NORDISKT OCH INTERNATIONELLT

 

Nordiska rådets elfte session
    Nordiska rådet sammanträdde till sin elfte session i Oslo d. 16—22 febr. 1963. Liksom varit fallet vid tidigare tillfällen hade rådet även denna gång att behandla åtskilliga spörsmål av intresse för våra länders jurister.
    En fråga kan sägas ha berört ett konstitutionellt spörsmål. I ett medlemsförslag hade framförts tanken att rekommendera de nordiska ländernas regeringar att bl. a. verka för att i de nationella rättsordningarna bestämmelser infördes, som skulle tillförsäkra en var rätten att oförkränkt avlyssna radioutsändningar och åse televisionssändningar. Detta förslag föranledde icke någon rådets åtgärd, närmast emedanden ifrågavarande rättigheten ansågs så självklar, att någon framställning från rådets sida ej var erforderlig.
    Bland behandlade civilrättsliga spörsmål kan nämnas frågan om sänkning av myndighetsåldern. För närvarande är denna i samtliga nordiska länder liksom i flertalet övriga europeiska länder 21 år. Under remissbehandlingen av det i ämnet väckta medlemsförslaget hade tämligen skilda meningar framkommit. Rådets juridiska utskott gick emellertid på linjen att föreslå rådet att icke företaga sig något i anledning av medlemsförslaget. Motiveringen för denna ståndpunkt var närmast att en sänkning av myndighetsåldern i stort sett endast skulle ha den praktiska betydelsen att ungdomarna fick ökade möjligheter att ådraga sig skulder, och en sådan utveckling ville man inte gynna. Två reservanter i utskottet förordade emellertid en rekommendation till regeringarna i frågan, med bl. a. den motiveringen att även för icke-gifta ungdomar i åldern under 21 år möjligheter borde finnas att kunna fritt ingå juridiskt bindande avtal. Samtidigt underströks frågans sammanhang med spörsmålet om rösträttsålderns sänkning, på vilken punktutredning för närvarande pågår i Norge. I rådet fick reservanternas förslag till rekommendation 18 röster, medan 42 röstade mot den föreslagna rekommendationen. Frågan förföll sålunda.
    Vad angår jordrätten kan erinras om ett förslag om att regeringarna skulle rekommenderas att noggrant överväga möjligheterna att samordna den lagstiftning, som i varje land reglerar eller planeras skola reglera förvärv av fritidsfastigheter, och att därvid tillse att invånarna i de nordiska länderna erhåller samma ställning. Bakgrunden till förslaget är den alltmer tilltagande knappheten på lämplig mark för fritidsbebyggelse och härav föranledda regler i de olika länderna, som syftar till att förbehålla sådan mark landets egna invånare. Detta förslag, som öppnar tämligen långtgående perspektiv, hann icke färdigbehandlas utan uppsköts till nästa session.
    Nordiska rådet har tidigare ägnat fridlysningsbestämmelserna stortintresse. Vid årets session hade framlagts ett medlemsförslag om re-

kommendation till regeringarna att lägga den principen till grund för den nationella djurskydds- och jaktlagstiftningen att varmblodiga djur inte får avlivas ändamålslöst. I Finlands nya jaktlagstiftning av 1961 har redan denna grundsats genomförts; vilda djur är i princip fridlysta och får endast dödas under fastställda jakttider. Rådet accepterade förslaget, ehuru begränsat att avse vilda djur med uteslutande av husdjuren. Det förutsattes att reglerna av denna typ skulle få betydelse ur bevissynpunkt: var och en som dödar ett djur måste nämligen visa att dödandet har stöd i de i lagstiftningen gjorda undantagen från huvudregeln om en allmän fridlysning.
    Under senare tid har uppmärksamheten i de nordiska länderna kommit att i ökad grad riktas på frågan om det rättsliga ansvaret för utsändningar i radio och television. I ett medlemsförslag hade yrkats, att man skulle undersöka möjligheterna för en likartad nordisk lagstiftning på detta område. Frågan föranledde intressanta meningsutbyten i rådets förberedande organ. Till att börja med förekom en diskussion huruvida över huvud behov av en sådan lagstiftning förefinnes. Att så var fallet bestreds energiskt från danskt regeringshåll, medan behovet av lagstiftning erkändes i övriga länder. Nästa fråga var huruvida de olikheter i presslagstiftningen, som föreligger de nordiska länderna emellan, omintetgör möjligheten att nå fram till en enhetlig lagstiftning på förevarande område. På denna fråga lämnades icke något entydigt svar. Enligt juridiska utskottets mening förelåg icke något tvång att i alla avseenden för radions och televisionens del kopiera presslagstiftningen. Endast en undersökning kunde klargöra hur långt lagregler i ämnet kunde bygga på likartad grund. På utskottets förslag antog rådet en rekommendation om en snabbundersökning rörande möjligheterna att genomföra en i princip likartad lagstiftning i ämnet. Det framkom att man i Finland och Sverige var angelägen om att erforderliga nationella lösningar icke fördröjdes genom nordiskt lagstiftningssamarbete.
    Den i Sveriges riksdag flera gånger diskuterade frågan om förbud mot professionell boxning hade vid denna session förts upp i Nordiska rådet. Från norskt håll hade väckts ett ändringsförslag, vari det föreslogs att rådet skulle rekommendera regeringarna att förbjuda varje form av boxning, sålunda även amatörboxningen. Efter en ingående diskussion i juridiska utskottet enades detta om att förorda rådet att rekommendera regeringarna att gemensamt undersöka boxningens skadeverkningar i olika avseenden, såväl amatörboxningens som den professionella boxningens. Undersökningen skulle avse inte endast de medicinska skadeverkningarna utan även andra olägenheter som boxningen förorsakar. Rekommendationen antogs med 43 röster mot 11; nejröstarna önskade att rådet icke skulle göra någon rekommendation i saken.
    Inom olika näringsgrenar finns kontrollagstiftning av skiftande art. Nordisk likformighet är på dessa fält önskvärd. Några spörsmål av detta slag var föremål för diskussion under sessionen. Sålunda hade i anledning av en del aktuella händelser frågan om en lagstiftning rörande resebyråverksamhet tagits upp. Från svensk sida vann förslaget icke stöd, bl. a. därför att man i vårt land i olika sammanhang, då fråga

varit om kontroll av viss näringsgren, principiellt avvisat kontrollerande auktorisationsförfaranden. I rådet segrade emellertid förslaget om att rekommendera regeringarna att undersöka behovet av en lagstiftning rörande resebyråverksamhet samt att — om behov funnes — genomföra en sådan lagstiftning med 37 röster mot motståndarnas 30. — Även elmaterielkontrollen var föremål för rådets uppmärksamhet. Skiljaktiga bestämmelser på detta område i de olika länderna hindrar nu ett fritt varuutbyte mellan dessa. I anledning av ett från föregåendesession uppskjutet medlemsförslag antog rådet en rekommendation, vari regeringarna uppmanas att samordna de i de olika länderna förefintliga bestämmelserna om radiostörningar samt de i länderna gällande installationsföreskrifterna för elektrisk materiel på sådant sätt, att provning av elmateriel som utföres i ett land får omedelbar giltighet även i övriga länder.
    Beträffande trafiklagstiftningen är att anteckna, att ett förslag om införande av högertrafik i Sverige icke föranledde någon rådets åtgärd, sedan det upplysts att proposition komme att framläggas i Sverige omövergång till högertrafik. Däremot rekommenderade rådet regeringarna att anvisa erforderliga medel till Nordiska vägtrafikkommittén för att denna snabbt skall kunna lösa sin uppgift att utarbeta förslag till en gemensam nordisk trafiklagstiftning. — Vid denna session tog rådet även initiativ på ett annat trafikområde, nämligen vad gäller sjöfarten i de inre territorialvattnen. Särskilt med hänsyn till den i snabb taktväxande småbåtstrafiken har Sverige nödgats under 1962 utfärda särskilda sjötrafikregler. Regeringarna rekommenderades nu att snarast undersöka möjligheten att uppnå enhetliga regler för sjötrafiken i de nordiska länderna.
    Redan 1954 upptog rådet frågan om att få till stånd en enhetlig folkbokföringsordning för den internordiska migrationen. Ett betänkande har utarbetats med regler rörande internordiska flyttningsbetyg (Nordisk Udredningsserie 1961:4), och rådet antog en rekommendation till regeringarna att genomföra detta av regeringarnas experter utarbetade förslag. Saken har redan förts vidare i Sverige, i det proposition i ämnet förelagts för och antagits av riksdagen (Prop. 1963:18; 3 LagU 1963:2).
    Slutligen är att anmäla en stor betydelsefull fråga rörande sociallagstiftningen. Det hittillsvarande nordiska samarbetet beträffande denna lagstiftning har gått ut på att bereda medborgare och invånare i de nordiska länderna vid uppehåll i annat nordiskt land än hemlandet enahanda förmåner, som utgår till vistelselandets medborgare och invånare. Denna princip har kommit till uttryck i 1955 års stora nordiska konvention om social trygghet. I ett medlemsförslag, väckt till sessionen av ledande socialdemokratiska rådsmedlemmar i de olika länderna, har föreslagits att man skulle övergå till att också harmoniera sociallagstiftningens nationella bestämmelser. Förslagsställarna hade i tankarna icke så mycket de olika förmånernas belopp som reglerna om förutsättningarna för förmånernas erhållande. Denna viktiga fråga tog rådet icke någon ställning till vid årets session utan uppsköt den i avvaktan på närmare utredning om hur det mycket omfattande utredningsarbete, som ett genomförande av förslaget förutsätter, skall läggas upp.
    Den vid fjolårets session omdiskuterade och då uppskjutna frågan om

Europeiska domstolens för de mänskliga rättigheterna jurisdiktion¹kom ej upp till behandling vid årets session.

Gustaf Petrén