TILL TOLKNINGEN
AV TILLTROSPARAGRAFERNA
(RB 50 kap. 23 § och RB 55 kap 14 §)
AV JUSTITIERÅDET GUNNAR BOMGREN
Vid tiden för ikraftträdandet av rättegångsbalken gåvo de s. k. tilltrosparagraferna upphov till en tämligen livlig debatt.1 Härvid diskuterades sådana frågor som vad som borde förstås med att ett vittnesmål förtjänade tilltro, skillnaden mellan faktiska iakttagelser samt omdömen och slutsatser, nödvändigheten av att då flera vittnen i underrätten hörts om samma faktum ånyo höra samtliga dessa i hovrätten ävensom — inte minst — om det i dispositiva tvistemål i första hand åvilade parterna eller ex officio domstolen att tillse, att i erforderlig utsträckning bevisupptagning kom till stånd i hovrätten. Den offentliga diskussionen synes numera ha avsomnat, men härav torde man inte vara berättigad draga den slutsatsen, att problemen om nämnda lagrums tillämplighetsområde och tolkning i övrigt sakna aktualitet. Att så icke är fallet framgår redan av att högsta domstolen i två under föregående år avgjorda mål haft att taga ställning till dessa frågor.2
Processkommissionen intog för sin del den ståndpunkten, att i tvistemål den i underrätten upptagna vittnesbevisningen i hovrätten i princip skulle bringas till dennas kännedom genom föredragning av de i lagmansrätten protokollerade utsagorna. Det skulle dock inte vara part förmenat att på nytt höra vittne och sakkunnig i hovrätten. Likaså ägde denna, om det prövades nödvändigt för »en fullständig utredning av målet», självmant förordna om ny bevisupptagning. Det avsteg från omedelbarhetsprincipen som här godtogs motiverades med att i tvistemål den väsentliga bevisningen oftast utgjordes av skriftliga bevis, medan vittnen vanligen åberopades till upplysning om mer fristående frågor.3 Med utgångspunkt från detta, som det senare visat sig, mindre realistiska antagande är det förklarligt, att man nöjde sig med att föreslå bestämmelser i stort sett överensstämmande med dem, som senare upptogos i RB 35 kap. 13 § andra stycket.
I 1931 års proposition hade man gjort problemen till föremål för en något mer ingående analys. Man fann det ligga i sakens natur, att för-
utsättningarna för bevisupptagning och sanningsprövning voro gynnsammare i underrätten än i överrätterna. Den anmärkning som riktats mot överrättens på underrättens protokoll grundade bevisprövning eller att överrätten dömde på ett sämre material än underrätten kunde ej undgå att träffa jämväl en muntlig upprepning av bevisningen i överrätt. Tyngdpunkten i bevisupptagning och bevisprövning förlades till följd härav till underrätten. Överrättens uppgift i fråga om bevisningen komme i första hand att avse en överprövning av underrättens verksamhet härutinnan. Underrättens bevisningsresultat (!) kvarstode, i den mån ej genom den i överrätten förebragta bevisningen tilltron till detsamma rubbats. Den bevisprövning som skedde på grundval av protokollen trädde icke i stället för underrättens bevisprövning, och protokollen tillades ej samma primära betydelse för bevisprövningen som det i underrätten omedelbart förebragta materialet. Det borde dock i varje fall stå part öppet att i mellaninstansen förebringa sin (kurs.här) bevisning ånyo, alltså på nytt låta där avhöra sina (kurs. här) vittnen ävensom fullständiga sin bevisning, eller att nöja sig med att åberopa den protokollerade bevisningen. Åtminstone i tvistemål borde det i första hand bero av parten, huruvida han ansåge en förnyad bevisupptagning erforderlig. Skulle omständigheter förekomma som rubbade tilltron till den i protokollet återgivna bevisningen eller eljest gjorde ett förnyat bevisupptagande önskvärt, måste dock denna hänsyn till parten vika, och domstolen borde då av eget initiativ äga att förordna om bevisningens förnyande i erforderliga delar. Den borde i intet fall kunna försättas i det läge, att den såge sig nödsakad att döma på ett material, om vars otillförlitlighet domstolen hyste en grundad misstanke.4
I uttalandet lägges huvudvikten på att problemet gäller frågan om en överprövning av underrättens »bevisresultat», varmed torde förstås underrättens bevisvärdering. Man ger uttryck för en allmän skepsis beträffande möjligheterna till en sådan och överlåter i första hand åt parterna att avgöra, om de finna det ändamålsenligare att begära nybevisupptagning än att åberopa de protokollerade utsagorna. Ett officialingripande från domstolens sida begränsas till fall, då dess tilltro till »den i protokollet återgivna bevisningen» rubbats eller då eljest ett förnyat bevisupptagande med hänsyn till omständigheterna finnes önskvärt. Ehuru det icke klart utsäges, ligger bakom orden den tanken, att överrätten har att låta bero vid underrättens bevisvärdering, om icke ny bevisupptagning sker.
Det ligger nära till hands antaga, att det är behovet av att giva ett direkt uttryck för denna princip och att närmare bestämma dess räckvidd, som föranlett lagstiftaren att vid sidan av den sedermera i RB 35 kap. 13 § intagna, tidigare berörda regeln utarbeta särskilda tilltrosparagrafer. Nämnda regel synes nämligen redan i och för sig, förståndigt tillämpad, kunna leda till det önskade resultatet. Det må dock framhållas att det, icke minst för parterna, kan vara till fördel att själva lagtexten ger besked på denna punkt. Fördelen vinnes dock till
priset av att man får finna sig i en i viss mån konstlad behandling av processmaterialet.5
I den tidigare debatten diskuterades särskilt utförligt frågan, om det i dispositiva tvistemål i första hand skulle ankomma på parterna att påkalla förnyad bevisupptagning eller på hovrätten att ex officio inkalla samtliga de vittnen, vilkas hörande utgjorde en förutsättning förändring av underrättens bevisvärdering. På advokathåll förfäktades bl. a., att det kunde möta stora praktiska svårigheter att övertyga en huvudman, att det vore nödvändigt att i hovrätten inkalla även de vittnen, som åberopats av motparten, och att därför hovrätten ex officio borde sörja för ny bevisupptagning.6
Lagstiftaren synes såsom av det föregående framgår till en början ha tänkt sig, att det i första hand skulle vara partens sak att avgöra, om han fann ny bevisupptagning erforderlig, i vilket fall han — väl att märka — hade att tillse, att de av honom åberopade vittnena omhördes, samt att hovrätten först om så ansågs nödvändigt med hänsyn till risken för ett eljest materiellt oriktigt domslut skulle begagna sin rätt att inkalla vittnen och sakkunniga. Går man till processlagberedningens motiv, kan man emellertid märka en omsvängning på denna punkt. Här säges sålunda uttryckligen, att tilltrosparagrafen medför, »att då hovrätten har anledning antaga, att ändring bör ske i underrättens värdering av muntlig bevisning rörande viss omständighet, hovrätten måste (kurs. här) tillse, att all (kurs. här) den bevisning som upptagits omedelbart i underrätten och varå denna grundat sitt avgörande i denna del, ånyo upptages i hovrätten».7
Det må lämnas därhän, vilket närmare samband som föreligger mellan denna omsvängning och den lagtekniska konstruktionen av tilltrosparagraferna, närmast RB 50 kap. 23 §. Så mycket vågar man dock påstå, som att man vid behandlingen av nu berörda problem om hovrättens processledning har att beakta, hur tilltrosparagraferna äro avsedda att verka. Utslagsgivande synes vara att om avgörandet beror på tilltron till den muntliga bevisning, som beträffande viss omständighet upptagits i underrätten, måste all (kurs. här) denna bevisning upptagas på nytt vid äventyr, att hovrätten eljest i regel nödgas låta bero vid underrättens bevisvärdering.8 Häri ligger, å ena sidan, att den part som önskar erhålla förnyad bevisupptagning, därför att han ej delar underrättens bevisvärdering, icke kan nå sitt mål utan att också vara beredd att anlita de erforderliga medlen, d. v. s. påkalla en fullständig bevisupptagning, samt, å den andra, att om hovrätten av skriftväxlingen finner, att part anser förnyad bevisupptagning av nu nämnd anledning påkallad, hovrätten ex officio får tillse, att de processuella förutsättningarna för ett frångående av underrättens bevis-
värdering äro för handen. Partens oförmåga eller obenägenhet att i detta avseende fullgöra vad på honom ankommer befriar icke hovrätten från dess skyldighet att utöva materiell processledning. Vad som kan föranleda praktiska svårigheter är väl närmast, att parten och hovrätten kunna ha olika meningar om i vilken utsträckning den i underrätten förda bevisningen är relevant. Här tillkommer nog sista ordet hovrätten, förutsatt att parten vidhåller sitt yrkande om förnyad bevisupptagning.
Har icke någon av parterna begärt förnyad bevisupptagning, torde i dispositiva tvistemål hovrätten böra iakttaga återhållsamhet vid utövande av materiell processledning och detta även för det fall, att det av underrättens dom framgår, att dess avgörande beror på att den tillerkänt vissa utsagor större tilltro än andra. Att här låta förhandlingsmaximen vara helt utslagsgivande är dock knappast möjligt. Hovrätten har visserligen enligt tilltrosparagraferna möjlighet att ändra underrättens bevisvärdering utan förnyad bevisupptagning, om synnerliga skäl föreligga att bevisningen har ett annat värde. Om skälen för ändring av bevisvärderingen äro av avsevärd tyngd utan att dock uppnå en sådan styrka, att denna bestämmelse blir tillämplig, synes det emellertid vara mer i överensstämmelse med lagstiftarens intentioner, att hovrätten ex officio föranstaltar om ny bevisupptagning, än att den låter bero vid underrättens bevisvärdering. En avgörande betydelse får här tillmätas bl. a. förhållandet, hur parterna lagt upp sin talan i hovrätten.
Den tendens man tyckt sig kunna konstatera hos parterna att låta rättegången i hovrätten glida över i en nyprövning av målet torde ha medverkat till att innebörden i RB 50 kap. 23 § icke alltid står klar för dem. Bland de i underrätten hörda vittnena väljer man sålunda, då målet fullföljts till hovrätten, ofta ut dem som man finner ha avgivit de fördelaktigaste utsagorna och hör dem ånyo, medan man för övriga vittnen nöjer sig med att föredraga de skriftligt avfattade utsagorna från vittnesförhören i underrätten. I många fall är en dylik sovring och klassificering av bevisningen både önskvärd och påkallad, men såväl parterna som hovrätten måste ha uppmärksamheten riktad på att denna utgallring icke oavsiktligt leder till, att hovrätten blir bunden av underrättens bevisvärdering.
Här tangerar man, förutom frågan om vad som är relevant i bevisningsavseende, det juridiskt mest intrikata problem, som avfattningen av tilltrosparagraferna ger upphov till, nämligen vad man skall förstå med att i underrätten muntlig bevisning upptagits eller syn hållits »rörande viss omständighet» och att det är fråga om »tilltron till den bevisningen». Den på åtskilliga ställen i rättegångsbalken brukade termen »omständighet» är visserligen inte entydig.9 I förevarande sammanhang får den väl — åtminstone preliminärt — antagas betyda ett för avgörandet direkt eller indirekt relevant faktum, som är föremål för syn eller muntlig bevisning.
I de fall då ett enstaka faktum är relevant och all bevisning av här
ifrågavarande slag hänför sig till detta faktum, möta väl icke större svårigheter att tillämpa bestämmelsen. Detsamma torde gälla, om bevisningen hänför sig direkt till ett komplex av fakta såsom sådant. Men hur skall man förfara, då det föreligger ett nödvändigt sammanhang mellan fakta, vilka var för sig äro föremål för bevisning, såsom då dessa ingå såsom led i ett kontinuerligt händelseförlopp eller utgöra delar i en fysisk eller funktionell enhet? Och hur skall man ställa sig till det fall, att två vittnen uttala sig dels om samma fakta och dels, var för sig, om särskilda fakta? Även här föreligger ett samband, som man svårligen kan se bort från, låt vara på det psykologiska planet.
Svårigheterna bottna väl däri, att man vid bedömandet av den tillförlitlighet, som bör tillmätas den rörande ett visst faktum förda bevisningen, nödgas på grund av »sakernas eget sammanhang» taga hänsyn även till den bevisning, som föres om ett annat faktum. Det föreligger då en processuell konnexitet, som medför att man vid bevisvärderingen faktiskt måste låta denna avse mer än ett faktum. Vill man finna en illustrativ jämförelse från ett annat område, erbjuder sig osökt principen för kommunicerande kärl.10
Avgörandet huruvida en konnexitet av angivet slag föreligger kommer väl i regel att ligga hos underrätten. Bedömer denna tillförlitligheten av bevisningen rörande en viss omständighet oberoende av den bevisning som upptagits rörande annan omständighet — ett vittne gört. ex. ett allmänt opålitligt intryck — finns knappast någon anledning för hovrätten att ånyo upptaga sistnämnda bevisning. Har åter underrätten vid sin bevisvärdering vägt bevisningen rörande ett visst faktum mot bevisningen rörande ett annat, torde hovrätten ha att tillse, att all denna sålunda sammankopplade bevisning ånyo upptages. Ett stöd för denna ståndpunkt utgör regeln i RB 35 kap. 13 § andra stycket första meningen. Det kan nämligen i ett sådant fall sägas, att det är av betydelse för utredningen, att bevisningen rörande samtliga av underrätten vid dess bevisvärdering angivna faktorer ånyo upptages, låt vara att man får göra en del reservationer för mer egenartade fall, såsom då en vittnesutsaga vägts mot iakttagelser vid syn.
Det nu behandlade problemet ställes på sin spets, om av någon anledning ny bevisupptagning kan förekomma endast rörande viss omständighet men icke beträffande en annan. Ett annat, men särpräglat fall är, om i hovrätten åberopas en ny omständighet och det, sakligt sett, föreligger konnexitet mellan denna samt vissa i underrätten omprocessade omständigheter, vilka där varit föremål för bevisvärdering. Enligt ordalagen är RB 50 kap. 23 § inte här tillämplig, men går man till RB 55 kap. 14 § torde man där kunna finna en indirekt anvisning, att hovrätten i nu berörda fall bör göra bruk av bestämmelsen i 35kap. 13 § andra stycket. Regeln att högsta domstolen äger ändra hovrättens bevisvärdering, då denna instans frångått underrättens värdering, ehuru ny bevisupptagning ej skett, motiveras nämligen av att i dylikt fall högsta domstolen är i samma utsträckning som hovrätten i
stånd att uppskatta bevisningen.11 Men hovrättens möjlighet att utan förnyad bevisupptagning frångå underrättens bevisvärdering är begränsad till att det är uppenbart, att denna icke kan godkännas. Detta kan enligt motiven inträffa, om i hovrätten tillkommit ny bevisning eller annan utredning som otvetydigt (kurs. här) ådagalägger, att bevisvärdet är ett annat än underrätten funnit.12 Som i annat sammanhang berörts kan dock ett läge uppkomma, där man visserligen finner starka skäl tala för att frångå underrättens bevisvärdering, men där dessa icke äro av den styrka, att de otvetydigt ådagalägga, att bevisvärdet är ett annat. Detta måste särskilt inträffa i nu berörda fall, där man har att väga den redan av underinstansen gjorda värderingen av bevisningen rörande viss omständighet mot värdet av den först i överinstansen upptagna bevisningen rörande en annan med den förra konnex omständighet. Att här begränsa hovrättens verksamhet till valet mellan två lika otillfredsställande alternativ synes med hänsyn till regeln i RB 35 kap. 13 § andra stycket ej böra ifrågakomma.
I praktiken formulerar man väl problemet något annorlunda, i det man frågar sig, om den nya omständigheten är sådan, att man utan att ånyo upptaga bevisning rörande tidigare omprocessade fakta kan lägga den till grund för en dom, varigenom underrättens domslut ändras. Det torde då ofta visa sig, att denna nya omständighet faktiskt och juridiskt har en så självständig och avgörande betydelse, att den tidigare i målet förda bevisningen kommer att sakna relevans. Men även om denna fortfarande tillerkännes relevans, är det inte ofrånkomligt, att den måste upptagas ånyo i hovrätten. Har man åter att räkna med en för domslutet avgörande oförenlighet i fråga om värderingen mellan den gamla och den nya bevisningen och tillika anledning antaga, att denna oförenlighet kan elimineras genom ny bevisupptagning, synes hovrätten böra göra bruk av regeln i RB 35 kap. 13 § andra stycket.
I den tidigare debatten diskuterades, hur man med hänsyn till tilltrosparagraferna skulle behandla utsagor, som innehålla omdömen eller vila på slutsatser. Problemet har, såvitt avser sakkunnigutlåtanden, nyligen varit föremål för bedömande i högsta domstolen.13 Av övriga bevismedel som omnämnas i detta lagrum kan väl domstolssyn praktiskt lämnas åsido, varför behandlingen av ämnet här lämpligen kan begränsas till vittnesutsagor och förhör med part under sanningsförsäkran. Beträffande vittnesmålen synes processlagberedningen ha utgått från att vad bevisvärderingen skall avse är tillförlitligheten av vittnetsuttalanden om iakttagelser av fakta.14 Detta innebär, att man har att pröva såväl vittnets förmåga att uppfatta fakta, hans iakttagelseförmåga i allmänhet och i den föreliggande situationen, som hans möjlighet eller villighet att giva ett adekvat uttryck för vad han iakttagit. Vad som i detta sammanhang är förtjänt att nämnas är, att vittnen — med eller
utan pådrivning från parternas eller domstolens sida — ofta begagna omdömen för att karakterisera t. ex. ett händelseförlopp, omdömen som kunna vara resultatet av en naturlig rationaliseringsprocess och därmed i viss mån även av slutsatser. Här nödgas man ej sällan, trots uppmaningar till vittnet att »hålla sig till fakta», resignera och behandla dylika omdömen och på slutsatser grundade påståenden som en kortfattad och transformerad redogörelse för ett konglomerat av mer eller mindre medvetna perceptioner. Det är emellertid uppenbart, att denna benägenhet att tillgripa omdömen och slutsatser såsom ersättning för ett mer objektivt återgivande av gjorda iakttagelser kan leda till att tilltron till vittnets utsaga undervärderas. Det nu sagda gäller även partsutsagor under sanningsförsäkran. Här kan man emellertid ofta finna, att den psykiska processen gått i motsatt riktning, så att värdemässiga reaktioner klätt sig i till synes objektiv form. Sammanfattningsvis får nog sägas, att man måste beakta, att syftet med att ifråga om vittnes- och partsförhör utsöndra omdömen och slutsatser från återgivande av fakta i princip är att kunna fastslå, om ett påstående är sant eller osant, men ej att taga ställning till värdet av ett omdöme eller riktigheten av en slutsats.15
Det må understrykas, att vad nu sagts gäller domstolens bevisvärdering. Vid bevisbedömningen ligger det större vikt på att urskilja äkta omdömen från oäkta sådana. Den nu gjorda distinktionen uppmärksammas väl dock inte alltid. Orsaken härtill får nog sökas inte endast i det förhållandet, att gränsen mellan bevisvärdering och bevisbedömning är flytande,16 utan även däri, att man finner det lämpligt att först utsöndra vad som är relevant i processmaterialet, innan man ingår på frågan vad som skall anses bevisat. Bevisvärderingsproblemet kommer då lätt i skymundan, varvid konturerna kunna suddas ut.
I högsta domstolen giva tilltrosparagraferna upphov till särskilda problem. Denna instans har ju att taga ställning till den bevisvärderingsom förekommit i »lägre rätt», d. v. s. i hovrätt eller i underrätt eller i båda dessa instanser. Föreligger icke konformitet mellan underinstansernas värderingar, gives en särregel för det fall, att ny bevisupptagning icke ägt rum i hovrätten, men denna ändock i denna del ändrat underrättens dom. Högsta domstolen kan då, utan att ny bevisupptagning där sker, återgå till underrättens värdering. Möjligheterna härtill torde dock icke vara obegränsade. Har hovrätten grundat sitt avgörande på att nytillkommen utredning otvetydigt ådagalägger, att bevisvärdet är ett annat än underrätten antagit, kan högsta domstolen för sin del givetvis finna avgörandet ogrundat, vare sig detta föranledes av utredning inför högsta domstolen eller av att denna eljest bedömer avgörandet såsom oriktigt. Därmed är emellertid icke utan vidare givet, att högsta domstolen skall låta underrättens bevisvärdering träda i stället för hovrättens. Förhållandena kunna ligga så till, att det är riktigare att återförvisa målet till hovrätten (se RB 55:15 och 50:28). Detta kan sålunda tänkas i vissa ovan berörda konnexitetsfall, nämligen om
domstolen finner, att förhållandena äro sådana, att hovrätten icke bort frångå underrättens bevisvärdering utan att föranstalta om ny upptagning av den i underrätten förebragta bevisningen.
I detta sammanhang kan man ej underlåta att erinra om att förutsättningarna för ändring av gjord bevisvärdering äro andra enligt RB 55 kap. 14 § än enligt RB 50 kap. 23 §. Om man bortser från den nyssbehandlade särregeln, där hovrätten ändrat underrättens bevisvärdering utan att föranstalta om ny bevisupptagning, kan högsta domstolen ändra underdomstols bevisvärdering endast om synnerliga skäl föreligga, att bevisets värde är ett annat än hovrätten antagit. Bestämmelsen är tillämplig, vare sig bevisningen upptagits i underrätten, såväl i underrätten som i hovrätten eller endast i hovrätten. Uppenbarligen föreligger här ett samband med föreskriften i RB 35 kap. 13 § andra stycket sista meningen och även med föreskrifterna i RB 55 kap. 13 §.17 Den ovan behandlade särregeln synes nu realiter kunna uppfattas som en för visst, särskilt praktiskt fall anpassad precisering av de i RB 55 kap. 14 § angivna allmänna förutsättningarna för att högsta domstolen skall kunna frångå hovrättens bevisvärdering.18 Är detta riktigt, ligger däri ett positivrättsligt, om ock indirekt stöd för den här förfäktade meningen, att högsta domstolen i ovan berörda mellanläge bör överväga en återförvisning av målet till hovrätten, nämligen då den finner, att denna bort göra bruk av bestämmelsen i RB 35 kap. 13 § andra stycket, som ger hovrätten vidare möjlighet till bevisupptagning än högsta domstolen.