NOTISER  

 

  Konferens i vittnespsykologi. Den 7—9 jan. 1963 hölls på Hotell Foresta i Lidingö en konferens i vittnespsykologi, betecknad »Vittnesmålet som bevismedel». Konferensen var arrangerad av Sveriges juristförbund och Sveriges psykologförbund gemensamt. Statens råd för samhällsforskning hade lämnat ett betydande ekonomiskt bidrag.
    Som konferensledning fungerade preceptorn P.-O. Bolding, hovrättsrådet P.-E. Fürst och prof. Arne Trankell.
    I konferensen deltog i allt omkring 100 personer, varav ca 65 jurister och ca 35 psykologer. Konferensen var upplagd enligt ett schema, som först upptog fyra föreläsningar av jurister för de deltagande psykologerna och samma antal föreläsningar av psykologer för juristdeltagarna.
    Denna inledande information meddelades juristerna av fil. lic. V. Fellenius, som föreläste dels om Iakttagelseförmågan, dels om Minnets betydelse, av docenten K.-G. Stukát, som talade om Suggestibiliteten och av docenten Stina Sandels, vars föredrag handlade om Förhör med småbarn.
    För psykologerna föreläste docenten C. M. Elwing om Åklagarens uppgifter, adv. R. Gottfarb om Försvararens uppgifter, hovrättsrådet Fürst om Domstolens uppgifter och slutligen Elwing om Bevisning genom vittnen och sakkunniga.
    Sedan varje grupp för sig på detta sätt blivit informerad om vissa elementa inom den andra gruppens område, vidtog gemensamma arrangemang. Syftet med dessa var i första hand att bereda psykologerna tillfälle att presentera den moderna vittnespsykologins arbetsmetodik, redogöra för dess tillämpning i praktiken och belysa möjligheterna att med hjälp av psykologiska data vidga underlaget för domstolarnas bedömning av vittnesutsagor och andra utsagor i processer. I anslutning till föreläsningarna skulle meningsutbyten i olika former förekomma, vid vilka problem av olika slag skulle diskuteras. Konferensen skulle avslutas med en allmän diskussion.
    Det uppgjorda programmet genomfördes till alla delar. Prof. Trankell höll första dagen en föreläsning om Vittnespsykologin som metodisk disciplin. Efter föreläsningen följde diskussion.
    Andra dagen föreläste Trankell på förmiddagen över ämnet Analys av utsagans relation till verkligheten. På eftermiddagen samma dag talade lektor B. Börjeson om Förhörsanalys och förhörspsykologisk hypotesprövning, en metodisk utvidgning av förhöret som informationskälla. Börjeson använde sig vid sin metodpresentation av »Fallet Anita». — Såväl efter Trankells som efter Börjesons föreläsningar förekom diskussion.
    Den sista konferensdagen ägnade deltagarna förmiddagen åt ett praktikfall. Detta presenterades först av Stukát, som meddelade vissa informationer men lämnade åt deltagarna att med hjälp av dem närmare analysera fallet. Därefter ägnade deltagarna sig åt grupparbete med fallet. I varje grupp ingick ett 10-tal deltagare, 3—4 psykologer, resten jurister. Sedan grupperna diskuterat fallen återsamlades deltagarna. Resultatet av varje grupps diskussion redovisades av gruppens sekreterare. Stukát avslöjade vissa ytterligare informationer samt utgången av domstolsprövningen i fallet.
    På eftermiddagen fullföljdes konferensen med föredrag av Börjeson om

Psykologens formella informationsanalys och av Bolding om Domstolens bevisvärdering och domsmotiveringen.
    Slutligen vidtog symposium, en allmän diskussion om Psykologins roll i rättsväsendet. Diskussionen leddes av hovrättspresidenten H. Zetterberg. Trankell och Elwing höll inledningsanföranden. Ett betydande antal deltagare gjorde inlägg i diskussionen. Det var påfallande, att några större meningsskiljaktigheter eller åsiktsbrytningar mellan jurister och psykologer icke kom i dagen under diskussionen. Grundtonen i juristernas anföranden var under hela konferensen präglad av intresse för den information, psykologerna meddelade, och önskan att tillgodogöra sig den. Några jurister gav uttryck åt sin positiva inställning i sådana ordalag som att de kapitulerade, att de hade blivit omvända o. s. v. Man diskuterade också ett antal rättsliga problem i samband med psykologernas medverkan i rättsskipningen, t. ex. frågan i vad mån en under förundersökning anlitad psykolog formellt kan anses bunden av de regler rörande förhörsmetoder som gäller för förundersökare, spörsmålet om lämpligheten att införa regel om skyldighet för vittnen m. fl. att underkasta sig förhör av psykolog, när sådan förordnats o. s. v. Givetvis förekom både under den avslutande diskussionen och tidigare även i skilda hänseenden kritiska inlägg. Den mest uppmärksammade skärmytslingen under den avslutande debatten fördes emellertid inte mellan jurister på ena sidan och psykologer på den andra utan mellan rättspsykiatern prof. G. Rylander och psykologen prof. Trankell.
    En praktisk lärdom av konferensen vill jag gärna här föra vidare, nämligen den att psykologerna inte anser det möjligt att generellt uttala sig om ett vittnes trovärdighet, eftersom denna kan variera från den ena situationen till den andra. I stället vill vittnespsykologerna utreda och beskriva de uppkomstbetingelser, under vilka de avgörande utsagorna har tillkommit (utsagornas uppkomsthistoria). Härigenom kan man ge domstolen ökade möjligheter att bedöma utsagornas bevisvärde.
    Konferensen var upplagd med tanke på att den skulle ge praktiska och teoretiska resultat, bl. a. stimulera till vidare debatt och forskning. För att de avsedda resultaten skall nås har konferensledningen strävat efter att tillvarataga kursmaterialet och sörja för dess publicering.
    Trankells föreläsningar innehöll material, som i allt väsentligt återfinnes i hans under februari 1963 utkomna bok »Vittnespsykologiens arbetsmetoder». Materialet i övrigt avses bli publicerat i tidskriften Nordisk Psykologi samt i samma tidskrifts monografiserie.
    De två Saco-förbunden hoppas kunna anordna en ny psykologikonferens på nyåret 1963 i Lund.

P.-E. F.