Om verkan av fastighetsöverlåtelse på skaderegleringen i vattenmål
    Under rubriken »Avstyckad ersättningsrätt» — ett vattenrättsligt skadeståndsproblem ha assessorn STIG NYSTRAND och ombudsmannen JÖRAN FISCHER i denna tidskrift (1962 s. 231, 756) diskuterat konsekvenserna i ersättningshänseende av att en genom företag enligt VL skadad fastighet överlåtits efter det att skadan uppkommit men innan ersättning därför blivit bestämd. Då sådana situationer äro synnerligen ofta förekommande med hänsyn till den långa tid som brukar förflyta innan skaderegleringen i ett större vattenmål är helt avslutad, kan det vara befogat att upptaga problemet till granskning ur en något vidare synvinkel än som skett i Nystrands och Fischers inlägg.
    Som utgångspunkt för resonemanget synes man böra taga grundsatsen att »företag, varom här är fråga, innefattar reglerandet av de ömsesidiga rättsförhållandena mellan vissa fastigheter, icke mellan personer såsom sådana» (1910 års vattenlagsförslag i motiven till det stadgande som motsvarar 11:54 VL; NJA II 1919 s. 441 f). Såväl när det gäller fastställandet av sökandens rättigheter i förhållande till sakägarna som i fråga om hans skyldigheter att vidtaga skadeförebyggande åtgärder och att utge ersättning för de skador företaget medför har lagstiftarens inställning varit att mellanhavandena skola ordnas en gång för alla, oberoende av vilka personer som vid tidpunkten för målbehandlingen äro ägare till de berörda fastigheterna. Vattendomstolens avgörande av ersättningsfrågorna blir därvid bindande även för innehavare av fordringsinteckningar i de skadade fastigheterna; deras intressen skyddas genom stadgandet i 9:54 VL om nedsättning av utdömda ersättningsbelopp. Nedanstående reflexioner avse, i anslutning till denna tankegång, sådana skador som drabba fastigheter; avslutningsvis skall dock med några ord beröras även frågan om skador av personlig art.
    Enligt nyssnämnda grundsats bör vattendomstolens bedömning i skaderegleringssammanhang primärt gå ut på att fastställa den ersättning som skall utgå för en uppkommen skada på viss fastighet, medan frågan om vem som är berättigad till denna ersättning är att anse som sekundär. När det då gäller att avgöra vem som är behörig att föra talan om en uppkommen fastighetsskada, erhålles viss ledning av 11:54 första st. VL, som för det fall att äganderätten till en berörd fastighet är tvistig utsäger att talan för fastigheten föres av den som med äganderättsanspråk innehar densamma. Lagrummet får anses uttrycka den allmänna principen, att talan för en fastighet föres av den som äger densamma vid tiden för den aktuella rättegången, varemot en förutvarande ägare är behörig att föra talan endast om han visar sig inneha ett särskilt på innehållet i överlåtelseavtalet grundat intresse av rättegången (se rättsfallen NJA 1909 s. 253 och 1944 s. 676; det av Fischer an-

L. AF KLINTBERG 287märkta fallet NJA 1939 s. 446 avsåg en tvist av typen stämningsmål enligt VL, på vilket slag av mål 11:54 VL ej är tillämplig och varifrån här genomgående bortses). I enlighet härmed synes fastighetens ägare utan vidare vara att anse som saklegitimerad, när det gäller ersättningstalan i vattenmål för skada å fastigheten, varemot för prövning av dylik talan som föres av annan, t. ex. en nyttjanderättshavare eller en förutvarande ägare, bör fordras att vederbörande visar sig ha ett eget, av fastighetsägaren oberoende intresse av frågans upptagande. Då en av fastighetens ägare anhängiggjord talan kan presumeras omfatta hela den skada som fastigheten lider, oavsett vem som må vara berättigad att uppbära ersättning för skadan, bör hans talan i preskriptions- och preklusionshänseende (t. ex. när det gäller anmälan av oförutsedd skada) i regel verka till förmån även för andra ersättningspretendenter, exempelvis förutvarande ägare av fastigheten. En talan som väckts av annan än fastighetsägaren kan däremot icke förutsättas avse annat än vederbörandes eget ersättningskrav, varav bör följa att fastighetsägaren icke för sin ersättningsrätts bevarande kan åberopa den talan som föres av en nyttjanderättshavare eller av en tidigare ägare. Av grunderna för stadgandena i 13:7 första st. RB och 11:54 andra st. VL torde emellertid följa att talan, som före fastighetens överlåtelse väckts av den tidigare ägaren, kan övertagas av den nye fastighetsägaren och icke behöver anhängiggöras på nytt av denne.
    I det föregående har, fullt avsiktligt, någon åtskillnad icke gjorts mellan de olika slag av skadereglering som förekommer i vattenmålen — ersättningens bestämmande på förhand innan skada sker; prövning i efterhand efter uppskov enligt 11:66 VL; samt prövning i efterhand efter anmälan om oförutsedd skada. Den inledningsvis berörda principen att skaderegleringen i vattenmål primärt avser rättsförhållandena mellan fastigheter och icke mellan personer måste gälla oberoende av sättet för prövningens verkställande. Belysande i detta hänseende är att bestämmelserna i 9:54 VL om nedsättning till skydd för inteckningshavares säkerhet äro tillämpliga oavsett om skaderegleringen sker före eller efter skadans uppkomst. Även för att förebygga risken för att mot varandra stridande domar ges om samma skada är det nödvändigt att jämväl beträffande uppskjutna och oförutsedda skador koncentrera prövningen kring fastighetsbegreppet i stället för att avdöma de olika ersättningspretendenternas anspråk vart för sig. Överhuvudtaget böra de båda formerna av uppskjuten skadereglering, i den måndet är praktiskt genomförbart, ge samma resultat som om prövningen skett på förhand (jfr NJA II 1919 s. 149). Att i formuleringen av exempelvis 2:24 VL (»den, som lider skadan eller intrånget») intolka en saklegitimationsregel kan därför icke vara tillåtligt; detta lagrum torde enligt gängse redaktioneringsprinciper direkt behandla endast vad lagstiftaren betraktat som normalfallet, nämligen att en skadad fastighet under hela målet har samma ägare, medan frågan om vad som skall gälla vid ägarebyte avsetts skola lösas enligt allmänna processuella grunder. Vad särskilt angår 2:24 VL må därjämte påpekas att det ovan citerade uttrycket ersatt den i 1910 års förslag förekommande formuleringen »ägare av fastighet, som sålunda lider skada eller intrång», varvid ändringen motiverats allenast med att talerätt borde tillkomma

288 L. AF KLINTBERGäven målsmannen för ett av företaget beroende allmänt intresse (se NJA II 1919 s. 141 och 150).
    Den omständigheten att skaderegleringen primärt avser att bestämma den ersättning som bör utgå för fastighetsskadan utesluter givetvis icke att vattendomstolen kan ha att taga ställning även till frågan om vem som är berättigad att uppbära ersättningen. Såvitt gäller innehavare av nyttjanderätt och vissa andra begränsade sakrätter framgår detta direkt av 9:52 första st. VL, men motsvarande bör gälla när ersättningsanspråk föreligger både från nuvarande och från tidigare ägare av den skadade fastigheten. Att en dylik »sidoprocess» kan förekomma i vattenmålen framgår av 11:22 VL. Enligt detta lagrum äger vattendomstolen, i den mån det finnes lämpligen kunna ske, pröva »yrkanden, vilka hava samband med den ansökan eller talan, varom i målet huvudsakligen är fråga», dock med den begränsningen att domstolen ej må inlåta sig på fråga om äganderätt till fastighet eller omfattningen av fastighets ägoområde. Bl. a. ur processekonomisk synpunkt torde det normalt vara ändamålsenligt att en uppkommen fråga om fördelning av utgående ersättning behandlas i samband med den egentliga skadefrågan. Därvid har domstolen givetvis att beakta även inteckningshavarnas intressen. Skulle vattendomstolen i något fall finna sig förhindrad att verkställa fördelningen, bör föreskrift meddelas om nedsättning jämlikt 9:55 VL av det omtvistade ersättningsbeloppet.
    Den ovan skisserade uppdelningen av vattendomstolens skadereglering i två skilda led, ett »primärt» för ersättningens bestämmande och ett »sekundärt» för dess fördelning, kan möjligen förefalla komplicerad och ägnad att försvåra målbehandlingen. Så torde emellertid, att döma av hittillsvarande erfarenheter, knappast vara fallet. Det är att märka att hithörande frågor äro av dispositiv natur och att vattendomstolen därför ej har att inlåta sig på någon ersättningsfördelning med mindre parternas talan ger anledning därtill. I de förhållandevis få fall då frågan blir aktuell — vilket kan ske t. ex. genom invändning från sökanden om att den som för talan icke är berättigad att uppbära eventuellt utgående ersättning — möter det i regel inga större svårigheter att införskaffa den för fördelningens verkställande erforderliga utredningen, exempelvis genom att höra en förutvarande fastighetsägare i samband med prövningen av nuvarande ägarens talan och vice versa (jfr 13:7 tredje st. RB). Skulle det i något fall visa sig omöjligt att av den som icke själv väckt ersättningstalan få klart besked huruvida han har anspråk på att erhålla del i eventuellt utgående ersättning, torde det lämpligaste vara — i varje fall om sökanden påfordrar det — att enligt grunderna för 9:55 VL förordna om nedsättning hos länsstyrelsen av den bestämda ersättningen, varefter den som anhängiggjort kravet kan föra talan mot den andre om bättre rätt till beloppet. — För alla de fall då fördelningsfrågan icke aktualiserats i målet synes följande förfarande kunna tillgripas. I anslutning till ersättningslängden påpekas att de uppgifter om personnamn som förekomma i längden lämnats endast till ledning för parternas bedömning av vem som är berättigad till utdömd ersättning men icke innebära något rättsligt avgörande av sådan fråga. Därjämte föreskrives i domen att tvist, som uppkommer mellan tidigare och nuvarande fastighetsägare eller

SKADEREGLERINGEN I VATTENMÅL 289mellan fastighetsägare och nyttjanderättshavare rörande fördelning dem emellan av utdömt belopp, må av någon av dem eller ock av sökanden anmälas till vattendomstolen. Tanken bakom en dylik föreskrift är att vattendomstolen, om en tvist uppkommer efter det att ersättningsbeloppet blivit bestämt, skall upptaga frågan och därvid antingen avgöra densamma eller ock — om tvisten befinnes icke lagligen kunna eller icke lämpligen böra avgöras av denna domstol — förordna om beloppets nedsättande jämlikt 9:55 VL.
    Genom det avgörande av vattenöverdomstolen som närmast föranledde Nystrands och Fischers inlägg ogillades ett av den nuvarande ägaren till en fastighet framställt yrkande om ersättning för en oförutsedd skada, enär ägaren förvärvat fastigheten efter det tillståndet till reglering tagits i anspråk. Såsom torde framgå av det ovan anförda anser jag — i likhet med Nystrand men till skillnad från Fischer — denna utgång vara, såvitt med ledning av det föreliggande referatet kan bedömas, principiellt otillfredsställande. Enligt min mening borde ersättning ha bestämts för den på fastigheten uppkomna skadan; att så sker synes vara påkallat bl. a. av hänsyn till inteckningshavarna. Därmed vore dock icke givet att ersättningen bort tillerkännas den nuvarande fastighetsägaren. Jag är sålunda icke lika säker som Nystrand på att den nuvarande ägaren alltid kan förutsättas ha succederat sin fångesman i ersättningsrätten. Å andra sidan är jag icke övertygad om att den av Fischer åberopade presumtionen för att fastigheten köpts i befintligt skick måste få till följd att ersättningen rätteligen tillkommer den förutvarande ägaren. Det må i detta sammanhang understrykas att dennes rätt under alla omständigheter torde vara ganska prekär, eftersom fastigheten kan vara intecknad, varvid utgående skadestånd efter nedsättning normalt kommer inteckningshavarna — och därmed indirekt den nye fastighetsägaren — till godo. Utan att ha hört den tidigare ägaren förefaller det omöjligt att överhuvudtaget presumera något angående säljarens och köparens avsikter vid försäljningen med avseende å rätten till eventuell framtida ersättning; det torde icke vara ovanligt att parterna avsett att den nye ägaren skulle övertaga alla till fastigheten hörande rättigheter, inkl. den motsökanden i vattenmålet föreliggande ersättningsrätten. Särskilt vanligt torde detta vara i de ofta förekommande fall då en skadefråga uppskjutits i avsikt att utröna om befarad skada kan undvikas genom åtgärder; visar sig detta vara fallet, kommer ju nyttan av åtgärderna dennye ägaren till godo, och det ligger då nära till hands att antaga att parternas mening varit att fastigheten försålts utan avdrag för värdet av eventuellt uppkommen skada, varvid utgående ersättning bör tillfalla den nye ägaren. Ett typiskt fall är att vattendomstolen i huvuddomen uppskjutit såväl bestämmandet av åtgärder enligt 2:8 VL för att hindra fiskeskador som fastställandet av ersättning för eventuell skada på enskilt fiske. Att i en sådan situation till grund för avgörandet av saklegitimationsfrågan lägga en presumtion att fastigheten försålts i skadat skick kan icke vara tillåtligt, även om utredningen skulle ge vid handen att skadan faktiskt skett innan den skadade fastigheten överläts. Det ovan sagda äger tillämpning även då fråga är om oförutsedda skador, eftersom möjlighet att föreskriva skadeföre-

19 —633004. Svensk Juristtidning 1963

290 SKADEREGLERINGEN I VATTENMÅLbyggande åtgärder (t. ex. ändring av vattenhushållningsföreskrifterna) i stället för att utdöma ersättning i pengar kan föreligga även i dettafall. — Lämpligaste sättet att handlägga frågan om rätten till den ersättning som enligt ovan bort fastställas för ifrågavarande fastighetsskada hade enligt min mening varit att höra den förutvarande fastighetsägaren och, om även denne gjort anspråk på ersättningen, antingen avdöma tvisten mellan nuvarande och förutvarande ägaren, varvid även eventuella inteckningshavares intressen måste beaktas, eller ock förordna om ersättningens nedsättande jämlikt 9:55 VL.
    Såsom inledningsvis påpekats hänför sig det ovan sagda till skador som drabba fastigheter. Vissa av de ersättningsspörsmål som uppkomma i vattenmålen avse dock intrång av utpräglat personlig art, t. ex. buller genom sprängningsarbeten under byggnadstiden. Andra äro av blandat personlig och fastighetsanknuten natur; förfulning genom en sjöreglering kan medföra såväl minskning av fastighetsvärdet som personligt intrång för ägaren eller brukaren. Att anspråk av denna art kunna behandlas i vattenmålen följer av 11:22 VL. Det torde emellertid vara uppenbart att ersättningsanspråk, som grundas på dylika personliga intrång, icke böra behandlas enligt de särskilda regler somg älla för anspråk grundade på fastighetsskador utan att de för personliga rättigheter i allmänhet gällande reglerna om saklegitimation, överlåtelse av talan etc. äro tillämpliga.

L. af Klintberg