JOHS. ANDENÆS. Straffeprosessen i første instans. Universitetsforlaget. Oslo 1962. XVI + 452 s. Nkr. 58,00.
    För några år sedan berikade prof. Andenæs den nordiska straffrättslitteraturen med sitt värdefulla arbete "Alminnelig strafferett". En liknande prestation har han nu utfört på straffprocessrättens område, och det nya verket präglas liksom det förra av stor kunnighet och förmåga att på ett pedagogiskt skickligt sätt presentera ett omfattande material.
    Andenæs har i sin framställning kunnat bygga på flera äldre arbeten i norsk straffprocessrätt såsom HAGERUPS grundläggande verk »Den norske Straffeproces» (andra uppl. 1904—05) och samme författares mera kortfattade »Lærebog i straffeprocesret» (andra uppl.1930) samt vidare SALOMONSENS kommentar till straffeprosessloven (andra uppl. 1925) och SKEIES vidlyftiga arbete »Den norske straffeprosess» (1939). Nämnas bör också STANGS »Rettergangsmåten i straffesaker» (andra uppl. 1951), av vilket arbete vissa partier — bl. a. de som handlar om rättsmedlen, det enskilda åtalet, de straffprocessuella tvångsmedlen och rättegångskostnaderna — omarbetats till en tredje upplaga, som utgivits 1961 under titeln »Utvalgte emner av rettergangsmåten i straffesaker». Meningen är, att sistnämnda arbete i universitetsundervisningen skall användas vid sidan av Andenæs' bok, i vilken därför icke medtagits de delar som behandlas av Stang.
    Genom införandet av den alltjämt gällande straffeprosessloven av år 1887 kom brottmålsprocessen i Norge att långt tidigare än i Sverige präglas av moderna processrättsliga principer såsom muntlighet och bevisomedelbarhet. Trots detta har en reform av straffeprosessloven med åren tett sig alltmera önskvärd, och 1957 tillsattes en kommitté med uppgift att förbereda en allmän revision av lagen. Andenæs är ordförande i denna kommitté och har därför redan i denna egenskap haft anledning penetrera det rättsområde han på ett så föredömligt sätt behandlar i sin bok.
    Efter ett inledande avsnitt uppehåller sig Andenæs först vid parterna i straffprocessen. I detta sammanhang diskuteras bl. a. försvararens uppgifter och målsägandens ställning i rättegången. Den särställning som tillerkännes målsäganden i svensk straffprocess är inte alls lika utpräglad i norsk rätt, enligt vilken i rättegång med allmänt åtal målsäganden har en ställning som inte särskilt mycket skiljer sig från ett vittnes.
    I ett kapitel behandlar Andenæs domstolarna och deras avgöranden. Den allmänna uppbyggnaden av domstolssystemet i Norge avviker väsentligt från förhållandena i Sverige. Medan herreds- eller byrett i

HANS DANELIUS 447allmänhet är första instans i brottmål, gäller något annat för grövre brottmål, som instämmes direkt till lagmannsrett. Rättsmedelssystemet i brottmål är tämligen invecklat med fullföljd av talan från herreds och byrett, då det gäller bevisbedömningen, till lagmannsrett men, då fråga är om rättstillämpning eller straffmätning, direkt till Høyesterett. Andenæs diskuterar i kapitlet om domstolarna olika former för lekmäns deltagande i den dömande verksamheten. Vid straffeprosesslovens tillkomst var detta den stora stridsfrågan. I Sverige, där nämndemannainstitutionen grundar sig på en långvarig och fast tradition med stark förankring i folkmedvetandet, har strävandena efter politisk demokrati icke såsom i Norge åtföljts av strid om lekmannainflytandet över rättskipningen. I Norge var emellertid detta i hög grad en partiskiljande fråga, och när omsider genom straffeprosessloven — ofta kallad juryloven — infördes jury i lagmannsrett, skedde detta trots en samlad Høyres bestämda motstånd. Norsk straffprocessrätt är emellertid inte heller obekant med den andra formen för lekmäns deltagande i rättskipningen, med domarsystemet. I herreds- och byretter dömer nämligen lekmän, s. k. domsmenn, såsom meddomare till en lagfaren ordförande. Andenæs jämför i sin framställning de båda systemen med varandra och finner därvid meddomare vara att föredraga framför jury. Han uttrycker emellertid tvivel om de praktiska möjligheterna att i Norge ersätta juryn i lagmannsrett med annan form av lekmannadömande. Man har för övrigt i Norge sökt neutralisera vissa av olägenheterna med jurysystemet genom att ge lagmannsrettens lagfarna domare möjlighet att i tämligen stor utsträckning åsidosätta juryns — den s. k. lagrettens — avgöranden.
    I ett följande avsnitt behandlar Andenæs bevisläran. Han konstaterar inledningsvis bl. a. att en domare kräver en högre grad av visshet för att fälla för dråp än för en trafikförseelse. Detta är ett påstående som väl torde gälla även för Sverige. Den rättssäkerhet som man traditionellt velat garantera genom att ställa beviskravet högt i brottmål är väl inte alltid så väl tillgodosedd vid ordningsförseelser eller andra former av lindrigare brottslighet. I själva verket ställes väl ofta kravet på fällande bevisning betänkligt lågt exempelvis i trafikmål, där fällande domar kan grundas på vittnesmål av tämligen tvivelaktigt värde. Då det gäller de särskilda bevismedlen, kan nämnas att beedigande av vittnesutsaga vid norsk domstol sker först efter avslutat vittnesförhörsamt att edgång icke är obligatorisk. Bl. a. frånfalles edgång i stor utsträckning, då båda parterna samtycker därtill. Andenæs finner starka skäl tala för att vittneseden helt avskaffas men anser det ovisst, om en sådan förändring skulle vinna de lagstiftande organens bifall.
    I de därpå följande kapitlen behandlas bl. a. förundersökningen och åtalet. Intressant är att erkänd brottslighet i mycket stor utsträckning kan bli föremål för ett förenklat rättegångsförfarande och dom i s. k. forhørsrett. Då det gäller åklagarens åtalsprövning, konstaterar Andenæs, att denna verksamhet i Norge är mer än på de flesta håll präglad av opportunitetsprincipen. Åtal kan nämligen enligt lagen underlåtas, »såfremt slike særlige forhold er til stede at påtalemyndigheten etter en samlet vurdering finner at overveiende grunner taler for ikke å påtale handlingen». Vidare märkes, att norsk domstol i sitt döman-

448 ANM. AV JOHS. ANDENÆS: STRAFFEPROSESSEN I FØRSTE INSTANSde icke är lika strikt som svensk domstol bunden till de omständigheter som åberopats av åklagaren i dennes gärningsbeskrivning.
    Efter två kapitel om brottmålens handläggning i lagmannsrett samt i herreds- och byrett avslutas boken med ett avsnitt om brottmålsdomens rättskraft.
    I huvudsak innehåller Andenæs' bok en redogörelse för gällande norsk rätt på straffprocessrättens område, och de talrika hänvisningarna till rättsfall är utan tvivel ägnade att förhöja bokens värde. På en del punkter diskuteras också på ett intresseväckande sätt principiellt viktiga frågor de lege ferenda. Ibland gör Andenæs jämförelser med andra rättssystem, men man hade gärna sett att boken innehållit ännu flera komparativa utblickar särskilt över straffprocessen i de andra nordiska länderna.
    Andenæs har i första hand syftat till att åstadkomma en modern lärobok för norska studenter, och häri har han lyckats utomordentligt väl. Resultatet har dessutom otvivelaktigt blivit ett standardverk för praktiskt verksamma norska jurister. Nordiska jurister i övrigt har fått en givande källa att ösa ur, då de vill skaffa sig kunskap om norsk straffprocess av i dag.

Hans Danelius