helt eller delvis med samma krav som sist. Mången gång torde ett sådant mål ha behandlats utan hänsyn till det föregående. Men en domare som läst sin rättegångsbalk ordentligt måste göra den reflexionen att det förra utslaget jämlikt RB 17:11 bildar res iudicata, vilket enligt 17:11 st. 3 skall beaktas ex officio. Erinrar man sig det förra utslaget, eller är man så omsorgsfull att man går igenom de tidigare lagsökningsutslagen för kontroll, kommer man alltså till det resultatet, att den nya talan måste avvisas, i den mån kravet överensstämmer med det som bifallits i ett tidigare utslag.
    Blir en fastighet exekutivt försåld, äger den borgenär som har ett lagakraftvunnet lagsökningsutslag på sin fordran erhålla utdelning urköpeskillingen enligt detta, även om det skulle bli mer än han har att fordra enligt omslagsreversen. Både gäldenären, som av ganska naturliga skäl försummat att söka återvinning, och andra borgenärer, vilka överhuvudtaget inte fått yttra sig om kravet innan det fastställdes, bli då lidande.
    På flera olika sätt medför alltså den rådande ordningen olämpliga resultat. Dessa skulle på ett enkelt sätt avlägsnas, om tillämpligheten av RB 17:11 på hithörande lagsökningsutslag toges bort. Det synes vara alldeles onödigt att låta dem bilda res iudicata. Man kunde med fördel inskränka deras betydelse till att utgöra inledningen till ett exekutivt förfarande. Den definitiva prövningen av borgenärens fordringsanspråk skulle då uppskjutas till köpeskillingsfördelningen. Först då är i själva verket den rätta tiden inne för en sådan prövning. Fastighetsägaren undgår därmed de olägenheter som äro förbundna med att underlåta att söka återvinning mot ett utslag som han inte anser vara grundat på en helt riktig debitering. De andra borgenärerna bli vidare hörda i målet. Slutligen slipper man att i lagsökningsmål ta någon hänsyn till tidigare utslag, vilkas utmätningsverkan fått förfalla.
    Kanske invändes mot den föreslagna ordningen att den kan leda till att en fastighet säljes exekutivt för ett fordringsanspråk som icke blivit definitivt fastställt och som kanske slutligen befinnes ogrundat.

Sannolikheten för att fordringsanspråket i sin helhet skall finnas vara obefogat är dock mycket ringa, när det grundas på en inteckningsrevers. Skulle detta någon gång bli fallet, så blir ju inte gäldenärensställning sämre än den för närvarande är, när han försummat att söka återvinning. Tvärtom blir den förbättrad, eftersom han i alla händelser har kvar möjligheten att vid köpeskillingsfördelningen eller genom överklagande av denna få det på inteckningen fallande beloppet sig tilldelat.
    Goda skäl synas därför tala för en ändring av lagsökningsreglerna i antydd riktning. Troligen vore det motiverat att även i vissa andra hänseenden göra lagsökningslagen till föremål för en översyn. Ett lämpligt tillfälle härför erbjuder sig i samband med utarbetandet av följdförfattningarna till den blivande nya jordabalken, om ej frågan tages upp i samband med arbetet på den nya utsökningslagen.

Karl Olivecrona