FRÅN GÅNGEN TID
Juristbibliotek från stormaktstiden
Inom svensk rättshistorisk forskning har den frågan tilldragit sig uppmärksamhet om och i vad mån rättsutvecklingen närmast före 1734 års lag påverkats av doktrinen. I synnerhet har dryftats, om den kontinentala litteraturen här varit i högre grad observerad och kunnat lämna förebilder för våra domare och rättslärde. En mera nationell linje har förfäktats alltsedan den historiska skolans dagar — i viss anslutning till en äldre naturrättslig tradition, särskilt byggande på David Nehrman-Ehrenstråles arbeten. Enligt den historiska skolans målsmän vore vår rätt genuint inhemsk; Nehrman återigen bestred från en naturrättslig ståndpunkt särskilt den romerska rättens betydelse. Den historiska skolan såg i Johan Olofsson Stiernhöök typen för en inhemsk rättslärd, som med sund instinkt motstått frestelserna från främmande länder, medan Johannes Loccenius däremot helt följt kontinental doktrin. Loccenius' arbeten frånkändes därför gärna betydelse för svensk rättspraxis.
I avsaknad av underlag i bredare forskning rörande svensk 1600talsrättskipning har man måst lämna öppet i vad mån den nationella teorien varit riktig eller icke.1 Mot den höga uppskattningen av Stiernhööks roll ha emellertid invändningar rests, särskilt av J. E. ALMQUIST.2 Almquist har skarpsinnigt påvisat, hurusom den tidigare gängse bilden av Stiernhöök främst är en skapelse av Hans Järta och Geijer, medan hans egna arbeten icke helt svara häremot. Då Stiernhööks främsta arbete, De jure Sueonum et Gothorum vetusto, saknar fullständiga källhänvisningar samt hans bibliotek ansetts vara okänt och ha gått förlorat, har man saknat viktiga data till ett närmare bestämmande av Stiernhööks plats i utvecklingen.3
Sedan jag under studier i främst hovrätternas arkiv kommit till den uppfattningen, att vår rättsutveckling under seklet före 1734 års lag i en oanad omfattning är ett resultat av romersk-rättslig reception — dels på grund av justiniansk rätt, dels efter den kontinentala litteraturen — har jag sökt komplettera bilden av händelseförloppet genom att söka rekonstruera de bibliotek, över vilka våra ledande jurister under detta viktiga tidsskede förfogat. Det har härvid varit möjligt för mig att på olika håll uppspåra förteckningar över ett stort antal dylika bibliotek.
Det främsta intresset torde härvid tillkomma förteckningen över Johan Stiernhööks ju länge såsom förlorad ansedda boksamling. I ett enskilt arkiv — det Lagerfeltska familjearkivet på Lagerlunda gods i
Östergötland — har anträffats en förteckning över hela biblioteket,4 under angivande jämväl av samlingens uppdelning å arvingarna. Förteckningen visar, att Stiernhöök måste ha varit intresserad av och väl bevandrad i dåtidens kontinentala doktrin. Bland de juridiska verken märkas sålunda Digesta »cum notis Gothofredi», en 1600-talsutgåva; Durands berömda Speculum juris, utgiven ett stort antal gånger alltsedan 1474; Andreas Gails klassiska verk Observationes; Schneidevinus' Commentationes ad Institutiones; Wesenbecius' motsvarande arbete; Mynsingers »Observationes», varmed torde avses dennes Observationes judicii imperialis, Basel 1563 och senare upplagor; arbeten av Vultejus, Cujacius och naturligtvis Grotius. Stiernhööks intresse för Nederländerna belyses därav, att han ägde Dominicus Baudius' arbete De induciis belli belgici samt Nicolaus Burgundius' Tractatus ad consuetudines Flandriae. I den rättsliga avdelningen ingick ock en upplaga av landslagen, försedd med Stiernhööks egenhändiga kommentarer, en bok, som otvivelaktigt skulle vara av intresse för rättshistoriskforskning.
Stiernhööks bibliotek upptog emellertid ett stort antal arbeten inom andra fack än rättsvetenskapens. Vissa synas oss nu närmast vara av juridiskt intresse, så engelsmannen Hobbes' märkliga verk De cive, samt ett verk av den tyske rättshistorikern Hermann Conring. Intresset för engelska förhållanden är även uppenbart, uttryckt bl. a. i innehavet av »Histor. Parlam. Angliae». Samlingen domineras dock givetvis av klassisk litteratur.
Den sålunda funna biblioteksförteckningen klargör emellertid än ytterligare, att Stiernhööks bibliotek icke i dess helhet, som Gjörwell antagit, i arv tillfallit Anders Schönberg. Genom en jämförelse av skiftesfördelningen av biblioteket och senare bouppteckningar i släkten Schönberg kan man nämligen finna, att endast en del övertagits av Schönbergarne, vilken del senare av Anders Schönberg testamenterats, bl. a. till Gävle gymnasiebibliotek. De volymer, som kommit dit, torde, som Almquist antagit, ha gått förlorade vid den brand, som senare drabbade detta läroverk. Men Stiernhööks böcker kunna i övrigt vara bevarade. På olika håll ha ock uppgifter mött om att böcker med Johan Stiernhööks namn skulle finnas.
Det är i förhoppning om att kunna få uppgifter om böcker, vilka tillhört Stiernhöök, som jag i denna tidskrift velat offentliggöra detta preliminära meddelande. Jag är emellertid angelägen att understryka, att jag även i övrigt är intresserad av uppgifter om ägare av äldre juridisk litteratur. Beståndet av sådan har hos oss varit förvånansvärt rikt. Det har varit mig möjligt att ur enskilda samlingar, domstolarnas rättegångsakter och konkursinventarier m. m. få fram ett tiotal verkligt betydande bibliotekskataloger, härrörande från svenska juristermed verksamhet helt eller väsentligen före år 1734. En svårighet har härvid varit, att bouppteckningar icke regelmässigt ingåvos till hovrätterna före 1736, utan att materialet måst efterforskas på andra håll. Jag har emellertid härvid kunnat uppspåra förteckningar över såbetydande bibliotek som de, vilka tillhört presidenten i Svea hovrätt
greve Gustaf Adolf De la Gardie;5 presidenten Conrad Ribbing; hovrättens sekreterare, senare lagmannen och hovrättsrådet Johan Retzius Rosenstolpe — en av de mera betydande medlemmarna i lagkommissionen (egenhändig katalog); hovrättsrådet, senare riksrådet och kanslern för Lunds universitet Olof Nordeman Nordenstråle; lagmannen Carl Wattrang m. fl. Ett synnerligen rikhaltigt juridiskt bibliotek ägdes ock av professorn vid Dorpats akademi, senare kanslirådet Olof Hermelin, försvunnen vid Pultava. Förteckningen, tidigare okänd för forskningen,6 har ställts till mitt förfogande av enskild samlare. Slutligen finnes även en intressant förteckning över assessorens i Svea hovrätt Håkan Fägerstiernas stora boksamling. Fägerstierna — tidigare professor i Uppsala — blev 1685 hovrättens vice president och var även medlem av lagkommissionen.
Den stora skatt av internationell juridisk litteratur, som sålunda funnits hos våra ledande jurister, torde till icke ringa del alltjämt finnas i vårt land. Det vore av intresse att vinna uppgifter dels om ytterligare möjligheter att rekonstruera detta äldre bokinnehav, dels ock om var böckerna i dag finnas.
Stig Jägerskiöld