SPRÅKET I FÖRSLAGET
TILL REGERINGSFORM
AV ARKIVCHEFEN SVEN BENSON
Det förslag till ny regeringsform, som framlagts av författningsutredningen (SOU 1963: 16)1, tilldrager sig intresse icke blott vad innehållet utan även vad språkdräkten beträffar. Professor Erik Wellander har redan i juni-augusti numret av denna tidskrift (s. 411 ff) underkastat lagförslaget en första granskning och därvid ägnat särskild uppmärksamhet åt jämförelsen mellan 1809 års regeringsform (RF) och det nu föreliggande förslaget till ny regeringsform (FRF). Den stora uppskattning av språkformen i FRF, som Wellander ger uttryck åt, kommer säkert att delas av andra språkmän. Språket i FRF är mestadels glasklart och skenbart enkelt men samtidigt kräset. Ordvalet är föredömligt, behandlingen av de språkliga formelementen likaså. Arkaiserande ord har undvikits, meningarna är korta och meningsbyggnaden koncis. Konjunktiven har undvikits och ersatts av hjälpverbskonstruktioner eller ren indikativ. Allt detta har samverkat till att giva språket en modern, i viss mån tidlös prägel och samtidigt gjort det lättillgängligt för läsaren.
I det följande kommer främst en med kritisk granskning förbunden deskription av språket i FRF att företagas. Den tanke som ligger bakom detta grepp är att det bör undersökas, i vad mån FRF har en enhetlig språklig prägel. Ofta kan en sak uttryckas på mer än ett sätt utan att därför det ena uttrycket i och för sig kan sägas vara bättre än det andra. Kravet på konsekvent terminologi måste emellertid i lagspråket ofta utsträckas till att gälla även de språkliga formelementen. Lagspråkets krav på likartat uttryck för likartat innehåll kolliderar därvid ofta med sakprosans behov av stilistisk variation.
Utrymmet tillåter icke en allsidig och fullständig deskription av språket i FRF. Vissa problem upptages till mera ingående granskning, andra förbigås. Särskilt upptages predikaten till diskussion, medan exempelvis terminologien endast mera flyktigt beröres. Några lekmannafunderingar rörande innehållet i vissa paragrafer har även beretts utrymme.
Den uppgift, som förelades författningsutredningen var att utifrån en samlad översyn av demokratiens funktionsproblem företaga en modernisering av vår författning. Utredningen framhåller i sitt betänkande nr VI: 1 »att det från början ingalunda framstod som givet, att en
fullständig omarbetning av de berörda grundlagstexterna skulle visa sig erforderlig. De partiella och mindre genomgripande reformernas väg låg närmast till hands, och det var först så småningom, efter en systematisk genomgång av grundlagstexterna och under arbetet med de många enskilda delfrågorna, som den uppfattningen växte fram att en allmän grundlagsrevision var ofrånkomlig, om en modernisering överhuvud taget skulle genomföras.»
Även om man odelat accepterar utredningens linje att skriva förslag till en helt ny författning, kan man diskutera om lagtexten stilistiskt bör utformas med utgångspunkt i nutida språkbruk eller om anknytning bör ske till det ålderdomligare språket i 1809 års regeringsform. Redan en flyktig genomläsning av FRF ger vid handen att utredningen och dess skrivande experter systematiskt eftersträvat att skriva en modern lagtext. Endast på vissa punkter har man övertagit formuleringar eller paragrafer ur RF. Dessa ställen kan lätt identifieras, då de i stilistiskt avseende avviker från den övriga texten i FRF.
Det är givetvis i mycket en känslosak, om man föredrager ett modernt eller arkaiserande språk i vår nya grundlag. För författaren till dessa rader framstår det som ytterst angeläget, att den nya regeringsformen icke får karaktären av lappverk eller pastisch. Har man en gång valt linjen att skriva förslag till helt ny författning, bör man löpa linan ut och giva den nya grundlagen en mönstergillt enhetlig och modern prägel. Eftervärlden kommer sannolikt icke att ha någon veneration till övers för en stilistiskt ojämn grundlagstext.
På en mycket viktig punkt har utredningen emellertid frångått principen att skriva förslag till helt ny lagtext. Den berömda 16 § i RF har med en stilistiskt försämrad ingress fått flyta in som andra paragraf i första kapitlet. I en rad hänseenden avviker FRF 1: 2 språkligt från kontexten. I 1:2 möter i utredningens förslag ålderdomliga presensformer som störer och hörer (däremot 2: 8 hör), skola används i förbindelse med negation för att uttrycka förbud, medan FRF eljest nästan genomgående har må, predikat eller predikatsdelar förskjutes emfatiskt (ingens fred i dess hus störa eller störa låta), ett stilmedel som eljest undvikits; jfr dock 4:6 där så ske kan. Herrar Rudholm, Stjernquist och Westerståhl har i ett särskilt yttrande föreslagit att paragrafen i stället skall få följande lydelse: Rikets alla myndigheter skola, framgent liksom hittills, styrka rätt och sanning, hindra vrångvisa och orätt samt skydda envar till liv, ära, personlig frihet och välfärd. Såväl sakliga som stilistiska skäl talar för att denna formulering bör ges företräde framför utredningsmajoritetens. Det vore olyckligt om man av sentimentala skäl behölle utredningens förslag. Utbruten ur sitt sammanhang och infogad i en modern kontext utgör 16 § RF ingen prydnad, allra minst i den föreslagna formen.
I det följande tages vid deskriptionen endast undantagsvis hänsyn till den nämnda paragrafen.
Påbud och befrielse kan fattas som varandras kontradiktoriska motsatser, tillstånd och förbud likaså. Tillståndet innebär en dispens från förbudet, befrielsen en dispens från påbudet. Påbud och förbud är varför sig konträra motsatser till tillstånd resp. befrielse; påbud och förbud är varandras konträra motsatser liksom tillstånd och befrielse.
Språkligt uttryckes de fyra kategorierna enklast med du skall, du får, du får icke och du behöver icke.
FRF är till väsentlig del uppbyggt på påbud, förbud och tillstånd medan det fjärde alternativet icke kommer till användning. Ej heller används den mildare form av påbud och förbud som kan uttryckas med bör, resp. bör icke. Undantag utgör 4: 6, där det heter: I ärende, som angår rikets förhållande till främmande stat . . . bör . . . rådplägning äga rum . . .
I äldre lagspråk hålles de ovan nämnda kategorierna icke klart isär ur språklig synpunkt. Förbud kan t. ex. uttryckas med såväl skall icke som må eller får icke, äga kan betyda såväl äga skyldighet som äga rätt, d. v. s. uttrycka såväl norm som dispens. Exemplen kan mångfaldigas. Det kan därför vara av intresse att välja innehållet som utgångspunkt för fastställandet av språkbruket i FRF, när det gällerde ovan nämnda kategorierna av lagbud.
Det positiva lagbudet, påbudet, uttryckes genom ren indikativ (presens), skola + infinitiv eller undantagsvis annan konstruktion. Dess formulering bör ses i relation till förefintligheten av språkligt uttryckt villkor eller inskränkning.
Presens indikativ användes framför allt när lagbudet står ovillkorligt och oinskränkt och föreställningen om moralisk skyldighet icke träder i förgrunden. Betydelsemässigt kan det ofta vara svårt att skilja mellan lagbudets och deskriptionens eller referatets presens. Den inledande paragrafens formulering All makt i Sveriges rike utgår från Sveriges folk bör givetvis tolkas som ett bud, icke en beskrivning. Momentets karaktär av lagbud framgår, om det uttryckes med dubbel negation: Ingen statsmakt må finnas i Sverige, som icke utgår från Sveriges folk. Påbud eller bestämmelse ligger även latent i skenbart beskrivande eller berättande uttryck som följande: Riksdagens ledamöter sammankomma till riksmöte i rikets huvudstad (6:9); Riksdagen består av tvåhundranittio ledamöter (6:1) — sistnämnda paragraf fortsättes med: För ledamöterna skola finnas ersättare. Även följande två citat visar hur presens indikativ och hjälpverbskonstruktion kan ersätta varandra: Svensk medborgare åtnjuter personlig frihet samt rätt att fritt välja vistelseort inom riket eller lämna riket (2:2), men Svensk medborgare skall åtnjuta åsiktsfrihet, yttrandefrihet. . . och föreningsfrihet (2: 1). Likaså: För rikets förvaltning finnas under regeringen förvaltningsmyndigheter (1:4) men För beredning av regeringsärendena skola finnas statsdepartement. . . (4:1), För att avgiva yttrande i lagråd skall finnas ett lagråd (7:6). Mera deskriptivt användes däremot presens i följande fall: Regeringsformen, successionsordningen och tryckfrihetsförordningen äro rikets grundlagar (1:1); Riksdagen företräder svenska folket (1:6); Riksåklagaren är under regeringen högste åklagare i riket (4:12); Överbefälhavaren har under regeringen ledningen av rikets krigsmakt (4:13); Närmare bestämmelser om val till riksdagen givas i lag (6:8).
Så snart lagbudet innehåller en biton av moralisk skyldighet föredrages skall + infinitiv. Ex.: Rätten till arbete skall tryggas (2: 6); Rikets förvaltningsmyndigheter skola fullgöra sina uppgifter . . . i enlighet med utfärdade anvisningar (4: 10); Vid tjänstetillsättning skall av-
seende fästas allenast vid förtjänst och skicklighet (4: 14); Ledamot av utrikesnämnden skall visa varsamhet i fråga om meddelanden ... om vad som förekommit... (4:7). I de tre sista fallen hade presens indikativ varit omöjlig.
Starkare uttryckes skyldigheten i 9:1: Det åligger utskottet att årligen . . . meddela riksdagen vad utskottet . . . funnit förtjäna uppmärksamhet.
När ett påbud är uttryckligen förbundet med villkor användes presens indikativ om villkorets uppfyllande automatiskt får en viss konsekvens, hjälpverbskonstruktion däremot om dess uppfyllande medför att beslut skall fattas eller åtgärd vidtagas. Ex.: Beslutas inom samma tid urtima val, förfaller framställningen om avsked (3: 4); Är Konungen ... hindrad att fullgöra sina plikter som statschef, inträder såsom regent... prins som ... (3: 5); Finnes . . . icke någon tronföljare, är riksdagens talman riksföreståndare... (3: 7); Möter hinder för riksdagens talman . . ., inträder vice talman ... (3: 8); Vilande beslut . . . underställes folkomröstning . . ., om minst en tredjedel . . . gjort framställning därom... (7: 4); Beslut förfaller..., om flertalet. . . rösta mot beslutet (7: 4). Likaså med villkoret uttryckt på annat sätt: Till dess valet ägt rum, så ock när den som valts till riksföreståndare är hindrad att fullgöra sina plikter som statschef, inträder riksdagens talman såsom riksföreståndare (3: 6); Konungen leder förhandlingarna, när han är tillstädes (4: 7); I Konungens frånvaro föres ordet av statsministern (4:7). Däremot: Avgår statsministern, skola övriga statsråd entledigas (3: 3); Hava samtliga statsråd entledigats, skola de . . . handlägga löpande ärenden ... (3: 3); Beslutar riksdagen misstroendeförklaring mot statsministern, skall denne . . . begära avsked (3: 4); Har misstroendeförklaring beslutats . . . skall statsministern . . . hemställa . . . (3: 4); Hava minst en tredjedel av nämndens ledamöter gjort framställning . . ., skall nämnden sammankallas (4: 7); överenskommelse med främmande stat . . . skall framläggas för riksdagen ..., om överenskommelsen avser fråga som ... (4: 8); Misstänkes ledamot för brott ..., skall vad i lag är stadgat. . . tillämpas allenast om . . .(6: 15); Skulle konstitutionsutskottet finna att statsråd... så grovt åsidosatt sin tjänsteplikt . . ., skall utskottet låta åtala honom inför riksrätt (9: 2); Kommer riket i krig . . ., skall riksdagen . . . kallas till riksmöte (10: 4); Är riket i krig . . . skall regeringen . . . utöva. . . (10: 9). Likaså med på annat sätt uttryckt villkor: Då tronledighet uppkommit . . . skall riksdagen välja en riksföreståndare . . . (3: 6). Starkare uttryckes skyldigheten i 3: 5, där det står: Finnes ej någon som kan inträda såsom regent, åligger det riksdagens talman att såsom riksföreståndare fullgöra statschefens plikter.
I några fall avviker fördelningen mellan presens indikativ och hjälpverbskonstruktion från ovanstående. I 4: 5 läses: Föreligger vid beslut i ministerråd skiljaktig mening, antecknas denna. Med hänsyn till språkbruket i övrigt i FRF borde här skrivas skall denna antecknas. Omvänt stadgas det i 8: 3: Har riksdagen ej avslutat budgetregleringen före budgetårets inträde, skall, till dess riksdagen beslutat i sådan del av statsbudgeten som icke slutbehandlats, den förra statsbudgeten lända till efterrättelse i denna del. Då den förra statsbudgeten i angivet
fall automatiskt blir gällande, borde skall . . . lända utbytas mot länder. Den redan förut tunga meningen blir emellertid ännu tyngre om predikatet på detta sätt koncentreras till meningens förra del. Måhända vore det ur flera synpunkter lämpligt om denna mening kunde förenklas.
Förbud uttryckes i FRF normalt genom ett med negation förbundet må. Fallen är så många att exempel icke behöver givas; textförslagets författare har flitigt nyttjat möjligheterna att formulera förbud och bruka negationer. En enda gång möter i stället få jämte negation: Statens medel äro under regeringens disposition. De få ej användas på annat sätt än riksdagen fastställt (8: 5). Motsvarande bestämmelse uttryckes i RF (65 §) sålunda: Dessa medel må icke annorlunda användas än fastställt blivit. FRF har på detta ställe en formulering av mera vardaglig stilprägel än den som eljest präglar FRF. Redan ett utbyte av få icke mot må ej skulle bringa stadgandet i bättre stilistisk överensstämmelse med kontexten. Vill man vinna större emfas kan man med någon anknytning till den äldre RF skriva: De må ej annorlunda användas än riksdagen fastställt.
Ett speciellt slag av förbud föreligger i 3:10, där ansvarsfrihet för konung, regent och riksföreståndare fastställes. I stället för må användes här kunna som modalt hjälpverb: Konungen kan icke dömas till ansvar för sina gärningar. Ej heller kan regent eller riksföreståndare dömas . . . Någon likartad användning av kunna finns icke i FRF. Närutredningen här valt kan i stället för må — som i och för sig hade varit fullt möjligt — torde detta böra tolkas så, att det skall vara tekniskt omöjligt att döma statschefen, d. v. s. att ingen domstol skall äga härför erforderlig kompetens.
Tillstånd eller dispens förbindes i regel med villkor eller inskränkning av något slag. Villkoret kan vara mer eller mindre starkt uttryckt, eventuellt endast underförstått. Ex.: sådant beslut må fattas endast på hemställan av statsministern . . . (6: 5); med riksdagens godkännande må avslutas överenskommelse med . . . (4: 9); på hemställan av statsministern må Konungen . . . låta anstå . . . (3: 4).
Språkligt uttryckes det positiva tillståndet (»får lov att», »äger rätt att») med något av verben må eller äga jämte infinitiv. De två verben växlar emellertid icke regellöst. Följande iakttagelser kan göras.
Vid passivkonstruktioner användes endast må. Ex.: Sådant beslut må fattas endast på hemställan av statsministern (6: 5); till riksdagsledamot . . . må väljas endast den som . . . (6: 3); för innehav eller utövande av annan tjänst . . . må såsom villkor uppställas krav . . . (4: 14); i lagen skall noggrant angivas under vilka förutsättningar den må tillämpas. . . (10:2); sådant bemyndigande må givas allenast genom lag . . . (10: 2); förslag till författning må av regeringen föreläggas riksdagen . . . (7: 7); dock må . . . mindre ingripande bestämmelser beslutas av regeringen (7: 2).
Anm. Helt annorlunda användes må följt av jakande passivkonstruktion i 3: 7: Finnes vid tronledighet icke någon tronföljare, är riksdagens talman riksföreståndare till dess statschef utsetts i överensstämmelse med vad i denna regeringsform må bliva fastställt. Må användes här futuralt med potentiell bibetydelse.
Vid aktiv konstruktion växlar må och äga. Är subjektet ett abstrakt ord användes må; endast ett fall har iakttagits, och det står betydelsemässigt nära passivkonstruktionerna: Inskränkning i rätten . . . må ske allenast enligt . . . (5:2). Ske kunde här utbytts mot det passiva göras.
Är villkoret icke uttryckt och villkorsföreställningen svag, väljes vanligen äga som då ofta får betydelsen »äga rätt till», om satsen rymmer ett predikat i aktivum och subjektet självt kan tänkas besluta om sin handling.
Medborgarna äga sålunda . . . fritt uttrycka tankar . . . (2: 1). Regeringen äger genom nåd mildra eller eftergiva straff . . . (4: 15). Vid folkomröstningen äga de vid valet röstberättigade tillkännagiva . . . (7:4). Förslag till författning som regeringen äger besluta . . . (7: 7). Riksdagen äger . . . företaga ny beräkning av statsinkomsterna . . . (8: 3). Utskottet äger för detta ändamål utfå protokoll . . . (9: 1). Riksdagen äger i anledning härav göra framställning till regeringen . . . (9: 1). Riksdagen äger bemyndiga regeringen att . . . meddela föreskrifter . . . (10: 2). För att värna rikets neutralitet . . . äger regeringen bemyndiga . . . (10: 3). Vid krig eller krigsfara . . . äger regeringen . . . besluta . . . (10: 4). Är riket i krigsfara . . . äger riksdagen besluta. . . (10: 5). Är riket i krig, äger riksdagen . . . besluta . . . (6: 10).
Svagare är föreställningen om subjektets valfria handlande i frasen svensk medborgare äger åtnjuta undervisning . . . (2: 4). Här är föreställningen om rättighet emellertid starkt dominerande och upphäver föreställningen om passivitet.
På gränsen till påbud, absolut norm, står två bestämmelser, i vilka verbet äga är predikat: Om skäl äro därtill, äger regeringen . . . i stället för att utfärda lagen, återsända den till riksdagen för ny behandling (7: 8). Är riket i krig och kan på grund av krigsförhållandena riksdagen icke sammanträda, äger talmannen efter samråd med statsministern förordna att riksdagens befogenheter skola utövas av riksdagens krigsdelegation (10: 6). I det förra fallet föreligger endast en gradskillnad mellan rätt och plikt (skälen kan ju bedömas olika eller vara olika starka) och ett förtydligande är överflödigt. I det senare fallet är däremot ett förtydligande önskvärt. Om det avses, att det är talmannens plikt att förordna att riksdagens befogenheter i det givna läget skall utövas av krigsdelegationen, bör äger utbytas mot skall: i belysning av den funktion verbet äga eljest har i FRF, måste paragrafen annars tolkas så att talmannen har rätt att förordna på angivet sätt. Men en dylik tolkning måste även innebära att talmannen icke är skyldig att söka låta krigsdelegation fungera, om riksdagen av krigsförhållandena är förhindrad att sammanträda. Bestämmelsen i 10: 9 att regeringen skall utöva på riksdagen ankommande uppgifter om riket är i krig och varken riksdagen eller dess krigsdelegation kan sammanträda synes dock förutsätta att möjligheten att sammankalla riksdagens krigsdelegation prövas innan regeringen övertager utövandet av de nämnda uppgifterna.
Träder däremot inskränkningen, villkoret i förgrunden möter verbet må även när subjektet tänkes aktivt handlande eller beslutande: På hemställan av statsministern må Konungen under högst en vecka låta anstå med att bevilja avsked (3: 4).
I ett fall användes må som stilistisk variant till äga: Riksdagsledamot äger . . . med riksdagens medgivande framställa interpellation till statsråd. Ledamot må ock . . . rikta spörsmål till statsråd (9: 5).
Svagare är villkorsföreställningen i 10: 1. Riksdagen skall för varje budgetår . . . antaga beredskapsbudget för rikets försvar. Riksdagen må ock antaga beredskapsbudget för ekonomisk kris eller annat nödläge.
Helt utan inskränkning användes må i två fall: Riksdagen må på en . . . lönedelegation överlåta att på riksdagens vägnar godkänna . . . (8: 4). Ombudsman må närvara vid domstols och förvaltningsmyndighets överläggningar och skall äga tillgång till deras protokoll och handlingar (9: 6). Med hänsyn till FRF:s språkbruk i övrigt kunde det måhända vara lämpligt att utbyta må mot äga i dessa två fall, särskilt i det sista, där ju rättigheten starkt aktualiseras. Möjligen har väl ljudet drivit fram må i det senare fallet. I denna mening följer skall äga tillgång till.
Villkor uttryckes vanligen genom adverbial eller bisats. Den nära likheten kan lämpligen illustreras med 6: 15: Riksdagsledamot må icke berövas friheten . . . utan att riksdagen medgivit det . . . Ej heller må. . . talan mot honom väckas utan beslut som nu sagts.
Villkorsbisatserna är antingen framförställda eller efterställda (ev. insprängda). Fördelningen mellan framförställda och efterställda konditionalsatser växlar i olika kapitel. Framförställda bisatser är särskilt vanliga i 3 och 10 kap., medan efterställda eller insprängda konditionalbisatser eljest dominerar, om återstående kapitel betraktas som en helhet.
Den framförställda konditionalbisatsen är normalt oinledd. Ex.: Avgår statsministern, skola övriga statsråd entledigas (3: 3); Föreligger vid beslut i ministerråd skiljaktig mening, antecknas denna (4: 5).Två fall med inledd framförställd konditionalbisats har dock iakttagits: Han må ej heller utan eget medgivande förflyttas till annan tjänst; om det finnes erforderligt av organisatoriska skäl, må han dock förflyttas till annan jämställd domartjänst (5: 6). Om skål äro därtill, äger regeringen . . . (7: 8).
Efterställda och insprängda konditionalbisatser inledas normalt med om. En gång (10: 3) möter såvida i samma funktion som om. I likartad funktion användes även så vitt (1: 2), såvitt (2: 11, 8: 1) och, efternekande huvudsats, utan att: Riksdagsledamot må icke berövas friheten för sina gärningar. . ., utan att riksdagen medgivit det. . . (6: 15). Även uttrycket i den mån förekommer i närstående betydelse: Är riket i krig, äger riksdagen, i den mån det påkallas av krigsförhållandena, besluta att . . . (10: 8).
Om 1: 2 skall bibehållas, bör så vitt ändras till såvitt.
En icke helt oklanderlig meningsbyggnad inleder 3: 6: Då tronledighet uppkommit och tronföljaren icke fyllt tjugofem år, skall riksdagen . . . De två samordnade satserna är icke likvärda och bör icke samordnas. Den senare temporalsatsen har en utpräglat konditional betydelse. En möjlighet vore att skriva: Har tronföljaren icke fyllt tjugofem år, då tronledighet uppkommer, skall riksdagen eller Har vid tronledighets uppkomst (alt. vid uppkommande tronledighet) tronföl-
jaren icke fyllt . . . Tronledigheten kan också som i FRF skjutas i förgrunden med en formulering som följande: Uppkommer tronledighet innan tronföljaren fyllt tjugofem år, skall . . .
Enklast hade varit att skriva: Blir tronen ledig innan tronföljaren fyllt tjugofem år . . . Tronledighet är ett klumpigt ord som helst bör undvikas i lagtexten.
FRF har i bearbetad version övertagit RF:s meningsbyggnad: Då Konung dör och tronföljaren ännu omyndig är, utfärde regenten . . . kallelse . . .
Som inskränkande adverb användes orden allena, allenast, endast. Av dessa förekommer allena endast en gång och i en från 1809 års RF ordagrant övertagen mening: Svenska folkets urgamla rätt att sig beskatta utövas av riksdagen allena (1: 8). Allenast och endast växlar icke regellöst. Endast användes speciellt som bestämning till nomen eller pronomen som icke styres av annat ord. Endast den som är svensk medborgare må . . . (4: 14, 5: 6); Till riksdagsledamot . . . må väljas endast den som är . . . (6: 3); . . . varvid iakttages att mandat tilldelas endast parti som . . . (6: 7). Blott en gång bestämmer endast ett prepositionsstyrt substantiv: sådant beslut må fattas endast på hemställan av statsministern (6: 5). I dylik funktion möter eljest allenast: Expropriation . . . må ske allenast under förutsättningar som angivas i lag (2: 3); Vid tjänstetillsättningar skall avseende fästas allenast vid förtjänst och skicklighet. (4: 14); Inskränkning . . . må ske allenast enligt grunder som angivas i lag (5: 2); Sådant bemyndigande må givas allenast genom lag . . . (10: 2). Blott ett fall finnes, då något av de angivna inskränkande adverben styr hel sats, och då väljes allenast: Misstänkes ledamot . . ., skall vad i lag är stadgat . . . tillämpas allenast om han erkänner . . . (6: 15).
Full konsekvens i fördelningen mellan endast och allenast skulle nås om endast i 6: 5 utbyttes mot allenast. Det må dock framhållas att endast icke på något sätt är stötande på det angivna stället. Allenast har högre stilvärde än endast och ger på de ställen där det kommit till användning i FRF en viss höghet och helgd åt budet. Symptomatiskt är kanske att det i flertalet fall står i nära förbindelse med ordet lag. En dylik stilprägel behöver icke eftersträvas i 6: 5.
Relativsatserna i FRF är normalt inledda av relativt ord, ehuru konstruktion med oinledd relativsats icke saknas helt: I konselj avgöras regeringsärenden angående förslag . . . till riksdagen . . . samt, i den omfattning särskilt stadgas, tjänstetillsättningar . . . (4: 3).
Vanligen inledes relativsatserna av som. Intet fall har påträffats, där vilken användes på sådant sätt att det utan konstruktionsändring kunde utbytas mot som. Å andra sidan användes aldrig konstruktion med som och förskjuten preposition. Har relativet sådan satsfunktion att det skall styras av preposition användes vilken, vad eller sammansatt relativt adverb.
Utredningen har behållit de plurala verbformerna, och häremot kan i och för sig ingen befogad anmärkning göras. Plurala verbformer användes alltjämt konsekvent i svenskt lagspråk, medan kanslisvenskan i stor utsträckning genomfört de singulara verbformerna. Förr eller senare kommer emellertid den dag, då singularis måste genomföras även i
våra mest seriösa stilarter. Det kan diskuteras om inte rätta tidpunkten att konsekvent genomföra de singulara verbformerna vore just då den nya regeringsformen skall antagas. Förmodligen kommer den nya grundlagen att för en avsevärd tid bliva normerande för svenskt lagspråk, och övergången till ett mera enhetligt juridiskt språk skulle underlättas om man nu tog tillfället i akt att genomföra singulara verbformer i vår viktigaste författning. Såsom utredningen framhåller, skulle inga missförstånd kunna uppstå i den föreliggande texten om de plurala verbformerna genomgående utbyttes mot singulara.
Efter denna granskning av några av lagförslagets formelement må även utrymme ägnas åt några lösryckta textställen och vändningar.
10: 9 formuleras sålunda: Är riket i krig och kan . . . varken riksdagen eller dess krigsdelegation sammanträda, skall regeringen . . . utöva på riksdagen ankommande uppgifter, dock icke befogenheten att stifta grundlag. Befogenhet är icke en uppgift och därför bör paragrafens senare del omarbetas.
I 2 kap. talas om svensk medborgares grundläggande fri- och rättigheter. Termen svensk medborgare återkommer i 3: 1, där det säges: Ej må till statsråd utses annan än den som genom födseln blivit svensk medborgare. Ytterligare nämnes svensk medborgare i 4: 14, 5: 6, 6: 2, 6: 3 och 9: 8 samt svenskt medborgarskap i 4: 14 och 7: 2. Ingenstädes nämnes emellertid, vem som är svensk medborgare eller hur svenskt medborgarskap förvärvas. I 7: 2 säges endast: Ej må annorledes än i lag givas bestämmelser om svenskt medborgarskap . . . Frasen den som genom födseln blivit svensk medborgare är ingalunda entydig och det ter sig onöjaktigt att dess materiella innehåll skall kunna ändras genom enkel lagändring. Det hade varit önskvärt att grunderna för svenskt medborgarskap hade kunnat angivas i regeringsformen. Detaljbestämmelserna bör givetvis meddelas i lag.
Adjektivet lagtima har i svenskt lagspråk hittills endast använts om församling, riksdag, ting, kyrkomöte, adelsmöte o. d. Det har därvid haft betydelsen »som sammankommit på ordinarie, i lag bestämd tid». Motsatsen till lagtima är urtima. I FRF användes orden lagtima och urtima även om val. Det synes vara en vällyckad funktionsutvidgning som orden på detta sätt undergått. Den nya användningen av orden ansluter sig så väl till den tidigare, att endast få läsare torde ha noterat förändringen.
Sammanfattningsvis må sägas att författningsutredningen med vissa undantag förmått framlägga ett förslag till grundlagstext, som präglas av en enhetlig och konsekvent tillämpad stil. Förslaget är välgörande fritt från alla falska stilprydnader och bör, om det efter vissa retuscheringar antages som grundlag, i åtskilliga hänseenden kunna bliva normbildande för svenskt lagspråk.