A. BEXELIUS, O. NORDENSTAM och V. KÖRLOF. Byggnadslagstiftningen. 3: e uppl. Sthm 1961. Norstedts. 521 s. Inb. kr. 48,00.

 

    Den byggnadslagstiftning som år 1947 antogs av riksdagen speglade redan vid sin tillkomst ett passerat utvecklingsskede inom svensk stadsbyggnadshistoria. Den då beslutade byggnadslagen var nämligen liksom sina föregångare av år 1907 och 1931 ett resultat av överväganden på grundval av ålderdomliga liberalistiska tänkesätt angående stadsbildens utformning. I princip utgick man från att varje stadsfastighet skulle leva sitt eget liv oberoende av övriga, och att samhället endast undantagsvis skulle intressera sig för genomförandet av ny eller ombyggnad av annat än gatumarken.
    Redan under 1950-talets första år knöt sig de stadsplanerättsliga problemen för stadssamhällena icke så mycket till nybebyggelsen på tidigare icke stadsplanelagd mark som till den då aktualiserade ombyggnaden av de ålderdomliga kvarteren och de alltför trånga gatunäten inom stadskärnorna. Frågor uppkommo härvid icke endast om utformning och genomförande av stadsplaner, som läto sig illustreras i två dimensioner, utan stadsplanerarna, särskilt i de större städerna, började redan vid denna tid syssla med en tredimensionell planläggning där bebyggelse och trafikleder så att säga skiktas och där fastigheternas individuella slutenhet genombryts av kollektiva anordningar i form av gemensamma värmecentraler, parkeringsanordningar m. m. Det visade sig, att vid en förändring av denna karaktär samhället icke kunde inskränka sina åtgärder till att huvudsakligen avse kommunikationslederna. Av tekniska och ekonomiska skäl måste hela omdaningsarbetet samordnas, och stadskommunerna blevo därför tvungna att i en dittills okänd grad reglera genomförandet av den nybebyggelse, som skulle ersätta de uttjänta husen — och icke sällan sågo de sig nödgade genom omfattande tvångsförvärv skaffa sig rättslig möjlighet att själva vidtaga åtgärderna. Detta är ett av huvudskälen till att byggnadslagen av år 1947 kort efter sin tillkomst måst omarbetas, förändringar som dels anknutits till vissa specialstadganden och dels år 1959 resulterat i en totalrevision av lagstiftningen ifråga.
    I den kommentar till 1947 års byggnadslagstiftning, som ursprungligen författades av A. BEXELIUS, A. NORDENSTAM och N. AURÉN, lämnades en i många avseenden god vägledning för tolkning av byggnadslagen och byggnadsstadgan. En tredje upplaga av arbetet, nu utgiven av Bexelius och Nordenstam samt V. Körlof, förelåg i slutet av år 1961. Häri återfinnas samtliga de ändringar som byggnadslagstiftningen undergått till den 1 juli 1961.
    Bland de detaljändringar, som vidtagits i byggnadslagen efter tillkomsten av 1947 års lagstiftning, märkas bl. a. de bestämmelser om zonexpropriation, som av riksdagen antogos år 1953. I den nya kommen-

E. G. WESTMAN 21taren ägnas denna lagstiftning särskild uppmärksamhet, vilket synes fullt riktigt eftersom behovet av en genomgripande ombyggnad av stadskärnorna under senare år vunnit en ännu större aktualitet än då de infördes. Tillämpningen av zonexpropriationsinstitutet har alltmer befunnits utgöra en grundläggande förutsättning för realiserandet av en sådan ombyggnad — icke blott å Nedre Norrmalm i Stockholm utan även i flera andra städer. Författarna ha valt att i en sammanhängande kommentar beröra bestämmelserna om zonexpropriation i 44 § byggnadslagen och om tomtexpropriation i 45 §. För denna disposition kan givetvis anföras skäl. Emellertid har i kommentaren gjorts ett påstående, som synes grundat mindre på lagens motiv eller Kungl. Maj:ts praxis än på författarnas egna reflektioner. Efter en erinran om att för tillstånd till zonexpropriation icke uppställes något krav på utredning om de enskilda markägarnas förmåga och vilja att själva genomföra planen (en utredning som ju måste föreligga vid tomtexpropriation) uttalas, att det är antagligt, att i en del gränsfall åt zonexpropriationsbestämmelsen ges en tillämpning, som innebär att olikheten i förutsättningarna för expropriation enligt 44 och 45 §§ byggnadslagen »i någon mån överbryggas». Då det utmärkande för zonexpropriation just är att någon hänsyn icke tages till frågan om fastighetsägarna själva mäkta genomföra företaget, synes reflektionen vilseledande. Författarna själva synas också, såsom framgår av de citerade orden, tveksamma om satsens giltighet. — Vid läsandet av kommentaren till zonexpropriationsbestämmelserna och också av andra avsnitt i boken har man en känsla av att författarna från en alltför teoretisk ståndpunkt betraktat problemen, vilket synes ha resulterat i en del missvisande uttalanden om den praktiska tillämpningen. Ett exempel må anföras. Enligt zonexpropriationsbestämmelserna gäller såsom en förutsättning för Kungl. Maj:ts expropriationsmedgivande att fråga väckts om antagande eller ändring av stadsplan för det område varom fråga är. Det erinras, att någon i detalj utarbetad stadsplan icke behöver föreligga. Detta, säga författarna, innebär dock icke att expropriationstillstånd kan erhållas med stöd allenast av protokollsutdrag, utvisande att fråga om stadsplaneändring varit föremål för behandling av stadsfullmäktige. I och för sig är det naturligtvis riktigt att en utredning innefattande t. ex. ett stadsplaneutkast måste företes i expropriationsärendet. Uttalandet kan emellertid ge anledning till antagande hos läsaren att stadsplaneärendet under alla förhållanden måste ha förts fram till fullmäktige och att det sålunda icke alls skulle räcka med att frågan om ny stadsplan upptagits endast i byggnadsnämnden. Men nu står det varken i lagtexten eller i lagens motiv något om att fråga om ny stadsplan måste ha väckts hos stadsfullmäktige. I zonexpropriationsutredningen heter det ordagrant att »kravet på att frågan om ny stadsplan skall vara väckt synes böra betraktas såsom uppfyllt åtminstone i det fall att frågan förelagts byggnadsnämnden». Och i propositionen lär icke kunna återfinnas något uttalande som strider häremot. — I kommentaren göras alltför sällan några utblickar åt annanlagstiftning. Det hade exempelvis varit av värde om, när det planutkast diskuteras, som enligt motiven till zonexpropriationsutredningen bör fogas till expropriationsansökningen, därvid nämnts, att enligt 8 §

22 E. G. WESTMANsekretesslagen fastighetsägarna icke utan byggnadsnämndens medgivande äga få del av utkastet.
    Civilrättsliga domar liksom administrativa avgöranden angående tilllämpningen och tolkningen av byggnadslagen omnämnas i stort antal i kommentaren. På några punkter synes dock redogörelsen för rättspraxis knapphändig. Detta gäller t. ex. frågan om tillämpningen av 41 § byggnadslagen, som ju handlar om avstående av sådan mark till staden som enligt stadsplan skall bliva gata. En av staden ägd fastighet, varå gatan skall fram, kan vara helt eller delvis uthyrd. Med hänsyn till hyresregleringslagstiftningen kan ett tvångsförvärv av hyresrätterna ofta utgöra enda utvägen för staden att erhålla sådan disposition till fastigheten att huset kan rivas. Frågan om 41 § byggnadslagen är tilllämplig i sådant fall har emellertid i rättspraxis besvarats nekande. (Jfr Svea hovrätts beslut 28/6 1954 och dom 12/7 s. å. angående kv. Järngraven Övra i Stockholm.) Då punkten 2 i 1 § i 1917 års expropriationslag — vilken lag ju principiellt medger självständig nyttjanderättsexpropriation — icke heller torde vara tillämplig för förvärv av gatumark, har den egendomliga situationen uppstått, att det synes omöjligt att överhuvudtaget använda sig av expropriationsstadgandena för genomförandet av stadsplan, då det gäller fastigheter, vartill staden är ägare men saknar dispositionsrätten.
    I stadgandena under 70—73 §§ byggnadslagen har efter år 1947 gjorts allenast en ändring som påkallats av tillkomsten av 1955 års Va-lag. Paragraferna handlar om exploatörens skyldighet att avstå mark inom exploateringsområdet för gator och allmänna platser m. m. och att svara för iordningställandet av sådan mark. Förgäves letar man i kommentaren efter någon uppgift om det ordinära sättet att reglera denna exploatörens skyldighet. Här avses de s. k. stadsplaneavtalen, som ju träffas på grundval av ifrågavarande stadganden i byggnadslagen och vilka torde vara en långt vanligare företeelse än de avgöranden av Kungl. Maj:t, som direkt fotas på nyssnämnda bestämmelser i byggnadslagen. En utförlig och förtjänstfull redogörelse för stadsplaneavtalen lämnades för flera år sedan av advokaten MICHAEL HERNMARCK (Förvaltningsrättslig tidskrift 1953, s. 319). En hänvisning till denna framställning skulle i hög grad varit ägnad att ge upplysning om det reella rättsläget på ifrågavarande område. Överhuvudtaget hade varit önskvärt att författarna hade begagnat sig av REGNERS förträffliga uppslagsbok och med hjälp därav berikat kommentaren med hänvisningar till uppsatser och artiklar i kontroversiella frågor angående byggnadslagstiftningen. Det hade sålunda t. ex. varit på sin plats att i anslutning till 54 § byggnadsstadgan omnämna HARALD EVÉUS' fina observationer kring begreppet byggnad i byggnadslagstiftningen (Svenska stadsförbundets tidskrift 1950 s. 239). Även vissa av de i bokform tillgängliga inlägg, som förekommit i olika spörsmål rörande byggnadslagens tolkning under de av Svenska kommunaltekniska föreningen anordnade stadsbyggnadsveckorna, vore förtjänta att omnämnas i kommentaren. Detta gäller även ÖSTEN MALMBERGS och SIGURD RIETZ' artiklar om byggande under markplan på annans grund resp. om stadsplans rättsverkningar. (Svenska stadsförbundets tidskrift 1957 s. 35 och Förvaltningsrättslig tidskrift 1957 s. 252.) STIG JÄGERSKIÖLDS upp-

ANM. AV A. BEXELIUS M. FL.: BYGGNADSLAGSTIFTNINGEN 23sats om ansvaret för gatubyggnadskostnadsavgifter har — utan angivande av författarens namn — omnämnts i den inledande översikten men icke under respektive lagrum. (Förvaltningsrättslig tidskrift 1960s. 5.)
    I 75 § byggnadslagen återfinnes ett omdiskuterat och i rättspraxis icke sällan behandlat stadgande, gällande skadeståndsrätt för ägare av mark eller byggnad, som ligger invid område vilket tidigare varit avsett för allmän samfärdsel och vilket helt eller delvis vid genomförandet av stadsplan blir använt till annat ändamål eller ändrat till sitt höjdläge. Redan i den tidigare upplagan av kommentaren förekom i anslutning till detta stadgande exkurser till spörsmål inom helt andra rättsområden t. ex. frågan om skadestånd för synnerligen störande och för gatutrafiken ovanligt hindersamma arbeten. Undertecknad anser det i och för sig icke orimligt eller felaktigt att en sådan utvikning göres i en kommentar av föreliggande natur. Det borde tvärtom ha skett i en större utsträckning än vad som förekommer i samband med redogörelsen för andra paragrafer. Om man gör en sådan utvikning, böra emellertid rättsfallen redovisas fullständigt. Det i boken återgivna rättsfallet NJA 1936 s. 552 är visserligen av intresse men dessutom föreligga två likartade rättsfall som synas ge värdefullare upplysning (NJA 1940 s. 508 och 1943 s. 461). Det kan vidare nämnas, att frågan senare varit föremål för ett par uppmärksammade avgöranden i Svea hovrätt.
    1959 års revision av byggnadslagstiftningen bör till sina verkningar icke överdrivas. Reformen erhöll sin ur propagandasynpunkt skickligt valda förhandsreklam i betänkanderubriken »Förenklad byggnadslagstiftning». Om lagstiftningen blivit så mycket enklare kan emellertid ifrågasättas, vilket i och för sig icke hindrar att betydelsefulla ändringar vidtagits. En sådan utgöres av den viktiga bestämmelsen, att ändrad tomtindelning under viss förutsättning kan ske på ensidig begäran av byggnadsnämnden utan att tomtägarna själva tagit initiativet (Byggnadslagen 31 §). I kommentaren härtill använder författarna begreppet sanering och diskuterar uttrycken »punktsanering» och »kvarterssanering». Det hade här varit av värde, om en förklaring lämnats till ordet »sanering», en term som blivit föremål för ständiga missförstånd icke allenast i dagsflyktiga tidningsledare utan också i utlåtanden av sådana av vederhäftighetsaura kringvärvda institutioner somStockholms stads brandförsäkringskontor, vilket i ett yttrande härförleden omtalade att sanering skulle innebära en ombildning av stadsplanen. När nu åtminstone i en statlig utredning definition lämnats på ordet (»Saneringsfrågan», SOU 1954:31 s. 9) hade det måhända varit på sin plats om författarna talat om vad som bör förstås med sanering, då härigenom fortsatta missförstånd måhända kunnat förebyggas.
    Genom 1959 års lagändringar infördes nya regler om sammansättningen av och kompetensen hos byggnadsmyndigheterna. En sådan ny bestämmelse gäller byggnadsnämndens rätt att till avdelning avnämnden eller till befattningshavare delegera ärenden för beslut (byggnadsstadgan 7 §). Skall man analysera de frågor som knyta sig till detta stadgande måste man göra skillnad mellan s. k. äkta och oäkta delegation. Med oäkta delegation förstås ett sådant förberedande beslut av

24 E. G. WESTMANavdelning inom nämnd eller befattningshavare, för vars giltighet förutsättes ett godkännande av nämnden in pleno. Sådana förberedandebeslut kunna icke särskilt överklagas. Den andra formen av delegation, den äkta delegationen, innebär att avdelningen eller befattningshavaren fattar ett definitivt beslut, som särskilt kan överklagas och som endast skall anmälas, icke godkännas i nämnden. Det är blott den sistnämnda formen av delegation, som i fråga om byggnadsnämnden regleras genom byggnadslagstiftningen och för andra kommunala nämnder av kommunallagstiftningen. I realiteten är det så, att de ganska tillkrånglade och svårtillämpade delegationsbestämmelserna fört till att inom flera byggnadsnämnder endast den oäkta och oreglerade formen av delegation förekommer. Det bör i detta sammanhang nämnas — något som också påpekats av FRITZ KAIJSER och ROLF ROMSON i »Byggnadsnämnds delegationsrätt» (Landskommunernas förbunds förlag, Sthm 1960 s. 39 ff) — att regeln att länsstyrelse städse skall fastställa av byggnadsnämnd fattade beslut, som innebär äkta delegation, icke i alla frågor har täckning i de motiv som föranlett bestämmelsen. Enligt kommunallagarna gäller ju att stadsfullmäktige bestämmer huruvida och i vad mån delegation skall få ske från nämnd till ledamot av nämnden eller till befattningshavare. När beträffande byggnadsnämnd (och även hälsovårdsnämnd) stadgats att delegationsbeslut skall underställas länsstyrelsen, har detta skett för att garantera rättssäkerheten. Detta rättssäkerhetsintresse utgör emellertid icke något bärande motiv för att länsstyrelsen skall äga bestämma om delegation beträffande rent ekonomiska beslut av byggnadsnämnden, exempelvis om antagande av tjänstemän, statfrågor m. m. Icke desto mindre måste dock 7 § byggnadslagen tillämpasäven i sådana frågor. — I kommentaren har uppmärksammats, att rena verkställighetsuppgifter icke behöva bli föremål för delegationsbeslut; däremot lämnas icke någon anvisning om de möjligheter till oäkta delegation som ovan nämnts och som i praktiken utnyttjas. (Jfr härom ANDERS NORDBERG, Byggnadsnämnds delegationsrätt, Svenska stadsförbundets tidskrift 1960 s. 693.)
    I 53 § byggnadsstadgan återkommer ett ofta citerat och ofta diskuterat stadgande om fastighetsägares skyldighet att anordna parkeringsutrymme. Från förarbetena erinras i kommentaren, att den lösning som genom stadgandet givits åt frågan skall betraktas som en provisorisk regel. Det är väl från denna utgångspunkt möjligt att regeln ännu någon tid kan godtagas, men lång tid bör det icke dröja förrän en ändring sker. Frågan om omfattningen av fastighetsägarnas ifrågavarande skyldighet är nämligen högst diskutabel. I lagmotiven lämnas ingen anvisning om vad som skall gälla beträffande skyldigheten att ordna utrymme för parkering, då det gäller totalombyggnad av fastighet inom förut stadsplanelagt område. I motiven, återgivna i kommentaren, har nämligen endast beaktats å ena sidan nyexploatering, dvs. det fallet att fastighet uppföres på förutvarande råmark, och å andra sidan det fallet att mindre till- och ombyggnader inom redan bebyggda fastigheter uppföras. I förra fallet skall man enligt motiven vara hård och sträng vid regelns tillämpning men inte i det senare fallet. Hur man skall förfara i det här först angivna mycket vanliga saneringsfallet är däremot inte utsagt och även kommentaren tiger lika envist på denna punkt.

ANM. AV A. BEXELIUS M. FL.: BYGGNADSLAGSTIFTNINGEN 25    Det är naturligt, att en kommentar till kommentarer av ifrågavarande slag måste bli utomordentligt ofullständig och endast innefatta att några provbitar skärskådas. Undertecknad är väl medveten om vilket stort arbete som ligger bakom ett verk av ifrågavarande natur. Med hänsyn tillden för medborgarna och för rättslivet betydelsefulla ställning sombyggnadslagstiftningen intager hade det dock varit önskvärt att kommentaren blivit mer uttömmande. Det är att hoppas, att i en kommande fjärde upplaga av det nu recenserade arbetet gives en mer fullständigbild av byggnadslagstiftningens tillämpning enligt doktrinen och även på vissa punkter i fråga om judikaturen, än den som nu presenterats.
 

E. G. Westman