Äktenskapsförords bevisvärde vid utmätning
Enligt UL 69 § skall den som vid utmätning påstår sig vara ägare till lös egendom, som finnes i gäldenärens bo, genast inför utmätningsmannen styrka sin rätt till egendomen för att freda denna från utmätning. Om sannolika skäl för äganderätten kan visas, förhindras icke utmätning men förrättningsmannen skall hänvisa vederbörande att efter stämning utföra sin talan och det utmätta godset får icke säljas förrän tvisten om äganderätten blivit avgjord. Vad som anträffas i gäldenärensbo presumeras således tillhöra honom och utmätning kan endast förhindras genom förebringande av fullt bevis om annans ägande rätt.Genom direkt föreskrift i paragrafens andra stycke skall make, som sammanbor med andra maken, prestera samma bevisning för att förhindra utmätning av sin egendom när utmätning äger rum för andra makens gäld.
I borgenärernas intresse är det nödvändigt att regeln i UL 69 § strikt följes. Utmätningsmannen kan underlåta att utmäta först när han är övertygad om att egendomen tillhör annan än gäldenären. Det är i första hand skriftliga bevis såsom gåvohandlingar, arvskiftesinstrument, avbetalningskontrakt m. m. som kunna vinna beaktande. Makar ha dessutom möjlighet att enligt GB 6:9 upprätta en förteckning över egendom, som tillhör vardera maken eller en av dem, och därest en dylik förteckning underskrives på heder och samvete av båda makarna samt förses med intyg av vittnen om underskriften och dagen därför får den efter ett år vitsord och fungerar därefter såsom en omkastare av bevisbördan.
Vid utmätning hos sammanboende äkta makar får utmätningsmannen således icke godtaga enbart ett påstående om att egendomen tillhör den icke gäldbundne maken. Full bevisning härom måste presteras. Huruvida egendomen har karaktären av giftorättsgods eller enskild egendom saknar betydelse för frågan om dess utmätningsbarhet. Det synes emellertid råda oklarhet om vilken bevisning som skall godtagas, när den icke gäldbundne maken påstår att egendomen är hans. Ett påstående om äganderätt för andra maken grundar sig ofta på förefintligheten av äktenskapsförord mellan makarna. Skiftande uppfattningar ha kom-
mit till synes om betydelsen i detta sammanhang av ett äktenskapsförord. Avsikten med dessa rader är att i korthet redogöra för de olika ståndpunkterna samt att söka något belysa deras innebörd och konsekvenser.
HASSLER1 och OLIVECRONA2 beröra icke i sina grundläggande arbeten om utsökningsrätt den verkan ett företeende av äktenskapsförord kan ha i denna situation. Däremot har ALARIK LUNDBERG i »Handledning för exekutorer och stämningsmän»,3 som säkerligen haft och har stor betydelse för utmätningsmännens fältarbete, uttalat att den icke gäldbundne maken endast har att förete den handling, som styrker att egendomen är enskild, t. ex. äktenskapsförord, för att utmätning skall förhindras. Om Lundberg verkligen åsyftat äktenskapsförord överhuvud, torde sistnämnda uttalande vara väl vidsträckt till sin innebörd. Mera preciserade uttalanden ha gjorts av EILARD4 och Bo WESTMAN.5
Det är till en början nödvändigt att skilja mellan
1) de äktenskapsförord, vilka innefatta gåva mellan makar (GB 8:2 första stycket); samt
2) de äktenskapsförord, vilka göra vad som eljest skulle vara makes giftorättsgods till enskild egendom eller tvärtom (GB 8:1).
1. Äktenskapsförord enligt GB: 8:2 första stycket
Ett sådant förord är helt enkelt en gåvohandling och måste därför givetvis betraktas såsom ett fullgott exekutionsrättsligt bevismedel, som förhindrar utmätning. Dess företeende är fullt bevis därest den i förordet beskrivna egendomen kan identifieras med den som utmätningsmannen ämnat utmäta. — Det är sörjt för att borgenärernas rätt icke trädes för nära genom ett dylikt förord. Den gåvomottagande maken är nämligen enligt GB 8:5 i viss utsträckning ansvarig gentemot givarens borgenärer för gäld som åvilade denne när gåvan blev gällande. Vidare skall kungörelse äga rum när förordet inregistrerats.
2. Äktenskapsförord enligt GB 8:1
Dessa förord äro av en helt annan karaktär än de under 1). Genom ett förord av denna art sker icke någon överlåtelse från den ena maken till den andra, utan det är endast egendomens natur av giftorättsgods eller enskild egendom som undergår förändring. Förordet åstadkommer sålunda en annan reglering av egendomsförhållandet mellan makarna och medför att de legala reglerna om egendomens fördelning icke skola tillämpas vid äktenskapets upplösning.
Ett förord enligt GB 8:1 kan vara formulerat på följande sätt: »Allt vad jag, NN, nu äger eller framdeles förvärvar skall vara min enskilda egendom.» Vanligtvis är förordet försett med en förteckning över den egendom varom fråga är. Det förekommer emellertid att dylik förteck-
ning saknas och förordet kan då icke tillerkännas något bevisvärde,6eftersom det icke ger den minsta antydan om, att det ifrågasatta utmätningsobjektet tillhör den icke gäldbundna maken. Denne har genom att åberopa förordet icke på något sätt förbättrat sitt bevisläge, utan måste prestera samma bevisning som den make, som endast framkastar ett påstående om att viss egendom är hans.
Vilket bevisvärde har då ett förord enligt GB 8:1, som försetts meden förteckning vari utmätningsobjektet finnes upptaget? — Eilard7 har uttalat: »För undvikande av utmätning i ena makens egendom för den andres gäld har däremot varken äktenskapsförord eller boskillnad någon betydelse. Endast i den mån en bodelningshandling efter boskillnad föreligger eller äktenskapsförordet innehåller förteckning överegendom, kunna dessa handlingar tjäna såsom skriftliga bevis. Men då är det icke boskillnaden och icke äktenskapsförordet, som tjäna till makens skydd, utan den upprättade förteckningen.» Av det citerade framgår att Eilard tydligen icke vill frånkänna ett med förteckning utrustat förord bevisvärde. I sitt senaste arbete8 har Eilard direkt tagit ståndpunkt till vilket bevisvärde ett dylikt förord har: »Har gåva skett med förord eller är i förord eller bodelningshandling egendom förtecknad, blir därigenom styrkt, att med egendomen förhåller sig såsom handlingen utvisar.» Westman9 har kritiserat Eilards inställning till förteckningen såsom skriftligt bevis och ifrågasatt om en dylikförteckning över huvud taget har någon betydelse, om den icke samtidigt uppfyller föreskrifterna rörande utmätningsförteckning enligt GB 6:9 samt vidare uttalat: »En formlös förteckning till ett förordenligt GB 8:1 kan icke rimligen tillerkännas bättre vitsord än den formbundna utmätningsförteckningen enligt 6:9. I så fall kunde manj u välja förordets form för åstadkommande av en fördelaktig presumtion gentemot fordringsägare. Däremot skulle för övrigt illojala dispositioner underlättas, eftersom straffbudet i SL 13:10 väl gäller en förteckning enligt GB 6:9 men däremot ej en formlös förteckning till ett förord. Det sagda måste leda till att en formlös förteckning till ett förord enligt GB 8:1 icke omkastar bevisbördan, långt mindre kan få karaktären av skriftligt bevis. En annan sak är, att en dylik förteckning kan vinna visst beaktande — ensamt eller i förening med andra omständigheter — vid bedömande om vid utmätning hos make andra maken enligt UL § 69 visat sannolika skäl för anspråk på egendomen.»
Om förteckningen till ett förord upprättats på sätt i GB 6:9 föreskrives, bör förordet onekligen såsom Westman antyder, tillerkännas samma bevisvärde som en utmätningsförteckning. Ha däremot de inämnda lagrum uppställda kraven i fråga om tid och form icke iakttagits, synes Westmans inställning närmast vara den att förordet måste underkännas både som skriftligt bevis och som omkastare av bevisbördan. Motiveringen härför bygger på en jämförelse med utmätningsförteckningen. De återgivna uttalandena av Eilard och Westman kunna
måhända leda till den uppfattningen att de nämnda författarna generellt fastslagit det bevisvärde, som vid utmätning bör anses tillkomma ett förord med formlös förteckning, i det den förre synes benägen att godtaga ett sådant förord som fullt bevis, medan den senare knappt för något fall är beredd att göra detta. Även om denna uppfattning av uttalandenas innebörd icke skulle vara alldeles riktig, skulle författaren av dessa rader vilja något närmare undersöka bevisvärdet av ett förord med formlös förteckning.
Låt oss antaga att två makar — M och H — upprätta ett förord, i vilket föreskrives »att H:s piano i fortsättningen skall vara H:s enskilda egendom». Om utmätning äger rum för M:s gäld innan detta förord inregistrerats, måste utmätningsmannen fordra att H styrker sin äganderätt till pianot. Misslyckas H med detta tages pianot i mät för M:sgäld. Aktualiseras utmätning först efter förordets registrering måste man för att kunna bedöma dettas bevisvärde uppmärksamma vad som skett vid registreringen. Man finner härvid att inskrivningsdomaren icke haft möjlighet att undersöka riktigheten av att pianot tillhör H. Någon utredning härom har icke framlagts inför honom. Eftersom förordet skall reglera egendomsförhållandet mellan makarna är deras samstämmiga förklaring om vilken egendomsordning som skall råda i äktenskapet tillfyllest för att registrering skall ske. Även om H varit ägare till pianot skulle inskrivningsdomaren ha inregistrerat förordet, ty han måste taga den av M och H lämnade uppgiften att sagda piano utgör H:s giftorättsgods för god. Mot bakgrunden av vad sålunda anförts synes registreringen av förordet icke ha förbättrat bevisläget för H.
Att utan vidare godtaga ett med en formlös förteckning försett förord såsom fullt bevis med verkan att utmätning underlåtes, vore tydligen mycket otillfredsställande. Tillerkändes förordet dylikt bevisvärde skulle illojala dispositioner från gäldenärens sida påtagligt underlättas. Förordet blir ju gällande från den dag det ingives till rätten för registrering och gäldenären skulle snabbt få ett redskap att omintetgöra borgenärernas försök att indriva sina fordringar. Av hänsyn till borgenärerna synes en dylik »tabuverkan» orimlig och bevisning om vem av makarna det ifrågasatta utmätningsobjektet tillhör måste oaktat förordets åberopande föras på vanligt sätt. Därvid skall emellertid hänsyntagas till alla omständigheter, som kunna tyda på äganderätt för den ena eller den andra maken, och en omständighet värd att beaktas är även ett åberopat förord. Har detta upprättats och inregistrerats kort tid före utmätningstillfället måste det rimligen betraktas med stark misstro. Har det däremot inregistrerats lång tid innan utmätning aktualiserades eller saknade makarna vid tidpunkten för registreringen uppenbarligen anledning att företaga illojala dispositioner mot någon borgenär — förordet är t. ex. upprättat vid en tid, då makarna hade god ekonomisk ställning — bör förordet onekligen icke frånkännasbevisvärde. Att en prövning av bevisvärdet kan leda till att det i fallsom nyss åsyftades anses ådagalagt, att egendomen tillhör den icke gäldbundne maken, lärer helt visst kunna förekomma. Huruvida åberopande av ett förord skall föranleda att utmätning underlåtes eller att det anses föreligga sannolika skäl för den icke gäldbundne makens
äganderätt eller att icke ens sannolika skäl presterats har utmätningsmannen sålunda att avgöra för varje särskilt fall. Det väsentliga synes vara att han icke undandrager sig att verkligen pröva förordets bevisvärde samt att han icke underlåter att utmäta i de fall då denna prövning ger vid handen att förordet icke kan godtagas som fullt bevis. Kan så icke ske, återstår, om utmätningsmannen skulle finna sig benägen sätta tilltro till förordets innehåll, möjligheten till hänvisning enligt 69 § UL.
Då otvivelaktigt en gäldenär kan vilja till förhindrande av utmätningsöka på ett mindre lojalt sätt utnyttja möjligheten att upprätta äktenskapsförord, vore det önskvärt att en sådan prövning av förordets innebörd in casu, som här förordats, kunde komma till tillämpning i praktiken.
Lars Åhlén