LITTERATUR


PETER WESTERLIND. Sparbankslagen av den 3 juni 1955 med kommentar. Sthm 1961. Statens nämnd för utgivande av förvaltningsrättsliga publikationer. 509 s. Kr. 35,00.
    Den utvecklingstakt som kännetecknar det moderna samhällslivet avspeglas även på lagstiftningsområdet; lagar och förordningar omsättes i snabb följd. Ej minst gäller detta svenskt bankväsen. Under de senaste tio åren har lagstiftningen rörande affärsbanker, privata sparbanker, jordbrukets kreditkassor och landshypoteksföreningar förnyats och är vad angår övriga institut inom samma kategori i stort sett föremål för översyn eller på väg att likaledes ersättas av ny lagstiftning. Men även de sålunda tillkomna nya lagarna har ändrats. Så har t. ex. såväl lagen om bankrörelse som lagen om sparbanker under den relativt korta tid av åtta år, som förflutit sedan de promulgerades, vid flera tillfällen varit föremål för justeringar och är så även vid årets riksdag. Det måste under sådana förhållanden te sig som en ganska otacksam uppgift att utarbeta kommentarer till så föränderliga lagprodukter, som dessa visat sig vara. Denna uppgift har dock fullgjorts av hovrättsrådet PETER WESTERLIND, som författat såväl en kommentar till banklagen — anmäld i denna tidskrift 1959 s. 340 — som en kommentar till sparbankslagen. Sistnämnda arbete är föremålet för denna anmälan. Ur deras synpunkt vilka arbetar inom lagarnas tillämpningsområden eller eljest har intresse av innehållet i desamma är kommentarernas tillkomst att hälsa med stor tillfredsställelse. Hovrättsrådet Westerlind har varit synnerligen kvalificerad för uppgiften genom, förutom tidigare erfarenhet av lagstiftningsarbete som sekreterare i andra lagutskottet i riksdagen, dels sekreterareskap hos 1948 års sparbankssakkunniga, dels propositionsskrivning vad rör båda lagarna och dels föredragning av ärendena i lagrådet och bankoutskottet ävensom slutligen arbete som sekreterare och senare även ledamot i lagberedningen.
    För att härefter begränsa mig till sparbankslagen må det framhållas, att de ändringar som gjorts i denna under de fem första åren efter dess ikraftträdande även kunnat behandlas i Westerlinds kommentar, som ej utkom av trycket förrän år 1961. Såtillvida har den sena publiceringen, som skall ses mot bakgrunden av författarens upptagenhet av andra arbetsuppgifter, varit till gagn för bokens modernitet. De ytterligare ändringar i lagen som skett efter tillkomsten av denna kommentar eller är i görningen kan emellertid ej sägas ha ännu så länge i något väsentligt avseende förminskat kommentarens användbarhet. Nyheterna i lagen rör detaljer utom i ett avseende, nämligen vad angår tillsynen över sparbankerna och sparbanksregistrets förande. På grund härav är visserligen vad som sägs i kommentaren om länsstyrelsernas och sparbanksinspektionens respektive uppgifter på tillsynsområdet och vad gäller registreringen föråldrat, men om det vid läsningen hål-

436 E. LAGERKVISTles i minnet, att samtliga uppgifter numera skall ombesörjas av en enda myndighet, bankinspektionen, torde vad som i övrigt anföres om tillsynens förhållande till sparbankerna och om registreringen behålla sin giltighet. Värre kan det bli när den kommitté som sysslar med gränsdragningen mellan de olika kreditinstitutens verksamheter blir färdig med sitt arbete och resultatet därav eventuellt omsatt i lagstiftning. I det läget vill det synas önskvärt att Westerlind blir satt i tillfälle att återkomma med nya upplagor av sina kommentarer till bank- och sparbankslagstiftningen.
    Sparbankslagen med tillhörande följdförfattningar är ett till omfånget rätt betydande lagverk; därom vittnar föreliggande digra volym innehållande författningstext jämte kommentar. Reglerna för sparbanks verksamhet är numera uppdelade efter vikt och betydenhet i dels en lag och dels en kunglig kungörelse. Härigenom har uppnåtts den fördelen, att stadganden av närmast ren ordningskaraktär kan ändras av Kungl. Maj:t utan den vidlyftiga procedur som riksdagens hörande innebär. Å andra sidan har reglerna blivit svåröverskådligare genom att samma frågor i rätt stor utsträckning behandlas på skilda ställen, varmed ock följt en ökning av totala antalet paragrafer. Genom att använda Westerlinds kommentar blir emellertid denna svårighet till största delen undanröjd, då förf. under respektive paragrafer i själva lagen intagit och kommenterat motsvarande paragrafer i kungörelsen.
    Ett annat mycket gott grepp, som kännetecknar föreliggande arbete och som genomförts på ett förnämligt sätt, är att förf. inledningsvis redogjort för sparbanksväsendets karaktär och uppbyggnad och givit en historik av den rättsliga regleringen av detsamma, vartill i ett särskilt kapitel anknutits en allmän översikt av huvudinnehållet i 1955 års sparbankslagstiftning. Härigenom har arbetets användbarhet enligt min mening i hög grad förhöjts. Sparbankerna intager numera en så betydelsefull ställning i samhället, att de icke kan på något sätt ignoreras. Behovet att ha en åtminstone grundläggande kunskap om dem växer. Ej minst gäller detta för kommunerna, som brukar ha en nära kontakt med bygdens sparbank, både som insättare och som låntagare, och numera även genom uppgiften att utse hälften av sparbankernas huvudmannakårer. Westerlinds kommentar till sparbankslagen och sparbankskungörelsen — vilka författningar i det följande betecknas SpL respektive SpK — borde därför icke saknas i referensbiblioteket för någon kommun, som har dylika kontakter.
    I själva inledningskapitlet förekommer ett skriv- eller tryckfel. Därå s. 20 förekommande uppgift om »åtnjutande av 30-gångerregeln» skall i stället avse »50-gångerregeln». Vad sedan översiktskapitlet rörande 1955 års sparbankslagstiftning beträffar hade det på några ställen, trots behovet av koncentration i denna del av framställningen, varit önskvärt med ett något tydligare uttryckssätt till undvikande av missförstånd hos den i ämnet obevandrade läsaren. Så säges å s. 28 att huvudmännen är sparbankens beslutande organ medan den omedelbara förvaltningen däremot under deras överinseende utövas av styrelsen. Uttryckt i sådan korthet gör utsagan icke rättvisa åt det komplicerade förhållandet mellan huvudmännen och styrelsen. Såsom

ANM. AV PETER WESTERLIND: SPARBANKSLAGEN 437i framställningen under respektive lagparagrafer redovisas har styrelsen såsom förvaltande organ också i hög grad viktiga beslutande uppgifter. Å s. 29 omnämnes att SpL ej i likhet med äldre rätt gör beslut om vinstdispositionen beroende av tillsynsmyndighets granskning, vartill må anmärkas, att det är den obligatoriska förhandsgranskningen som bortfallit medan efterhandsgranskningen av sparbankens handlande i detta avseende liksom i övrigt givetvis kvarstår. Denna oklarhet i framställningen vidlåder även kommentaren under 17 § SpL (s. 124). Vidare: när å s. 34 är tal om sparbanks rätt att upptaga förlagslån hade det nog, då termen förlagslån är ett mycket vidsträckt begrepp, bort poängteras, att det i detta fall endast är fråga om sådant lån — vanligen känt under beteckningen förlagsbevis — som ger borgenären sämre förmånsrätt än låntagarens övriga borgenärer. Det är ju denna sämre förmånsrätt, som är förklaringen till att förlagslånet skall kunna utgöra underlag för inlåning. Ett uttryckligt framhävande av sagda förhållande har ej heller skett i kommentaren av hithörande bestämmelser å s. 114 och 118 (medan å s. 165 den sämre förmånsrätten helt kort omnämnes i anslutning till lagtexten). Slutligen må till uppgiften å s. 43, att frihet att alternativt upptaga bundna lån till några slags verkliga värden icke råder, fogas det påpekandet, att ettåriga medelräntan enligt 48 § 2. SpL faktiskt tillkommit med funktionen att vara »ett beräknat marknadsvärde» (prop. 243/1937 s. 66). Det är denna funktion som förklarar förekomsten av alternativa medeltalsvärden för bundna lån.
    Kommentaren till de enskilda paragraferna i sparbankslagen och den anslutande kungörelsen utmärkes av stor fullständighet. I förekommande fall hänvisas till parallellställen i aktiebolagslagen och banklagen varjämte redogörelse lämnas för skillnaderna i förhållande till äldre sparbankslagstiftning. Motiven till de nya reglerna redovisas utförligt med flitigt angivande av respektive källor. Förf:s egna slutsatser synes på det hela taget vara väl grundade; stundom utmärkes de av icke ringa elegans såsom vid klargörandet av innebörden av det svårtolkade växelspelet av de bestämmelser i 27 § SpL, vilka reglerar sparbanks inlåningsrätt. Ett mycket utförligt sakregister sist i boken höjer dess användbarhet. Emellertid har jag funnit mig böra i några fall anmäla avvikande mening beträffande gjorda uttalanden eller i övrigt till vissa ställen i framställningen knyta vissa reflexioner.
    I 1 § SpL uppdras gränserna för den verksamhet sparbank äger bedriva. Gränserna är allmänt angivna. Det torde vid nya lagens tillkomst med rätta ha ansetts alltför vanskligt att åstadkomma ett närmare bestämmande, utan detta finge överlämnas till rättspraxis. I sin kommentar till denna paragraf uttalar sig förf. ganska försiktigt. Det skulle emellertid ha varit utomordentligt intressant om förf. velat kommentera gränsdragningen även i direkt belysning av de rättsfall, som dock finnes på området, såsom NJA 1903 s. 38, 1931 s. 441, 1933 s. 59 och Kungl. Maj:ts beslut 17/3 1961 (dnr 1528/60 fin.dep.) av vilka endast det tredje omnämnes i not under 1 §. Det första anföres i not under 17 §, där det får illustrera huvudmännens anslagsbefogenheter, och det sista i not under 83 § för utvisande av gränsen för tillsynens rätt att ingripa. Enligt mitt förmenande har de emellertid alla även

438 E. LAGERKVISTbetydelse för tolkningen av 1 §. Man observerar i sistnämnda fall den i Kungl. Maj:ts resolution förekommande karakteriseringen av vederbörande sparbanks handlingssätt: »synnerligen anmärkningsvärt», och den därtill anslutande avslagsmotiveringen »vid lagens om sparbanker nuvarande lydelse», vilket närmast torde få anses antyda på en lucka i SpL. Den här efterlysta närmare kommentaren skulle ha sitt särskilda intresse ej minst beträffande giltigheten av avtal, som skulle ha träffats med överträdande av bestämmelserna i 1 §. Enligt rättsfallet NJA 1931 s. 441 kunde tydligen god tro ha ändrat utgången, men nu ansågs sådan icke föreligga. Det är väl icke uteslutet att resultatet med en enklare funtad motpart till sparbanken kunde ha blivit ett annat. Okunnighet om gällande lag kan väl icke åberopas som grund för god tro, men, såsom stadgas i 44 § SpL, torde tredje man kunna åberopa, att han ej insett eller bort inse att sådant lagstadgande vore tillämpligt att sparbanks ställföreträdare på grund därav överskridit sin befogenhet vid avtalets ingående. Det är givet att man härmed är inne på tolkningen även av 41—44 §§ SpL. Det hade emellertid varit värdefullt om de här berörda frågorna hade behandlats i ett sammanhang i en exemplifierande framställning.
    Kommentaren till sistnämnda fyra paragrafer torde helt visst vara korrekt, men närmare förklaringar synes mig erforderliga om annan än den tränade juristen eller den som är väl insatt i aktiebolagsrättsliga regler, som stått förebild till dessa paragrafer, skall kunna komma till rätta med innehållet i desamma. Det torde sålunda behöva angivas grunden till att »eljest överskridit sin befogenhet» i 44 § ej ifråga om verkan av god tro inbegriper överskridande av 41 §. I och för sig är det väl en självklarhet, att den som saknar såväl befogenhet som behörighet ej skall kunna binda ett företag, som han föreger sig representera. Ett företags styrelse intar emellertid en ställning, som utåt kan ge styrelsen ett starkt sken av befogenhet icke blott när den överträder de lagbestämda gränserna för företagets verksamhet utan även och kanske ännu mer när den inom sagda gränser går utöver sitt funktionsområde. Det är mot bakgrunden härav som lagtexten blir så svårgenomskådlig. Vad nu en sparbanksstyrelses handlande i strid med 41 § SpL beträffar — då sparbanken således ej blir bunden oavsett god tro hos medkontrahenten — torde det egentligen endast i förhållande till utomstående och då i två avseenden vara fråga om farligt vilseledande med avseende på befogenheten: vid utbetalande av anslag av vinstmedel till allmännyttiga eller välgörande ändamål utan att huvudmännen vid vinstdispositionen ställt medel därför till förfogande och vid sådant förvärv enligt 32 § SpL av fast egendom, tomträtt eller aktier, som måste beslutas även av huvudmännen (med kvalificerad majoritet). I förra fallet skulle tydligen uppkomma återbetalningsskyldighet för den som erhållit anslaget och i senare fallet skulle köpet ej bli bindande för sparbanken ehuru säljaren praktiskt taget kan ha saknat möjligheter — t. ex. när styrelsen samtidigt avtalat om förvärv även på annat håll — att kontrollera hur långt styrelsens befogenhet sträckte sig. Däremot synes väl reglerna få tolkas så att förvärv av denna art, som vederbörligen biträtts av huvudmännen, icke utan vidare blir utan rättsverkan mot sparbanken blott på den grund

ANM. AV PETER WESTERLIND: SPARBANKSLAGEN 439att tillsynsmyndighetens stadfästelse av huvudmännens beslut i ärendet ej lämnas; frågan huruvida säljaren var i god tro enligt vad därom i 44 § SpL sägs skulle då kunna tänkas bli avgörande.
    4 § SpL. Under denna paragraf har intagits 1 § SpK med kommentar. I anslutning till bestämmelsen om successiv förnyelse av huvudmannakåren i punkt 6. av denna paragraf hänvisas till stadgande i 14 § SpL att vid »det första huvudmannavalet inom sparbanken» mandattiderna skall i den mån så erfordras för att åstadkomma successiva nyval sättas kortare än den normala tiden fyra år. Stadgandet återkommer i 6 § 5. promulgationslagen med tillägg beträffande »första huvudmannaval» av »sedan nya lagen vunnit tillämpning å sparbanken». Då förf. tydligen utgår från att begreppet »första huvudmannaval» är entydigt och icke behöver utläggas, skall här blott påpekas, att i tillsynspraxis har begreppet även ansetts inbegripa första val efter sådan ändring av reglementet, som inneburit ökning eller minskning av huvudmannakåren, ofta i betydande omfattning, t. ex. i samband med fusion. En sådan tolkning synes rimlig, då den är erforderlig för upprätthållande av bestämmelser om successiv förnyelse av huvudmannakåren. I kommentaren till 1 § 8. SpK angående ort för huvudmännens årssammanträde tar författaren ej heller ställning till om mer än en sådan ort kan tänkas. I praktiken har, då sådana speciella rättsverkningar som ifråga om orten för styrelsens säte ej vore knutna till ortsbestämningen i detta fall, i några sparbankers reglementen med stadfästelsemyndighetens godkännande även angivits en alternativ ort för årssammanträdet. Tolkningen må vara tveksam, men något avgörande hinder för dylik tillämpning synes ej böra föreligga, åtminstone så länge totalt ej mer än två orter angives.
    Vid anpassningen av den nya sparbankslagstiftningen till tidigare associationsrättslig lagstiftning har i stor utsträckning principerna i den senare godtagits, men för att ej belasta den förra med alltför många detaljer har det skett i en många gånger knappare form. Fråga uppstår då i vad mån utelämnade bestämmelser må kunna analogivis tillämpas även på sparbankerna eller om uteslutningen skall anses ha avsiktlig innebörd utöver den nämnda att förenkla lagtexten. Man synes få döma från fall till fall. Föreligger ej särskilt skäl emot analog tillämpning synes sådan ej vara utesluten. Förf. har så vitt jag kunnat finna ej tagit direkt ställning till problemet. Anledning uppkommer emellertid vid tolkningen av t. ex. bestämmelsen i 1 § 9. SpK om antalet styrelseledamöter och suppleanter för dem. I detta fall har vid stadfästelse av reglementen hinder ej ansetts föreligga att bestämma antalet med ett maximum och ett minimum — såsom är uttryckligen medgivet i aktiebolagslagen och banklagen — blott marginalen dem emellan ej bleve för stor. Även i detta avseende synes mig praxis böra vara godtagbar. — Vid 1 § 15. SpK som handlar om bl. a. sättet för förvaring av kassa och värdehandlingar uttalar förf., att i främsta rummet bör upptagas föreskrifter om vilka befattningshavare som skall inneha nycklarna till kassavalv eller kassaskåp. Häremot måste nog den erinringen göras, att i första hand bör angivas, vilka förvaringsanordningar som skall finnas för respektive värden och i andra hand hur nycklarna till förvaringsutrymmena skall fördelas.

440 E. LAGERKVIST    5 § SpL. Beträffande första stycket, andra punkten, vari stadgas att för utmärkande av rörelsens beskaffenhet ej annan beteckning än sparbank må användas, uttalar förf. en försiktig tvekan om den har någon självständig betydelse i förhållande till första punkten, enligt vilken sparbanks firma skall innehålla ordet sparbank. Enligt min mening har andra punkten självständig betydelse. En skylt eller annons exempelvis torde ej nödvändigtvis behöva innehålla hela firmanamnet, men må ej vara av typen »häradsbanken» i stället för »häradssparbanken», då hänvisningen uppenbarligen avser att reklamera för viss rörelse.
    17 § SpL. Förf:s uttalanden om vinstdispositionen å s. 121—122 är såvitt jag kan finna riktiga men invecklar måhända saken en aning genom en rent språkligt betingad jämförelse mellan avsättning av vinsten till fonderna och avsättningar innan vinsten framkommer, vilka senare ju endast är ett bokföringstekniskt uttryck för att för bokslutets riktiga uppgörande erforderliga skuldposter upptagits. Förf:s slutsats i sistnämnda fall bör emellertid understrykas: Skulle avsättningen »överskrida vad som verkligen erfordras för fullgörande av respektive förpliktelse, är den tydligen till det överskjutande beloppet ej att betrakta såsom en omkostnadslikvid utan såsom en användning av vinsten i strid med bestämmelserna i förevarande lagrum». Ett stort frågetecken måste därför sättas för uttalande i en not å s. 133, där förf. återkommer till frågan om avsättningar dels av vinsten och dels i bokslutet. Här säger han om de senare: »Icke för något fall kan SpL anses hindra, att dylika avsättningar (konton etc.) förminskas; så får ske vare sig medlen behövas för att täcka förlust i rörelsen eller de tas i anspråk av annan anledning.» Detta är oförståeligt och icke i konsekvens med hans tidigare utläggningar i ämnet. Dylika skuldposter får givetvis icke tas i anspråk för annat än betalning av motsvarande skulder. Endast i den mån dessa nedgått av annan anledning än betalning — t. ex. pensionsförpliktelser på grund av dödsfall — må och skall överskjutande belopp återföras till vinst- och förlusträkningen. I intet fall må som skuld avsatt belopp minskas blott därför att årsresultatet eljest skulle utvisa förlust. Till det sagda må läggas ett påpekande att avsättningar av skuldposter i bokslutet icke är ett resultat av fria överväganden utan skall såsom förut antytts göras i enlighet med allmänna bokföringsgrunder och god köpmannased. Från skyldigheten att göra skuldavsättningar föreligger emellertid ett undantag beträffande pensionsförpliktelser, vilka i stället enligt särskilt stadgande i 48 § 11. SpL må upptagas inom linjen. Om grunden härför redogöres i kommentaren s. 315. I anslutning till det ovan förda resonemanget är det emellertid av vikt att här understryka att om avsättning skett som skuld i balansräkningen för pensionsförpliktelser, må ej heller sådan skuldpost reduceras med mindre motsvarande minskning skett av förpliktelserna, vilket är innebörden av föreskriften i 48 § 11. fjärde punkten SpL.
    I detta sammanhang må beröras ett uttalande å s. 340, där det heter att trots formuleringens begränsning när huvudmännen i 57 § SpL ålägges att bestämma, i vilken utsträckning sparbankens vinst skall avsättas till dess fonder, torde väl föreligga en motsvarande skyldig-

ANM. AV PETER WESTERLIND: SPARBANKSLAGEN 441het för huvudmännen att fatta beslut i anledning av eventuell förlust, varvid hänvisning göres till annan formulering i motsvarande fall i aktiebolagslagen och banklagen. Den avvikande formuleringen i SpL är emellertid väl grundad. En konsekvens av bestämmelsen i 17 § SpL att vinsten i den mån den ej tages i anspråk för specifika ändamål skall avsättas till reservfonden måste bli att förlust alltid skall täckas genom överföring från reservfonden. I sparbank kan icke såsom i vanligt aktiebolag eller affärsbank vinst eller förlust balanseras över till nästa år utan i sparbank måste varje år slutlig avräkning ske med reservfonden. Huvudmännen behöver därför icke bestämma något om uppkommen förlust, som automatiskt skall täckas från reservfonden. Härför erforderlig överföring plägar därför ock göras redan i bokslutet.
    I kommentaren till 17 § första stycket SpL anföres, att viss tvekan måhända kan uppstå, när såväl grundfond som garantifond behöver utfyllas. Det anges i princip vara likgiltigt vilkendera av dessa fonder som i sådant fall först tillföres påfyllning, men att det kan ligga närmast till hands att börja med garantifonden. Till detta måste sägas, att principen är fullständigt klar. De båda fondernas inbördes ställning bestämmes i 69 § tredje stycket och 76 § andra stycket SpL. Grundfond skall därför tagas i anspråk före garantifond och återställelse av dem ske i motsatt ordning. Bokföringen får givetvis icke ge en direkt felaktig bild av vilka fondtillskott som löper den största risken vid eventuell likvidering av sparbanken.
    Diskussionen om sparbanks anslagsrätt enligt 17 § SpL hade med fördel kunnat göras utförligare. Förf. synes emellertid anse att frågan har mindre vikt, sedan anslagsrätten begränsats till fem procent avvinsten. Detta är givetvis riktigt, men det kan fortfarande i vissa fall vara fråga om stora belopp, som står till förfogande — 100 000 kronor och även mera. Det kan vidare göras gällande att sedan tillsynsmyndighetens förhandsgranskning av anslagen bortfallit, behovet av en utredande vägledning om anslagsrättens gränser vad ändamålen beträffar snarast tilltagit till förhindrande av sådana beslut, som kunde medföra obehagliga efterräkningar från tillsynens sida. En utförlig redogörelse för äldre rättspraxis på området återfinnes i 1935 års sparbankssakkunnigas betänkande (SOU 1936:25, s. 97 o. f.). Denna hade lämpligen åtminstone bort omnämnas. Sedan har tillkommit flera rättsfall, som det skulle vara av värde för läsaren, om han är sparbanksman, att få kännedom om. Det rättsfall från år 1930 — således från tiden innan möjlighet hade öppnats till viss delegering av anslagsrätten till styrelsen — som anföres av förf. förleder honom till i viss mån felaktiga slutsatser. Det är riktigt att ifrågavarande rättsfall —och andra av senare datum — gör det fullt klart, att fondering av vinstmedel för allmännyttiga eller välgörande ändamål, som först under senare år skall bestämmas, icke må ske. Det har ansetts vara oriktigt att sparbank under flera år skulle kunna bygga upp en gåvofond, som kanske skulle komma till användning i ett läge, då sparbanken egentligen ej längre hade råd att skänka bort någonting alls. Förf:s härav dragna slutsats, att huvudmännen, oaktat de närmare avgörandena om medlens användning må delegeras på styrelsen, icke lärer

442 E. LAGERKVISTkunna undandraga sig att i stort sett avgöra, till vilka syften anslagen skall gå, är däremot icke riktig. Bestämmandet av ändamålen kan helt överlämnas till styrelsen, men såsom framgår av en Kungl. Maj:ts resolution den 23/10 1942 (Sv. Sparb. tidskr. 1942:605) i dylikt ärende har styrelsen att före årets utgång fatta definitivt beslut om medlens användning. I annat fall skall medlen överföras till reservfonden. Har den närmare ändamålsbestämningen skett före årets slut kan väl själva utbetalningen ske senare men endast i enlighet med det inom anslagsåret fattade beslutet.
    27 § SpL. Å s. 172 konstateras riktigt, att så länge sparbank icke överskrider sin i relation till fonderna bestämda inlåningsrätt, är sparbanken icke skyldig träda i likvidation på den grund, att egna medel skulle ha gått förlorade i viss utsträckning. När i sammanhanget emellertid framhålles, att i SpL icke såsom i banklagen finns någon bestämmelse, som tvingar bankinrättningen att på grund av befarade förluster av viss storlek upprätta särskild balansräkning för konstaterande av ställningen och, om misstankarna om förluster därvid besannas, träda i likvidation, så blir framställningen missvisande. Även sparbanks styrelse åligger enligt 84 § sista punkten SpL att vid befarade förluster av viss storlek upprätta särskild balansräkning, ehuru icke en s. k. likvidationsbalans, för utvisande av ställningen, vilken åtgärd kan bli inledningen till en tvångslikvidation. Invändning måste också göras mot uttalandet å s. 181 att i 27 § avsedda inteckningsobjekten i fast egendom kan utgöras av fastigheter av varje slag utom industrifastighet. Det finns fastigheter av många slag, som varken är att hänföra till den i lagrummet avsedda kategorin jordbruks-, bostads- eller affärsfastighet eller till kategorin industrifastighet, såsom rena kontorsfastigheter, restauranger, magasin, silos m. fl. I anslutning till resonemanget å s. 183 under samma paragraf rörande vad som är att förstå med lagtextens »senast fastställda taxeringsvärdet» må erinras om att taxeringsvärde även åsättes ny fastighet vid den årliga taxeringen mellan allmänna fastighetstaxeringarna samt hänvisas till följande definition av ifrågavarande begrepp, som framgår av rättsfallet NJA 1961 s. 63. »Med senast fastställda taxeringsvärdet är att förstå det taxeringsvärde eller preliminära taxeringsvärde som gällde det angivna räkenskapsårets sista dag.» Överraskande torde nog vara, att även preliminärt taxeringsvärde skall räknas som fastställt värde. I stället för »det angivna räkenskapsårets sista dag» som hänför sig till förhållandena i målet ifråga torde för sparbanksförhållanden få sättas »vid varje tillfälle».
    32 § SpL. Det hade varit önskvärt att förf. med exempel demonstrerat innebörden i sparbanks rätt till aktieförvärv för sparbankens inrymmande. I praktiken har det visat sig, att i varje fall de mindre sparbankerna har svårt att komma till rätta med lagreglerna i detta hänseende. Beträffande ordet »penningar» i 32 § tredje stycket vid uppräknandet därstädes av lös egendom som sparbank må förvärva anför författaren, att rent språkligt synes beteckningen penningar icke exkludera utländsk valuta. Härtill är att säga, att mycket torde väl bero på i vilket sammanhang ordet förekommer. Det synes föga antagligt, att det i denna paragraf skulle avsetts ha annan betydelse

ANM. AV PETER WESTERLIND: SPARBANKSLAGEN 443än inländskt mynt. Det kan väl heller inte antagas, att ordet penningar på angivna ställe skulle ha annan innebörd än i 69 § SpL eller i t. ex. 7 § aktiebolagslagen, där betydelsen uppenbart är den nyss nämnda.
    47 § SpL. I not å s. 287 gör förf. det påpekandet, att då huvudboken icke är någon dagbok (grundnoteringsbok) utan en s. k. systematisk bok faller den sålunda icke under förbudet mot lösblads- eller kortsystem. Därmed torde emellertid ämnet icke vara uttömt. Sparbanks huvudbok skall bl. a. delvis ersätta inventarieboken i vanlig bokföring, vilken sistnämnda bok skall vara bunden. Föreskriften att sparbanks balansräkning skall införas i huvudboken torde förutsätta att jämväl denna skall vara bunden. Det bundna skicket anses ju garantera bättre bevarande för framtiden av och bättre skydd för däri intagna uppgifter. Det torde väl vara bl. a. mot bakgrunden härav som föreskriften i 10 § bokföringslagen om den bokföringsskyldiges underskrift av inventariet och balansräkningen skall ses. Jag kan därför icke heller dela förf:s å s. 292 uttalade åsikt, att denna föreskrift saknar intresse i fråga om sparbanks balansräkning på den grund att denna ingår i förvaltningsberättelsen och där enligt sparbankslagens stränga regel skall underskrivas av samtliga styrelseledamöter. Man får nog skilja på balansräkningens införande i huvudboken på sätt i bokföringslagen stadgas rörande införandet i inventarieboken och balansräkningens upptagande i förvaltningsberättelsen, som är en löshandling. Samma bestämmelser om dubbel underskrift gäller även för aktiebolag; dels å lös redovisningshandling av samtliga styrelseledamöter och verkställande direktören och dels i inventarieboken.
    48 § SpL. Till belysning av värderingsreglerna enligt SpL jämförda med motsvarande regler enligt bokföringslagen och banklagen har förf. uppgjort två tablåer, nr 1 över »de allmänna värderingsreglerna» eller reglerna för värderingen anskaffningsåret och nr 2 över möjligheterna till uppskrivning i senare bokslut. Den senare tablån har tyvärr blivit direkt missvisande genom att förf. på flera ställen angivit, att för uppskrivning gäller »ingen inskränkningsregel», därmed tappande den viktigaste inskränkningen av alla, nämligen att uppskrivning ej får gå utöver verkliga värdet (marknadsvärdet). Det sistnämnda måste förf. ha förutsatt men råkat välja en särskilt olycklig formulering för att ge uttryck åt det förhållandet, att uppskrivning till verkliga värdet i respektive fall finge ske fritt, d. v. s. oberoende av särskilda villkor eller förutsättningar i övrigt.
    54 § SpL. Vad förf. anför om revisorernas uppgift — i anslutning till 1932 års banksakkunnigas uttalanden om löpande kontroll över förvaltningen — må föranleda en reflexion, att kravet på löpande kontroll har sin givna begränsning. Om man bortser från att det tillkommer revisorerna att övervaka att organisation och inre kontroll är lämpligt anordnade och fungerar tillfredsställande torde de knappast ha egentliga förebyggande åligganden. Man får nog söka hålla en klar gräns mellan styrelsens ansvar och revisorernas. I princip torde därför revisorerna vara hänvisade till att fullgöra sin granskning i efterhand, men det är viktigt att granskningen icke sker alltför långt i efterhand. Driver man emellertid kravet på täta revisionssammanträ-

444 E. LAGERKVISTden långt, står man snart inför en svårbemästrad kostnadsfråga. Revisorernas granskning torde sålunda icke avsetts bli vad man må kalla kontinuerlig; bokföringen bör dock granskas kontinuerligt av särskild siffergranskare, som har att hålla revisorerna underkunniga om viktigare upptäckter, som därvid eventuellt göres. Det må i detta sammanhang antecknas, att det framstår som en brist i framställningen, att förf. icke under revisionskapitlet direkt ingår på frågan om siffergranskning i sparbank. En utmärkt ledning härför återfinnes i den av STENBECKWIJNBLADHNIAL utarbetade kommentaren till aktiebolagslagen, s. 440. Förklaringen till att frågan icke behandlats i Westerlinds kommentar ligger naturligtvis däri, att den icke finns i sparbankslagstiftningen. Den har varit underförstådd, men den kan icke förbigås om man vill rätt förstå revisionens arbetssätt.
    58 § SpL. Enligt framställningen å s. 347 skulle ett beslut av huvudmännen om talan å förvaltningen ej kunna effektueras om styrelsen ej vill ombesörja talans anhängiggörande mot sina egna ledamöter. Det skulle då bli beroende helt av tillsynsmyndigheten, om denna ville låta föra talan å sparbankens vägnar. Skulle emellertid icke bestämmelseni 17 § SpL om huvudmännens val av ställföreträdare att föra sparbankens talan kunna i detta fall analogivis tillämpas?
    78 § SpL. Ett frågetecken måste sättas för påståendet å s. 391, »att en fusion mellan sparbanker naturligtvis kräver ett beslut jämväl av huvudmännen i den övertagande sparbanken». Någon grund härför av tvingande karaktär kan jag ej se föreligga. En annan sak är att då fusion ofta förutsätter ändring av reglementet för den övertagande sparbanken dennas huvudmän måste höras i frågan varjämte styrelsen även utan sådant tvång kan finna det lämpligt att hänskjuta frågan om fusion till huvudmännens prövning. Men gäller det t. ex. fusion mellan en liten sparbank och en hundra gånger större sparbank som övertagande, i fall då den senares verksamhetsområde redan omfattar den förras och inga huvudmän eller styrelseledamöter från den mindre sparbanken skall upptagas i den större, kan jag ej finna att hinder föreligger för styrelsen för den sistnämnda att utan huvudmännens hörande ingå bindande avtal om fusion.
    79 § SpL. Framställningen vad angår sammanslagningsförfarande i samband med att den överlåtande sparbanken går i likvidation samt angående motiven till att särskilt tillstånd till övertagandet även i sådant fall numera erfordras synes mig något oklar. Oklarheten hänför sig framför allt till det förhållandet att förfarandet enligt äldre praxis och enligt nya lagen skildras såsom från varandra avvikande procedurer. Gången av sammanslagningen enligt äldre lag anges riktigt å s. 387 ha varit, att en sparbank övertog en annan sparbanks tillgångar och samtidigt iklädde sig ansvarighet för dess skulder, varefter den överlåtande sparbanken trädde i likvidation. Å s. 398 förutsättes däremot den nya ordningen vara, att borgenärerna i den överlåtande sparbanken blir tillgodosedda inom ramen för likvidationsförfarandet, och eftersom sammanslagningen alltså icke skall medföra någon skuldöverföring från det överlåtande företaget till det övertagande, utsättes ej heller de, som har fordringsintressen i det senare företaget, för risker till följd av sammanslagningen. Är det förf:s mening att detta

ANM. AV PETER WESTERLIND: SPARBANKSLAGEN 445förfaringssätt är det enda tillåtliga hade han bort angiva grunderna härför. En sammanslagning varigenom den övertagande sparbanken skulle kontant betala den överlåtande sparbankens tillgångar så att den sistnämnda skulle bli i tillfälle att uppsäga och återbetala insatta medel är emellertid knappast tänkbar i praktiken. Det har varit och torde alltjämt vara så, att för den övertagande sparbanken erbjuder förvärvet av insättarstocken det största intresset. Nu kan naturligtvis skuldöverföring med första gäldenärens friskrivande egentligen icke ske utan borgenärens godkännande. Det torde dock vara praktiskt taget omöjligt, bl. a. på grund av föråldrade adressuppgifter, att nå alla insättare för erhållande av godkännande. Det otillfredsställande med det gamla systemet var framför allt att en sparbank utan särskilt tillstånd kunde överlåta sin rörelse med tillgångar och skulder på en annan, träda i likvidation och upplösas utan att insättarna förstått bedöma innebörden därav och än mindre godkänt sammanslagningen eller alla av dem till äventyrs ens observerat vad som var å färde. Visserligen brukade insättarna genom annonser eller på annat sätt uppmanas att inlämna sina motböcker i den övertagande sparbanken för påstämpling om dennas betalningsansvar eller för utbyte mot en ny motbok — varvid de i stället givetvis kunde göra anspråk på att utfå innestående medel — men oavsett om denna uppmaning efterkoms eller icke, hade såväl de som godtagit skuldöverföringen genom företeendet av sina motböcker för avsett ändamål som de som icke lämnat något godkännande endast den övertagande sparbanken att hålla sig till, sedan den överlåtande sparbanken var upplöst. För att skapa en garanti för att insättarnas säkerhet därigenom icke försämrades har, såvitt jag förstår, föreskriften i 79 § SpL om tillståndsprövning huvudsakligen tillkommit. Tillståndet bör kunna förknippas med erforderliga villkor, t. ex. att ett kungörelseförfarande liknande det som förekommer vid fusion skall komma till stånd. Vad som för förf. här är ett huvudmotiv torde sålunda vara ett motiv i andra hand.
    91 § SpL. Vid omnämnandet å s. 431 av i lag föreskriven besvärstid hade även lämpligen bort angivas den särskilda besvärstiden för menighet, fem veckor, då exempelvis kommun i flera fall torde ha besvärsrätt.
    En del uttalanden i kommentaren utöver de här berörda kunde likaledes locka till diskussion, som emellertid av utrymmesskäl skall underlåtas. Den utförlighet som ändå präglar denna anmälan kan i viss mån vara ägnad att undanskymma de stora förtjänster Westerlinds arbete äger. Anmälans karaktär skall emellertid ses mot bakgrunden av att den som här fört pennan sedan många år varit sysselsatt med sparbankslagens tillämpning. Därav härflyter naturligtvis ett synsätt i fråga om lagkommentaren som kan något avvika från det, som bestämmes av mera teoretiska utgångspunkter. Därmed avses emellertid ej att framställa förf. som enbart teoretiker; han visar tvärtom en för en utomstående överraskande kännedom om sparbankernas förhållanden. Med sagda synsätt sammanhänger vidare de önskemål om större fyllighet i framställningen i vissa avsnitt, eventuellt med direkta exempel, som framförts ovan. Flera av mina reflexioner gör ju ej heller anspråk på slutgiltighet utan utgör blott frgågetecken eller

446 ANM. AV PETER WESTERLIND: SPARBANKSLAGENantydan om möjligheten av annan tolkning. Emellertid torde det i några fall även vara fråga om missuppfattningar — eller mindre lyckade formuleringar — av förf., vilka borde bortarbetas för att verkets värde skall framträda bättre. Det är att hoppas att en bearbetning med skäligt beaktande av de synpunkter som i det föregående framförts skall bli möjlig för en ny upplaga, som enligt vad inledningsvis nämndes kan bli aktuell i en relativt nära framtid.

E. Lagerkvist