OM SJUKKASSEBEDRÄGERIER

 

AV DOCENTEN PER-EDWIN WALLÉN

 

I och med att lagen den 3/1 1947 om allmän sjukförsäkring (SFL) trädde i kraft den 1/1 1955 har antalet mål rörande sjukkassebedrägerier märkbart ökats. Den diskussion, som i anslutning till vissa domstolsavgöranden förts i pressen rörande sjukkassebedrägerierna visar, att en betydande osäkerhet råder om när bedrägeri mot sjukkassa skall anses föreligga. En stickprovsvis företagen granskning av domstolarnas praxis ger samma bild. Praxis är i hög grad oenhetlig för att inte säga förvirrad. En undersökning av sjukkassebedrägerierna är därför påkallad. Undersökningen avser endast den tid, då SFL var i kraft. Den omständigheten, att SFL den 1/1 1963 ersatts av lag den 25/5 1962 om allmän försäkring har emellertid ingen betydelse för sjukkassebedrägeriernas del. Den nya lagen innehåller nämligen i 3 kap. 7—8 §§ och 20 kap. 3 § i princip samma reglering av rätten till sjukpenning och förverkande av denna rätt som SFL1 och medför alltså samma problem som SFL.
    I den allmänna diskussionen användes ordet sjukkassebedrägeri utan att vara klart definierat. I denna undersökning betecknas som sjukkassebedrägeri varje bedrägeri, som en sjukkassemedlem begått mot en sjukkassa i syfte att orättmätigt utfå sjukpenning (samt stundom även viss annan ersättning).
    Bedrägeribrottet, sådant det beskrives i SL 21 kap. 1 §, förutsätter som bekant, att tre rekvisit skall vara uppfyllda, nämligen ett vilseledande, en därav orsakad disposition och en av denna disposition följande förmögenhetsöverföring. En undersökning av

1 3 kap. 7 § lyder: »Sjukpenning utgår vid sjukdom, som förorsakar nedsättning av arbetsförmågan med minst hälften . . . 

Vid fullständig nedsättning av arbetsförmågan utgives hel sjukpenning. I annat fall utgår halv sjukpenning. Allmän försäkringskassa må, när skäl äro därtill, påfordra att nedsättning av arbetsförmågan styrkes genom intyg av läkare.» 

8 § fortsätter: »Vid bedömande huruvida fullständig nedsättning av arbetsförmågan föreligger skall . . . (= SFL 21 §).»

Det bör observeras, att i den nya lagen sjukkassorna ersatts av allmänna försäkringskassor. Vidare talar lagen inte om sjukkassemedlemmar utan om försäkrade.

21 —633004. Svensk Juristtidning 1963

322 PER-EDWIN WALLÉNhuruvida de mot en sjukkassa riktade förfaranden, som här är aktuella, uppfyller dessa rekvisit förutsätter en utredning av när rätt till sjukpenning föreligger.

Rätt till sjukpenning

    Rätt till sjukpenning reglerades i SFL 21 § på följande sätt:
    »Sjukpenningförsäkrad medlem äger vid sjukdom, som förorsakar förlust av arbetsförmågan, för varje dag rätt till hel sjukpenning.
    Förorsakar sjukdom, utan att medföra förlust av arbetsförmågan, nedsättning av denna med minst hälften, skall halv sjukpenning utgivas.

    — — — — —
    Vid bedömande huruvida förlust av arbetsförmåga föreligger skall, om sjukdomen kan antagas vara kortvarig, särskilt beaktas huruvida den försäkrade på grund av sjukdom är urståndsatt att utföra sitt vanliga eller därmed jämförligt arbete — — —
    Sjukkassa må, då skäl äro därtill, påfordra att förlust eller nedsättning av arbetsförmåga styrkes genom intyg av läkare.»

    Rätten till sjukpenning är som synes knuten till begreppet arbetsoförmåga. Den, som på grund av sjukdom förlorat sin arbetsförmåga, äger rätt till hel sjukpenning. Är den sjukes arbetsförmåga inte helt förlorad men nedsatt till minst hälften, äger den sjuke rätt till halv sjukpenning. Enligt lagens ord är rätten till sjukpenning således enbart knuten till det faktum, att förlust eller nedsättning av arbetsförmåga föreligger. Problemet blir då att söka fastställa, vad som skall förstås med förlust av arbetsförmåga.
    När SFL antogs av riksdagen år 1947, hade 21 § inte samma lydelse som vid lagens ikraftträdande. I paragrafen stod då:
    »Sjukpenningförsäkrad medlem äger vid sjukdom, som förorsakar förlust av arbetsförmågan eller för vars botande den sjuke enligt läkares föreskrift bör fullständigt avhålla sig från arbete (här kurs.), för varje dag rätt till sjukpenning . . .»2
    Denna lydelse bibehölls av socialförsäkringsutredningen i dess förslag till ändringar i SFL.3 I den av socialförsäkringsutredningens förslag föranledda propositionen angående ändringar i SFL hade emellertid orden »eller för vars botande den sjuke enligt läkares föreskrift bör fullständigt avhålla sig från arbete» strukits. Då SFL år 1955 trädde i kraft, saknades därför dessa ord i 21 §. Detta berodde på att departementschefen fann det vara onödigt att som ett särskilt alternativ för rätten till sjukpenning upp-

2 Formuleringen är ordagrant hämtad från KF den 26/6 1931 om erkända sjukkassor 23 §.

3 SOU 1952:39 s. 32.

OM SJUKKASSEBEDRÄGERIER 323taga det fall, att den sjuke enligt läkares föreskrift för sjukdomens botande borde fullständigt avhålla sig från arbete. I ett sådant fall var den sjuke enligt departementschefens uppfattning arbetsoförmögen.4 Härav framgår, att man. genom att stryka ifrågavarande ord ingalunda avsåg att inskränka rätten till sjukpenning.
    Emellertid framgår också, att man i SFL 21 § har att göra med två slag av arbetsoförmåga. Förlust av arbetsförmåga föreligger givetvis, då den sjuke på grund av sin sjukdom faktiskt är ustånd att arbeta. Denna typ kallas i fortsättningen faktisk arbetsoförmåga. Emellertid föreligger — enligt departementschefens uttalande — förlust av arbetsförmåga även, då den sjuke enligt läkares föreskrift för att bli botad måste avhålla sig från arbete. I detta fall är det inte nödvändigt, att den sjuke rent faktiskt är arbetsoförmögen. Tvärtom, det är möjligt att han kan arbeta, men för att bli återställd får han inte arbeta. I det meddelande, som brukat åtfölja medlemsintyg A om sjukdom (varom mera nedan), uttryckes detta på följande sätt: »Med förlust eller nedsättning av arbetsförmågan jämställes, att den sjuke till följd av sjukdomen helt eller till minst hälften måste avhålla sig från arbete.» 5 Denna typ kallas i fortsättningen i brist på bättre terminologi för medicinsk arbetsoförmåga. Förekomsten av dessa båda typer av arbetsoförmåga i 21 § (varvid den ena typen endast kan utläsas ur lagmotiven) leder, som nedan skall visas, till avsevärda komplikationer, när det gäller sjukkassebedrägerierna.

    För sjukkassebedrägeriernas del är det emellertid inte bara av intresse, när en rätt till sjukpenning föreligger utan även när denna rätt förverkas. Därom handlade SFL 27 §.6 Enligt detta lagrum kunde rätten till sjukpenning i vissa fall gå förlorad eller också kunde sjukpenningen nedsättas. Här torde närmast vara av intresse de fall, som i paragrafen är upptagna under b), c) och e). Enligt b) sätts rätten till sjukpenning på spel bl. a. om den sjuke vägrar att rätta sig efter läkares föreskrifter. Detsamma gäl-

4 K. Maj:ts prop. nr 178/1953 s. 183.

5 I Svenska sjukkasseförbundets »Besvärsmål. Frågor och svar. Del II» utvecklar i fallet 21:10 centralsjukkassans förtroendeläkare på ett klargörandesätt de båda slagen av arbetsoförmåga: »Sjukskrivning skedde vanligen antingen på grund av att arbetsförmågan väsentligen nedsatts av sjukdom eller på grund av att arbetet inverkade försämrande eller fördröjande på sjukdomens läkning.» Jfr vidare försäkringsdomare Malms särskilda yttrande om rätten till sjukpenning i Försäkringsdomstolens dom nr 85/61.

6 Lagen om allmän försäkring innehåller motsvarande förverkandegrunder i 20 kap. 3 § och 3 kap. 17 §.

324 PER-EDWIN WALLÉNler enligt c) om den sjuke »vid sjukdom gör sig skyldig till grov ovarsamhet ur hälsosynpunkt». Slutligen kan tilläggas, att den sjuke enligt e), om han »medvetet eller av grov vårdslöshet lämnar oriktig eller vilseledande uppgift angående förhållande, som är av betydelse för rätten till sjukhjälp», kan förverka densamma.7
    Det är emellertid en ofta förekommande uppfattning, att rätten till sjukpenning upphör, om den sjukskrivne börjar arbeta, och detta alldeles speciellt i det fall, att han under sjukskrivningstiden utför betalt arbete. Det måste alltså undersökas, om den omständigheten att den sjuke under sjukskrivningstiden arbetar eller uppbär lön leder till att rätten till sjukpenning upphör.
    Vad först beträffar utförande av arbetet (om betalt eller icke är tills vidare likgiltigt), så innehöll varken SFL eller dess motiv något, som stöder uppfattningen att arbete under sjukskrivningstiden i och för sig skulle leda till förverkande av rätten till sjukpenning. När Riksförsäkringsanstalten (Rfa) i en PM av den 9/61961, ingiven i nedan refererade bedrägerifall nr 3, uttalar, att om »en person under sjukskrivningstid utför arbete, är han i princip inte berättigad till hel sjukpenning», så är det en sanning med modifikationer. Direkt oriktigt torde det vara att skriva: ». . . i det han, eftersom han ej avhållit sig från arbete den 23 februari, lagligen (här kurs.) icke varit berättigad till dylik ersättning för mer än en dag . . .».8 Den omständigheten, att den sjukskrivne arbetar, kan inte i och för sig leda till att hans rätt till sjukpenning förverkas. Däremot kan hans arbete tolkas som ett bevis på att han inte är arbetsoförmögen och således inte berättigad till sjukpenning. Så torde också Rfa ha tänkt. I en skrivelse till åklagarmyndigheten i nedan refererade bedrägerifall nr 1 yttrar nämligen Rfa, att om »den försäkrade icke avhåller sig från arbete, föreligger nämligen icke arbetsoförmåga i sjukförsäkringslagens

7 Vad slags uppgifter som avses är inte klart. I socialvårdskommitténs förslag till lag om allmän sjukförsäkring upptogs en likartad bestämmelse i 24 § g). Som förklaring till bestämmelsen yttrar kommittén, SOU 1944:15 s. 318, att den »föreslagna bestämmelsen torde ej behöva närmare motiveras». Det enda fall, som finns upptaget i Svenska sjukkasseförbundets »Besvärsmål. Frågor och svar. Del II», är fallet 27:23, där en medlem, som sökt förnyelse av sin frivilliga försäkring, uppgivit, att hans hälsotillstånd inte försämrats efter upphörandet av hans tidigare frivilliga försäkring. Då denna uppgift inte var riktig, drog sjukkassan in sjukpenningen, medan Rfa nedsatte den till hälften.

8 Oppunda och Villåttinge domsagas HR:s dom 7/2 1961, DB 36/1961.

OM SJUKKASSEBEDRÄGERIER 325mening.»9 På detta sätt blir den sjukskrivnes arbete indirekt av betydelse därigenom, att det tas som bevis på att den sjukskrivne inte saknar arbetsförmåga. Även med detta sätt att resonera blir emellertid Rfa:s uttalanden inte alldeles korrekta. Vad Rfa säger gäller nämligen bara i fråga om den faktiska arbetsoförmågan. En person som arbetar torde genom sitt arbete bevisa, att han inte är faktiskt arbetsoförmögen. Annorlunda förhåller det sig med den medicinskt arbetsoförmögne. Han är ålagd av läkare att avhålla sig från arbete för att bli botad. Om han trots läkarens ordination arbetar, blir han givetvis inte därigenom arbetsförmögen i SFL:s mening. Det faktum, att han för att bli frisk måste avhålla sig från arbete förändras ju inte. I sådant fall kan arbetet inte tolkas som ett bevis på arbetsförmåga och alltså ej jämlikt 21 § leda till att rätten till sjukpenning upphör. Däremot skulle arbetet i princip kunna leda till förverkande av rätten till sjukpenning på grund av SFL 27 § b). Enligt detta lagrum kunde ju åsidosättande av läkares föreskrifter medföra förverkande av rätten till sjukpenning.
    Återstår den utbredda föreställningen, att den sjuke förverkar sin rätt till sjukpenning genom att under sjukskrivningstiden uppbära lön. Vanligen tänker man väl på lön på grund av utfört arbete, men det väsentliga är inte arbetet utan det faktum, att den sjukskrivne uppbär lön.
    Det är då först att märka, att SFL ingenstädes angav, att den omständigheten, att den sjukskrivne uppbär lön, leder till ett förverkande av rätten till sjukpenning. Å andra sidan är det fullkomligt klart, att sjukpenningens syfte är att ersätta det inkomstbortfall, som uppstår därigenom att den sjuke förlorar lön eller i varje fall erhåller avdrag på sin lön. Av SFL:s förarbeten framgår med all tydlighet, att man inte tänkt sig att den sjuke skulle på en gång uppbära full lön och sjukpenning. I socialförsäkringsutredningens förslag till ny lydelse av 21 § framgick detta klart, då det gällde halv sjukpenning.10 Förutsättningen för att den sjuk-

9 Ett typiskt uttryck för hur den sjukskrivnes arbete användes som ett kriterium på hans arbetsförmåga och därav följande bristande rätt att uppbära sjukpenning finns i Försäkringsdomstolens dom den 20/2 1962 (Dnr 179/61): »Försäkringsdomstolen finner att W under tiden 8 oktober—31 december 1960 utfört arbete i sådan omfattning att sjukdomen under angivna tid icke kan anses ha förorsakat förlust av hans arbetsförmåga. På grund härav lämnar domstolen med stöd av 21 § lagen om allmän sjukförsäkring besvären utan bifall.» (W hade klagat över att sjukkassan tillerkänt honom endast halv sjukpenning.)

10 SOU 1952:39 s. 32.

326 PER-EDWIN WALLÉNskrivne skulle erhålla halv sjukpenning var nämligen inte bara, att hans arbetsförmåga nedsatts med minst hälften utan även att hans arbetsinkomst nedgått med minst hälften. Denna passus ströks emellertid av departementschefen under hänvisning till kravet på samordning mellan SFL och yrkesskadeförsäkringen. I omedelbar anslutning härtill yttrar departementschefen: »Givetvis bör dock nedsättningen av arbetsinkomsten tjäna till ledning, då det gäller att bedöma arbetsförmågans nedsättning.»11 Det är ofrånkomligt, att SFL i sin antagna lydelse inte lade hinder i vägen för att en person på en gång uppbär full lön och full sjukpenning. Detta framhäves ytterligare av det faktum att den av socialvårdskommittén föreslagna regeln, 19 § 4 mom., om maximering av sjukpenningen i det fall, att den sjukskrivne samtidigt uppbar lön, aldrig upptogs i propositionen. Dock menar departementschefen, att uppbärandet av lön under sjukskrivningstiden kan vara ett indicium på att arbetsoförmåga ej föreligger. Uppbärande av lön skulle alltså liksom arbete under sjukskrivningstiden vara en faktor, med vars hjälp arbetsförmågan skulle kunna bedömas. Detta torde dock endast gälla undantagsvis. Uppbär den sjuke lön för arbete, som han utför under sjukskrivningstiden, är det själva arbetet som visar, att han ej saknar faktisk arbetsförmåga, låt vara att det naturligtvis kan tänkas, att arbetsinkomsten i vissa fall blir ett indicium på i vilken utsträckning den sjukskrivne utfört arbete. Uppbär den sjukskrivne lön utan att arbeta, kan uppbärandet av lön inte bevisa något rörande hans arbetsförmåga. När det åter gäller den medicinska arbetsoförmågan, kan uppbärandet av lön lika litet som utförande av arbete under sjukskrivningstiden bevisa något i fråga om arbetsförmågan. Det måste alltså fastslås, dels att uppbärandet av lön under sjukskrivningstiden inte kan i och för sig leda till förverkande av rätten till sjukpenning, dels att detta faktum ej heller annat än undantagsvis kan nyttjas som ett indicium på att (faktisk) arbetsförmåga föreligger.

Bedrägerikonstruktionerna

    Strafflagens mycket abstrakta formulering av bedrägeribrottet gör det möjligt att konstruera ett sjukkassebedrägeri på flera olika sätt. Vad först rekvisitet vilseledande beträffar, så synes ett vilseledande av sjukkassan kunna ske på två sätt. Antingen kan medlemmen vilseleda sjukkassan om sin arbetsförmåga på så vis, att

11 K. Maj:ts prop. nr 178/1953 s. 143.

OM SJUKKASSEBEDRÄGERIER 327sjukkassan tror medlemmen vara arbetsoförmögen och därför betalar ut sjukpenning till honom, eller också så, att medlemmen vilseleder sjukkassa angående någon omständighet, som, om den vore känd för sjukkassan, skulle leda till indragning eller nedsättning av sjukpenning. Härvid kommer i fråga i första hand de ovan ur 27 § anförda omständigheter, som kunna medföra att sjukpenning indrages eller nedsättes.
    I praxis förekommer emellertid ytterligare två bedrägerikonstruktioner. Den ena låter vilseledandet bestå i att gärningsmannen vilseleder sjukkassan därom, att han arbetat under sjukskrivningstiden. Den andra åter låter vilseledandet röra den omständigheten, att den sjukskrivne uppburit lön under sjukskrivningstiden. Teoretiskt kan givetvis ytterligare bedrägerikonstruktioner åstadkommas, men de här angivna fyra typerna är de som har praktiskt intresse.12 Att gärningsmannen ibland tillskansar sig hel och ibland halv sjukpenning har ingen principiell betydelse. Då de olika bedrägerityperna nedan behandlas, göres därför ingen skillnad mellan fall rörande hel och halv sjukpenning.

A. Vilseledande rörande arbetsförmågan

    Detta är en i praxis vanlig form av bedrägerikonstruktion. Enligt härskande bedrägeridoktrin kan vilseledandet verkställas på två olika sätt. Antingen vilseleder gärningsmannen sjukkassan genom positiva åtgärder — detta är givetvis alltid fallet, då han hela tiden är arbetsförmögen men bibringar sjukkassan uppfattningen att han saknar arbetsförmåga — eller också underlåter gärningsmannen att ta sjukkassan ur den villfarelse, som sjukkassan svävar i rörande medlemmens arbetsförmåga. Att konstruera vilseledandet på sistnämnda sätt ligger nära till hands i de fall, då medlemmen verkligen varit arbetsoförmögen under någon tid och därför sjukskrivits på viss tid men under sjukskrivningstiden återvunnit sin arbetsförmåga utan att underrätta sjukkassan därom. Vilseledandet består alltså i att sjukkassan hålles okunnig om att medlemmen återvunnit sin arbetsförmåga innan sjukskrivningstiden gått till ända. I sådana fall föreligger emellertid enligt den straffrättsliga doktrinen bedrägeri endast i det fall, att det kan påvisas en skyldighet för medlemmen att upplysa om sin återvunna arbetsförmåga.

12 En åtminstone i domstolspraxis ovanlig variant förekommer i målet NJA 1958 C 82, där en person fälldes för ett sjukkassebedrägeri bestående i att han lämnat sjukkassan oriktiga uppgifter om sina inkomster, varigenom han kom upp i för hög sjukpenningsklass.

328 PER-EDWIN WALLÉN    Vid sjukkassebedrägeri, konstruerat som vilseledande rörande arbetsförmågan, skall åklagarens gärningsbeskrivning innehålla ett påstående om att den åtalade, antingen genom positiva åtgärder eller underlåtenhet att upplysa, vilselett sjukkassan rörande sin arbetsförmåga. Om den sjukskrivne utgivit sig för att vara faktiskt eller medicinskt arbetsoförmögen är härvid likgiltigt. Skillnaden mellan de båda begreppen gör sig gällande först då åklagaren skall bevisa, att den åtalade ej saknat arbetsförmåga. Detta sker genomgående genom att åklagaren styrker, att den åtalade arbetat under sjukskrivningstiden. Det är en allmänt vedertagen uppfattning, att om detta kan styrkas, är därigenom bevisat, att den sjukskrivne haft i varje fall halv arbetsförmåga (jfr Rfa:s ovan citerade PM samt not 9). Även relativt obetydligt arbete synes tolkas som bevis på åtminstone halv arbetsförmåga.

    Ur de SFL-tillämpande myndigheternas praxis kan anföras följande fall. En kvinna sjukskrevs på grund av knäskada först som helt arbetsoförmögen och därefter som halvt. Hon befanns ha skött hushållet (inga barn) utan hjälp. Därigenom ansågs styrkt, att hon ej haft till hälften nedsatt arbetsförmåga.13 En hustru, som varit sjukskriven på grund av hjärtinfarkt först som helt arbetsoförmögen och sedan som halvt, undgick däremot att bli betraktad som helt arbetsför, trots att hon lagat mat, diskat och bakat i hemmet. Till utgången torde ha bidragit, att hon lejt hjälp till grövre hemsysslor.14 En byggnadssnickare, sjukskriven för sårskada i vänstra handen, deltog i tolv taxeringsnämndssammanträden. Detta ansågs bevisa, att hans arbetsförmåga endast var till hälften nedsatt.15 Däremot ansågs en filare, sjukskriven på grund av trötthet och ledinflammation i axelhålan (astenia + omarthrit axill. sin.), inte ha ådagalagt ens halv arbetsförmåga genom att deltaga i fem kommunala sammanträden.16 Innehavaren av en busstation och en bensinstation sjukskrevs på grund av magsår och diskdegeneration som helt arbetsoförmögen. Genom att under sjukskrivningstiden besöka bensinstationen vid ett antal tillfällen och därvid kontrollera kassan och betala räkningar ansågs han ha ådagalagt endast halv arbetsoförmåga.17En kassörska, sjukskriven på grund av neuros, tjänstgjorde under sjukskrivningstiden som bilförare på en flygflottilj. Därigenom ansågs bevisat, att hon haft halv arbetsförmåga.18 En brandchef, sjukskriven på grund av lumbago-ischias, hade under sjukskrivningstiden gått till brandstationen och ställt om telefonen samt provat larmklockorna. Var tredje vecka hade han skött telefonpassning i hemmet liksom han i

13 Besvärsmål. Frågor och svar (utg. av Svenska sjukkasseförbundet). Del II 21:2.

14 A. a. 21:13.

15 A. a. 21:4.

16 A. a. 21:5.

17 A. a. 21:6.

18 A. a. 106:2.

OM SJUKKASSEBEDRÄGERIER 329hemmet besvarat förfrågningar muntligen och skriftligen rörande brandväsendet. Därigenom ansågs halv arbetsförmåga bevisad.19 En tidningsredaktör, som sjukskrivits för influensa, högt blodtryck och kronisk bronchit, skrev under sjukskrivningstiden tidningsartiklar. Detta ansåg Rfa bevisa halv arbetsförmåga.20 Däremot ansåg Rfa inte, att en person, sjukskriven på grund av rygginsufficiens, genom att reparera en moped visat, att han ej var helt arbetsoförmögen.21

    Ur de allmänna domstolarnas praxis kan redovisas ett av HD avgjort mål (se nedan bedrägerifall 5), varvid dock är att märka, att prövningstillstånd endast beviljats i fråga om straffmätningen. En sjukskriven bilförsäljare ansågs ha ådagalagt halv arbetsförmåga därigenom, att han under sjukskrivningstiden sålt tre bilar per telefon samt ifyllt orderformulären.

    Som synes, kräves det i allmänhet inte mycket för att det skall anses bevisat, att en person i varje fall inte är helt arbetsoförmögen. Även förhållandevis obetydligt arbete tolkas nästan regelmässigt som bevis på att hel resp. halv arbetsoförmåga ej föreligger, detta speciellt om den sjukskrivne utfört något av sitt vanliga arbete. Detta skulle ju enligt SFL 21 § särskilt beaktas vid bedömandet av arbetsförmågan. Stundom får man på grund av sjukkassornas och domstolarnas uttryckssätt intrycket, att de — utan stöd av lag — uppfattar arbete under sjukskrivningstiden som en automatisk förverkandegrund.
    Vad ovan sagts om arbete som indicium på arbetsförmåga kan emellertid endast gälla den faktiska arbetsförmågan. Är en person för sin sjukdoms botande av läkare föreskriven att avhålla sig från arbete, kan, som redan framhävts, givetvis den omständigheten att han likväl arbetat inte bevisa att han inte för att (snabbare) återvinna hälsan måste avhålla sig från arbete. I de fall, där en person är sjukskriven på grund av medicinsk arbetsoförmåga, räcker det inte att åklagaren styrker, att den sjukskrivne utfört arbete, nota bene under förutsättning, att han konstruerat bedrägeriet som ett vilseledande rörande arbetsförmågan. Har han valt denna konstruktion, måste han för att få en fällande dom bevisa, att den sjukskrivne trots läkarintyg inte är medicinskt arbetsoförmögen. I allmänhet måste emellertid en annan bedrägerikonstruktion väljas, varom mera nedan.

 

19 A. a. 106:4.

20 A. a. 27:2.

21 A. a. 27:41.

330 PER-HDWIN WALLÉNB. Vilseledande rörande förverkandeomständighet enligt SFL 27 §

    Denna bedrägerikonstruktion förekommer i renodlad form i praxis sällan om ens någonsin. Konstruktionen måste dock analyseras. I princip kan man vilseleda sjukkassan rörande omständighet, som jämlikt 27 § kan leda till förverkande eller nedsättning av rätten till sjukpenning, såväl genom positivt handlande som genom underlåtenhet att upplysa sjukkassan därom. Det sista fallet måste emellertid vara det mest praktiska, eftersom förverkandet ju förutsätter, att den sjukskrivne från början haft rätt tillsjukpenning. Genom att sjukkassan inte upplyses om att en förverkandegrund föreligger, fortsätter den att utbetala sjukpenningen. För att bedrägeri skall anses föreligga måste dock visas, att den sjukskrivne haft upplysningsplikt i förhållande till sjukkassan.
    Det kan synas egendomligt, att den behandlade bedrägerikonstruktionen inte begagnas. Den torde nämligen utgöra den enda möjligheten, om man vill åtala en sjukskriven medicinskt arbetsoförmögen person, som mot läkares ordination arbetar. Att han arbetar kan ju inte bevisa, att han ej är medicinskt arbetsoförmögen och följaktligen upphör inte hans rätt till sjukpenning på grund av att han ej är arbetsoförmögen. Däremot åsidosätter han läkarens ordination, och jämlikt 27 § b) kan han därigenom förverka sin rätt till sjukpenning. Även 27 § c) torde åtminstone i vissa fall ha kunnat åberopas. Vill man i sådant fall åtala för bedrägeri, bör gärningsbeskrivningen innehålla ett påstående om att den sjuke vilselett sjukkassan om att han företagit sig något som, om det varit känt för sjukkassan, skulle lett till att denna indragit eller nedsatt sjukpenningen. En påtaglig svaghet i denna bedrägerikonstruktion bör dock genast påpekas. Enligt 27 § sjukpenningen indragas eller nedsättas. Detta betyder, att det i viss mån låg i sjukkassornas fria skön att avgöra, om sjukpenningen skulle indragas i ett fall, där en förverkandegrund jämlikt 27 § förelåg. En undersökning av sjukkassornas och Rfa:s praxis ger föga vägledning.
    En på grund av luftrörskatarr och kraftnedsättning sjukskriven kvinna hade städat sin lägenhet, vilket ansetts strida mot läkarens ordination. Rfa nedsatte jämlikt 27 § b) hennes sjukpenning till halva beloppet.22 En smidesarbetare, sjukskriven för lumbago, hade promenerat nattetid samt bevistat en ishockeymatch. Sjukpenningen indrogs helt jämlikt 27 § b).23 Likaledes indrogs enligt samma lagrum sjukpenningen

22 A. a. 27:8.

23 A. a. 27:13.

OM SJUKKASSEBEDRÄGERIER 331helt för en person, sjukskriven för nervklenhet, som vägrat låta underkasta sig sjukhusvård.24 Att en person genom att arbeta åsidosatt läkares ordination har däremot inte lett till förverkande av sjukpenningen.25 Samma blev utgången i det tidigare nämnda fallet med tidningsredaktören, som under sjukskrivningstiden skrev tidningsartiklar. Hans arbete ansågs visserligen bevisa arbetsförmåga men betraktades inte som en förverkandegrund jämlikt 27 § b), ehuru läkare ordinerat fullständig avhållsamhet från arbete.26
    Ur bedrägerisynpunkt väsentligt är, att det i det konkreta fallet måste råda osäkerhet om, huruvida rätten till sjukpenning förverkats. En fällande dom för bedrägeri förutsätter emellertid, att det kan fastställas, att den sjukskrivnes förfarande måste leda till förverkande av rätten till sjukpenning (eller del därav). Vidare blir en invändning från den åtalade, att han inte insett, att han förverkat sin rätt till sjukpenning, svår att komma ifrån. Bedrägerikonstruktion B är således praktiskt oanvändbar.

C. Vilseledande rörande det faktum, att den sjukskrivne arbetat

    Som ovan utretts, kan den omständigheten, att en sjukskriven person arbetar, inte i och för sig leda till att han förlorar rätten till sjukpenning. Däremot tas arbete under sjukskrivningstiden i allmänhet som ett bevis på att den sjukskrivne i själva verket ej saknar arbetsförmåga och följaktligen inte är berättigad till sjukpenning. Ofta innehåller åklagarens gärningsbeskrivning endast ett påstående om att den åtalade arbetat under sjukskrivningstiden. Åklagaren gör inte uttryckligen gällande, att den åtalade vilselett sjukkassan rörande sin arbetsförmåga. Gärningsbeskrivningen innehåller blott, att den åtalade vilselett sjukkassan rörande en omständighet som är av avgörande betydelse vid bedömning av arbetsförmågan. Kan en sådan bedrägerikonstruktion accepteras?
    Frågan kan angripas ur såväl processuell som straffrättslig synpunkt. Vad först den processuella sidan beträffar, skulle det kunna göras gällande, att åklagarens gärningsbeskrivning i dessa fall, trots att ingenting direkt sägs om arbetsförmågan, implicerar ett påstående om att den åtalade ej saknat arbetsförmåga. Domstolen får emellertid jämlikt RB 30:3 inte gå utanför åklagarens gärningsbeskrivning. Praxis är på denna punkt sträng.27 Med hänsyn

24 A. a. 27:40.

25 A. a. 27:41.

26 A. a. 27:2.

27 Se WELAMSON, Om brottmålsdomens rättskraft (1949), s. 105 ff; EKELÖF, Rättegång, h. 2 (1958), s. 319 ff; OLIVECRONA, Rättegången i brottmål enligt RB, 2:a omarb. uppl. (1961), s. 134 ff.

t332 PER-E DWIN WALLÉNtill domstolens stränga bundenhet till gärningsbeskrivningen skulle man kunna hävda, att man ur åklagarens påstående, att den åtalade arbetat under sjukskrivningstiden, inte får utläsa ett påstående, att den åtalade ej saknat arbetsförmåga. En sådan uppfattning synes dock vara ett utslag av allt för långt gående formalism, särskilt med hänsyn till att sjukkassorna och Rfa ofta i sina beslut som skäl för indragning av sjukpenning eller åläggande av återbetalningsskyldighet endast anger, att den sjukskrivne arbetat.
    Emellertid är ett ställningstagande i den processuella frågan inte avgörande för frågan om den diskuterade bedrägerikonstruktionens användbarhet. Ur straffrättslig synpunkt synes nämligen gärningsbeskrivningen fullt acceptabel. Något annat krav på vilseledandets innehåll vid bedrägeri kan inte uppställas än att vilseledandet skall avse en omständighet, som är kausal i förhållandetill den vilseleddes disposition och den därav orsakade förmögenhetsöverföringen. I de fall, där det är ostridigt att kännedom om att den sjukskrivne arbetat skulle föranlett sjukkassan att betrakta honom som arbetsför och därför ej berättigad till sjukpenning, måste vilseledande rörande denna omständighet kunna bedömas som bedrägeri. Att sjukkassans disposition — utbetalande av sjukpenning resp. underlåtenhet att återkräva felaktigt utbetald sjukpenning — inte omedelbart kauseras av vilseledandet rörande medlemmens arbete utan via de felaktiga slutsatser rörande arbetsförmågan, som vilseledandet föranleder, kan ur straffrättsligsynpunkt inte spela någon roll. En annan sak är, att den åtalade kan tänkas inte ha förstått att det arbete han utfört varit av den art, att han därigenom visat en arbetsförmåga som utesluter honom från rätten till sjukpenning. Detta problem ligger på det subjektiva rekvisitets område, varom mera nedan.

D. Vilseledande rörande uppburen lön

    Detta torde före SFL:s ikraftträdande ha varit en vanlig bedrägerikonstruktion. Det är dock att märka, att bedrägerikonstruktionen före nya RB:s ikraftträdande ofta inte kan utläsas vare sig ur åklagarens gärningsbeskrivning eller ur domstolens dom. Konstruktionen bygger givetvis på tanken, att den som uppbär sjukpenning förverkar sin rätt därtill om han samtidigt uppbär lön. Då emellertid, som ovan visats, i SFL saknas allt stöd för uppfattningen, att en persons inkomster under sjukskrivningstiden i och för sig påverkar rätten till sjukpenning, bör ett på detta sätt konstruerat bedrägeriåtal i princip inte kunna bifallas

OM SJUKKASSEBEDRÄGERIER 333(jfr nedan dissidenten i fall 1). Även om det kan visas, att sjukkassorna i sin praxis låter inkomst under sjukskrivningstiden påverka rätten till sjukpenning, bör legalitetsprincipen inom straffrätten förhindra, att någon dömes för vilseledande rörande en omständighet som inte enligt lag påverkar rätten till sjukpenning.
    Häremot skulle kunna invändas, att inkomst av arbete dock i vissa fall kan komma att påverka frågan om rätten till sjukpenning. Emellertid är det i sådana fall inte det faktum, att den sjukskrivne uppburit lön, som har någon betydelse, utan de slutsatser, som man på grund av det intjänade beloppet kan dra rörande omfattningen av det utförda arbetet, vilket i sin tur ligger till grund för slutsatser rörande arbetsförmågan. Återstår frågan, om man bör tolka en gärningsbeskrivning, som endast innehåller att den åtalade under sjukskrivningstiden uppburit lön, så, att man därav utläser att den åtalade arbetat i viss omfattning och därigenom ådagalagt arbetsförmåga. Alldeles frånsett att en sådan tolkning är helt omöjlig i det fall, att den åtalade uppburit lön utan att arbeta, innebär den, att man ger åklagarens gärningsbeskrivning ett helt annat innehåll än han själv avsett. Med hänsyn till den strikta bundenhet vid gärningsbeskrivningen, som kännetecknar svensk straffprocess, synes en sådan för tolkning av gärningsbeskrivningen inte få förekomma.
    Det bör tilläggas, att åklagarens gärningsbeskrivning i många fall innehåller både att den åtalade arbetat och att han uppburit lön. Eftersom en sådan gärningsbeskrivning innehåller ett påstående om att den åtalade arbetat, kan den utan vidare hänföras till bedrägerikonstruktion C.

 

Rättsfall rörande bedrägerikonstruktionerna

    Vad ovan utvecklats angående de olika möjligheterna att konstruera ett sjukkassebedrägeri skall nu konfronteras med ett antal fall ur rättspraxis.
    Fall nr 1. Svea HovR:s dom nr I:B 13/1957. O åtalades för det han genom vilseledande förmått sjukkassan att till honom under tiden 17/1—23/11 1955 utbetala halv sjukpenning (och barntillägg). Enligt åklagaren bestod vilseledandet däri, att O »för sjukkassan förtigit, att han under nämnda tid uppburit full lön från Sveriges Slakteriförbund, där han var anställd såsom styckmästare». O invände bl. a., att eftersom han genom läkarintyg kunde styrka att han endast hade halv arbetsförmåga, hade han, oberoende av sin arbetsinkomst, rätt till halv sjukpenning. Vidare gjorde han gällande, att han ej haft avsikt att bedraga sjukkassan. RR framhöll i sin dom, att åklagaren ej ifrågasatt annat än att O endast haft halv arbetsförmåga, d. v. s. att åklagaren i sin gär-

334 PER-EDWIN WALLÉNningsbeskrivning ej påstått, att O haft mer än halv arbetsförmåga. RR:s konklusion härav blev: »På grund av vad som anförts och utan avseende å O:s inkomstförhållanden under nämnda tid finner rådhusrätten, att O varit berättigad att erhålla den honom tillerkända sjukpenningen jämte barntillägg.» Åtalet ogillades.
    HovR framhöll i sin dom, att O av läkare varit föreskriven att vila och att endast ha halvtidsarbete. Oaktat detta hade O arbetat i genomsnitt 46 timmar i veckan samt haft en inkomst, som ej väsentligt understigit vad han tidigare haft vid full arbetsförmåga. HovR fann »genom den förebragta utredningen om O:s arbets- och inkomstförhållandenvara i målet utrett, att O:s arbetsförmåga under den tid varom i målet är fråga icke varit i sådan grad nedsatt, att han varit berättigad till halv sjukpenning». Enligt HovR kunde det med visshet antagas, att sjukkassan inte skulle ha utbetalat sjukpenning till O om den haft kunskap om ovan angivna omständigheter. Emellertid hade O enligt HovR saknat insikt om att de uppgifter han undanhållit sjukkassan varit avbetydelse för hans rätt till sjukpenning. Åtalet ogillades därför men O förklarades skadeståndsskyldig gentemot sjukkassan.
    En dissident kom till samma slut men med en annan motivering. Enligt dissidentens uppfattning kunde den omständigheten, att O uppbar full lön inte betaga honom rätten till sjukpenning, om hans arbetsförmåga verkligen var nedsatt till hälften. Att O vilselett sjukkassan rörande sin arbetsinkomst kunde alltså inte ha förmått sjukkassan att till honom oriktigt utbetala sjukpenning. Alltså hade O inte bedragit sjukkassan. Vad beträffar frågan huruvida O vilselett sjukkassan rörande sin arbetsförmåga, anförde dissidenten, att åklagaren inte påstått att så varit fallet. Alltså saknades anledning att gå in på denna fråga. I skadeståndsfrågan var dissidenten ense med majoriteten.
    Åklagaren hade i målet använt bedrägerikonstruktion D. Vilseledandet bestod enligt gärningsbeskrivningen uteslutande däri, att O förtigit att han uppburit full lön. RR fann med rätta, att O:s inkomstförhållanden inte kunde påverka frågan om hans rätt till sjukpenning. Detta borde ju i och för sig räcka för att ogilla åtalet. Vilseledandet gällde inte en faktor, som var kausal i förhållande till sjukkassans utbetalande av sjukpenning (eller underlåtenhet att återkräva). Då emellertid sjukkassan yrkat återbetalning, gick RR ett steg längre och fastslog, att O varit berättigad att erhålla halv sjukpenning under ifrågavarande tid. Uttryckt i bedrägerirekvisit innebär detta, att ingen orättmätig förmögenhetsöverföring skulle ha ägt rum. Frågan om O haft rätt till halv sjukpenning är emellertid en helt annan än frågan om vilseledandet. Att den faktor, som åklagaren dragit fram, inte kan leda till ett förverkande av rätten till sjukpenning, hindrar inte, att O likväl kan befinnas ej ha varit berättigad till sjukpenning.
    Dissidenten i HovR har resonerat på ett sätt likartat RR:s. Han anförde, att O:s inkomstförhållanden i och för sig ej kunde påverka hans rätt till halv sjukpenning. Ett vilseledande därom kunde följaktligen inte utgöra bedrägeri. Vad åter O:s arbetsförmåga beträffar, så påstod åklagaren ej, att O vilselett sjukkassan därom, varför den frågan ejkunde upptas till behandling. Åtalet måste därför ogillas. Sjukkassans återbetalningsanspråk gillades däremot av dissidenten under hänvis-

OM SJUKKASSEBEDRÄGERIER 335ning till att utredningen i målet visade, att O:s arbetsförmåga ej varit till hälften nedsatt. Mot dissidentens resonemang synes intet finnas att invända.
    HovR:s majoritet har däremot funnit de objektiva bedrägerirekvisiten uppfyllda. Utredningen i målet visade, att O:s arbetsförmåga ej varit nedsatt till minst hälften, varom sjukkassan varit vilseledd. Även om detta är riktigt, återstår det faktum, att åklagaren inte påstått detta i sin gärningsbeskrivning. Möjligen har majoriteten menat, att påstående att O uppburit full lön implicerar att O arbetat samt att detta i sin tur implicerar, att O:s arbetsförmåga ej varit nedsatt till hälften. Detta sätt att förtolka gärningsbeskrivningen har ovan avvisats.28 Emellertid yttrar majoriteten vidare: »Som O synes ha haft den uppfattningen att han genom det sätt på vilket han fullgjort sitt arbete iakttagit läkarens föreskrift om vila och halvtidsarbete, kan det icke läggas O till last, att han icke självmant för läkaren omtalat sina arbetsvillkor.» Detta förefaller närmast att vara ett uttalande om att O ej kan göras ansvarig för att han förtegat att han ej följt läkarens ordination, en omständighet, som ju enligt 27 § kunde leda till förverkande av den halva sjukpenningen. Egendomligt är i så fall, att HovR ser läkaren som den eventuellt vilseledde och inte sjukkassan. Som nedan framhäves, kan läkaren knappast sägas vara i sjukkassans ställe, varför ett vilseledande av läkaren synes irrelevant.
    Fall nr 2. NJA 1958 C 141. H arbetade under den tid han var sjukskriven med hel sjukpenning sammanlagt sju dagar på en mekanisk verkstad, varvid han förtjänade 200 kr 70 öre. Han åtalades för bedrägeri, varvid åklagaren i gärningsbeskrivningen anförde att H under sjukskrivningstiden haft betalt arbete under angiven tid. RR dömde H för bedrägeri. I domen sades: »Genom att förtiga nämnda inkomst har han vilselett sjukkassan ...». HovR fann ej skäl göra ändring i domen. Ansökan om prövningstillstånd avslogs.
    I detta fall har åklagaren tillgripit bedrägerikonstruktion C, medan RR ändrat bedrägerikonstruktionen till att bestå i ett vilseledande rörande inkomst, alltså bedrägerikonstruktion D. H:s gärning, sådan den beskrives av RR, kan emellertid inte vara straffbar som bedrägeri.
    Fall nr 3. SvJT 1961 rf s. 81. N, till yrket chaufför, sjukanmälde sig hos sjukkassa den 7/7 1959 och företedde läkarintyg. På grund av detta och senare ingivna läkarintyg var han sjukskriven till den 21/8 1959. Från den 10/7 1959 hade han i skilda perioder förvärvsarbete inom sitt ordinarie yrke. Åklagaren angav i sin gärningsbeskrivning, att N i bedrägligt syfte förtigit för sjukkassan att han haft förvärvsarbete. N erkände gärningen. RR dömde N för bedrägeri. HovR frikände N under motivering, att åklagarens gärningsbeskrivning utgick från att N verkligen var sjuk under den tid han uppbar sjukpenning. Inför HovR hade åklagaren uttryckligen förklarat, att han inte ville bestrida att N saknat arbetsförmåga i SFL:s mening. HovR kunde därför inte ingå i prövning av frågan huruvida N vilselett sjukkassorna rörande sin arbetsförmåga. Emellertid tillade HovR: »Att N under sin sjukdom haft förvärvsarbete har icke i och för sig medfört, att hans rätt till sjukpenning upphört.

28 Se s. 333.

336 PER-EDWIN WALLÉNDet kan därför inte läggas N till last som bedrägeri att han underlåtit att upplysa sjukkassorna om sitt förvärvsarbete.»
    Fallet är intressant som ett exempel på hur ett fall, där den åtalade erkänner sjukkassebedrägeri, slutar med frikännande på grund av svårigheter med bedrägerikonstruktionen.
    Åklagaren har i sin gärningsbeskrivning använt bedrägerikonstruktion C, varom inte synes vara något att säga. N har fördolt, att han arbetat i sitt vanliga yrke en stor del av sjukskrivningstiden. Hade detta varit känt för sjukkassan, hade den omedelbart konstaterat, att N ej saknade faktisk arbetsförmåga och att han således ej var berättigad till sjukpenning. På denna bedrägerikonstruktion har RR också utan vidare dömt N. I HovR kompliceras problemet avsevärt genom att åklagaren uttryckligen förklarar, att han ej vill bestrida att N saknat arbetsförmåga i SFL:s mening. Detta innebär ju, att åklagaren ej vill påstå, att N vilselett sjukkassan rörande sin arbetsförmåga. Givetvis kan HovR då ej gå in på denna fråga. Åklagarens gärningsbeskrivning blir dessutom orimlig. Han påstår, att N arbetat, varav kan slutas att N ej saknat faktisk arbetsförmåga. Samtidigt vill emellertid åklagaren inte påstå, att N varit arbetsförmögen. På en sådan gärningsbeskrivning kan N svårligen fällas. Man kan emellertid fråga sig, vad åklagaren egentligen avsett med sitt medgivande inför HovR. Han kan omöjligen ha menat, att N var faktiskt arbetsoförmögen. Det hade N genom sitt arbete bevisat, att han inte var. HovR säger, att åklagaren utgår ifrån att N verkligen var sjuk. Det verkar därför, som om åklagaren menat att N under den tid han arbetade var medicinskt arbetsoförmögen. Förhåller det sig så, torde åklagarens gärningsbeskrivning ej heller duga. Hade däremot åklagaren uttryckligen angivit att N var av läkare ordinerad att avhålla sig från arbete men att han åsidosatt detta, skulle HovR knappast kunnat underlåta att ta upp frågan om den straffrättsliga bedömningen av att N hemlighållit en eventuell förverkandegrund (jfr fall 1 och 4).
    HovR:s domslut torde vara ofrånkomligt. Likväl innehåller HovR:s domskäl ett par tvivelaktiga punkter. HovR åberopar, att åklagaren ansett N vara sjuk. Detta synes sakna all relevans. Sjukdom i och för sig ger ingen rätt till sjukpenning utan endast av sjukdom orsakad förlust av arbetsförmåga. Viktigare är emellertid HovR:s uttalande om att N:s förvärvsarbete ej i och för sig medfört, att hans rätt till sjukpenning upphört. Detta anser sig HovR vara tvungen att fastslå, emedan vilseledandet enligt åklagarens gärningsbeskrivning just rör arbetet. Vad HovR säger är, att det ej föreligger kausalitet mellan det faktum, som vilseledandet rör, och utbetalandet av sjukpenningen. Detta är endast delvis sant. Hade sjukkassan vetat i vilken utsträckning N arbetat under sjukskrivningstiden, hade den säkerligen ansett honom som åtminstone halvt arbetsförmögen och således ej berättigad till hel sjukpenning. Gör man däremot gällande, att N varit medicinskt arbetsoförmögen, är uttalandet riktigt (jfr fall 4).
    Fall nr 4. Skånska HovR:s dom nr III: 307/1962.29 P sjukskrevs på grund av »psychoneurosis» såsom helt arbetsoförmögen under tiden 13/10—30/11 1959. Ordinationen löd på vila och läkarvård. Han er-

29 Prövningstillstånd har sökts i målet.

OM SJUKKASSEBEDRÄGERIER 337höll intill den 20/11 hel sjukpenning. Samtidigt arbetade han som försäljare på provisionsbasis. Åklagarens gärningsbeskrivning innehöll, att P inför sjukkassan genom ingivande av läkarintyg och på annat sätt bestyrkt sin arbetsoförmåga ehuru han i verkligheten arbetat. Detta torde utan vidare kunna tolkas som ett påstående om att P vilselett sjukkassan rörande sin arbetsförmåga, således bedrägerikonstruktion A. HR redogjorde i sina domskäl för hur rätten till sjukpenning är utformad samt anförde därefter, att åklagaren ej velat »göra gällande, att P under den ifrågavarande tiden icke lidit av sjukdom som bort avhålla honom från arbete och berättiga honom till sjukpenning». Vidare anförde HR, att läkaren vid förundersökningen vidhållit sin sjukskrivning av P och förklarat sig redo att sjukskriva honom även för tid efter den 30/11 1959. Härav konkluderade HR, att den »omständigheten, att P under sin sjukdom haft förvärvsarbete har icke i och för sig medfört, att hans rätt till sjukpenning upphört» (domen skriven efter publiceringen av HovR:s dom i fall 3). HR övergick därefter till att diskutera, huruvida P förverkat sin rätt till sjukpenning jämlikt 27 §. Något svar härpå ges inte i domen. P frikändes med hänsyn till att han, emedan han inte avkrävts medlemsintyg, inte varit pliktig att upplysa sjukkassan om att han överträtt läkarens ordination.
    HovR fällde P för bedrägeri. Enligt HovR:s uppfattning hade P icke varit arbetsoförmögen och följaktligen ej berättigad till sjukpenning. Han hade vilselett sjukkassan genom att inge läkarintyg om arbetsoförmåga samtidigt som han förtigit, att han arbetade. En dissident ansåg, att P varit berättigad till halv sjukpenning. Detta ändrar emellertid inte något i det principiella betraktelsesättet, och dissidenten, som också dömde P för bedrägeri, torde i fråga om själva bedrägerikonstruktionen inte skilja sig från majoriteten.
    Vad först HR:s dom beträffar, så utgår denna tydligt ifrån, att P varit medicinskt arbetsoförmögen. Därav följer, att bevisning om att P arbetat saknar relevans för bedömandet av hans arbetsoförmåga. Återstår frågan, om P:s arbete är en förverkandegrund jämlikt 27 §, vilken fråga HR följdriktigt tar upp. Bedrägeriet skulle i så fall bestå i ett förtigande av arbetet. Resonemanget torde intill denna punkt vara fullkomligt följdriktigt. Slutligen frikänner HR P på den grund, att han inte varit skyldig att upplysa om att han arbetat. Denna sista punkt behandlas nedan i samband med frågan om upplysningsplikten.
    HovR:s dom bygger på ett förnekande av att P varit medicinskt arbetsoförmögen. Han har i själva verket varken saknat faktisk eller medicinsk arbetsförmåga. Likväl har han till sjukkassan ingivit intyg om arbetsoförmåga under förtigande av den omständigheten att han arbetade, d. v. s. en omständighet, som bevisar att han ej saknade faktisk arbetsförmåga. HovR uttalar sig inte om upplysningsplikten, troligen av den anledningen att P:s ingivande av läkarintygen uppfattas som ett positivt vilseledande. Frågan om upplysningsplikten bortfaller ju då. Huruvida P är att betrakta som medicinskt arbetsoförmögen eller ej, är en ren bevisfråga. Tyvärr ger HovR:s dom ingen upplysningom varför HR:s uppfattning underkänts.
    Det kunde synas, som om HovR:s dom i fall 4 stred mot samma domstols dom i fall 3. Så kan men behöver inte vara fallet. Har HovR

22 —633004. Svensk Juristtidning 1963

338 PER-EDWIN WALLÉNi fall 3 menat att förvärvsarbete under sjukskrivningstiden aldrig kan medföra att rätt till sjukpenning upphör, så strider domarna i fallen 3 och 4 mot varandra. Har HovR åter i fall 3 velat uttala sig endast rörande N, som tydligen var medicinskt arbetsoförmögen, finns ingen motsättning mellan domarna, eftersom HovR i fall 4 uttalar sig om faktisk arbetsoförmåga.
    Fall nr 5. NJA 1962 B 5. A som var bilförsäljare, var under tiden 5/11—20/11 1959 sjukskriven på grund av hjärtbesvär. Sedan A den 27/11 undertecknat och inlämnat ett medlemsintyg om sjukdom, utbetalte sjukkassan sjukpenning (och barntillägg) för tiden 10/11—21/11. A hade under sjukskrivningstiden per telefon sålt tre bilar till kunder, som ringt upp honom, samt ifyllt orderformulären. Han hade härför uppburit provision. Hans fasta lön hade arbetsgivaren utbetalt utan att göra avdrag för sjukskrivningstiden. A åtalades för bedrägeri, bestående i att han i medlemsintyget vilselett sjukkassan om att han arbetat under sjukskrivningstiden. Sjukkassan yrkade såsom målsägande, att A skulle förpliktas att återbetala uppburen sjukpenning, dels emedan han bedragit sig till den och dels emedan han åsidosatt läkarens ordination om vila.
    HR fann utrett, att A visserligen arbetat under sjukskrivningstiden men att hans arbetsförmåga dock varit nedsatt till minst hälften. Emellertid hade A skriftligen försäkrat, att han helt avhållit sig från arbete. Därigenom hade han vilselett sjukkassan, så att denna utbetalt hel sjukpenning. A fälldes därför för bedrägeri samt förpliktades att återbetala halva sjukpenningen. HR tillägger därefter: »Huruvida A är pliktig att på grund av underlåtenhet att följa läkares föreskrift återgälda även andra hälften av sjukpenningen skall icke prövas i denna ordning.»
    HovR fastställde HR:s dom allt utom straffmätningen. HD ändrade ytterligare på straffmätningen men vägrade prövningstillstånd i övrigt, varför själva bedrägerikonstruktionen inte kom under HD:s prövning.
    Åklagaren har i målet använt bedrägerikonstruktion C, vilken domstolarna utan vidare godtagit. Vad som gör målet intressant är främst två omständigheter. Den ena, som redan tidigare betonats, är den, att relativt obetydligt arbete ansetts bevisa, att den sjukskrivne ej helt saknade arbetsförmåga. Den andra omständigheten är den, att HR visserligen förpliktar A att återbetala halva sjukpenningen men inte anser sig vara rätt forum, när det gäller ett eventuellt förpliktande att återbetala den andra hälften. Sjukkassan hade ju som grund för återbetalningsplikten anfört dels A:s bedrägeri, dels hans åsidosättande av läkarens ordination om vila, d. v. s. en förverkandegrund jämlikt SFL 27 § b). Att HR ej anser sig kunna uppta frågan, huruvida A förverkat den återstående hälften av sjukpenningen, torde bero på att det enligt dess mening är sjukkassan, som har att avgöra frågan.30 HR:s ställningstagande måste grunda sig på uppfattningen, att gärningsbeskrivningen inte innehåller något påstående om att A bedragit sig till denna del av sjukpenningen, i varje fall inte genom att förtiga att han överträtt läkarens ordination. Denna HR:s uppfattning är emellertid diskutabel. Gärningsbeskrivning-

30 Om kompetensfördelningen mellan domstolar och förvaltningsorgan se senast H. STRÖMBERG, Allmän förvaltningsrätt (1962) s. 200 ff.

OM SJUKKASSEBEDRÄGERIER 339en innehåller både att A varit av läkare ordinerad att vila och att han åsidosatt ordinationen genom att arbeta, vilket han förtigit. Det synes därför, som om HR bort upptaga frågan.

 

Positivt vilseledande och underlåtenhet att upplysa

    Som redan framgått, kan vilseledandet av sjukkassan ske på olika sätt. I många fall vilseleder gärningsmannen sjukkassan genom positiva åtgärder. Detta är alltid fallet, då han redan från början är frisk men inger sjukkassan föreställningen, att han är sjuk och på grund därav saknar arbetsförmåga. I sådana fall händer det, att gärningsmannen styrker sin påstådda sjukdom med förfalskade läkarintyg. Då föreligger grovt bedrägeri medelst förfalskning.31 I andra fall av denna typ har gärningsmannen skaffat sig ett äkta läkarintyg genom att simulera sjukdom inför läkaren. Han har alltså vilselett först läkaren och sedan sjukkassan. Endast det senare vilseledandet synes vara relevant ur bedrägerisynpunkt, då läkaren knappast kan sägas vara i sjukkassans ställe (annorlunda, om det är sjukkassans förtroendeläkare). Gärningsmannen torde dock ha gjort sig skyldig till anstiftan av osant intygande. Ett klart fall av positivt vilseledande föreligger givetvis också i det för en tid sedan i pressen refererade fallet, att en sjukkassetjänsteman sjukanmält ett antal släktingar och utkvitterat deras sjukpenning. Det sistnämnda fallet skiljer sig från de vanliga sjukkassebedrägerierna såtillvida, att gärningsmannen vilselett sjukkassan inte om sin egen utan om andras arbetsförmåga.
    Emellertid är situationen i åtskilliga fall av sjukkassebedrägerier sådan, att man ställs inför frågan om det föreligger ett positivt vilseledande eller en underlåtenhet att upplysa sjukkassan. Det är långt ifrån likgiltigt, vilketdera en åklagare väljer att påstå: att sjukkassan vilseletts genom positiva åtgärder eller att det skett genom underlåtenhet att upplysa. I sistnämnda fall skall åklagaren, som redan framhållits, enligt härskande bedrägeridoktrin styrka, att det föreligger en plikt för den sjukskrivne att upplysa sjukkassan. Det är emellertid lämpligt att först undersöka, i vilka fall ett sjukkassebedrägeri måste uppfattas såsom begånget genom underlåtenhet, innan frågan om pliktens existens närmare diskuteras.
    Problemet, huruvida det föreligger ett positivt vilseledande eller en underlåtenhet att upplysa uppkommer framför allt i de fall,

31 Se t. ex. NJA 1959 C 1053 och C 1078.

340 PER-EDWIN WALLÉNdär sjukkassemedlemmen till en början varit sjuk och till följd härav saknat arbetsförmåga men sedan under sjukskrivningstiden återvunnit arbetsförmågan utan att underrätta sjukkassan därom. Det kan i sådana fall tyckas ligga nära till hands att se vilseledandet av sjukkassan som ett resultat av ett förtigande av den återvunna arbetsförmågan. Ibland väljer åklagare och domstolar detta betraktelsesätt men långt ifrån alltid. Det är nämligen också möjligt att se vilseledandet av sjukkassan som en följd av gärningsmannens positiva handlande. Detta beror på följande omständigheter.
    Sjukkassemedlem, som varit sjukskriven högst sju resp. åtta dagar (praxis varierar inom olika sjukkassor) skulle i princip för att få ut sjukpenning ifylla och underteckna ett av Rfa fastställt formulär, kallat medlemsintyg om sjukdom A.32 I vad mån detta konsekvent genomförts i sjukkassornas praxis låter sig inte fastställas. I intyget skulle den sjukskrivne ange den tid, han avhållit sig från arbete. Har medlemmen till sjukkassan ingivit ett intyg med felaktiga uppgifter härom, synes föreligga ett klart fall av positivt vilseledande. Ett uttryck härför står att finna i bedrägerifall 5, då HR i domen skriver: »Han har emellertid för sjukkassan skriftligen försäkrat, att han fullständigt avhållit sig från arbete under sjukskrivningstiden. Sjukkassan har härigenom vilseletts . . .»33
    Efter de sju resp. åtta dagarnas sjukdom nöjde sig sjukkassorna i flertalet fall med läkarintyg. I sådana fall, där man ville utöva noggrannare kontroll, lät emellertid sjukkassan den sjukskrivne underteckna medlemsintyg om sjukdom B,34 i vilket han fick lämna uppgift om under vilken tid han avhållit sig från arbete efter de sju resp. åtta första dagarna. Eventuellt krävde sjukkassan att hela sjukskrivningsperioden täcktes av medlemsintyg B, eventuellt nöjde man sig med att kräva uppgifter om viss del av denna tid. Intet skiljer i princip medlemsintyg B från medlemsintyg A i vad

32 Sedan lagen om allmän försäkring trätt i kraft, skall den försäkrade underteckna en »Försäkran för erhållande av sjukpenning S 1», vilket formulär trätt i stället för medlemsintyg A. Före medlemsintyg A och det nedan nämnda medlemsintyg B begagnade sjukkassorna »Medlemsintyg omsjukdom 1—3». Tidigare fanns blott ett formulär, kallat »Medlemsintyg».

33 Omedelbart därefter övergår emellertid HR till att se vilseledandet som en följd av underlåtenhet att upplysa: »A måste hava insett, att därest han för sjukkassan omtalat . . .»

34 Efter ikraftträdandet av lagen om allmän försäkring inkrävs av den sjukskrivne i stället för medlemsintyg B en »Försäkran för erhållande av sjukpenning S 2» i de fall, där så befinnes lämpligt.

OM SJUKKASSEBEDRÄGERIER 341som här är relevant. Har den sjukskrivne lämnat oriktiga uppgifter i medlemsintyg B, har han alltså fortfarande gjort sig skyldig till positivt vilseledande av sjukkassan.
    Även om medlemsintyg B inte inkrävts, är det emellertid möjligt att tala om ett positivt vilseledande efter den tid, som täcks av medlemsintyg A. Vanligen kräver ju sjukkassan läkarintyg av den sjukskrivne. Lämnar denne läkarintyg om sjukdom till sjukkassan men är i själva verket frisk och har arbetsförmåga, anser sig vissa domstolar kunna tala om ett positivt vilseledande (så t. ex. HovR i fall 4).35 Denna väg är emellertid inte framkomlig i det fall, att den sjukskrivne verkligen var arbetsoförmögen på grund av sjukdom, då läkarintyget ingavs men sedan under sjukskrivningstiden återvunnit sin arbetsförmåga. Här består vilseledandet obestridligen i en underlåtenhet att upplysa sjukkassan om återvunnen arbetsförmåga, och frågan om upplysningsplikten ställs alltså på sin spets. På liknande sätt förhöll det sig i bedrägerifall 4. HR ansåg P medicinskt arbetsoförmögen. P, som arbetade under sjukskrivningstiden, hade aldrig avkrävts vare sig medlemsintyg A eller B. Också här uppstår frågan om och i så fall när en skyldighet att upplysa sjukkassan om utfört arbete inträder utan att den sjuke avkräves medlemsintyg. Från det förra fallet skiljer det senare sig därigenom, att det eventuella arbete, som den sjukskrivne skall upplysa sjukkassan om, blir relevant inte som ett bevis på arbetsförmåga utan som eventuell förverkandegrund jämlikt SFL § 27 b).
    Medlems upplysningsskyldighet gentemot sjukkassan fastslogs i SFL 45 §.36 Upplysningsskyldigheten gavs emellertid inte något konkret innehåll, utan det överläts åt tillsyningsmyndigheten att bestämma detta. Med stöd härav gav denna, Rfa (numera Riksförsäkringsverket), upplysningsskyldigheten ett konkret innehåll genom att utarbeta och fastställa ovan nämnda medlemsintyg. Någon tidpunkt för uppgiftsskyldighetens inträde kunde inte fixeras med hjälp av SFL (samma är förhållandet med lagen om allmän försäkring). Däremot sägs i de upplysningar, som bifogades medlemsintyg A, klart ifrån att den sjukskrivne, då han helt eller del-

35 Ett utmärkt exempel på detta sätt att resonera finns i Skånska HovR:s dom nr I: 79/1962: »Ett ingivande till sjukkassan av läkarintyg, vari försäkrad förklaras helt eller delvis sakna arbetsförmåga, måste — därest annat icke utsäges — innefatta dels ett påstående att arbetsoförmåga föreligger i enlighet med intygets innehåll, dels ock en begäran om utfående av den sjukpenning, som i följd av arbetsoförmågan kan tillkomma honom.»

36 Lagen om allmän försäkring 20 kap. 8 §.

342 PER-EDWIN WALLÉNvis börjat arbeta, ofördröjligen skall underrätta sjukkassan därom. I princip skulle varje sjukskriven, innan han under en sjukskrivningsperiod fick ut sjukpenning för första gången, ha undertecknat medlemsintyg A. Samtidigt med medlemsintyget erhöll han ett meddelande, som angav tiden för uppgiftsskyldighetens inträde. Därmed torde vara objektivt fastslaget, när en person som tillfrisknat och börjat arbeta senast var skyldig att upplysa sjukkassan därom alldeles oberoende av om han avkrävts medlemsintyg B eller inte. Vad nu sagts gäller mutatis mutandis om de nya formulären »Försäkran för erhållande av sjukpenning S 1» resp. »S 2».
    Emellertid har HR i fall 4 hävdat, att den åtalade, P, inte varit skyldig att upplysa sjukkassan om att han arbetat under sjukskrivningstiden, emedan han inte avkrävts medlemsintyg (det är att märka, att P vid ett tidigare sjukdomsfall undertecknat medlemsintyg A och således kände till plikten att omedelbart upplysa om arbete). Att P, som enligt HR:s uppfattning var medicinskt arbetsoförmögen, hade arbetat under sjukskrivningstiden kunde enligt SFL 27 § b) leda till att hans rätt till sjukpenning förverkades. Enligt HR är det sjukkassans uppgift att genom medlemsintyg kräva in uppgifter om eventuella förverkandegrunder av den sjukskrivne. »Någon spontan uppgiftsskyldighet härutinnan synes ej vara åsyftad», slutar HR sin argumentering på denna punkt. Härom är endast att säga, att det här, liksom i så många andra fall, där domstolarna har att avgöra, om en upplysningsplikt föreligger, endast är fråga om domstolens värdering. Vill man inte godta den ovan fixerade tidpunkten för uppgiftsskyldighetens inträde, d. v. s. tidpunkten för tillfrisknandet — HR har möjligen bortsett från denna eftersom den betraktar P som fortfarande sjuk och arbetsoförmögen — finns det i detta fall ingen möjlighet att med stöd av lag eller förarbeten fastslå en viss tidpunkt. Att fixera en tidpunkt för uppgiftsskyldigheten ligger i domstolens skön. HR hade således lika gärna kunnat säga, att skyldighet att upplysa om sådana omständigheter, som påverkar rätten till sjukpenning, inträder senast då den sjukskrivne utkvitterar sjukpenningen. En sådan ståndpunkt leder dessutom till praktiskt rimligare resultat än HR:s.37

37 Det är möjligt, att HR vid sitt ställningstagande influerats av det oklara rättsfallet NJA 1934 s. 399. Målet gällde en murare, som uppburit fattigvårdsunderstöd under förtigande av att han samtidigt uppbar arbetslöshetsunderstöd från fackföreningen. Medan RR och HovR dömde för bedrägeri, återförvisade en majoritet i HD målet till RR för att få utrett, huruvida den

OM SJUKKASSEBEDRÄGERIER 343    I fråga om medlemsintygen bör ytterligare framhållas följande. De i intygen begärda upplysningarna avges enligt lag under försäkran på heder och samvete, vilket medför att oriktiga uppgifter föranleder ansvar enligt SL 13:10 för osann försäkran. Nu konsumeras vanligen den osanna försäkran av bedrägeribrottet. Somliga domstolar markerar detta genom att döma för bedrägeri medelst osann försäkran,38 andra tiger fullständigt i fråga om den osanna försäkran. Skulle det av någon anledning inte gå att döma för bedrägeri, bör uppgiftslämnaren kunna åtalas och dömas för osann försäkran (så i SvJT 1961 rf s. 81, där uppgifterna lämnats av grov vårdslöshet).

Det subjektiva rekvisitet

    Inte så sällan frikännes i sjukkassebedrägerimål den åtalade under motivering, att det ej styrkts att den åtalade haft uppsåt att bedraga sjukkassan. Många gånger är det svårt att avgöra, huruvida rätt till sjukpenning föreligger i det konkreta fallet. Under sådana omständigheter måste man beakta den åtalades invändning, att han trott sig ha haft rätt till sjukpenning. I varje fall är en sådan invändning svår att motbevisa. Man har då att göra med det fall, att den åtalade varit okunnig om eller missförstått de lagrum som reglerar rätten till sjukpenning.
    THORNSTEDT anser sig i sin undersökning av rättsvillfarelseproblemet kunna konstatera,39 att svensk rättspraxis vid bedrägeri givit uttryck åt uppfattningen, att gärningsmannen måste ha haft en riktig uppfattning rörande de civilrättsliga regler som avgör om förmögenhetsöverföringen varit rättsstridig eller inte. Är en person okunnig om eller felbedömer dessa civilrättsliga regler så att han tror sig berättigad till en viss prestation, befinner han sig enligt svensk doktrins uppfattning i oegentlig rättsvillfarelse. En sådan utesluter enligt stadgad uppfattning uppsåt. I de rekommendationer, varmed Thornstedt avslutar sin undersökning, ut-

åtalade tillfrågats om arbetslöshetsunderstödet eller också uppfordrats att utan särskild fråga lämna upplysning därom. Det är inte möjligt att här gå in på en kritik av målet och dess värde som prejudikat (jfr Förvaltningsrättslig Tidskrift 1952 s. 338 f). — Läran om upplysningsplikten som en förutsättning för straffbarhet vid »svikligt förtigande» är i behov av en kritisk granskning, vilken skall ske i annat sammanhang. I denna framställning har jag accepterat den härskande läran om upplysningsplikten som en förutsättning för straffbarhet och fört alla resonemang utifrån denna förutsättning. 

38 Jfr BECKMAN—BERGENDAL—STRAHL, Brott mot staten och allmänheten, 2:a uppl. (1957), s. 467 ff.

39 THORNSTEDT, Om rättsvillfarelse (1956), s. 227 ff.

344 PER-EDWIN WALLÉNtalar han,40 att man i fråga om rekvisiten skada och vinning vid förmögenhetsbrotten bör uppställa regeln att den omständigheten, att gärningsmannen ansett sig berättigad till en prestation, bör utesluta ansvar för de uppsåtliga förmögenhetsbrott som kan komma i fråga, däribland bedrägeri.
    Tillämpas det nu sagda på sjukkassebedrägerierna, synes utan vidare följa, att om den åtalade, låt vara felaktigt, trott sig berättigad till sjukpenning, utesluter detta uppsåt och följaktligen ansvar för bedrägeri. Detta synes så mycket mindre stötande, som rätten till sjukpenning fått en utformning som bereder även domstolarna svårigheter.
    STRAHL har i en nyligen ramlagd undersökning vänt sig mot begreppen faktisk och rättslig villfarelse.41 De resultat, som doktrinen når genom att operera med dessa begrepp anser Strahl kunna uppnås genom »en förnuftig tolkning av dolus- och culparekvisiten». Frågan om kravet på insikt hos gärningsmannen om att han ej varit berättigad till en viss prestation går Strahl inte in på, men av allt att döma skulle man med Strahls metod komma till samma resultat som här ovan framlagts.
    Till belysning av det sagda skall ur praxis anföras ett av de många fall, där man frikänt på grund av brist i det subjektiva rekvisitet.

    Fall nr 6. Svea Hovr:s dom nr Ea I: B 90/1961. K hade i medlemsintyg uppgivit sig ha varit helt arbetsoförmögen under tiden 9/4—20/41960. Därefter hade han haft högst halv arbetsförmåga. Sjukkassan hade betalt ut halv sjukpenning för tiden 19/4—29/4 1960. Åklagaren yrkade ansvar för bedrägeri under motivering, att K under den tid han uppburit halv sjukpenning haft heltidsarbete med full lön. K anförde till sitt försvar, att han visserligen under ifrågavarande tid arbetat minst 8 timmar om dagen, men att han endast haft lättare arbete, så att han i realiteten endast utfört en halv dags arbete dagligen. Att han likväl fåttfull lön berodde endast på lagbasens och kamraternas välvilja. RR fann, att det med visshet kunde antagas att sjukkassan ej skulle funnit K berättigad till halv sjukpenning om den haft kännedom om de av åklagaren framdragna omständigheterna. Genom sin underlåtenhet att underrätta sjukkassan om nämnda omständigheter hade K gjort sig skyldig till bedrägligt beteende. Domen dikterades av nämnden. Ordföranden ville frikänna K, emedan det ej var utrett att K haft insikt om att upplysningar om hans arbets- och inkomstförhållanden varit av betydelse för bedömandet av hans rätt till sjukpenning.
    HovR uttalade, att oavsett om K haft rätt till halv sjukpenning eller inte (härom hade Rfa yttrat sig i HovR), kunde det inte »anses styrkt,

40 A. a. s. 278 f.

41 STRAHL, Till frågan om rättsvillfarelses betydelse i straffrätten (SvJT 1962 s. 177 ff).

OM SJUKKASSEBEDRÄGERIER 345att K haft för avsikt att vilseleda sjukkassan». En dissident ville döma K för bedrägeri, emedan han fann det styrkt, dels att K ej haft rätt till halv sjukpenning och dels att K insett detta.
    I det refererade fallet vill dissidenten i första instans frikänna K, emedan denne i varje fall inte kunnat överbevisas om att ha insett att hans arbets- och inkomstförhållanden varit av betydelse för hans rätt till sjukpenning, d. v. s. han har befunnit sig i villfarelse om hur rätten till sjukpenning är uppbyggd. Han har trott sig berättigad till sjukpenning och följaktligen saknar han uppsåt. HovR:s majoritet uttrycker sig mera kortfattat än dissidenten i första instans och säger endast, att det inte bevisats, »att K haft för avsikt att vilseleda sjukkassan». Troligen menar HovR:s majoritet detsamma som dissidenten i första instans (till skillnad från denne har emellertid HovR markerat, att den inte vill uttala sig i frågan om K haft rätt till sjukpenning eller inte). I så fall har emellertid HovR inte menat, att K saknat avsikt att vilseleda utan att han saknat avsikt att bedraga. Med största sannolikhet har Khaft någon form av uppsåt att vilseleda sjukkassan, d. v. s. hålla den okunnig om sina inkomst- och arbetsförhållanden. Vad som friar K är, att han trott att de uppgifter, varom han hållit sjukkassan okunnig, saknat relevans i fråga om hans rätt till sjukpenning.

    Slutligen skall med Thornstedt betonas,42 att förekomsten av dolus eventualis utesluter oegentlig rättsvillfarelse. Skulle det alltså styrkas att den åtalade även vid visshet om att de undertryckta uppgifterna varit avgörande för hans rätt till sjukpenning skulle ha underlåtit att ge sjukkassan ifrågavarande upplysningar, så föreligger givetvis intet hinder för en fällande dom.

Bedrägeri eller olovligt förfogande?

    Det problem, som uppkommer då en person av misstag utfår sjukpenning och behåller denna utan att underrätta sjukkassan om misstaget, är inte något speciellt problem för sjukkassorna. Tvärtom uppstår i princip samma frågor i alla de fall, där någon av misstag mottar pengar och behåller dem utan att upplysa om misstaget. Till belysning av problemet skall dock ett fall rörande av misstag utbetald sjukpenning diskuteras.

    Fall nr 7. Ångermanlands norra domsaga. Dom nr AB 298/1960. En person sjukskrevs för tiden 16—23 juni 1958. Av misstag skrev läkaren i intyget 23 juli i stället för 23 juni. Den sjukskrivne ingav intyget till sjukkassan utan att, såvitt visats, ha upptäckt felet. Sjukkassan utbetalte därefter sjukpenning till den 23 juli. Den sjukskrivne insåg, att ett misstag måste ha blivit begånget men uppbar beloppet utan att underrätta sjukkassan om misstaget. Vederbörande åtalades och dömdes för olovligt förfogande under motivering, att han med insikt om misstaget disponerat över pengarna.

42 THORNSTEDT a. a. s. 230.

346 PER-EDWIN WALLÉN    Det kan ifrågasättas, om inte det beskrivna förfarandet bort bedömas som bedrägeri. Vilseledandet skulle då bestå däri, att den sjuke icke, då han upptäckte misstaget, upplyste sjukkassan därom, varigenom sjukkassan föranleddes dels att fortsätta att betala ut sjukpenning, dels att underlåta att återkräva vad som för mycket utbetalats. Detta resonemang förutsätter, att gärningsmannen haft en plikt att ta sjukkassan ur dess villfarelse. Åklagaren har tydligen i detta fall inte ansett mottagaren ha någon upplysningsplikt gentemot sjukkassan och därför inte åtalat för bedrägeri. Huruvida åklagarens synpunkt är teoretiskt riktig, kan diskuteras. Den är i varje fall praktiskt välmotiverad. I sådana fall, då en person av misstag erhåller en penningsumma eller gottskrives ett belopp, är praxis förvirrande. Medan framgången för ett åtal för bedrägeri alltid är tvivelaktig, torde ett åtal för olovligt förfogande vanligen leda till fällande dom.43 Det måste emellertid i sådana fall ofta vara problematiskt, om den åtalade förfogat över något, »vartill ägande- eller säkerhetsrätt är förbehållen eller tillförsäkrad eller eljest tillkommer annan.»

Sammanfattning och synpunkter de lege ferenda

    Den gjorda utredningen torde visa, att vilseledandet vid sjukkassebedrägeri, när det gäller en person som sjukskrivits som faktiskt arbetsoförmögen, vanligen avser den sjukskrivnes arbetsförmåga. Vid åtal för bedrägeri bör således gärningsbeskrivningen ange, att den åtalade orättmätigt erhållit sjukpenning genom vilseledande rörande arbetsförmågan. En gärningsbeskrivning, som innehåller ett påstående om att vilseledandet gällt det faktum, att den sjukskrivne arbetat under sjukskrivningstiden, bör dock i princip kunna godtas, då der sjukskrivnes arbete regelmässigt tas som bevis på att han ej är helt arbetsoförmögen. Upptar däremot gärningsbeskrivningen endast, att den sjukskrivne uppburit lön, bör den åtalade icke kunna dömas, eftersom uppbärandet av lön i och för sig inte medför, att den sjukskrivne går förlustig sin rätt till sjukpenning. Den teoretiskt möjliga bedrägerikonstruktion som består i vilseledande rörande en eventuell förverkandegrund torde inte vara praktiskt användbar. Följden härav är, att en medicinskt arbetsoförmögen person, som arbetar i strid med läkarens ordination, knappast kan dömas för bedrägeri.
    Vanligen gör sig gärningsmannen i ett sjukkassebedrägeri skyldig till ett positivt vilseledande. I vissa fall torde man dock inte

43 Se EKEBERG—STRAHL—BECKMAN, 5:e uppl. (1961), s. 273 ff.

OM SJUKKASSEBEDRÄGERIER 347kunna undgå konstruktionen vilseledande genom underlåtenhet att upplysa. I och för sig borde detta inte vålla några komplikationer, då den sjukskrivne får anses skyldig att upplysa om när han börjar arbeta (tillfrisknat), så snart detta inträffat. Skulle undantagsvis denna regel inte kunna upprätthållas, synes det rimligt att anta, att den sjukskrivne är skyldig att upplysa om sådana omständigheter, som påverkar hans rätt till sjukpenning, senast vid den tidpunkt, då han utkvitterar sjukpenning.
    Den gjorda undersökningen har emellertid också visat, att åtal för bedrägeri många gånger är ett ineffektivt medel för att få personer som orättmätigt uppburit sjukpenning fällda. Dels bereder själva bedrägerikonstruktionen svårigheter, dels frikännes ej sällan den åtalade på subjektiva grunder, emedan han ej insett att han saknat rätt till sjukpenning eller i varje fall inte kunnat överbevisas därom. Domstolarna synes benägna att ganska lätt godta en invändning om rättsvillfarelse från den åtalades sida, troligen med hänsyn till den oklarhet som råder om när rätt till sjukpenning föreligger. Det kan därför ifrågasättas, om man verkligen bör gripa till bedrägeribrottet i de situationer det här gäller. Vad de allmänna försäkringskassorna har intresse av är att få kännedom om alla omständigheter, som i ett visst fall kan påverka rätten till sjukpenning, och att denna upplysningsplikt har en straffrättslig sanktion. Bedrägeriparagrafen har härvid visat sig ineffektiv. Det kunde därför synas påkallat att i stället förse lagen om allmän försäkring med en paragraf, som stadgar straff för den som genom förtigande eller positiva uppgifter vilseleder försäkringskassan rörande förhållanden som påverkar rätten till sjukpenning.44 I stort sett samma resultat kan emellertid nås redan med hjälp av gällande lag. Om nämligen försäkringskassorna konsekvent avkrävde den sjukskrivne en försäkran av typ »S 2» vid sjukskrivningsperiodens slut, skulle oriktiga uppgifter, som lämnats uppsåtligen eller av grov vårdslöshet, alltid kunna bestraffas jämlikt SL 13:10. Detta hindrar på intet vis, att man åtalar för bedrägeri i uppenbara bedrägerifall, exempelvis då en frisk person, eventuellt genom förfalskning av läkarintyg, bibringar försäkringskassan uppfattningen att han på grund av sjukdom är arbetsoförmögen.

44 En sådan paragraf, där såväl den dolösa som grovt culpösa gärningen kriminaliseras, föreslås av stadsfiskalen O. HOLM i Juristnytt nr 7/1962 s. 154 f.