Genmäle

    Jag beklagar, att jag sårat f. byråchefen Rosenquist. Men jag tycker nog att vad han anfört icke gör mig full rättvisa. Jag har skildrat hans fader såsom en arbetsam, mot parter och allmänhet välvillig domare, som gjort sig omtyckt i sin domsaga. Om hans förmåga att avkunna domar, som uthärdade överdomstolarnas kritik, har jag icke alls yttrat mig. Att jag icke underskattade hans skicklighet, torde dock framgå därav, att jag yttrar, att notarietjänsten var instruktiv. Rörande hans förmåga som stilist har jag nämnt, att han använde den gamla kurialstilen och att jag beundrade hans stilkonst.

    Då den äldre processordningen var gällande, hade domstolen att vid tingen i ett sträck handlägga en mängd mål. För att detta skulle kunna ske med reda och undvikande av onödiga upprepningar av vad som tidigare förekommit, krävdes beträffande de större målen förarbete av ordföranden och ej sällan studier rörande sådana områden av juridiken, som det var fråga om. Under tiden närmast före ett ting rådde emellertid i regel stor brådska. Särskilt var detta förhållandet i domsagor med endast ett tingslag såsom i Varadomsagan. Ordföranden fick icke tillräcklig tid att ägna åt förberedelsearbetet. Tomas Rosenquist var nog inte ensam bland äldre domare om att i stället förlita sig på sin domarerutin. Den som bäst märkte, att ordföranden icke var förberedd, var protokollföraren.

    Rörande fru Rosenquist har jag icke sagt något ofördelaktigt. Att jag hade svårt att förlika mig med mat, som lagats enligt seden i hennes hemland, var ju mitt fel, icke hennes.
    Med notarieminnena, som beröra även andra domsagor än Varadomsagan, har jag åsyftat att ge nutidens unga jurister en inblick ihuru en tingsnotaries arbetsförhållanden förr kunde te sig. Av diversemeddelanden jag fått mottaga, har jag fått den uppfattningen, att mitt skriveri på flera håll vunnit uppskattning.
    Till sist vill jag gärna begagna tillfället att uttala, att jag behåller Tomas Rosenquist i kärt minne med tacksamhet för vad jag fick lära av honom. Vi voro också goda vänner även sedan jag lämnat notarietjänsten.

Carl Vilh. Spens