Något om skada i följd av biltrafik i samband med lastningoch lossning

    Bland de rekvisit vilka bilansvarighetslagen uppställt som förutsättning för s. k. trafikansvar har väl med rätta kravet på att skadan skall uppkomma i följd av biltrafik ansetts som det mest svårhanterliga. Det torde vidare vara en allmän erfarenhet att rättspraxis går i riktning att fatta ifrågavarande begrepp mycket extensivt. Förklaringen härtill står (se bl. a. KARLGREN, Skadeståndsrätt s. 123, och GRÖNFORS, Om trafikansvar s. 329) naturligtvis att söka i en önskan att låta trafikförsäkringen bära även risker med blott svag anknytning till motortrafik, eller som Karlgren uttryckt det: »Det har särskilt varit av intresse att få in under den obligatoriska trafikförsäkringen fall, som kunna anses lämpade att täckas av dylik försäkring.» Endast undantagsvis syns domstolarna avstå från att tillämpa bilansvarighetslagen där några möjligheter att tillämpa densamma överhuvud föreligger (STRAHL, Skadeståndsutredning SOU 1950:16 s. 81). Ej endast trafikförsäkringsgivarna utan även företrädare för doktrinen har ibland ifrågasatt om domstolarna inte gått för långt i sin i och för sig förståeliga strävan att lasta över det slutliga ekonomiska ansvaret på motorfordonskollektivet. Grönfors (a. a. s. 237 och 325) är uppenbarligen inne på en dylik tankegång, när han kommenterar det kända rättsfallet NJA 1946 s. 205 (vattenledningsrör, som under biltransport fallit av och kommit att inta ett sådant läge, att vägen spärrades och en cyklist skadades). En känsla av att rättsutvecklingen gått för långt i detta hänseende syns också vara en av de tänkbara förklaringarna till att den s. k. bilskadeutredningen i sitt betänkande (SOU 1957:36) föreslagit att reglerna om strikt ansvar i princip inte skall gälla när ett stillastående fordon gett upphov till skadan.
    Om begreppet skada i följd av biltrafik betraktas som svårhanterligt,

torde det i ännu högre grad gälla fallen med på trafikled helt stillastående bilar. Därvid brukar tveksamhet särskilt uppstå när skadan uppkommit genom åtgärd i samband med lastning eller lossning. Har å andra sidan lastning eller lossning skett när fordonet varit i rörelse torde man principiellt böra utgå från att skadan uppkommit i följd av trafik. Se exempelvis Försäkringsjuridiska föreningens rättsfallssamling 1944 s. 158. »Under arbete med lossbrytning och bortforsling av sten backade en lastbil in under en stubbrytare i vilken en sten var upphissad. Bilen råkade därvid stöta emot en av stubbrytarens strävor, som brast, varvid stubbrytaren drogs omkull och skadade en arbetare. Skadan har ansetts uppkomma i följd av biltrafik.» Karlgren har t. o. m. uttalat sig så kategoriskt att han anser skada i följd av biltrafik föreligga så snart skadan beror på att bil kommit i rörelse, även om det inte är fråga om motordrift under pågående färd eller trafik i egentlig mening (Skadeståndsrätt s. 123). En annan orsak till att fallen med fordon i rörelse inte tas upp till diskussion i detta sammanhang är den, att det praktiskt sett torde vara tämligen sällsynt förekommande att lastning eller lossning sker med fordon i rörelse.
    Det har sagts att skador i samband med lastning eller lossning ej representerar någon för biltrafiken säregen fara och att det sålunda skulle strida mot ratio legis att låta det skärpta ansvaret drabba medfull tyngd i sådana situationer (GRÖNFORS a. a. s. 236, STANG, Erstatningsansvar s. 252, hovrättsfallet SvJT 1949 s. 265, minoriteten). Det bör m. a. o. föreligga särskilda omständigheter för att en skada inträffad under angivna förhållanden skall falla under bilansvarighetslagen. Huvudregeln borde sålunda rimligen vara den att skada uppkommen i samband med lastning eller lossning av ett stillastående motorfordon ej anses inträffad i följd av trafik. Undantagna borde endast vara sådana fall där skadans uppkomst mer påtagligt kan härledas till någon bilens anordning, vilken anbragts för mera stadigvarande bruk. Har då domstolarna i sin rättstillämpning följt denna linje? Vad som är huvudregel och vad som är undantag i praxis är kanske inte så lätt att utreda. En granskning av de ledande rättsfallen inom detta mycket specifika område syns emellertid utfalla så, att frågan i princip torde kunna besvaras med ja. Till undantagen från huvudregeln och sålunda som uppkomna i följd av trafik har det naturligen legat nära till hands att först och främst hänföra alla de fall, där av- eller pålastning skett med hjälp av bilens egna mekaniska anordningar (exempelvis mekanisk tippanordning driven av bilens motor). Som illustration till riktigheten av detta påstående kan anföras det i SvJT 1949 s. 265 refererade hovrättsfallet. Där framhölls i rådhusrättens av hovrätten fastställda dom att den tippning av ved, som medfört skada skett inte blott under tillfälligt uppehåll med bilen utan även medelst drivkraft från motorn (bilen var försedd med mekanisk tippanordning), varför tippningen måste anses ha utgjort ett led i bilens användande i trafik. Ett annat rättsfall, av färskare datum, finns intaget i Trafikförsäkringsföreningens samling av rättsfall (TR nr 41/1960). Under lastning avs. k. grävmaskinsmattor (bestående av hopfogade timmerstockar) på en med motordriven lyftkran försedd lastbil råkade en matta kroka ur och tippa över, varvid den träffade och skadade en person, som biträdde vid lastningen. I målet inhämtade häradsrätten yttrande från

Skadeförsäkringens villkorsnämnd. Denna fann under hänvisning till ett par tidigare av nämnden avgivna yttranden skadan ej ha inträffat i följd av trafik. Häradsrätten och hovrätten (målet gick ej vidare till HD) kom till en motsatt uppfattning. De fann sålunda skadan ha inträffat i följd av trafik med bilen och åberopade till stöd för sin uppfattning att en med bilens motor driven lyftkran, som befanns vara en till fordonet hörande anordning, medverkat till skadan. Villkorsnämndens yttrande torde utgöra en bekräftelse på riktigheten av den inom försäkringsbolagen och av nämndens ordförande uttalade uppfattningen att nämnden ej är benägen tolka begreppet »i följd av trafik» lika extensivt som domstolarna (HELLNER, Försäkringsrätt s. 377, HAGANDER, Nordisk Försäkringstidskrift 1957 s. 155 f). En tänkbar förklaring härtill kan möjligen vara att nämnden genom sitt ställningstagande rätt ofta har att avgöra vilken av två försäkringsformer, trafikförsäkringen eller annan ansvarighetsförsäkring, som skall svara för skadan. Därvid synes sociala synpunkter kanske inte ha samma styrka som i domstolsfallen där ibland den skadades möjligheter att erhålla skadestånd i det enskilda fallet helt kan vara beroende av om domstolarna anser bilansvarighetslagen tillämplig.
    E contrario torde man av de två ovan berörda rättsfallen rimligen kunna sluta att man knappast kan tala om »i följd av trafik» i det vanliga språkbrukets mening då lastning eller lossning endast skett med handkraft eller i varje fall utan anlitande av bilen och dess mekaniska anordningar. Härpå tyder — som bl. a. Grönfors anmärkt — det i TR som nr 26/1949 refererade hovrättsavgörandet, i vilket skada genom avlastning med handkraft av en läderbal ansågs ej ha inträffat i följd av trafik. Hur ser då rättspraxis på de fall, där visserligen en till fordonet hörande anordning medverkat till skadans uppkomst men denna anordning inte fungerat under utnyttjande av drivkraft från bilens motor? Det finns ett par rättsfall som i det sammanhanget lämpligen kan tagas till utgångspunkt för några reflexioner. Det ena är hovrättsavgörandet, publicerat i Försäkringsjuridiska föreningens rättsfallssamling 1943 s. 235. Där var det fråga om en lastbil, som var avsedd för kreaturstransporter och därför utrustats med höga lämmar vid lastflakets sidor och två nedfällbara, med låsanordningar försedda lämmar baktill. En ko råkade vid inlastningen fastna med framfötterna mellan bilen och en av de två bakre lämmarna, vilka vid tillfället var nedfällda för att tjäna som ett slags lastbrygga. Under försöken att lösgöra djuret fälldes den ena lämmen upp men föll plötsligt ner igen och träffade därvid den bredvid bilen stående djurägaren i huvudet. Skadan ansågs både av häradsrätten och hovrätten uppkommen i följd av trafik. Det andra rättsfallet är det uppmärksammade prejudikatet NJA 1956 s. 773. (Under lastning av skåpbil på gårdsplan öppnar föraren inifrån bakdörren med påföljd att annan person skadas.) En granskning av dessa båda rättsfall ger beträffande händelseförloppet vid handen att det i bägge fallen varit en del av bilen s. a. s. (i det första en läm till lastflaket, i det andra en dörr), som åstadkommit skadan. Man kan därför, när man jämför dessa fall med de tidigare här ovan refererade, ställa sig frågan om domstolarna skulle kommit till samma resultat om det inte varit själva den till bilen hörande anordningen, lämmen, dörren eller något annat, som träffat personen

och skadat honom utan en del av lasten, som genom sitt fall åstadkommit skadan; låt vara att en till bilen hörande anordning, som fortfarande förutsättes ej vid tillfället vara driven av motorn, utlöst lastens fall. Det synes rimligt att under sådana omständigheter inte anse skadan uppkommen i följd av trafik med fordonet.
    Ur denna synvinkel bör man troligen även betrakta HD-avgörandet i rättsfallet NJA 1961 s. 282. Domen är även såtillvida av intresse att den vid en jämförelse med underrätternas domar visar de svårigheter som stundom kan uppstå när det gäller att avgöra huruvida en viss anordning skall anses höra till fordonet eller inte. Det låg här i korthet till på följande sätt.

    Vid lossning av stora stenblock från flaket på en lastbil råkade hjälplastaren trampa på en spik som fanns i en av de plankbitar som medfördes på lastflaket och som lagts under stenblocken för att underlätta lastning och lossning. Hovrätten yttrade bl. a. följande. »I hovrätten har blivit ostridigt att plankbiten med spiken medföljt på lastbilen till lastningsplatsen och att A, (d. v. s. lastbilens förare), befunnit sig på flaket vid olyckstillfället. Såsom häradsrätten anfört bör B:s skada (d. v. s. hjälplastarens skada) anses ha uppkommit i följd av trafik med bil. » HD uttalade: »De plankbitar som medfördes på lastflaket voro huvudsakligen avsedda att underlätta lastning och lossning av stenblock. För varje block som lastades utvaldes lämpliga plankbitar som utlades under blocken. De medförda plankorna voro således icke vare sig ägnade eller anbragta för mera stadigvarande bruk på bilen. Med hänsyn till sin beskaffenhet och det tillfälliga i deras användning kunna plankbitarna icke betraktas som anordningar hörande till bilen. Den B under lastningsarbetet tillfogade skadan kan därför ej på den grund anses hänförlig till skada i följd av biltrafik att den skulle ha åstadkommits av någon till fordonet hörande anordning.» Sedan yttrade HD vidare: »Ej heller i övrigt har i målet ådagalagts att sådant samband föreligger mellan lastbilen eller dess handhavande och angivna skada att denna kan anses hava uppkommit till följd av biltrafik. På grund av det anförda prövar Kungl. Maj:t rättvist att med ändring av hovrättens dom i huvudsaken ogilla B:s i målet förda talan.»

    Såväl HD som hovrätten har för bedömningen av huruvida skadan inträffat i följd av trafik uppenbarligen ansett det avgörande om det varit en till fordonet hörande anordning (d. v. s. en del av fordonet) som s. a. s. direkt åstadkommit skadan. Att HD och hovrätten kommit till skilda resultat torde uteslutande bero på att HD i olikhet mot hovrätten funnit den famösa plankbiten med hänsyn till omständigheterna inte vara en till fordonet hörande anordning.
    Hovrättsavgörandet TR nr 27/1961 synes ligga i linje med det föregående avgörandet. Omständigheterna var följande.

    Vid lossning av timmerstockar från en A tillhörig och av honom förd lastbil — varvid bilen stod stilla och dess motorkraft ej utnyttjades — råkade några stockar falla och skada B, som biträdde vid lossningen. Lastbilen, som vid tillfället var försedd med släpvagn, hade på flaket och på släpvagnen en lastram, bestående av två tvärgående ca 4 tum höga balkar, varav den ena placerats på lastbilsflakets främre del och den andra på släpvagnen. Vertikalt ställda U-formade stödbalkar var medelst spärranordningar fästade vid vardera änden av de tvärgående balkarna. Stödbalkarna var tvådelade med den övre delen inskjuten i den undre och spärrad med en sprint i form av ett låsjärn. Övre delen av stödbalkarna var sammanhållen av kättingar. När man skall lossa timret tillgår det så att först öppnas låsjärnen på den sida varåt timret skall falla och därefter dras spärranordningarna på lastbilens motsatta sida ut. Spärranordningarna utgörs av en utdragbar hävarm i vardera änden av de tvärgående balkarna. Vid utdragandet av spärranordningen får timret genom sin egen tyngd den undre delen

av stödbalken att fällas ned från den tvärgående balken, medan den övre delen av stödbalken blir hängande i kättingen, som går över lasset och förenas med översta delen av stödbalken på bilens motsatta sida. Timret rullar sålunda ned utmed de nedfallna undre delarna av stödbalkarna medan stödbalkarna på motstående sida står kvar i sina fästen. Vid det tillfälle då lossningen skulle ske underlät man att öppna låsjärnen på bilens vänstra sida, d. v. s. den sida åt vilken timret skulle falla, varför stockarna endast pöste ut på den sidan utan att stödbalkarnas delar skildes åt och utan att stockarna föll ner från fordonet. Man beslöt då vända bilen för att lossa timret från bilens högra sida men ändå få det att falla åt det håll man ursprungligen avsett. När nu spärranordningarna drogs ut från bilens vänstra sida, d. v. s. den sida där stockarna pöste ut, och sedan låsjärnen på bilens högra sida öppnats, kom lasset att rasa åt båda sidorna. Därvid blev hjälplastaren fastklämd under en av de stockar som föll på den sidan av bilen, där han uppehöll sig. Häradsrätten uttalade i sina domskäl följande. »Ehuru det andra lossningsförsöket ej i och för sig skett medan lastbilen var i rörelse eller under utnyttjande av motorkraften har såväl detta försök som lossningen i sin helhet ägt rum i omedelbar anslutning till den med lastbilen till ifrågavarande plats utförda timmertransporten. På grund härav och då lastbilen även under lossningen och såsom ett arbetsmoment i denna förts av A (d. v. s. den person som var ägare till lastbilen och som ledde lossningen) finner häradsrätten sådant samband föreligga mellan lossningen av timret och lastbilens användning för transporten därav att den hjälplastaren vid lossningen åsamkade skadan skall anses ha uppstått i följd av trafik med lastbilen.» Lastbilsägaren överklagade häradsrättens dom. Hovrätten gjorde följande bedömande. »I målet är ostridigt att det lossningsförsök varunder B skadats skett då lastbilen icke varit i rörelse och utan nyttjande av bilens motorkraft samt att själva skadan ej orsakats av någon del av bilen utan av stockar som vid lossningen överraskande fallit åt motsatt håll mot det som A och B avsett. Väl har lossningen skett i omedelbar anslutning till den med lastbilen till ifrågavarande plats utförda timmertransporten och under A:s ledning. I målet har likväl icke förekommit någon omständighet som visat att skadan haft sin grund i bilens funktion som motorfordon eller A:s beteende såsom dess förare. På grund härav finner hovrätten icke sådant samband föreligga mellan lossningen av timret och trafiken med lastbilen vid tillfället att olyckan och därav föranledda skador kunna anses ha uppkommit i följd av trafik med motorfordon.»

 

    Sammanfattningsvis synes man med utgångspunkt från de anförda rättsfallen med förhållandevis stor säkerhet kunna fixera ståndpunkten i rättspraxis på följande sätt: I princip omfattas skador uppkomna vid lastning eller lossning från stillastående motorfordon ej av bilansvarighetslagen på den grunden att de ej anses uppkomna i följd av trafik. För att ifrågavarande lag skall vara tillämplig måste särskilda omständigheter föreligga som motiverar ett undantag från huvudregeln. Dylika omständigheter ha — såvitt kunnat utredas — hittilldags i rättspraxis endast funnits föreligga om någon del av fordonet eller eljest till fordonet hörande anordning s. a. s. direkt åstadkommit skadan. För att en anordning skall anses höra till fordonet bör krävas att den är ägnad eller anbragt att stadigvarande brukas på fordonet. Har delen eller anordningen utan att direkt åstadkomma skadan medverkat till dess uppkomst synes man i praxis fordra att anordningen drivits avbilens motor.

Ingemar Wahlquist