FRÅN LAGSTIFTNINGSARBETET

 

Författningsrevisionen

    Författningsutredningen — som haft i uppdrag att på grundval av en samlad översyn av demokratiens funktionsproblem genomföra en modernisering av vår författning (se SvJT 1954 s. 683 ff) — har den 26 mars 1963 till justitieministern överlämnat delarna I och IV av sitt slutbetänkande, benämnt Sveriges statsskick (SOU 1963:16 och 19); del I innefattar lagförslag samt en redogörelse för förslagens huvudlinjer och del IV, som är en bilagedel, innehåller specialutredningar rörande vissa valfrågor m. m. samt sammanställningar av medborgerliga fri- och rättigheter och av väsentliga drag i några främmande länders statsskick. Delarna II och III, som innehåller motiv avseende förslag till ny regeringsform och till ny riksdagsordning är under slutredigering och överlämnas senare i vår.
    Vid fullgörandet av uppdraget har utredningen bestått av f. d. landshövdingen R. Sandler, ordf., riksdagsledamöterna E. Ahlkvist, H. Munktell (avliden den 20 dec. 1962) och S. Wahlund, partisekreteraren O.Dahlén, prosten H. Hallén, landshövdingen O. Sehlstedt, prof. J. Westerståhl, tillika sekr., och chefredaktören P. Wrigstad.
    För utformningen av de framlagda lagförslagen har — enligt vad som upplyses i den skrivelse till justitieministern som inleder betän-

kandet — i första hand svarat en arbetsgrupp bestående av justitiekanslern S. Rudholm och prof. N. Stjernquist, vilka såsom experter deltagit i utredningens arbete, samt prof. Westerståhl. Arbetsgruppen har i åtskilliga frågor samrått med prof. N. Herlitz. Av statsrådsskrivelsen framgår vidare, att Rudholm och Stjernquist i frågor av mera politisk natur, i första hand frågorna om kammarsystem och valsystem, icke i utredningen framfört egen mening. I övrigt har de i allt väsentligt anslutit sig till utredningens förslag, dock att de beträffande vissa spörsmål anmält avvikande uppfattning på sätt framgår av särskilda yttranden.
    I betänkandet framlägges förslag till en ny regeringsform och en ny riksdagsordning, avsedda att ersätta nu gällande 1809 års regeringsform, 1866 års riksdagsordning, 1810 års ansvarighetslag för statsrådets ledamöter, riksdagsstadgan och ordningsstadgorna för kamrarna. Successionsordningen och tryckfrihetsförordningen har ej omfattats av översynen.
    Beträffande såväl regeringsformen som riksdagsordningen framlägges alternativa lagförslag. Det ena avser en riksdag med en kammare och bakom detta förslag står Sandler, Dahlén, Hallén, Sehlstedt, Westerståhl och Wrigstad. Enligt det andra förslaget, som framlägges av Ahlkvist och Wahlund, bibehålles det nuvarande tvåkammarsystemet, ehuru modifierat i olika hänseenden.
    I det följande återges det förslag till ny regeringsform som framlagts av utredningsmajoriteten (enkammaralternativet).

Förslag
till
Regeringsform

1 KAP.
Statsskickets grunder
1 §

    All statsmakt i Sveriges rike utgår från Sveriges folk.
    Den svenska folkstyrelsen bygger på fri åsiktsbildning och på allmän och lika rösträtt. Den förverkligas genom parlamentariskt statsskick och kommunal självstyrelse.
    Regeringsformen, successionsordningen och tryckfrihetsförordningen äro rikets grundlagar.

2 §¹

    I överensstämmelse med vad i riket av ålder gällt skola rikets alla myndigheter, enligt vad i denna regeringsform närmare stadgas,
    rätt och sanning styrka och befordra, vrångvisa och orätt hindra och förbjuda,

¹ I ett särskilt yttrande erinrar Rudholm, Stjernquist och Westerståhl om att RF § 16 i förslaget motsvaras av ett helt kapitel (2 kap.) samt att 1 kap. uppbyggts på det sättet att, efter en inledande paragraf, de följande paragraferna (2—9 §§) sammanfattar det väsentliga innehållet i följande kapitel (2—9 kap.). Genom att i 1 kap. 2 § upptaga RF § 16 i dess helhet har man frångått den angivna principen. Härtill kommer att 2 § i den föreslagna lydelsen icke stämmer väl överens med innehållet i 2 kap., något som med hänsyn bl. a. till domstolarnas lagprövningsrätt är ägnat att medföra svårigheter av

    ingen fördärva eller fördärva låta, till liv, ära, personlig frihet och välfärd utan han lagligen förvunnen och dömd är,
    ingen avhända eller avhända låta något gods, löst eller fast, utan rannsakning och dom i den ordning Sveriges lag och laga stadgar föreskriva,
    ingens fred i dess hus störa eller störa låta,
    ingen från ort till annan förvisa,
    ingens samvete tvinga eller tvinga låta, utan skydda var och en vid en fri utövning av sin religion, så vitt han därigenom icke störer samhällets lugn eller allmän förargelse åstadkommer, samt
    låta en var bliva dömd av den domstol, varunder han rätteligen hörer och lyder.

3 §

    Konungen är rikets statschef.
    Tronföljden är fastställd i successionsordningen.

4 §

    Rikets styrelse tillkommer regeringen. För rikets förvaltning finnas under regeringen förvaltningsmyndigheter.
    Regeringens beslut fattas, enligt vad i denna regeringsform stadgas, av Konung och statsråd i konselj, av statsråden i ministerråd eller av enskilt statsråd.

5 §

    Rättskipningen utövas av rikets domstolar.

6 §

    Riksdagen företräder svenska folket.

7 §

    Lag stiftas av riksdagen.

8 §

    Svenska folkets urgamla rätt att sig beskatta utövas av riksdagen allena. Riksdagen fastställer ock, huru statens medel skola användas.

9 §

    Riksdagen granskar, enligt vad i denna regeringsform stadgas, rikets styrelse och förvaltning.

2 KAP.
Grundläggande fri- och rättigheter

1 §

    Svensk medborgare skall njuta åsiktsfrihet, yttrandefrihet och tryckfrihet, religionsfrihet samt församlingsfrihet och föreningsfrihet. Medborgarna äga sålunda, enligt vad i grundlag och annan lag närmare stadgas, fritt uttrycka tankar och åsikter, fritt meddela och mottaga uppgifter och underrättelser, fritt bekänna och utöva sin religion samt fritt sammankomma och fritt sammansluta sig för allmänna eller enskilda syften.

skilda slag. På grund av det anförda föreslås i yttrandet att paragrafen erhåller följande lydelse, som, till skillnad från RF § 16, i sin helhet återgår på stadganden i landslagens konungaed: Rikets alla myndigheter skola, framgent liksom hittills, styrka rätt och sanning, hindra vrångvisa och orätt samt skydda envar till liv, ära, personlig frihet och välfärd.

2 §

    Svensk medborgare åtnjuter personlig frihet samt rätt att fritt välja vistelseort inom riket eller lämna riket; han är ock tillförsäkrad hemfrid samt rätt att oförkränkt sända meddelanden genom post eller annat sådant allmänt samfärdsmedel. Dessa fri- och rättigheter må ej inskränkas annorledes än genom lag eller med stöd av lag.

3 §

    Svensk medborgares egendom är tryggad. Expropriation och annat dylikt förfogande över egendom må ske allenast under förutsättningar som angivas i lag.

4 §

    Svensk medborgare äger åtnjuta undervisning och utbildning enligt vad därom är särskilt stadgat; om barns rätt till grundläggande undervisning i allmänna skolor och om den skolplikt som må åläggas barnstadgas i lag.

5 §

    Svensk medborgare äger i riket driva näring och utöva yrke, såvitt ej annat är särskilt stadgat.

6 §

    Rätten till arbete skall tryggas, så att envar arbetsför svensk medborgare kan få arbete som giver honom bärgning. Om rätt för den som ej kan försörja sig själv att vid behov få bistånd och stöd av det allmänna stadgas i lag.

7 §

    Det är svensk medborgares rätt och plikt att deltaga i rikets försvar enligt vad därom stadgas i lag.

8 §

    Ingen må dömas av annan domstol än den under vilken han hör enligt lag.

9 §

   Ingen må straffas för gärning som icke var belagd med straff när den förövades; ej heller må för gärning utdömas strängare straff än som var stadgat vid tiden för dess förövande.

10 §

    Politisk flykting har rätt till fristad i riket. Denna rätt må ej inskränkas annorledes än genom lag eller med stöd av lag.

11 §

    Utlänning åtnjuter här i riket fri- och rättigheter i likhet med svenskmedborgare, såvitt ej annat är särskilt stadgat.

3 KAP.
Konung och statsråd
1 §

    Konungen utnämner statsminister, sedan han rådgjort med riksdagens talman och med företrädare för partigrupper inom riksdagen.
    På förslag av statsministern utnämner Konungen övriga statsråd.
    Ej må till statsråd utses annan än den som genom födseln blivit svensk medborgare.

2 §²

    Statsråd må ej utöva annan tjänst, allmän eller enskild, eller innehava uppdrag inom bolag, förening eller inrättning, vars verksamhet har huvudsakligen ekonomiskt syfte, eller uppbära inkomst av tjänst eller uppdrag som nu sagts.

3 §

    Statsråd entledigas av Konungen. Hemställer statsministern att statsråd skall entledigas, må entledigande icke vägras.
    Avgår statsministern, skola övriga statsråd entledigas.
    Hava samtliga statsråd entledigats, skola de, till dess statsminister utnämnts, med statsråds befogenhet och ansvar handlägga löpande ärenden och sådana ärenden, vilkas avgörande icke kan uppskjutas utan betydande olägenhet.'

4 §

    Beslutar riksdagen misstroendeförklaring mot statsministern, skall denne på samtliga statsråds vägnar ofördröjligen begära avsked. Har misstroendeförklaring beslutats mot annat statsråd än statsministern, skall statsministern ofördröjligen hemställa om hans avskedande.
    På hemställan av statsministern må Konungen under högst en vecka låta anstå med att bevilja avsked. Beslutas inom samma tid urtima val, förfaller framställningen om avsked. Till dess avsked beviljats eller framställning därom förfallit, må regeringen icke handlägga andra ärenden än sådana som avses i 3 § tredje stycket.

5 §

    Är Konungen av utrikes resa, sjukdom eller annan dylik orsak hindrad att fullgöra sina plikter som statschef, inträder såsom regent enligt stadgad tronföljd prins som fyllt tjugufem år och ej är hindrad av skäl som nyss sagts.
    Finnes ej någon som kan inträda såsom regent, åligger det riksdagens talman att såsom riksföreståndare fullgöra statschefens plikter.

6 §³

    Då tronledighet uppkommit och tronföljaren icke fyllt tjugufem år, skall riksdagen välja en riksföreståndare för tiden till dess tronföljaren uppnått sådan ålder. Till dess valet ägt rum, så ock när den som valts till riksföreståndare är hindrad att fullgöra sina plikter som statschef, inträder riksdagens talman såsom riksföreståndare.

² I ett särskilt yttrande av Rudholm, Stjernquist och Westerståhl föreslås att förbudet för statsråd att inneha uppdrag inom bolag etc. begränsas till bolag, som icke är helt eller till övervägande delen statsägt. I yttrandet ifrågasättes vidare om icke stadgandet lämpligen bör upptagas i annan författning än grundlag.

³ I en reservation anför Hallén och Wahlund, att nuvarande ålder för trontillträde, 21 år, enligt deras mening bör bibehållas. Dahlén, Hallén och Wahlund uttalar vidare i ett särskilt yttrande att — oavsett vilken inställning som kan föreligga till det monarkiska styrelseskicket — »bibehållandet av könsstreck vid tillsättande av statschefsposten inte kan försvaras.» Av den anledningen bör enligt deras mening kvinnlig tronföljd införas, dock utan brytande av nu aktuell succession. — Anmärkas må att Munktell inom utredningen uttalat sig för bibehållande av nuvarande ålder för trontillträde samt för införande av kvinnlig tronföljd ävensom för bibehållande av nuvarande grundlagsstadgande om skyldighet för riksdagen att, om konungahuset utslocknar, välja nytt konungahus (jfr 7 §).

7 §

    Finnes vid tronledighet icke någon tronföljare, är riksdagens talman riksföreståndare till dess statschef utsetts i överensstämmelse med vad i denna regeringsform må bliva fastställt.

8 §

    Möter hinder för riksdagens talman att i fall som förut sagts vara riksföreståndare, inträder vice talman såsom riksföreståndare.

9 §

    Riksföreståndare må icke vara statsråd eller tjänstgöra som talman eller riksdagsledamot; han må ej heller utöva tjänst eller uppdrag som i 2 § sägs.

10 §

    Konungen kan icke dömas till ansvar för sina gärningar. Ej heller kan regent eller riksföreståndare dömas till ansvar för sina gärningar såsom statschef.

11 §

    Vid trontillträde avgiver Konungen försäkran att städse följa denna regeringsforms bud. Sådan försäkran avgives ock av regent och av riksföreståndare.

4 KAP.
Rikets styrelse och förvaltning

1 §

    För beredning av regeringsärendena skola finnas statsdepartement, vart och ett under ledning av ett statsråd, och ett regeringskansli under statsministerns ledning.
    För samordnings- och granskningsuppgifter skola i regeringskansliet ingå minst två statsråd.

2 §

    Vid regeringsärendenas beredning skola erforderliga upplysningar och yttranden inhämtas från berörda myndigheter; enskilda sammanslutningar skola i den omfattning som prövas lämplig beredas tillfälle att yttra sig i ärenden inom sina intresseområden.
    Närmare föreskrifter om regeringsärendenas handläggning meddelas i stadga (regeringsstadgan).

3 §⁴

    I konselj avgöras regeringsärenden angående förslag och meddelanden till riksdagen, folkomröstning, författningar rörande regeringsarbetet samt, i den omfattning särskilt stadgas, tjänstetillsättningar, så ock annat regeringsärende som enligt beslut i ministerråd hänskjutits tillkonselj.
    Förslag till beslut i konseljärende upprättas i ministerråd. Ärendet avgöres genom Konungens godkännande av förslaget.

4 §

    Andra regeringsärenden än konseljärenden avgöras, enligt vad därom

⁴ Förslaget att vissa regeringsärenden skall avgöras i ministerråd biträdes icke av Wahlund. I en reservation anför denne, att ärenden av rutin- och expeditionskaraktär bör avgöras av enskilt statsråd medan alla övriga ärenden bör behandlas i konselj under Konungens ledning.

närmare bestämmes i regeringsstadgan, av statsråden i ministerråd eller av enskilt statsråd.
    Ordförande i ministerråd är statsministern eller, i dennes frånvaro, annat statsråd som statsministern utsett därtill. Ej må ministerråd hållas, om icke minst fem statsråd äro tillstädes.

5 §

    Statsråd är i konselj och i ministerråd föredragande i regeringsärende som ankommer på hans handläggning.
    Över beslut i regeringsärende föres protokoll. Föreligger vid beslut i ministerråd skiljaktig mening, antecknas denna.

6 §

    Regeringen skall, så ofta omständigheterna föranleda det, med utrikesnämnden dryfta det allmänna utrikespolitiska och försvarspolitiska läget.
    I ärende, som angår rikets förhållande till främmande stat eller mellanfolklig organisation och som är av större vikt, bör före avgörande trådplägning äga rum med utrikesnämnden.
    Utrikesnämnden skall fortlöpande hållas underrättad om de allmänna utrikespolitiska och försvarspolitiska förhållanden som kunna få betydelse för riket. I ärende vari rådplägning med nämnden skall äga rum skola nämndens ledamöter, där så ske kan, i förväg få del av alla upplysningar av betydelse.

7 §

    Utrikesnämnden består av ledamöterna i riksdagens utrikesutskott. Intill dess nytt utrikesutskott tillsatts, ingå ledamöterna i det föregående utrikesutskottet i nämnden.
    Utrikesnämnden sammanträder på kallelse av regeringen. Hava minsten tredjedel av nämndens ledamöter gjort framställning om rådplägning i viss fråga, skall nämnden sammankallas. Konungen leder förhandlingarna, när han är tillstädes. I Konungens frånvaro föres ordet av statsministern eller, om denne ej är tillstädes, av annat statsråd som statsministern utsett därtill.
    Ledamot av utrikesnämnden skall visa varsamhet i fråga om meddelanden till andra om vad som förekommit vid nämndens sammanträden. I fall då ordföranden påbjudit tystnadsplikt, är ledamot förbunden därtill.

8 §

    Överenskommelse med främmande stat eller mellanfolklig organisation skall framläggas för riksdagen till godkännande, om överenskommelsen avser fråga som ankommer på riksdagens avgörande eller, utan att angå sådan fråga, är av större vikt. I fall som sist sagts må dock överenskommelse, utan att framläggas för riksdagen, avslutas av regeringen efter rådplägning med utrikesnämnden, om regeringen finner att rikets intresse kräver det.

9 §

    Med riksdagens godkännande må avslutas överenskommelse med främmande stat eller mellanfolklig organisation, varigenom på mellanfolklig organisation överlåtes befogenhet, som enligt denna regeringsform tillkommer regeringen eller annan myndighet, eller befogenhet att

i visst ämne stifta lag, dock icke grundlag, eller att i visst ämne på rikets vägnar avsluta överenskommelse med främmande stat. Sådant godkännande må ej givas i annan ordning än som gäller för stiftande av grundlag eller genom ett beslut, om vilket minst fem sjättedelar av riksdagens ledamöter vid omröstning förenat sig.

10 §

    Rikets förvaltningsmyndigheter skola fullgöra sina uppgifter efter vad i lag och annan författning stadgas och i enlighet med utfärdade anvisningar.
    Grundläggande bestämmelser om förvaltningsförfarandet givas i lag.

11 §

    Justitiekanslern har, såsom regeringens högste ombudsman, tillsyn över lagars och andra författningars tillämpning.

12 §

    Riksåklagaren är under regeringen högste åklagare i riket.

13 §

    Överbefälhavaren har under regeringen ledningen av rikets krigsmakt.

14 §

    Vid tjänstetillsättning skall avseende fästas allenast vid förtjänst och skicklighet.
    Endast den som är svensk medborgare må innehava eller utöva tjänst med vilken är förenad myndighetsutövning i ledande ställning eller uppgift att företräda riket eller åliggande av betydelse för rikets säkerhet. För innehav eller utövande av annan tjänst, som innefattar myndighetsutövning, må såsom villkor uppställas krav på svenskt medborgarskap; härom stadgas i lag.
    Grundläggande bestämmelser om tjänstemans skyldigheter och rättigheter givas i lag.

15 §

    Regeringen äger genom nåd mildra eller eftergiva straff eller annan påföljd för brott, så ock återgiva egendom som på grund av brott förverkats till staten.

5 KAP.
    Domstolar och rättskipning
1 §

    Domstolarna skola döma efter vad i lag och annan författning stadgas.

2 §

    Högsta domstolen har högsta domsrätten i mål som tillhöra allmänna eller särskilda domstolars prövning.
    Inskränkning i rätten att fullfölja talan till högsta domstolen må ske allenast enligt grunder som angivas i lag.

3 §

    Högsta förvaltningsdomstolen har högsta domsrätten i förvaltningsmål enligt vad därom stadgas i lag.

4 §

    Riksrätten skall, i den omfattning som stadgas i denna regeringsform eller i annan lag, upptaga mål om ansvar eller enskilt anspråk på grund

av brott, varigenom statsråd eller ledamot av högsta domstolen eller av högsta förvaltningsdomstolen åsidosatt sin tjänsteplikt.

5 §

    Riksrätten består av fjorton ledamöter. Högsta domstolens ordförande eller, vid talan mot ledamot av högsta domstolen, högsta förvaltningsdomstolens ordförande, för ordet i riksrätten.
    Sju ledamöter jämte en förste och en andre ersättare för envar av dem väljas av riksdagen. Övriga ledamöter äro, förutom ordföranden, vid talan mot statsråd tre av högsta domstolens och tre av högsta förvaltningsdomstolens ledamöter samt vid talan mot ledamot av högsta domstolen sex av högsta förvaltningsdomstolens och vid talan mot ledamot av högsta förvaltningsdomstolen sex av högsta domstolens ledamöter; högsta domstolens och högsta förvaltningsdomstolens ledamöter taga säte i riksrätten efter tjänsteålder. Ledamot av riksdagen må ej sitta i riksrätten.
    Riksrätten är domför med tio ledamöter. I riksrättens prövning skola deltaga valda ledamöter till lika antal med icke valda ledamöter. Vid laga förfall eller vid jäv för ordföranden skall den äldste av de icke valda ledamöterna föra ordet i riksrätten.

6 §

    Endast den som är svensk medborgare må innehava eller utöva domartjänst.
    Den som utnämnts till domartjänst må ej avsättas från tjänsten annorledes än genom domstols dom. Han må ej heller utan eget medgivande förflyttas till annan tjänst; om det finnes erforderligt av organisatoriska skäl, må han dock förflyttas till annan jämställd domartjänst.

6 KAP.
Riksdagen
1 §

    Riksdagen består av tvåhundranittio ledamöter. För ledamöterna skola finnas ersättare.

2 §⁵

    Riksdagsledamöter och ersättare utses vid direkta och hemliga val.
    Rösträtt tillkommer svensk medborgare som fyllt tjugu år och ej är förklarad omyndig. Till efterrättelse vid val skall finnas röstlängd.

3 §⁶

    Till riksdagsledamot eller ersättare må väljas endast den som är svensk medborgare och har fyllt tjugutre år samt ej är förklarad omyndig.
    Ingen som enligt vad därom är särskilt stadgat uppställts som valkandidat må förmenas rätten att kandidera.

4 §

    För val till riksdagen indelas riket i valkretsar, inom vilka väljas till-

⁵ I en reservation av Dahlén, Wahlund och Wrigstad föreslås att rösträttsåldern skall sänkas till 19 år; frågan om en motsvarande sänkning av myndighetsåldern bör enligt deras mening utredas.

⁶ I ett särskilt yttrande uttalar Rudholm, Stjernquist och Westerståhl, att stadgandet i paragrafens andra stycke bör utgå.

hopa tvåhundratrettio ledamöter. Valkretsmandaten fördelas mellan valkretsarna efter folkmängden.
    Valkretsarna sammanföras i sex regioner. Dessa skola vara i huvudsak lika stora till folkmängden. Inom varje region väljas tio ledamöter.

5 §⁷

    Val till riksdagen är lagtima eller urtima.
    Lagtima val hålles i september vart fjärde år. Har urtima val hållits inom ett år före den månad, då lagtima val enligt vad nu sagts skulle hava förrättats, skall det lagtima valet dock ej hållas.
    Urtima val beslutes av Konungen; sådant beslut må fattas endast på hemställan av statsministern. Urtima val hålles inom två månader från den dag då valet beslöts. Efter urtima val må sådant val ej ånyo beslutas, förrän minst sex månader förflutit.

6 §

    Valperioden omfattar, efter lagtima val, tiden från och med den 15 oktober närmast efter valet till och med dagen före närmast följande valperiods början och, efter urtima val, tiden från och med tjuguandra dagen efter valet till och med dagen före närmast följande valperiodsbörjan.

7 §

    Mellan de i valet deltagande partierna fördelas mandaten proportionellt.
    Valkretsmandaten fördelas enligt uddatalsmetoden med första divisorn jämkad till 1,4.
    Regionmandaten fördelas enligt heltalsmetoden, varvid iakttages att mandat tilldelas endast parti som erhållit dels valkretsmandat inom regionen, dels minst fem procent av antalet i riket vid regionvalet avgivna röster.

8 §

    Närmare bestämmelser om val till riksdagen givas i lag.

9 §

    Riksdagens ledamöter sammankomma till riksmöte i rikets huvudstad.

10 §

    Riksdagen väljer för varje valperiod inom sig talman samt förste, andre och tredje vice talman. Talmannen leder riksdagens arbete.

11 §

    För varje valperiod tillsätter riksdagen inom sig följande ständiga utskott för beredning av riksdagsärenden: en finansnämnd, en lagnämnd, ett utrikesutskott, ett konstitutionsutskott och ett allmänt beredningsutskott samt finansutskott och lagutskott till det antal som är särskilt föreskrivet.

12 §

    Närmare bestämmelser om riksdagen och dess arbete givas i lag (riksdagsordningen).

⁷ I en reservation av Sehlstedt och Wrigstad uttalas att beslut om urtima val bör fattas av den sittande regeringen utan medverkan av Konungen. I ett särskilt yttrande tillägger Wrigstad, att valperioden bör bestämmas till högst fem år, inom vilken tidrymd valtillfället fritt skall kunna bestämmas av regeringen.

13 §

    Riksdagsledamot må ej förmenas att fullgöra sitt uppdrag. Han är i utövningen därav icke bunden av andra än i denna regeringsform och i riksdagsordningen givna föreskrifter.
    Ledamot må ej utan riksdagens medgivande avsäga sig sitt uppdrag.

14 §

    De i 3 § angivna valbarhetsvillkoren utgöra även villkor för behörighet att vara riksdagsledamot.
    Det tillkommer riksdagen att pröva ledamots behörighet.

15 §⁸

    Riksdagsledamot må icke berövas friheten för sina gärningar eller yttranden i denna egenskap, utan att riksdagen medgivit det genom beslut om vilket vid omröstning minst fem sjättedelar av de röstande förenat sig. Ej heller må i anledning av sådana gärningar eller yttranden talan mot honom väckas utan beslut som nu sagts.
    Misstänkes ledamot för brott i annat fall än i första stycket avses, skall vad i lag är stadgat om gripande, anhållande eller häktning tilllämpas allenast om han erkänner brottet eller tagits å bar gärning eller fråga är om brott, för vilket ej är stadgat lindrigare straff än fängelse i två år.

16 §

    För ersättare som tjänstgör i riksdagsledamots ställe gäller vad som ärstadgat i fråga om ledamot.

7 KAP.
Lag och lagstiftning
1 §

    Riksdagen tillkommer att stifta grundlag och annan lag.
    Lag må ej ändras eller upphävas annorledes än genom lag, stiftad i samma ordning som den ändrade eller upphävda lagen.

2 §

    Ej må annorledes än i lag givas bestämmelser om svenskt medborgarskap, om enskildas egendom och inbördes förhållanden, om brott och påföljd för brott, om rättegångsförfarandet, om värnplikt och annan tjänsteplikt och om åligganden i övrigt för kommuner eller enskilda; dock må i annan författning än lag mindre ingripande bestämmelser beslutas av regeringen eller, enligt vad därom särskilt stadgas, av annan myndighet.
    I lag givas ock bestämmelser om grunderna för den kommunala organisationen och verksamheten (kommunallag).
    Att utöver vad nu sagts bestämmelser i vissa ämnen skola givas i lag, därom är i denna regeringsform och i tryckfrihetsförordningen särskilt stadgat.

3 §

    Grundlag stiftas genom två likalydande beslut, av vilka det första är

⁸ I särskilt yttrande anför Rudholm, att något praktiskt rättspolitiskt behov icke föreligger för den föreslagna utvidgningen av riksdagsledamots immunitetsskydd till att avse även skadeståndsanspråk från enskild målsägandes sida. Mot utvidgningen åberopas olägenheter av såväl praktisk som rättslignatur (jfr AGGE i SvJT 1963 s. 161 ff).

vilande och det andra är slutligt. Mellan besluten skall val till riksdagen hava hållits.
    Successionsordningen må ej ändras utan att Konungen själv samtyckt därtill.

4 §

    Vilande beslut i grundlagsärende underställes folkomröstning i samband med närmast följande val till riksdagen, om minst en tredjedel av riksdagens ledamöter inom tre veckor från dagen för beslutet hos talmannen gjort framställning därom, eller om regeringen inom samma tid så beslutat.
    Vid folkomröstningen äga de vid valet röstberättigade tillkännagiva, huruvida de instämma i det vilande beslutet eller icke. Beslutet förfaller, om flertalet av dem som deltaga i folkomröstningen, till antal motsvarande mer än hälften av antalet vid valet avgivna och godkända röster, rösta mot beslutet.

5 §

    Bestämmelse i riksdagsordningen stiftas genom två likalydande beslut, av vilka det första är vilande och det andra är slutligt och mellan vilka val till riksdagen skall hava hållits, eller ock genom ett beslut, om vilket minst tre fjärdedelar av riksdagens ledamöter vid omröstning förenat sig. Tilläggsbestämmelse i riksdagsordningen må dock beslutas i den ordning som i allmänhet gäller för stiftande av lag.

6 §

    För att avgiva yttrande i lagärende skall finnas ett lagråd. I lagrådet tjänstgöra ledamöter av högsta domsolen och av högsta förvaltningsdomstolen.
    Ej må grundlag eller lag i ämne, som i 2 § första eller andra stycket sägs, stiftas utan att yttrande i lagärendet dessförinnan inhämtats från lagrådet.
    Närmare bestämmelser om lagrådet givas i lag.

7 §

    Förslag till författning som regeringen äger besluta för rikets styrelse och förvaltning må av regeringen föreläggas riksdagen för yttrande eller för antagande såsom lag.

8 §⁹

    Av riksdagen beslutad lag överlämnas till regeringen för utfärdande. Lag utfärdas i Konungens namn och med Konungens underskrift.
    Om skäl äro därtill, äger regeringen inom tre veckor från den dag då lagen överlämnades, i stället för att utfärda lagen, återsända den till riksdagen för ny behandling. Återsändande må ej ske i fråga om grundlag.

8 KAP.
Beskattning och budgetreglering
1 §

    Skatt må ej beslutas annorledes än genom lag eller, såvitt angår skatt för att täcka kommuns medelsbehov, med stöd av lag.

⁹ I en reservation av Dahlén, Sehlstedt, Wahlund och Wrigstad föreslås att grundlag, till skillnad från annan lag, skall utfärdas av talmännen.

    Statlig avgift fastställes av riksdagen genom lag eller genom särskilt beslut eller ock, efter riksdagens bemyndigande, av regeringen eller av förvaltningsmyndighet.

2 §

    Regeringen skall till riksdagen avgiva förslag till statsbudget för det närmast följande budgetåret, innefattande förslag till beräkning av statsinkomsterna och till anslag.
    Närmare bestämmelser om de grunder, enligt vilka statsbudgeten skall uppställas, givas i lag.

3 §

    Riksdagen bestämmer till vilka belopp statsinkomsterna skola beräknas samt anvisar anslag till de utgiftsändamål som riksdagen finner böra tillgodoses.
    Har riksdagen ej avslutat budgetregleringen före budgetårets inträde, skall, till dess riksdagen beslutat i sådan del av statsbudgeten som icke slutbehandlats, den förra statsbudgeten lända till efterrättelse i denna del.
    Riksdagen äger för det löpande budgetåret företaga ny beräkning av statsinkomster samt på tilläggsbudget anvisa ytterligare anslag.

4 §

    Riksdagen må på en inom sig vald lönedelegation överlåta att på riksdagens vägnar godkänna förhandlingsöverenskommelse angående statsanställdas avlöningsförmåner samt förslag som har omedelbart samband med överenskommelsen.

5 §

    Statens medel äro under regeringens disposition. De få ej användas på annat sätt än riksdagen fastställt.

6 §

    Statens fasta egendom förvaltas efter de grunder riksdagen fastställt. Sådan egendom må ej avhändas staten utan riksdagens bemyndigande.

7 §

    Utan riksdagens bemyndigande må regeringen icke upptaga lån eller ikläda staten ekonomiska förpliktelser. Ej heller må statens fordringsanspråk eftergivas utan riksdagens bemyndigande.

8 §¹⁰

    Riksbanken och riksgäldskontoret äro under riksdagens garanti. De lyda under riksdagen och stå under ledning av särskilda fullmäktige. Föreskrifter om riksbankens och riksgäldskontorets verksamhet må, enligt riksdagens bemyndigande, givas av finansnämnden.
    Rätten att utgiva sedlar tillkommer riksbanken. Närmare bestämmelser om riksbanken givas i lag.
    På riksgäldskontoret ankommer att enligt riksdagens bemyndigande upptaga lån och att förvalta statsskulden.

¹⁰ I ett särskilt yttrande av Rudholm, Stjernquist och Westerståhl anföres, att riksgäldskontorets uppgifter att upptaga lån och förvalta statsskulden lämpligen kan överföras till riksbanken och att dess åligganden i övrigt kan övertagas av riksbanken och av riksdagens kontor (närmast motsvarande den nuvarande ekonomibyrån). I enlighet härmed föreslås, att bestämmelserna rörande riksgäldskontoret utgår ur förslaget.

9 KAP.
Granskning och tillsyn
1 §

    Riksdagen skall genom konstitutionsutskottet granska statsrådens tjänsteutövning och regeringsärendenas handläggning. Utskottet äger för detta ändamål utfå protokoll över beslut i regeringsärenden med därtill hörande handlingar.
    Det åligger utskottet att årligen, så ock eljest när skäl därtill föreligger, meddela riksdagen vad utskottet vid sin granskning funnit förtjäna uppmärksamhet. Riksdagen äger i anledning härav göra framställning till regeringen.

2 §

    Skulle konstitutionsutskottet finna att statsråd, genom att bryta mot denna regeringsform eller annan lag eller författning eller genom annan handling eller underlåtenhet, så grovt åsidosatt sin tjänsteplikt att för gärningen jämlikt lag kan dömas till avsättning, skall utskottet, om gärningen icke tillika innefattar annat brott, låta åtala honom inför riksrätt. Ej må i annan ordning än nu sagts åtal väckas mot statsråd för gärning, som innefattar åsidosättande av tjänsteplikt och som icke eljest är särskilt belagd med straff.
    Finner utskottet att statsråd, utan att fall är för handen som i första stycket sägs, åsidosatt sin tjänsteplikt, må utskottet göra särskild anmälan därom till riksdagen.

3 §

    Fråga rörande statsråds tjänsteutövning må väckas jämväl av annat utskott än konstitutionsutskottet, så ock av riksdagsledamot.
    Ärende som nu sagts anhängiggöres genom skriftlig anmälan till konstitutionsutskottet. Om ärendets vidare behandling gäller vad i 1 och 2 §§ stadgas.

4 §

    Riksdagen äger på yrkande av ledamot förklara, att statsråd icke åtnjuter riksdagens förtroende (misstroendeförklaring).
    För misstroendeförklaring fordras, att mer än hälften av riksdagens ledamöter vid omröstning förenat sig om beslutet.

5 §¹¹

    Riksdagsledamot äger i fråga, som avser rikets styrelse och icke omedelbart gäller enskild person eller enskild sammanslutning, med riksdagens medgivande framställa interpellation till statsråd. Ledamot må ock i fråga som nu sagts rikta spörsmål till statsråd.

6 §

    Tillsyn över lagars och andra författningars tillämpning utövas av minst två av riksdagen valda ombudsmän enligt instruktion som fastställes av riksdagen.
    Ombudsman må närvara vid domstols och förvaltningsmyndighets överläggningar och skall äga tillgång till deras protokoll och handlingar. Statliga och kommunala tjänstemän skola på begäran tillhandagå honom med upplysningar och yttranden. Åklagare skall på begäran biträda honom.

¹¹ Enligt en reservation av Wrigstad bör för ingendera frågeformen — interpellation och spörsmål — krävas något riksdagens medgivande.

7 §
    Riksdagen skall genom särskilda av riksdagen valda revisorer granska användningen av statens medel. Domstolar och förvaltningsmyndigheter skola på begäran tillhanda gå revisorerna med upplysningar och yttranden.
    Det åligger revisorerna att årligen, så ock eljest när skäl därtill föreligger, meddela riksdagen vad de vid sin granskning funnit förtjäna uppmärksamhet. Riksdagen äger i anledning härav göra framställningtill regeringen.

8 §

    Om svensk medborgares tillgång till allmänna handlingar stadgas i tryckfrihetsförordningen.

10 KAP.
    Särskilda bestämmelser för krig och andra utomordentliga förhållanden
1 §

    Riksdagen skall för varje budgetår, efter förslag av regeringen, antaga beredskapsbudget för rikets försvar. Riksdagen må ock antaga beredskapsbudget för ekonomisk kris eller annat nödläge.
    Allmänna bestämmelser om villkor för användning av anslag som upptagits i beredskapsbudget givas i lag.

2 §

    Riksdagen äger bemyndiga regeringen att, då riket är i krig eller krigsfara eller då andra utomordentliga förhållanden råda, i visst ämne meddela föreskrifter som eljest skolat givas i lag eller med stöd av lag. Sådant bemyndigande må givas allenast genom lag (ramlag); i lagen skall noggrant angivas under vilka förutsättningar den må tillämpas.

3 §

    Utan riksdagens medgivande må rikets krigsmakt eller del därav ej insättas i strid annat än för att avvärja angrepp mot riket. Ej heller må utan riksdagens medgivande svensk väpnad styrka sändas till annat land, såvida icke förpliktelse därtill föreligger på grund av rikets anslutning till mellanfolklig organisation.
    För att värna rikets neutralitet under krig mellan främmande stater äger regeringen bemyndiga krigsmakten att använda våld i den utsträckning som internationell rätt och sedvänja medgiva.

4 §

    Kommer riket i krig eller krigsfara, skall riksdagen, om riksmöte ej pågår, kallas till riksmöte.
    Vid krig eller krigsfara, så ock då andra utomordentliga förhållanden föranleda därtill, äger regeringen efter samråd med riksdagens talman besluta att riksdagen skall sammanträda på annan ort än i huvudstaden.

5 §

    Är riket i krigsfara och skall lagtima val hållas, äger riksdagen på förslag av regeringen besluta att valet skall inställas. För sådant beslut fordras att minst tre fjärdedelar av riksdagens ledamöter vid omröstning förenat sig om beslutet. Har val inställts, skall val hållas så snart ske kan.
    Är riket i krig, må val till riksdagen icke hållas utan medgivande av

riksdagen. Har till följd av krig lagtima val inställts, skall val hållas så snart ske kan efter det att krigstillståndet upphört.

6 §

    Är riket i krig och kan på grund av krigsförhållandena riksdagen icke sammanträda, äger talmannen efter samråd med statsministern förordna att riksdagens befogenheter skola utövas av riksdagens krigsdelegation.
    Krigsdelegationen består av talmannen och vice talmännen samt av ledamöterna i finans- och lagnämnderna och i utrikes- och konstitutionsutskotten; vid förfall för utskottsledamot inträder suppleant. Delegationen beslutar själv om formerna för sin verksamhet.
    Så snart riksdagen åter kan sammanträda, skall talmannen förordna att krigsdelegationens befogenheter skola upphöra.

7 §

    Är riket i krig eller krigsfara, må, utan hinder av vad i 4 kap. 4 § andra stycket stadgas, ministerråd hållas, om minst tre statsråd äro tillstädes.

8 §

    Är riket i krig, äger riksdagen, i den mån det påkallas av krigsförhållandena, besluta att uppgift, som enligt denna regeringsform ankommer på viss myndighet, skall fullgöras av annan myndighet.

9 §

    Är riket i krig och kan på grund av krigsförhållandena varken riksdagen eller dess krigsdelegation sammanträda, skall regeringen till rikets skydd och krigets slutförande utöva på riksdagen ankommande uppgifter, dock icke befogenheten att stifta grundlag.

Övergångsbestämmelser
1 §

    Författning, som före denna regeringsforms ikraftträdande tillkommit genom beslut av Konungen gemensamt med riksdagen, må ej ändras eller upphävas annorledes än genom lag.
    Författning, tillkommen före regeringsformens ikraftträdande genom beslut av riksdagen, må ej ändras eller upphävas annorledes än genom lag eller efter medgivande av riksdagen.

2 §

    1. Ombud för svenska kyrkan sammanträda till allmänt kyrkomöte enligt vad därom är särskilt stadgat.
    2. Till prästerlig befattning inom svenska kyrkan må ej annan utnämnas än den som bekänner kyrkans lära. Medför annan befattningskyldighet att undervisa i kristendom eller teologisk vetenskap, skall tagas den hänsyn till de sökandes trosåskådning som därav må påkallas. Befattningshavare, som ej tillhör svenska kyrkan, må icke deltaga i avgörande av mål eller ärende, som angår kyrkans religionsvård eller religionsundervisning, utövning av prästämbetet, befordring eller ämbetsansvar inom kyrkan. Då sådant ärende avgöres av regeringen, skall dock hinder som nu sagts icke gälla för annan än statsråd på vars handläggning ärendet ankommer.
    3. Till ärkebiskop eller biskop utnämner regeringen en av de tre som, i den ordning kyrkolagen stadgar, föreslagits. Om tillsättning av präs-

20—633004. Svensk Juristtidning 1963

terliga tjänster i församlingarna och den rätt som därvid tillkommer regeringen och församlingarna stadgas i kyrkolag.
    4. Utan hinder av vad i denna regeringsform stadgas om att lag stiftas av riksdagen skall i fråga om kyrkolag gälla, att sådan lag stiftas av regeringen gemensamt med riksdagen; dock att därvid erfordras samtycke jämväl av allmänt kyrkomöte. Över förslag till kyrkolag skall lagrådets yttrande inhämtas. Har av riksdagen antaget förslag till kyrkolag ej utfärdats såsom lag före närmast följande lagtima riksmötes början, är förslaget förfallet.
    Vad i 7 kap. 8 § andra stycket stadgas om rätt för regeringen att till riksdagen återsända lag för ny behandling äger ej tillämpning i fråga om kyrkolag.
    5. Genom denna regeringsform göres ej ändring i vad hittills gällt enligt 2 § 1809 års regeringsform.

3 §

    De forna riksståndens privilegier, förmåner, rättigheter och friheter skola fortfarande gälla, där de ej ägt oskiljaktigt sammanhang med den stånden förut tillkommande representationsrätten och således upphört med denna. Ej må ändring eller upphävande därav ske, utan genom regeringens och riksdagens sammanstämmande beslut och med bifall, om frågan rör ridderskapet och adelns eller prästerskapets privilegier, förmåner, rättigheter och friheter, i förra fallet av ridderskapet och adeln samt i det senare av allmänt kyrkomöte.

4 §

    De i 35 § 1809 års regeringsform angivna befattningshavarna hava förtroendesysslor, från vilka de må entledigas, när regeringen prövar rikets tjänst det fordra. Vad nu sagts avser icke statsråd.
    Genom denna regeringsform göres ej ändring i vad hittills enligt 36 § 1809 års regeringsform gällt om entledigande, befordring och förflyttning av annan tjänsteman än domare.

S. R.