FREDRIK STERZEL. Om riksdagsupplösning och nyvalsförordnande. Sthm 1961. Norstedts. 384 s. Kr. 35,00.

 

    Det ovan rubricerade arbetet är uppdelat i två skilda avdelningar, en första deskriptivt författningshistorisk med redogörelse för hur spörsmål om upplösning av riksdagen och nyval till kamrarna legat till vid olika tillfällen under riksdagarna åren 1871—1958, och en andra av statsrättslig karaktär, i vilken grundlagens nämnda båda institut genomgås och behandlas ur systematisk synpunkt.
    Det författningshistoriska avsnittet är närmast av kompilatorisk art och utgör en sammanställning av tidigare forskningsresultat. Periodens olika avsnitt ha som bekant till stor del förut behandlats av skilda författare. Särskilt för senare år grundar sig dock avhandlingens framställning i stor utsträckning på egna undersökningar; bl. a. har författaren genomgått ett ganska omfattande tidningsmaterial. Några mera vägande erinringar mot dessa partier torde icke ha framkommit, ehuru redogörelsen från senare år framstår såsom mindre väl genomarbetad.
    För denna tidskrifts läsare knyter sig självfallet huvudintresset till den statsrättsliga avdelningen. Värdefullt är att författaren från början dragit en så klar skiljelinje mellan de båda behandlade instituten; redan bokens titel poängterar denna uppdelning. Upplösning av riksdagen och förordnande om nyval till en eller båda av riksdagens kamrar äro nämligen skilda saker, som författaren med all rätt varit angelägen att understryka. Genom ett konsekvent iakttagande av denna distinktion har han också lyckats utvinna åtskilligt nytt ur materialet.
    Av betydelse är bl. a. att författaren kunnat slå fast, att ett upplösningsbeslut ej rubbar riksdagsmandaten utan endast innebär, att det till arbete samlade parlamentet sändes hem. Först genom nyvalsförordnandet angripas mandaten. Vid riksdagsupplösningen 1958 åtskildes sålunda riksdagen i dess helhet, men nyvalsförordnandet träffade endast andra kammaren. Mandaten till första kammaren bestodo orubbade, oberoende av att riksdagen upplösts.
    Viktigt är vidare att klarlägga föremålet för ett upplösningsbeslut. Enligt RO § 5 är det riksdagen som upplöses. »Riksdag» är emellertid ett ord som användes i olika bemärkelser. Det kan beteckna själva statsorganet med dess grundlagsenliga befogenheter. Det kan också beteckna ett visst riksmöte, såsom i uttrycket 1962 års riksdag. Genom ändringar i bl. a. RO § 2 infördes 1949 även begreppet session, vilket anger en viss sammanträdesperiod under ett års riksdag. Sammanträdeanvändes i riksdagsordningen i allmänhet i betydelsen plenum.
    Författaren har i sitt arbete utgått från att sessionen är föremål förupplösningsbeslut och icke riksdagen (= ett visst års riksmöte). Författaren inlägger i upplösningsbegreppet allenast att den pågående sam-

GUSTAF PETRÉN 19varon avbrytes, medan riksdagen som riksmöte fortgår. Denna ståndpunkt synes icke riktig. Enligt anmälarens mening bringar nämligen upplösningsbeslutet det pågående riksmötet till ett slut. Författarens begreppsbestämning har lett honom till att införa sådana termer som vadesession, varmed han förstår den samling som sammankommer, när riksdagen efter upplösning och ett nyvals genomförande ånyo sammanträder. Med författarens tolkning skulle vidare en minoritet av riksdagens medlemmar, sedan en session upplösts, jämlikt RO § 2 fjärde stycket omedelbart kunna begära den alltjämt pågående riksdagens inkallande till en extra session, innan ännu de nya valen ägt rum. Tolkningen får även betydelse för frågan, när upplösning kan ske. Enligt författarens tolkning kan under tid, då riksdagssession icke pågår, någon upplösning givetvis icke komma ifråga. Uppenbarligen måste emellertid riksdagen, även om den icke är samlad till session, kunna upplösas. Den enda tid, under vilken upplösning numera ej kan komma till stånd, är den normalt riksdagslösa perioden den 1—10 januari.
    Övertygande klarlägger författaren att nyvalsförordnandet endast betyder, att ett nytt val skall anordnas. Mandaten däremot bestå även efter förordnandet intill dess att sammanräkning efter nyvalet skett och de nyvalda träda i de gamla kammarledamöternas ställe. Den äldre uppfattningen att ett nyvalsförordnande omedelbart avbröt giltigheten för de sittande riksdagsmännens mandat håller sålunda ej streck. Vid senaste upplösningsvalet 1958 bestodo sålunda andrakammarmandaten av 1956 ända fram till den tidpunkt i juni 1958, då de nya riksdagsfullmakterna utfärdades. Det finns med andra ord alltid innehavare av riksdagsmandaten, som vid behov kunna fungera. Om ett nyvalsförordnande meddelas beträffande första kammaren omedelbart efter ett årsskifte — t. ex. ett år då en ny uppsättning landstingsmän träder till —skall riksdagen i allt fall sammanträda i sin tidigare sammansättning den 10 januari. Först efter det att fullmakter utfärdats för de nyvalda riksdagsmännen i första kammaren, inträda dessa i stället för de avgångna. Därvid får tillgå på i princip samma sätt som då under riksdagens gång en medlem avlider eller avsäger sig: den nya kammarledamoten får intaga den gamles plats.
    Författaren uppehåller sig självfallet vid den gamla stridsfrågan huruvida en efter ett upplösningsval sammanträdande riksdag, den s. k. vaderiksdagen, är ett nytt riksmöte eller en fortsättning på det gamla. Författaren genomgår de olika funktioner, riksdagen har att utöva, och kommer på teoretiska grunder fram till samma resultat, som man i praxis hela det nuvarande riksdagsskickets tid intagit, d. v. s. att den riksdag, som sammanträder efter ett upplösningsval, är att betrakta såsom en ny riksdag med de konsekvenser detta ställningstagande har i olika avseenden. Författaren analyserar frågeställningen med avseende å bl. a. statsregleringen, lagstiftning, grundlagsstiftning och dechargegranskning.
    Avhandlingen utgör ett värdefullt bidrag till vår statsrättsliga litteratur. De institut, som behandlas, komma visserligen inte alltför ofta till användning i svenskt statsliv, men de sakna förvisso ej praktisk politisk betydelse. I de nya situationer, som kunna uppkomma framdeles, kommer boken säkerligen att konsulteras. Även om, som framgår av det

20 ANM. AV FR. STERZEL: RIKSDAGSUPPLÖSNING OCH NYVALsagda, författaren enligt min mening på några icke oväsentliga punkter tagit miste, har han dock på det hela taget förtjänstfullt utrett en rad betydelsefulla frågeställningar.

Gustaf Petrén