Bruksombudsmannen Arkling påstår, att upplösning av ett samäganderättsförhållande genom avstyckning på grundval av sämjedelning tidigare inte medfört skyldighet att söka lagfart eller att utgiva lagfartsstämpel men att praxis härutinnan på senare tid ändrats. Innebörden av Arklings påstående synes oklar. Att rättsfallet NJA 1954 s. 376 kan anses ge uttryck åt en »äldre» praxis förefaller tydligt. Huruvida det finnes något prejudicerande avgörande från de senaste åren för en ändrad praxis är emellertid obekant; det av Arkling åberopade notisfallet från 1959 torde i vart fall inte kunna åberopas.
    Skyldighet att söka lagfart föreligger vid laga fång. Laga skifte och avstyckning är jorddelningsförrättningar och inte fång. De av Arkling berörda komplikationerna uppträder i de fall då en avstyckningsförrättning är kombinerad med ett avtal mellan delägarna om upplösning av samäganderättsförhållandet. Huvudregeln måste därvid vara att avtalet — mestadels betecknat såsom bytesavtal — betraktas som ett ordinärt fång med ty åtföljande lagfartsplikt och skyldighet att utgiva lagfartsstämpel. Om avtalet emellertid tillkommit för att legalisera en sedan lång tid bestående sämjedelning och i lagfartshänseende tillrättalägga de verkliga äganderättsförhållandena blir betraktelsesättet ett annat. Avtalet behöver i så fall inte ses som ett reellt fång; lagfartsstämpel behöver följaktligen inte erläggas (jfr nyssnämnda rättsfall från 1954). Huruvida skyldighet i ett sådant fall verkligen föreligger att söka lagfart på grund av avtalet är närmast en bokföringsteknisk fråga, som kanske kan lämnas därhän.
    Arkling åberopar lagberedningens jordabalksförslag till stöd för sitt påstående att rådande praxis skulle vara felaktig. Hänvisningen till nämnda förslag ter sig märklig inte minst därigenom att Arkling, i det exempel han valt såsom illustration, angiver att parterna under medverkan av lantmätare träffar avtal om sämjedelning. Lagberedningen har nämligen i jordabalksförslaget uppställt förbud mot sämjedelning (4 kap. 8 §). Genom lag 25/5 1962 har f. ö. ett dylikt förbud redan trätt i kraft; beträffande vissa delar av Kopparbergs län gällde ett sådant förbud tidigare, nämligen genom lag 21/3 1952.
    Även bortsett från det nu genomförda förbudet är uppenbarligen en sämjedelnings ålder av stor betydelse i förevarande sammanhang. Erinras kan om den tidsgräns beträffande sämjedelningar som jorddelningslagens ikraftträdande den 1 januari 1928 utgör (jfr t. ex. lag 17/4 1953 om verkan som laga skifte av sämjedelning m. m.); att lagberedningen i sina övergångsbestämmelser till jordabalksförslaget inbegrep också sämjedelningar av yngre datum torde närmast ha berott

368 DELNING AV SAMÄGD FASTIGHETpå det tvångsläge i vilket beredningen med hänsyn till förbudet mot gemensamma inteckningar befann sig.


Arne Wilhelmsson