28 LITTERATURNOTISERPANAYOTIS K. SOTIROPOULOS. Die Beschränkung der Reederhaftung. Einerechtshistorische und rechtsvergleichende Studie. Berlin 1962. Walter deGruyter & Co. (Übersee-Studien zum Handels-, Schiffahrts- und Versicherungsrecht. Herausgeg. von Prof. Dr. HANS WÜRDINGER in Hamburg. Heft30.) 422 s. DM 45,00.
KARL-HARTMANN NECKER. Der räumliche Geltungsbereich der Haager Regeln. Berlin 1962. Walter de Gruyter & Co. (Übersee-Studien . . . Heft 31.) 115 s. DM 15,00.
SOTIROPOULOS har med föreliggande arbete satt sig som mål att ge en så fullständig bild som möjligt av de olika problem, vilka är förknippade med institutet begränsning av redareansvaret. För att nå detta sitt mål angriper han problemet med såväl rättshistorisk som rättsjämförande metod. Han startar med en omfattande och fängslande historisk undersökning alltifrån romersk, bysantinsk och medeltida rätt. Ett huvudresultat av den noggranna materialgenomgången blir, att det begränsade redareansvaret uppkommit såsom ett gemensamt handelsrättsligt institut i kontinental-europeisk rätt. Detta har skett så tidigt, att sjöförsäkringen ännu inte hade blivit allmänt utbredd, och ändamålet med redareansvarets begränsning var också ursprungligen att fylla en försäkringsliknande funktion. I detta avseende är givetvis läget numera ett helt annat, vilket föranleder förf. att granska hållbarheten idag av de argument, som brukar anföras till stöd för redareansvarets begränsning. Han kan därvid stödja sig på sin stora komparativa undersökning.
Det stora flertalet hävdvunna argument kan enligt förf. omedelbart utmönstras. Verklig betydelse kan endast tillmätas den i de anglosachsiska länderna ofta framförda uppfattningen, att begränsningen av redareansvaret fullföljer det handelspolitiska ändamålet att understödja handelssjöfarten. Och detta protektionistiska argument saknar bärkraft om det isoleras. Man måste numera se det mot bakgrunden av tillgängliga försäkringsformer och därför ställa frågan sålunda: Är farorna för sjöfarten så stora, att man utan en ansvarsbegränsning skulle sakna möjlighet att uppnå ett försäkringsskydd på rimliga villkor? Vid sin diskussion av den uppställda frågan finner förf., att katastrofriskerna alltjämt är så stora, att försäkringsgivarna icke kan förväntas vara beredda att täcka dem. Den lagstadgade ansvarsbegränsningen skulle alltså alltjämt behålla sitt principiella berättigande. Ej heller kunde man vänta, att statsmakterna skulle träda in och täcka katastrofriskerna på ett sätt, motsvarande det vid atomskador förhärskande systemet. Särskilt små länder med stora handelsflottor skulle säkerligen vägra att gå med på en så tyngande subventionering, varför man inte skulle kunna hoppas på någon internationell enhetlighet efter dessa linjer.
I stort sett intar förf. alltså en ganska välvillig attityd gentemot redareansvarets begränsning. För en svensk läsare ligger det nära till hands att erinra om den betydligt fränare uppfattning, som har kommit till synes i flera remissutlåtanden rörande den föreslagna lagstiftningen om redareansvarets begränsning. Särskilt i lagberedningens utlåtande märktes en starkt kritisk grunduppfattning, varvid jämfördes å ena sidan de täckta riskerna och försäkringspremierna vid biltrafik och å andra sidan motsvarande företeelser i sjöfart. Den som vill självständigt söka bilda sig en mening i hithörande frågor har fått ett synnerligen värdefullt hjälpmedel i den omfattande materialsamlingen och breda diskussionen hos Sotiropoulos. Boken ligger utan tvekan i den berömda Hamburgseriens högsta klass.