Återvinning av skatt jämlikt 30 § KL

    Advokaten SAMZELIUS utgår i sin redogörelse i TSA 1962 s. 338 ff avseende vissa gäldenärsproblem med skatteinbetalningar under obestånd från att konkursbos återvinningstalan avseende skatt eller avgift, som betalts inom 30 dagar före konkursutbrottet, skall kunna föras framgångsrikt om blott bevisning angående ond tro hos betalningsmottagaren säkrats.¹ Denna uppfattning torde delas av de flesta, särskilt som ordalagen i 30 § KL ej antyder något annat.
    Emellertid har Hovrätten för Övre Norrland i en dom av d. 9 april 1962, nr I: T 28/62, ogillat en sålunda förd återvinningstalan — veterligen den första i sitt slag — med följande motivering: »Ifrågavarande inbetalning avser jämlikt uppbördsförordningen innehållna skatter för arbetstagare och har skett i anslutning till vederbörlig

³ Exemplet är hämtat från ett mål vid rådhusrätten i Landskrona sommaren 1962. Rådhusrätten ansåg i målet, att hustrun först efter det att yngsta barnet börjat skolan kunde i huvudsak själv svara för sin försörjning, och utdömde intill denna tidpunkt ett underhållsbidrag av 600 kronor imånaden, som därefter skulle sänkas till 200 kronor. Domen fastställdes av hovrätten över Skåne och Blekinge, se hovrättens dom nr II:215/1962 den 9 oktober 1962.

¹ Se s. 343 f.

uppbördstermin. Sådan inbetalning kan icke anses vara föremål för återvinning enligt 30 § KL. Bolagets i målet förda talan kan följaktligen icke bifallas.» (Återvinningstalan fördes i målet av ett bolag i dess egenskap av bevakande borgenär.)
    Frågan torde ej ha berörts i litteraturen men har en avsevärd praktisk betydelse— se närmare Samzelius a. a. — varför den måhända kan förtjäna att diskuteras. Detta särskilt som hovrättsdomen redan åberopas i praktiken emot krav på återbekommande av sålunda erlagda skattebelopp, ehuru den synes föga ägnad att utgöra sista ordet i frågan.
    Enligt hovrättens mening² kan således en dylik betalning icke vara föremål för återvinning, oavsett betalningsmottagarens goda eller onda tro. Innebörden av denna rättstillämpning, om den är riktig, synes vara att en extralegal förmånsrätt tillskapats, om vilken övriga borgenärer torde sväva i okunnighet. — Man kan föreställa sig reaktionen hos exempelvis den advokat eller borgenär som i förvissning om återvinningsmöjligheten tillrått gäldenären att göra en större skatteinbetalning för att försöka komma över en såsom tillfällig uppfattad besvärlig situation.
    Ehuru det inte framgår av hovrättens domskäl förekom i målet en utförlig, ehuru givetvis inte uttömmande, argumentering från båda sidor. Med all reservation för eventuella missförstånd och den förkortning av tankegångarna som här är nödvändig, synes huvudlinjerna ha varit följande.
    Kronan genom justitiekanslersämbetet såsom vadekärande — talan hade bifallits av underrätten — gjorde i målet gällande att återvinning av betalningen i och för sig inte kunde ske. Olika skäl åberopades. Således hävdades att konkurslagens återvinningsregler bör tolkas restriktivt,³ att 30 § KL icke kan helt tillämpas efter sin ordalydelse,⁴att det syfte som ligger till grund för stadgandet icke vore förenligt med återvinning i ett fall som det föreliggande,⁵ att hela uppbördsförfarandet är noggrant reglerat och bl. a. straffsanktionerat, vilket skulle tala mot tillämpning av 30 § KL,⁶ att uppbördsbestämmelserna inte ger kronan möjlighet att vid arbetsgivarens obestånd frånta honom uppgiften att förmedla arbetstagarnas skatter och att ond tro dessutom ej skulle kunna föreligga vid spontan betalning enligt uppbördsförordningen. Slutligen åberopades att i praxis ej torde ha förekommitåtervinning av sådan inbetalning av skatt, som verkställts av den skattskyldige själv⁷ samt att det i litteraturen⁸ gjorts gällande att betalning genom införsel icke skulle kunna återvinnas (och införsel kan ju beviljas för skatter i vissa fall).
    Bolaget å sin sida gjorde gällande att övriga borgenärer borde

² Av skäl som här är ovidkommande fullföljdes ej talan mot hovrättensdom.

³ WELAMSON, Konkursrätt. s. 234 vid not 12.

⁴ OLIVECRONA, Kompendium i konkursrätt, 1954, s. 35.

⁵ Jfr Konkurslagkommitténs betänkande 1911 s. 221.

⁶ Jfr SvJT 1958 rf. s. 63 med hänv.

⁷ Detta är ej riktigt, se SAMZELIUS a. a.

⁸ WELAMSON, a. a. s. 242 not 44 med hänv.

kunna lita på den klara och entydiga lydelsen av 30 § KL. Lagrummet måste tillämpas enligt sin ordalydelse.⁹ Betalning genom införsel skulle möjligen kunna vara undantagen närmast därför att återvinningi ett sådant fall teoretiskt sett kan medföra samma resultat som om införsel vore tillåten för alla slags skulder; återvunnet belopp kommer att fördelas mellan bevakande borgenärer utan hänsyn till om deras fordringar varit införselberättigade eller ej. Men någon anledning eller ens möjlighet att jämställa införselsituationen med skattebetalningssituationen kan inte finnas, och detta redan med hänsyn till den avgörande skillnad i storleksordning mellan betalningarna i de olika fallen som regelmässigt torde föreligga.
    Vidare anfördes från bolagets sida att all gäldsbetalning kan sägas vara legalt reglerad på ett eller annat sätt och att inget avgörande stöd torde finnas för uppfattningen att 30 § KL inte skulle tillämpas efter sin ordalydelse, då såsom Welamson påpekat det icke överensstämmer med språkbruket att beteckna betalningen vid en kontantaffär såsom likvid för en skuld (»betalt förfallen gäld»).¹⁰ Men även om kontantbetalningarnas undantagande skulle anses medföra att 30 § KL ej bör eller kan tillämpas enligt sin ordalydelse, så skulle detta inte förbättra kronans situation i förevarande fall eftersom grunden för att prestationer »Zug um Zug» undantagits från tillämpningen torde vara att i sådana fall normalt ingen skada uppkommer för gäldenären/borgenärerna, vilket däremot är förhållandet vid en skatteinbetalning som den ifrågavarande, om kronan skulle slippa tävla med övriga borgenärer i den av konkurslagen förutsatta ordningen.

    Om betalning av genom införsel erhållna belopp ej kan återvinnas torde införselinstitutet därmed dessutom representera det enda sättet att genom kort före konkursutbrottet företagna åtgärder förskaffa sig betalning framför andra borgenärer.¹¹ De skäl som skulle förestava undantaget borde närmast vara sociala och bör ej kunna åberopas av kronan emot återvinning av skatt. I vart fall torde ett enligt gällande rätt förefintligt hinder mot återvinning av betalning som skett genom införsel ha en så intim anknytning till själva införselförfarandets konstruktion att hindret icke kan användas som motivering för återvinningsförbud även beträffande vanlig skatteinbetalning.
    Även ytterligare argumentering förekom.
    Riksrevisionsverket avgav i målet på begäran av justitiekanslersämbetet två yttranden. Verket ansåg för sin del att normalt sett ond tro inte kan föreligga hos betalningsmottagaren, men uteslöt inte att så skulle kunna vara fallet. Om ett regelrätt indrivningsförfarande kommer till stånd eller om den lokala skattemyndigheten genom bokföringsgranskning eller annan utredning kommit till den uppfattningen attden skattskyldige var insolvent, borde tillämpning av 30 § KL ej vara utesluten. Då kunde nämligen ett direkt samband mellan betalningen och myndighetens aktion kunna föreligga.
    I förbigående må påpekas att sistnämnda samband enligt vad bolaget

⁹ Jfr WELAMSON, a. a. s. 234 vid not 12.

¹⁰ WELAMSON, a. a. s. 233 not 4.

¹¹ WELAMSON i Festskrift för Herlitz, s. 397 f. Jfr HASSLER, Utsökningsrätt,s. 354.

gjorde gällande måste sakna betydelse i sammanhanget då 30 § KL inte kräver något sådant samband mellan betalningen och borgenärens verksamhet. Med kronans utgångspunkt att ej lagens text utan dess ändamål skall beaktas i första hand får däremot sambandet betydelse (se not 5).
    Åtskilliga andra frågor än de som var uppe i målet kan tänkas vara av betydelse. Kan det exempelvis betyda något, och i så fall vad, om arbetsgivaren är skyldig att avskilja vederbörligen »dragna» skatter eller ej? Vem är det egentligen som skall vara i »ond tro», till vem skall således tillkännagivandet om insolvens rikta sig?¹² Vilket värde kan i sammanhanget tillmätas sådana fakta, som processuellt sett torde böra anses notoriska inom vederbörande underrätts område, exempelvis en i tidningspressen annonserad blockad mot en byggmästare?
    Avsikten med dessa rader är emellertid icke att företaga en fullständig utredning, endast att i görligaste mån redovisa problemställningen och att dra fram hovrättens dom som ett exempel på en teleologisk lagtolkningsmetod, som i detta fall kommit att medföra en dom, som förefaller att stå i klar strid mot ordalydelsen i det lagrum som tolkats. Man torde nämligen kunna våga påstå, att det som förmått hovrätten att ändra underrättens dom närmast torde vara kronans åberopande av grunderna för den ifrågavarande paragrafen (att hindra gäldenären från att gynna någon speciell borgenär respektive hejda en alltför hänsynslös borgenär), vilka bör medföra att lagrummet ej skall tillämpas efter sin ordalydelse såvitt gäller en betalning, som reglerats på sätt som skett beträffande uppbörd av skatt.¹³
    Avslutningsvis må påpekas att frågan torde vara föremål för uppmärksamhet inom en pågående utredning, varför den måhända får sitt svar lagstiftningsvägen. Det vore emellertid troligen förhastat att utan vidare utgå från att svaret i sinom tid blir lika positivt för kronan som nu ifrågavarande hovrättsdom.

Stig Sohlberg