OM DOMARENS VILLKOR
UR MINNESANTECKNINGAR
AV F. D. PRESIDENTEN HARRY GULDBERG
På tidningarnas idrottsspalter förekommer ibland bilden av en fotbollsdomare, omgiven av en hotfull klunga spelare och tillströmmande uppbragta åskådare. Läget erinrar om det som kan inträda för en domare i offentlig tjänst. Likheterna behöver knappast påpekas. Båda domarna har att bedöma konflikter och skilja mellan stridande, låt vara att det i ena fallet är fråga om mera lek än allvar. Och båda är utsatta för kritik och ovilja, även om— troligen med hänsyn till de lokala förhållandena — handgripliga uttryck brukar vara fotbollsplanen förbehållna. Emellertid finns en betydande skillnad. Fotbollsdomaren har i allmänhet en omedelbar och fullständig insikt i de fakta, på vilka han grundar sitt beslut, under det att den andra domaren mycket sällan åtnjuter motsvarande förmån. Denna skillnad faller inte lika lätt i ögonen och kan förtjäna att ytterligare belysas.
Utan tvivel är den stora allmänheten inte tillräckligt orienterad om förutsättningarna för domstolarnas verksamhet. Oaktat reformerna på processrättens område medgivit ökad insyn, råder en skrämmande okunnighet om rättskipningens väsen.
Det är utanför juristkretsar en vanlig uppfattning att rättskipning är en fråga om lagkunskap. Domaren har bara att slå upp i lagboken på rätta stället och där finna lösningen. Rättskipningen antages, såsom det mesta i samhället, vara rationaliserad. Saken är ju i stället den att domaren jämförelsevis sällan kan ur lagreglerna direkt hämta stöd för prövningen utan måste lita till oskrivna rättssatser, sedvänja, analogier, praxis i liknande fall eller ytterst sin egen erfarenhet och sitt goda omdöme.
Ibland yppas dock tvivel om att lagreglerna ger fullständig ledning. Såsom medverkande, om än i begränsad utsträckning, vid lagstiftning på åtskilliga områden har jag även från jurister fått milda förebråelser för att lagen inte givit besked eller tillräckligt stöd i det praktiska rättslivet. Det mer eller mindre tillfredsställande svaret har varit att livet är så mångskiftande att en detaljerad reglering inte kan genomföras. I själva verket stöter man
här på lagstiftarens bryderi. Det räcker inte med enbart huvudprinciper; att konkretisera och att detaljera är påkallat. Men det är svårt att inringa och draga en gräns för de fall som får anses vara så väsentliga eller så ofta förekommande att de förtjänar särskild behandling i lagtexten. När det gäller avtal eller kontraktsliknande förhållanden, måste ändå ytterst ankomma på parterna själva att på förhand genomtänka rättsläget och säkerställa sig för konflikter. Beträffande ensidiga rättshandlingar är det sämre beställt, och läget kan inte minst bli svårbemästrat vid verkställighet av testamentariska förordnanden. Det är därför ej förvånande att kompletterande lagbestämmelser ofta efterlyses på det successionsrättsliga området. Men även här får av testatorer fordras förutseende, när de avfattar sina förordnanden, och på domaren måste överlåtas att vid behov räcka en hjälpande hand med stöd av de i lag fastställda huvudprinciperna för tolkning och verkställighet.
Kritiken mot lagstiftaren går någon gång i motsatt riktning; han beskylls för omständlighet och onödig vidlyftighet, och det ställs krav på lagrevision i förenklande syfte. Ett exempel från senare tid är lagreglerna om aktiebolag. Det torde dock visa sig att en sådan revision är besvärlig. Sedan sakligt motiverade ändringar vidtagits, är det vanskligt att såsom umbärliga utsöndra stadganden, vilka visserligen fyller rader eller sidor i texten men ändå är till ledning vid rättstillämpningen.
Är allmänhetens missuppfattning stor i fråga om det rättsliga bedömandet, råder emellertid ännu större okunnighet om det föregående ledet i rättskipningen: att fastställa vad som är hänt och sant i saken. Och i denna utredning har rättskipningen sin svagaste punkt; bristerna kan bli av väsentlig betydelse för utgången, även vid den skickligaste prövning.
Om juridik sägs att den är vetenskap. Det må gälla om teorien och i viss omfattning även om den rättsliga deduktionen i praxis, men om rättstillämpningen i det hela kan påstås att den är ett slags teknik. I övermod vågar man tala om konsthantverk. Tyvärr är det stor skillnad mellan domaren och konsthantverkaren. En hantverkare i vilket fack som helst kan skaffa allt som behövs för ett gott verk. Men domaren får kanske nöja sig med några lösa trådar eller smutsiga trasor. Det erforderliga materialet, sanningen i målet, står honom sällan helt och fullt till buds. Beställarna (parterna) sitter ofta inne med vad som fattas men lämnar det inte ifrån sig. Ändock måste domaren gå till verket och alltid tillgodose sina uppdragsgivare, de må vara tvistande enskilda par-
ter eller det allmänna mot en föregiven lagöverträdare. För att använda en annan liknelse, kan det sägas att domaren ständigt får sig förelagd en ekvation med alltför många obekanta. En skolpojke skjuter ifrån sig uppgiften och läraren drar sig skamsen tillbaka, men för domaren är det lika självklart att uppgiften skall lösas, hur orimlig den än är. Och av domaren begär man att det avlämnade verket skall vara utan vank, på samma sätt som man av hantverkaren fordrar att hans arbete skall vara utan anmärkning. Om detta krav skulle uppfyllas, borde till domare utses endast den som utrustats med visionär förmåga och kraft att rannsaka hjärtan och njurar. I brist på sådana övermänniskor förblir det dock, såsom hittills, nödvändigt att lita till män och kvinnor med gedigen utbildning, gott förstånd och sunt omdöme.
Domaren tillåtes alltså sällan känna något av den skapar glädje som upplevs även av den enklaste hantverkare. Denne kan se och bedöma om verket varit gott eller dåligt. Domaren får endast undantagsvis veta om verket varit gott eller ens någorlunda godtagbart. Han kan inte, såsom skolpojken, slå upp i facit och se efter om räknestycket gått rätt ut. Lagstiftaren däremot arbetar, såsom erfarits av många jurister, under andra betingelser. En jämförelse, som skulle kräva ett kapitel för sig, visar snart att den som betrotts med lagskrivningsuppgifter är försatt i en annan och betydligt lyckligare ställning.
Helt naturligt får domaren ibland lust att följa händelseutvecklingen efter domen; det gäller särskilt om brottmål och familjerättsliga tvister. Men en sådan kontroll blir sällan av, och den möter stora praktiska svårigheter. Det är nog lika gott så, eftersom intrycken av egen bräcklighet och rättskipningens ofullkomlighet skulle ytterligare stärkas.
Det finns andra, som måste handla under vanskliga förutsättningar i allvarliga, ibland livsavgörande lägen. Det gäller bl. a. om läkaren, och han har själva livet under sina händer, medan av domaren vanligen beror relativa ting, såsom frihet, ära, utkomst, gods och egendom. Men läkaren har förmånen att se resultatet av sitt verk. Om det är gott, kan han med fog känna arbetsglädje; om det slår fel, har han fått visshet och han kan bygga vidare på erfarenheterna. Läkaren hindrar ont; domaren har ofta att tillfoga lidande.
Över domaren hänger inte blott ovissheten, över honom svävar också det ständiga missnöjet. I så gott som varje mål är det en som är missnöjd, och förlorande parts olust företer alla nyanser, från undertryckt känsla hos den insiktsfulle och behärskade till
åskliknande urladdning hos den oresonlige. Att beskärma sig häröver är ovist; det rör sig om en naturlig följd av de motsättningar som ligger bakom, när domstolarna anlitas. Det ständiga missnöjet får självfallet bäras, likaväl som tvivlet på den egna förmågan.
Jag avstår från att fördjupa mig i förlorande parts reaktion efter domslutet och från att närmare forska efter inriktningen av den i och för sig naturliga olusten. En utredning skulle för övrigt inte bli lätt. Inte ens part själv torde kunna klart redogöra för sitt själstillstånd. Någon kommer väl inte längre än till olust inför rättsordningen överhuvud taget, medan en annan utan vidare riktar sig mot de medverkande i processen, inte minst domarena. Hos de flesta är nog känslorna sammansatta på ett sätt som försvårar närmare bestämning.
En plats för sig intas emellertid av de människor som i dagligt tal och ibland onödigt föraktfullt kallas kverulanter. Särskilt under min tid såsom president i Svea hovrätt fick jag tillfälle till sammanträffanden och personliga rön. Hovrättens Cerberus vid porten sökte i sin välvilja att skydda mig för sådana besök. Men en och annan slapp igenom, och jag ångrar inte mina erfarenheter från dessa möten. Det är av stort intresse att studera psyke och utvecklingsgång. Om många gäller att de i verkligheten haft fog för sin talan men gått miste om sin rätt i brist på bevis. Sakläget är naturligt och kan rimligen inte läggas någon till last. De flesta resignerar till sist i denna situation, men vissa människor är så beskaffade att de måste häftigt och oavlåtligt reagera, ofta på ett sätt som fördärvat livet för dem själva och andra. Stundom kan de även i egen sak föra vettigt samtal till en viss punkt, men plötsligt hakar mekanismen upp sig och argumenten snärjer ihop i förvirring och hårdknutar. Därefter är det omöjligt för någon att bringa reda. Jag har försökt med lugnt och sansat tal om rättskipningens väsen och nödvändigheten att vara underkastad den ärliga och uppriktiga tillämpning av reglerna som förekommer. Men sådant tal är förgäves, och slutet blir bara en bitterhet över alla gränser och ett glödgat hat mot myndigheter i olika ställningar. Någon nytta kan dock följa av en konfrontation av detta slag, inte bara för en domare, som gör erfarenheter, utan också för den beklagansvärda människa som skadats i rättsordningens maskineri. Denne lider av ett psykiskt tryck, vilket måste vara mycket plågsamt och som lättas, åtminstone för stunden, av ett samtal som det nyss refererade. Vid ett tillfälle fick jag efter en lång överläggning med en besökande mottaga några vänliga ord, som jag vill tyda som erkänsla för lämplig terapi. Upprördhet ända till
gränsen av våldsamhet slog nämligen vid avskedet hastigt om till tacksamhet. Detta oväntade beröm på tu man hand har jag tagit åt mig och bevarat; det bildar någon motvikt till sådan kritik som angriper heder och god vilja.
Vad som nu sagts hänför sig närmast till reaktioner hos dem som på ena eller andra sättet fastnat i rättskipningens garn. Jag kan dock inte undanhålla några tankar kring den stora allmänhetens, av pressen ledda eller understödda känslomässiga inställning till rättskipningen. De större brottmålen erbjuder lämpligt åskådningsmaterial. I dem följer reaktionen ett ständigt upprepat mönster. Vid upptäckten av ett grovt brott, särskilt om det är av våldskaraktär, uppstår en spontan vedergällningsstämning mot förövaren. Redan innan brottet är uppklarat, är man beredd att på lösa grunder lyncha den som endast funnits misstänkt för brottet. Under rättegången förändras hållningen. Den tilltalade framträder i stark relief såsom den olyckliga människa han i verkligheten är. Offret för gärningen skjutes alltmera i bakgrunden och blir till slut helt bortglömt. Utmynnar rannsakningen i fällande dom på indicier, stegras intresset för den dömde och debatten rör sig slutligen på martyrskapets höjder; han behandlas i spalterna i paritet med filmstjärnor och idrottsfolk. Söks sedan resning i målet, blir ansökningen så gott som bevis för oskuld, och vid upprepad resningsansökning anses oskulden klarlagd. Under hela förloppet vänds en på sina håll förekommande ovilja mot domstolarna för en alltför mild påföljd så småningom till förebråelse för oförstånd och okunnighet. Och misstroendet underblåses genom antydningar eller påståenden om försummelser eller bristande oväld i behandlingen.
Under sådana förutsättningar för domarens arbete är det tydligt att han inte ens kan besitta den yrkesstolthet som lär förnimmas inom andra yrkesgrupper och sägs vara förenad med ett välutfört arbete. Påfallande är skillnaden i förhållande till vetenskapsmännen, vilkas prestationer, även då de är skäligen obetydliga, av alla prisas såsom steg mot en ljus och lycklig framtid. Jämförelsen göres inte av avundsjuka. Stolthet kan mycket väl undvaras.
Till allmän uppbyggelse och även till tröst för domaren tala som att han har förmånen att utöva ett kall. Så lyder ofta paradorden vid högtidliga tillfällen. Med upplyftande känslor må vara hur som helst. Bakom orden står en allvarlig verklighet: att det är nödvändigt och väsentligt att känna plikt och ansvar inför krävande uppgifter.
Det ordas också om ödmjukhet inför uppgiften. Denna tes innehåller sanning men bör inte överdrivas. Att ge uttryck åt ödmjukhet kan bli en form av högmod. Vi ser här en sida av den s. k. goda människans ständiga dilemma. Vet hon om sin godhet, är hon inte längre god.
Med dessa dystra betraktelser i minne kan det förefalla en eller annan otroligt att någon skulle vilja ägna sig åt domarevärv. Eftersom det ändå sker och blir en livsuppgift, synes förklaringen närmast vara att den unga juristen till en början inte vet vad han givit sig in på. Emellertid inser han snart att det är fråga om ett hantverk som måste utföras i ett civiliserat samhälle, om detta skall bestå. I medvetandet om att han fullgör en viktig uppgift kan han gå sin väg rakt fram och försöka göra sitt bästa. Och såsom ljuspunkt kan ibland tjäna tillfredsställelsen i att syssla med intellektuella problem på ett högre plan. Att brottas med svårigheter är livsbejakande och på visst sätt lustbetonat, även om känslorna är blandade.
När domaren gjort sin belägenhet klar för sig, blir han i ämbetsutövningen förtrogen med rättskipningens villkor, och han är fullt beredd att möta kritik, vilken är nyttig för honom och andra och bör tålas utan sura miner. Liksom de flesta i offentlig ställning blir han också van vid överdrifter. »Ut med domarn» heter det ju på det område som inledningsvis upptogs till jämförelse: det idrottsliga. Och en sådan grundinställning mot överhet i vilken skepnad som helst är numera tämligen allmänt godtagen. Ibland skulle man dock önska något större saklighet, såsom när det ropas på befrielse »från rättsröta med dess toppgarnityr av underbegåvade hycklare och skurkar utan heder och samvete» (citat ur Vecko-Journalen nr 44 år 1958). Och en namngiven domare blir knappast alldeles oberörd, när han i annat sammanhang offentligt beskylles för obehörig samverkan med enskilda parter, utan möjlighet att bemöta sådana orimliga påståenden.
Det är möjligt att pressen inte ger en helt riktig bild av den stora allmänhetens inställning till rättskipningen och dess handhavare. Av vittnesbörd från trovärdiga personer, som i sitt yrkekommer i kontakt med de rättsökande, vågar man ibland tro att förtroendet till domstolarna inte är så undergrävt som eljest kunde förmodas. Och det är säkerligen vår framstående advokatkår som här gör ett gott upplysningsarbete. I längden sprider väl även radio och television något ljus över rättskipningens mönster.
För säkerhets skull skall tilläggas att utifrån kommande tör-
nar betyder långt mindre för domaren än sådana erfarenheter på det inre planet som betingas av det stora ansvaret.
Inom rättskipningens ram förekommer alltså känsloreaktioner hos olika medverkande och av mycket skiftande art i spelet kring den blinda gudinnan. Det kan vara hög tid att även från andra synpunkter granska den dömande verksamheten.
Rättskipningens allvarligaste stötesten är, såsom redan framgått, svårigheten att få fram det tillförlitliga sakliga underlaget för den slutliga prövningen. När fakta inte kunnat fullständigt utredas, nödgas domaren ytterst att lita till principer om bevisbördans fördelning. Det är självklart att han på den vägen inte alltid får bästa grund att bygga på, och utgången kan bli en annan än den som följt av full insikt i sakläget. Ofta gäller det ett hårt antingen — eller: ogillande, där en fullständig utredning bort föranleda bifall, eller bifall, där slutet skulle ha varit underkännande av talan. Att domaren har jämförelsevis stor frihet i bevisprövningen medför därför vanskliga situationer. Har domaren fordrat för mycket för att känna sig övertygad och därmed fjärmat sig från sanningen i målet? Eller har han varit alltför snar att övertyga och råkat i samma läge? Om domaren har mycket nära till övertygelse i bevisfrågan, kan han råka i beråd. Med fria bevisprövningen till förfogande har han möjlighet att finna sig övertygad, medan han vid större krav på bevis kommer till motsatt resultat. Eftersom det inte finns någon fast norm för bevisprövningen, kan domaren inte lastas för sitt val i avgörandet, förutsatt att han handlar efter bästa förstånd och samvete. Men han får själv en stark känsla av att rättstillämpningen är bristfällig, i synnerhet om han når till en tro på hur saken ligger till men i det föreliggande fallet sett sig hindrad att ge uttryck åt denna tro. Det är därför förklarligt att mången domare ställt sig frågan om det inte varit bättre att han i det ovissa läget haft makt att åtminstone i tvist om penningar och gods efter billighet skilja mellan parterna. När utgången vacklar mellan ytterligheterna bifall och ogillande, kunde det tänkas vara rimligt att låta domen falla inom denna vida skala, d. v. s. gå ut på en fördelning av de risker som parterna möter i processen. Vid en sådan prövning ter sig hälftendelningen ofta som den närmast till hands liggande lösningen.
Tanken på dom efter skälighet eller billighet, innefattande något slags tvångsförlikning, bottnar inte bara i den enskilda domarens bekymmer vid bevisprövningen. Det finns även bland lekmän en
föreställning om att rättskipningen bättre tillgodosågs, om domaren kunde handla enligt dessa riktlinjer. Sagan om kalifen på torget, till vilken folket kunde vända sig med sina tvister, skulle förverkligas.
Denna tanke skulle emellertid kunna avvisas enbart genom att förvandla den vackra sagobilden till en verklighet på vissa håll i världen: negerhövdingen framför sin hydda som säger det avgörande ordet eller, rättare sagt, uttalar sin befallning. Och motsvarande situation kan påvisas i länder, som inte brukar betecknas såsom underutvecklade, även om besluten klätts i civiliserade former. Det är således tillräckligt att hänvisa till möjligheten och faran för missbruk, men även en rättstillämpning i aktsamhetoch under ansvar skulle vara betänklig.
För medborgaren i gemen och hans rådgivare är det för övrigt till fördel att genom regelbunden lagtillämpning få veta eller kunna beräkna hur beteende i handel och vandel kommer att rättsligt bedömas. Omdömet avser såväl procedur som sakprövning och är inte fällt av omtanke för den skrupelfrie som söker att hålla sig tätt intill lagens råmärken. Fasta regler torde överhuvud taget ha större betydelse för ett rättssamhälle än som vid hastigt övervägande kan förefalla. Viss motsättning mellan bundenhet och frihet är dock oundviklig och ger sig även tillkänna i den moderna lagstiftningen. En klar huvudregel balanseras omedelbart av ett vagt utformat undantagsstadgande: regeln gäller, »om ej särskilda skäl äro däremot». Syftet behöver inte närmare förklaras, men följden har onekligen blivit att lagen själv skapat någon osäkerhet.
Till buds står emellertid en lösning, som kan betraktas såsom ett alternativ till den tänkta friheten för domaren. Det finns lyckligtvis andra som har möjlighet och förmåga att slita tvister. Parterna själva och deras juridiska biträden har denna möjlighet och denna förmåga, helt enkelt på den grund att de av naturliga skäl är mera insatta i sakförhållandena och från denna utgångspunkt kan tillsammans uppnå ett resultat som så nära som möjligt överensstämmer med vad som är rimligt. Och det är till stor fördel att en tvist kan avvecklas genom överenskommelse; parterna blir själva ansvariga för utgången. På detta område har advokaten en mycket betydelsefull uppgift. Den är svår och ömtålig. Vardera parten vet visserligen, i motsats till domaren, sanningen om den ena sidan, men han och hans advokat har att beakta utsikterna inte blott i bevisfrågor utan även vid lagtillämpning för den händelse det överlämnas åt domstol att träffa avgörande.
Rätt handlagd som förlikningen alltmer visats vara, befriar den
domaren från önskan att spela försyn eller den vise mannen på torget. När målet kommit till process, vet domaren ofta att förlikningsmöjligheterna blivit uttömda och att för honom återstår att följa lag i procedur och slutligt beslut. Och han måste underalla omständigheter befria sig från inneboende drift eller lust att vara deus ex machina. Det behöver knappast understrykas att enbart skenet av godtycke är ägnat att öka det misstroende mot domstolarna, med vilket man alltid har att räkna. På några punkter kunde man dock tänka sig att med stöd av lagen själv inrymma en större frihet i prövningen. Sådan frihet är i viss mån redan framtvingad inom skadeståndsrätten, särskilt vid beräkning av ersättningsbeloppen. En legaliserad utvidgning, låt vara inom angivna gränser, är kanske inte utesluten, men frågan får ställas på framtiden och är så invecklad att den nog får vänta på sinlösning.
När förlikningsförsök inte lyckats, förekommer ej sällan, att parterna hellre anlitar skiljemannaförfarande än vädjar till domstol. Detta förfarande kan sägas intaga en mellanställning i rättsordningen. Emellertid ligger skillnaden mellan skiljemannaprövning och domstolsavgörande huvudsakligen på det formella planet. Det förra förfarandet är mindre formbundet och verkar snabbare, men skiljemännen har att, liksom ämbetsdomarena, tilllämpa lag och rätt. Ibland spåras i skiljemannaförfarandet en tendens till större frihet i prövningen. Att ingå på hithörande intressanta spörsmål faller dock utom ramen för inblickar i ämbetsdomarens villkor.
Fastän rättskipningen möter motstånd i lögnen, måste denna tyvärr få visst utrymme. På ett mera tilltalande sätt kan saken uttryckas så att livslögnen inte kan utsuddas och att den mänskliga samlevnaden blir störd av de konsekventa sanningssägarna. Denna sammanställning av lögn och sanning är ett omtyckt motiv i skönlitteraturen och har kanske ingenstädes bättre behandlats än av Henrik Ibsen i Vildanden, med Hjalmar Ekdal och Gregers Werle på samma scen. Att domaren ej sällan tvingas att ha livslögnen för ögonen hindrar självfallet inte att sanningen måste fasthållas såsom den enkla och klara normen. Emellertid har till och med lagstiftaren förmåtts att uttryckligen ge efter för de mänskliga svagheterna. Det har skett i reglerna kring ärekränkningsbrotten. Dessa ömtåliga inbrytningar i sanningskravet har varit förknippade med stora lagtekniska svårigheter, och det är knappast förvånande att regler i ämnet utgör ett av de besvärli-
gaste kapitlen vid varje lagrevision. Och domaren kommer här alltid att i sin tur stå inför konflikter.
När man reflekterar kring rättsordningen, frestas man att söka insätta den i ett större sammanhang. Men varje gång finner man sig snart hämmad av gränserna för kunskap och fattningsförmåga.
I ett förenklat perspektiv kan rättsordningen sägas vara till för att avvärja eller motverka skada och lidande, som människorna tillfogar varann i samlevnaden dem emellan. Annat lidande förekommer och har förekommit under tämligen likartade förhållanden i utvecklingen utan att något reglerande ingripande företagits eller ifrågasatts. Man resignerar inför något nödvändigt och menar att naturlagarna får opåtalt verka. På så sätt betraktas exempelvis det lidande som tillfogas det svagare djuret av det starkare. Vad människorna däremot beträffar anses att av deras beteende under rubriken orätta handlingar följer verkningar som kan eller bör undvikas. Och det sålunda orsakade lidandet vill man söka att hålla tillbaka med rättsordningen. Bakom ligger ju föreställningen att människan såsom högtstående led i utvecklingen handlar under valmöjlighet och visst mått av ansvar. Huruvida dessa begrepp täcker någon verklighet är tvivelaktigt, men samhällslivet fungerar som om så vore fallet.
Under överskådlig tid får hållas öppet huruvida valfrihet och ansvar är realiteter eller endast sken, ägnat att fördunkla en fast och ödesbestämd utveckling. Enbart det faktum att begreppen införts i föreställningarna och till synes motverkat det förment onödiga lidandet (det orätta) får alltjämt anses ha betydelse, trots en påtaglig strävan att från individen avlasta ansvaret och flytta över det på alla andra. Härmed kunde man slå sig till ro. Men det är alltför lockande att spekulera vidare över det blivande förloppet. För sådana spekulationer har det varit nödvändigt att, såsom nyss skett, med några penndrag rita en bakgrund av truismer.
Utvecklingen kan tänkas leda till att rättsordningen allt mera verksamt bekämpar det onödiga lidandet. Att statligt ingripande skulle, såsom i marxistisk doktrin göres gällande, bli överflödigt i ett lyckorike synes dock uteslutet. En sådan utveckling är i bästa fall en fråga på sikt långt över mänsklig föreställning. Men det kan i fortsättningen likaväl bli utrymme för ett stegrat lidande, trots de mothållande krafter som är invävda i rättsordningen. Tyvärr är utsikterna större för det senare alternativet. Kollisionsriskerna ökar i den mänskliga samlevnaden. Och att med större
insikt hos människorna skulle följa bättre möjlighet att bemästra dessa kollisionsrisker och det därmed förknippade lidandet, bland annat genom förbättrad rättsordning, är en bedräglig förhoppning. Man kan i stort sett skilja på intellektuell och moralisk utveckling inom människans själsliv. Den senare är här den mest angelägna men tycks stå tämligen stilla. Den förra går framåt men i starkt övervägande grad på det tekniska området. Framstegen har lett till att avvärja lidande av allehanda slag men är av mindre eller rentav tvivelaktig betydelse vid skydd mot det onda, varom här är fråga. Därtill kommer att den intellektuella utvecklingen nått fram till en kritisk punkt med destruktiva drag. Man har börjat avslöja naturens hemligaste lagar, och härmed har följt en iver och en lust att ingripa reglerande, som kan bli olycksdiger.
I den kosmiska utvecklingen är katastrofer naturliga företeelser. Såvitt kan bedömas med stöd av vår kunskap, växlar oerhörda omvälvningar och långa perioder av relativt lugn. Att mänskligt medvetande, självt en produkt av utvecklingen, skulle förmedla en sådan omvälvning, närmast ledande till människosläktets utplåning, ligger inom räckhåll för vår uppfattning om framtiden; illavarslande är den fulländade teknikens förbund med aktiva ideologier, vilka ofta ter sig såsom en vrångbild av idéer. Om vad som därefter kan följa lönar det sig inte att spå. Jag kan inte befria mig från tanken att i känslo- och viljelivet är förborgad den kraft som, hittills undandragen mänsklig analys, under alla förhållanden överlever, leder utvecklingen vidare och nyskapar i för oss alldeles okända former.
Trots allt får rättsordningen anses försvara sin ställning. Även på lång sikt bör vi förfara som hittills skett, när det gäller att uppställa rättsregler och att tillämpa dem. Skulle våra ansträngningar vara i detalj ödesbestämda, måste de fortsätta som om de vore meningsfulla. Därmed fyller vi vår uppgift i den stora utvecklingsgången. Att vara bricka i ett okänt spel är bättre än att vara ingenting alls. Ställda i det vidgade perspektivet kan såväl domare som andra rättsvårdens tjänare förnimma att personliga yrkesproblem krymper och att det läggs grund för ett upphöjt lugn som borde utgöra var mans dygd. Att vara lugn betyder ingalunda att vara liknöjd och passiv. Ingen kan visserligen lyfta sig själv i håret. Men liksom på andra områden är det bäst att följa paradoxalt motsatta levnadsregler: att känna och acceptera sin begränsning och att ständigt söka att överskrida gränserna för sin förmåga.