HARRY GULDBERG och RAGNAR BERGENDAL. Kommentar till ärvdabalken II, boutredning och arvskifte. Sthm 1962. Norstedts. 353 s. Inb. kr. 36,00.

    Den välkända, år 1937 av EKEBERG, GULDBERG och BERGENDAL utgivna kommentaren till lagen om boutredning och arvskifte (anmäld av G. Bissmark i SvJT 1938 s. 659 ff) har utkommit i ny upplaga, ombesörjd av Guldberg och Bergendal. Boutredningslagens inarbetande i ärvdabalken har föranlett den nya titeln, Kommentar till ärvdabalken II, omfattande 18—25 kap. ÄB. Det är avsett, att föreliggande kommentarer till lagarna om arv och om testamente skall sammanställas till en ny kommentar I, omfattande 1—17 kap. ÄB.
    Den nya upplagan är avsevärt tunnare än den gamla. Det därav föranledda intrycket, att den utgör en förkortad upplaga av den tidigare kommentaren, är emellertid en synvilla. Anledningen är mindre tryckstil på större och mer utnyttjade trycksidor. Innehållet har krympts endast såtillvida som den lagstiftning på andra områden vilken tillkom i samband med boutredningslagen utelämnats, varjämte en del historiskt stoff utgått och hänvisning i stället gjorts till den gamla kommentaren eller förarbetena.
    En annan teknisk detalj man fäster sig vid är, att ledrubriken överst på sidorna i den gamla kommentaren, upptagande den för ändamålet intetsägande benämningen på lagen, utbytts mot de mera upplysande

204 O. HÖGLUNDkapitelrubrikerna. Denna förbättring har emellertid skett till priset av kapitel- och paragrafnummer och därigenom i anm:s tycke förbytts i en försämring.
    Vad som gäller om kommentarens yttre — tunnare än förut — har ingen motsvarighet i innehållet. Detta är lika gediget som tidigare. Framställningen har anpassats till nytillkommen lagstiftning på skilda områden och är rik på hänvisningar till ny litteratur och rättspraxis. Den tveksamma frågan om enskild dödsbodelägares talerätt i skilda hänseenden belyses sålunda med ärvdabalkssakkunnigas uttalande i ämnet och en redogörelse för frågans vidare behandling i samband med ÄB:s tillkomst liksom med ny rättspraxis på området (s. 21 ff). Och i avsnittet om bouppteckning beröres bl. a. vissa regler i arvskatteförordningen. Detta för att nämna ett par exempel.
    Bland nytillkomna rättsfall av intresse i det omfattande kapitlet om den dödes gäld märks i flera sammanhang NJA 1947 s. 493. Det kan ifrågasättas, om icke behandlingen av detta fall blivit väl knapphändig på ett ställe. På s. 174 beröres frågan, huruvida frihet från gäldansvar inträder för dödsbodelägarna utan vidare i det fallet, att den avlidne redan i livstiden försatts i konkurs, som ej avslutats vid dödsfallet. Kommentaren vänder sig, i överensstämmelse med motiven, mot en äldre uppfattning, enligt vilken nytt egendomsavträde måste ske efter dödsfallet för att icke dödsbodelägarna skall drabbas av personligt ansvar för den avlidnes gäld, och framhåller i stället, att nytt egendomsavträde ej bör anses erforderligt. I en därtill anslutande not anföres helt kort »motsatt mening NJA 1947 s. 493». Det förefaller emellertid tveksamt, om utgången i målet strider mot texten i kommentaren, såvitt den nu nämnda frågan angår. Den i rättsfallet ifrågavarande gälden betraktades som ny gäld, vilken blivit veterlig först genom HD:s dom i målet, och med hänsyn därtill ansågs tydligen andra stycket i ÄB 21:1 (BoutrL 4:1) tillämpligt. Fråga är därför, om man ur fallet kan läsa ut mera än att, när ny gäld yppas efter ett tidigare, avslutat egendomsavträde, nytt sådant avträde erfordras för befrielse från personligt gäldansvar för den nya gälden, alldeles oavsett huruvida det tidigare egendomsavträdet börjat före eller efter dödsfallet.1 En annan sak är att det betraktelsesätt, enligt vilket gälden ansetts som ny, möjligen skulle kunna diskuteras med hänsyn till kommentarens framställning —i anslutning till motiven — av frågan, när gäld skall anses veterlig eller ej, jfr särskilt vad som sägs om potentiella förbindelser s. 181 f. och om veterlig gäld s. 182.
    Från utgivarnas sida har anm. ombetts påpeka ett par ställen, där den äldre texten av misstag kommit att stå kvar, ehuru den blivit föråldrad. Båda gäller klandertalan. I det ena fallet är fråga om talan åboutredningsmans förvaltning. Enligt ÄB 19:19 gäller därom vad som är stadgat om syssloman, vilket innebär att klandertalan skall föras inom natt och år efter det sysslomannen blivit skild från uppdraget och redovisning avgivits (HB 18:9). Det andra fallet avser klander av arvskifte. Vill delägare klandra skiftet, skall han enligt ÄB 23:8 inom tre månader efter delgivningen väcka talan mot övriga delägare;

1 Som egendomsavträde före dödsfallet kan naturligen endast konkurs ifrågakomma.

ANM. AV GULDBERG, BERGENDAL: KOMMENTAR TILL ÄRVDABALKEN 205försittes denna tid, är rätt till talan förlorad. I kommentaren står om det förra fallet, s. 114 f, att den stämning varigenom klandertalan anhängiggöres skall för att verka preskriptionsavbrytande vara boutredningsmannen delgiven inom preskriptionstiden, och om det senare fallet, s. 292, att stämningen i klandermålet måste inom nämnda tid vara delgiven samtliga delägare. I intetdera fallet erfordras emellertid nu längre, efter nya rättegångsbalkens tillkomst, delgivning inom den föreskrivna tiden. Det räcker, att talan väckts, d. v. s. i regel att stämningsansökningen inkommit till rätten (RB 13:4). Här liksom i andra fall av specialpreskription föreligger sålunda en skillnad i förhållande till vad som gäller i fråga om den allmänna tioårspreskriptionen, där delgivning fortfarande krävs för preskriptionsavbrott.
    Kommentaren avslutas liksom tidigare med ett sakregister.


O. Höglund