EUROPARÅDETS

RÄTTSSAMARBETE

 

AV HOVRÄTTSFISKALEN ERIC ESSÉN

Europarådets syfte är enligt stadgan att skapa en fastare enhet mellan dess medlemmar genom diskussion av frågor av gemensamt intresse och genom att avsluta överenskommelser inom bl. a. juridikens område. Härvid har utarbetats en delvis ny, för Europarådet säregen teknik, där rådgivande församlingen och ministerkommittén spelar varsin bestämda roll. Hittills har inom detta område upprättats 13 konventioner, varjämte ett 20-tal befinner sig i olika stadier av vardande. Nyligen har dessutom beslutats en betydande ökning av det juridiska samarbetsprogrammet. I det följande ges en kortfattad översikt över arbetsmetod, resultat och program.

Arbetsmetod
    Europarådet bildades 1949 och har nu 16 medlemsstater. Frånsett östblocksländerna är Spanien, Portugal, Finland och Schweiz de enda europeiska stater, som står utanför organisationen. Schweiz' anslutning väntas dock inom en nära framtid.
    Ministerkommittén, som representerar medlemsstaternas regeringar, är det beslutande organet, medan rådgivande församlingen svarar för det parlamentariska underlaget. Båda organen betjänas av generalsekretariatets cirka 380 tjänstemän, varav 10 inom rättsavdelningen. Denna är uppdelad på två byråer, den ena för kriminologiska och straffrättsliga frågor och den andra för övriga frågor av juridisk natur.
    Enligt stadgans artikel 17 kan ministerkommittén tillsätta rådgivande och tekniska kommittéer för de ändamål den må finna önskvärt. I praktiken sker detta nästan alltid efter rekommendation från församlingen på grundval av en rapport, utarbetad av församlingens juridiska utskott.
    Expertkommittéerna består av en eller flera sakkunniga från varje medlemsland. Ehuru de utses av vederbörande regering, har de dock inte ställning av befullmäktigade ombud, och deras yttranden och ställningstaganden binder på intet sätt regeringarna, trots att experterna många gånger är försedda med ganska detaljerade instruktioner. Som en följd härav händer det understundom, att expertkommitténs slutförslag blir föremål för långvarig diskussion och viss omarbetning i ministerkommittén. Denna finputsning är tyvärr en mycket tidsödandeprocedur, eftersom ministerkommittén — ett huvudsakligen politiskt organ — genom sin sammansättning är föga lämpad för dylikt arbete. Utrikesministrarna samlas nämligen bara två eller tre gånger om året. Vid övriga sammanträden — ungefär en gång i månaden — består kommittén av ministrarnas ställföreträdare, i allmänhet vederbörande lands permanente representant vid Europarådet eller dennes biträde. Följden blir att varje ändringsförslag omedelbart bordlägges för att

underställas vederbörande nationella fackdepartement. När ställföreträdaren vid något påföljande sammanträde framför sitt lands synpunkter på ändringsförslaget, måste dessa i sin tur underställas övriga länders hemmamyndigheter o. s. v. i all oändlighet. Som exempel må nämnas, att ett år 1959 avlämnat expertförslag om hotellvärdars ansvar för resandes tillhörigheter, vilket utarbetats vid tre sammanträden under sammanlagt två års tid, först i slutet av 1962 slutgiltigt godkänts av ministerkommittén.
    För att råda bot härpå har följande tillvägagångssätt skisserats. Sedan experterna avslutat andra läsningen av konventionsförslaget, sändes detta jämte tillhörande rapport till samtliga regeringar med begäran att inom viss tid inkomma med yttrande till generalsekretariatet. Efter genomgång av yttrandena kan sekretariatet föreslå antingen en kompromisslösning eller återförvisning av frågan till experterna. På grundval av yttrandena bör dessa kunna enas om en för alla godtagbar text eller klart angiva de frågor, beträffande vilka enighet ej kunnat nås Ministerkommittén skulle då bara behöva ta ställning till dessa särskilda frågor. Ett annat förslag är att låta ministerkommittén sammanträda i varierande sammansättning, d. v. s. bestående av justitieministrar för juridiska frågor, socialministrar för sociala frågor etc.
    Ehuru varje land har rätt att på Europarådets bekostnad sända åtminstone en expert till kommittésammanträdena, händer det dock merendels, att några av de sexton stolarna runt konferensbordet står tomma. Island och Cypern är sålunda ofta frånvarande. Irland och Storbritannien bryr sig mången gång ej om att deltaga i utarbetandet av konventioner av civilrättslig eller processuell natur men visar sig däremot aktiva i frågor rörande immaterialrätt och internationell rätt.
    Till grund för kommitténs arbete ligger ofta en av rådgivande församlingen föreslagen text, som kan variera från en allmänt hållen principdeklaration till ett homogent konventionsutkast. I senare fallet rör det sig i allmänhet om ett förslag utarbetat av något internationellt organ, t. ex. International Law Association, den av FN tillsatta International Law Commission eller det s. k. Rominstitutet, International Institute for the Unification of Private Law.
    En begränsning i Europarådets kompetens ratione materiæ föreligger såtillvida, som frågor om unifiering av internationell privaträtt enligt överenskommelse mellan Europarådet och Haag-konferensen i princip alltid skall överlåtas till den senare.
    Förhandlingarna sker på Europarådets två officiella språk, engelska och franska, med simultanöversättning. Det finns även möjlighet att använda andra språk, under förutsättning att vederbörande delegation själv tillhandahåller tolkar för översättning till engelska eller franska. Denna möjlighet har ibland utnyttjats.
    Genom att konventionerna utarbetas på två språk, »les deux textes faisant également foi», uppstår speciella svårigheter, som inte är av enbart formell art. I praktiken utarbetas nämligen av lättförståeliga skäl varje särskild bestämmelse först på ettdera språket och översättes sedan. På grund av de engelska och franska rättssystemens helt olika natur är det emellertid mången gång ogörligt att finna en adekvat översättning av en term eller en idé grundad på ettdera (i praktiken oftast

det franska) systemet. Resultatet blir då — om kommittén är samvetsgrann — att den ursprungliga bestämmelsen måste omarbetas, tills den fått sådan utformning, att den kan begripligen översättas. Om detta förbises, vilket lätt händer när översättningen verkställes av kommittén utomstående översättare, har fröet såtts till framtida olikheter i tolkning och tillämpning av konventionen.
    Arbetet i en internationell kommitté är roligt och stimulerande, diskussionen är ofta animerad och lärorik, särskilt om man något känner till de olika rättssystem, från vilka talarna utgår. Man brukar i komparativ rätt skilja på upp till fem olika europeiska system, nämligen det franska, det germanska, det anglosaxiska, det skandinaviska och det s. k. eklektiska, men detta är givetvis bara en generell indelning, och förhållandena varierar för nästan varje materia. Även om man såsom realistiskt utgår från att de flesta delegationer i begynnelsen försöker bevara status quo, d. v. s. sina egna system, så visar sig dock motsättningarna mellan de olika ståndpunkterna i de särskilda fallen ofta lätt överkomliga och ganska snabbt reducerade till två varandra motstående uppfattningar.
    Vid utformningen av konventionerna märker man ett markant överläge för de delegater, som har förmånen att få uttrycka sig på sitt modersmål. Att t. ex. slutligt antagna texter mången gång bär tydlig fransk hallstämpel, beror sålunda inte enbart på Code Napoléons höga standard utan jämväl på att dess förespråkare har tillgång till en väl utarbetad terminologi och ett språk, utmärkt av på en gång abstrakt skärpa och — ej att förglömma i kompromissammanhang — förmåga att tillhandahålla vaga fraser. Dessa vållar f. ö. åtskillig svårighet vid översättning till engelska, som på ett helt annat sätt fordrar konkret klarhet.
    Vad gäller den allmänna utformningen av en konvention, brukar man skilja mellan loi uniforme, loi modèle och loi cadre. En loi uniforme innebär, att man utarbetar en för ett begränsat rättsområde komplett lagtext, vilken såsom bilaga fogas till en konvention, vari de fördragsslutande parterna bl. a. överenskommer att i oförändrad form och i ordagrann översättning införliva den uniforma lagen med sina respektive rättssystem. Det enda undantag som beviljas är möjligheten att — om det interna rättssystemet så fordrar — splittra upp lagtexten och införa valda bitar i olika sektioner av den nationella lagen. Men varje fragment skall dock alltid återges ordagrant.
    Med loi modéle förstås, som namnet anger, en modell vars användande rekommenderas, om och när någon av de fördragsslutande parterna beslutar sig för ny intern lagstiftning på ifrågavarande rättsområde.
    Kan de fördragsslutande parterna bara enas om gemensamma huvudprinciper för regleringen av en viss fråga, nöjer man sig med en loicadre och överlåter åt varje land att inom den sålunda fastställda ramen utforma detaljbestämmelserna.
    Man brukar vidare skilja mellan en »sluten» och en »öppen» konvention. En »convention fermée» rör allenast Europarådets medlemsstater och saknar följaktligen den i öppna konventioner ingående anslutningsklausulen till förmån för utomstående stater. Den slutna karaktären framhäves ytterligare av préambulen, som betonar konven-

tionens regionala natur och dess intima anslutning till Europarådsorganisationen. Enligt den förhärskande uppfattningen ger en sluten konvention de fördragsslutande parterna möjlighet att med framgång inför en internationell domstol hävda icke-tillämpligheten av en »mest gynnad nationsklausul» förekommande i avtal slutet med någon Europarådet utomstående stat. Som exempel på slutna konventioner må nämnas konventionen om de mänskliga rättigheterna och konventionen om fredlig lösning av tvister. Beträffande öppna konventioner föreskriver den vanliga klausulen, att ministerkommittén kan inbjuda utomstående stat att ansluta sig till konventionen. Enligt stadgan skall beslut om dylik inbjudan fattas med minst 2/3 majoritet. I patentkonventionerna förekommer en annan reglering. Enär dessa konventioner utgör specialöverenskommelser enligt artikel 15 i 1883 års Pariskonvention om skydd för den industriella äganderätten, är de öppna för anslutning från varje medlem i Parisunionen utan att härför fordras föregående inbjudan eller medgivande från ministerkommittén.
    Expertkommitténs arbete avslutas med en rapport till ministerkommittén, där texten efter eventuell omarbetning och remiss till rådgivande församlingen slutgiltigt antages genom enhälligt beslut av de röstande, som samtidigt måste utgöra majoriteten av ledamöterna i ministerkommittén. Sedan konventionen undertecknats — i allmänhet av utrikesministrarna vid sammanträde med ministerkommittén — deponeras det tvåspråkiga originalexemplaret i Europarådets arkiv, varefter kopior delges signatärstaterna. Senast inom 18 månader från undertecknandet skall konventionen i princip underställas vederbörande hemmaorgan för ratifikation. Ur Europarådets synpunkt är emellertid tidpunkten för parlamentariskt eller annat godkännande i och för sig inte så viktig. Den avgörande händelsen är fastmera ratifikationsinstrumentets deposition hos generalsekreteraren. Konventionerna brukar nämligen träda i kraft, sedan någon eller några månader förflutit från det överenskommet minimiantal ratifikationsinstrument deponerats. En deposition kan således beroende på omständigheterna få olika effekt. Om nödvändigt antal depositioner ej uppnås genom den nya depositionen, blir staten först bunden av bestämmelserna i konventionen, när denna genom senare deposition träder i kraft. Om däremot genom depositionen nödvändigt minimiantal depositioner uppnås, träder konventionen efter utlöpandet av föreskriven tidsfrist i kraft för alla stater som deponerat. Därest slutligen konventionen redan är i kraft, blir depositionslandet bundet omedelbart efter utgången av stadgad tidsfrist.
    En konvention är ett avtal mellan stater och binder i första hand bara staterna inbördes. Beträffande en konventions tillämplighet i varje lands interna rättsförhållanden gäller bland Europarådets medlemsstater i stort sett två olika principer. I de skandinaviska och anglosaxiska länderna får konventionens bestämmelser internt bindande kraft först, när de genom en vanlig lagstiftningsakt införlivats med den nationella lagen. I Belgien, Frankrike, Grekland, Italien, Luxemburg, Nederländerna, Turkiet, Västtyskland och Österrike däremot blir en konvention, sedan den trätt i kraft beträffande vederbörande land, också omedelbart en del av landets interna rätt. För att konven-

tionen skall kunna åberopas inför domstol fordras dock, att den är »self-executing», d. v. s. så utarbetad att den i praktiken kan direkt tillämpas utan hjälp av speciella promulgationsbestämmelser.

Färdigställda konventioner
    Inom Europarådets ram har hittills tolv konventioner av juridiskt intresse färdigställts och undertecknats, nämligen konventionerna om de mänskliga rättigheterna, om bosättning, om fredlig lösning av tvister, om utlämning för brott, om ömsesidigt bistånd i brottmål, om formaliteter för patentansökan, om enhetlig internationell klassificering av patent, om upphovsrätten till televisionsfilmer, om skydd av televisionsutsändningar, om förenkling av gränsformaliteterna, om viseringsfrihet för flyktingar samt om obligatorisk försäkring å motorfordon. Då dessa tidigare behandlats i SvJT (1961 s. 503 ff och 1962 s. 233 ff) skall de här förbigås.
    I december 1962 undertecknades ytterligare en konvention, nämligen rörande hotellägares ansvar för hotellgästers tillhörigheter. Förslaget till konventionen, som grundats på en av Rominstitutet utarbetad text och den engelska Hotel Proprietors Act, överlämnades redan 1959 till ministerkommittén men möttes vid remissen till rådgivande församlingen av vissa invändningar, som dock frånfölls efter ett gemensamt sammanträde mellan expertkommittén och församlingens juridiska utskott. Konventionen är utarbetad som en loi uniforme och utgår från den inom samtliga länder, utom de skandinaviska, gällande principen om strikt ansvar för hotellvärden. Det strikta ansvaret är emellertid kombinerat med omfattande begränsningar. För det första gäller det bara beträffande resande, som tar in på hotellet och har sovrum till sitt förfogande. Ansvaret är för det andra begränsat till 3 000 guldfrancs (= cirka 200 dollars), utom när godset är deponerat hos värden eller denne vägrat mottaga pengar, värdepapper och andra värdeföremål, vilka han är skyldig mottaga till förvaring. För det tredje gäller ansvaret ej om skadan orsakats av den resande själv eller dennes sällskap, av force majeure eller av godsets egen natur. Slutligen är konventionens bestämmelser ej tillämpliga beträffande fordon, gods förvarat däri eller levande djur. Konventionen ger emellertid bara minimiregler, och det är de fördragsslutande parterna obetaget att ålägga värden strängare ansvar. Hotellvärdens strikta ansvar utesluter emellertid ej ansvar för vållande; i dylikt fall gäller ej ansvarsbegränsningen till 3 000 guldfrancs.

Konventioner under utarbetande
    I början av 1962 avlämnade en expertgrupp under ordförandeskap av dåvarande ambassadören Sture Petrén ett förslag till avtal om behandlingen av juridiska personer. Förslagets syfte är att varje land skall ge företag från något av de andra medlemsstaterna en behandling, som inte är ogynnsammare än den, som tillerkännes de egna företagen. Detta är emellertid ett mål på lång sikt. Omedelbart tillerkännes företagen i princip nationell behandling allenast beträffande civila rättigheter, rättsskydd, inbegripet rätten att vända sig till domstolar och andra statliga organ, rätt att anställa viss kvalificerad utländsk arbetskraft, beskattning samt rätt till ersättning vid expropriation eller nationali-

sering. Som grund för ytterligare liberalisering föreskrives en regel om »standstill», innebärande förbud mot att införa nya eller att skärpa redan existerande restriktioner för utländska företag. Denna regel blir tillämplig i och med konventionens ikraftträdande men en frivillig tilllämpning redan från konventionens undertecknande rekommenderas. För konventionens genomförande inrättas en permanent kommitté, bestående av en representant för varje land, som ratificerat konventionen. Den permanenta kommittén kan föreslå åtgärder för ett progressivt eliminerande av diskriminerande bestämmelser ävensom i övrigt åtgärder för konventionens genomförande. Den kan också föreslå revision eller komplettering av konventionen. — Den permanenta kommittén vittnar om en intressant tendens att institutionalisera konventioner. Den har sin förebild i den europeiska bosättningskonventionen och torde med tiden få åtskilliga efterföljare inom andra områden. — På basis av den permanenta kommitténs förslag riktar ministerkommittén, vilken i detta sammanhang allenast består av representanter för de länder, som ratificerat konventionen, rekommendationer till konventionsstaterna. — Såväl Rominstitutet som Haagkonferensen och OECD:s skattekommitté har biträtt vid förslagets utarbetande.
    Ytterligare ett komplement till bosättningskonventionen är förslaget att den, som i ett land avlagt högskoleexamen berättigande honom att utöva viss yrkesverksamhet, skall tillåtas utöva samma yrke i ett annat land utan att först behöva avlägga ny examen i detta land. Frågan om underlättande av ett fritt akademikerutbyte har länge sysselsatt Europarådet. Sålunda undertecknades 1953 en konvention om likvärdighet mellan betyg från skolor i olika länder för tillträde till universitet, 1956 en konvention om likvärdighet mellan studieperioder vid universiteten samt 1959 en konvention om godkännande av universitetsbetyg för tillträde till fortsatta studier. Problemet om effectus civilis, d. v. s. likvärdigheten av olika länders universitetsbetyg såsom grundval för tillträde till viss yrkesverksamhet, är emellertid fortfarande olöst. Sedan 1959 pågår dock arbete för förberedande av ett avtal rörande denna fråga.
    På basis av studier utförda av Haagkonferensen och International Law Commission rekommenderade rådgivande församlingen år 1958 ministerkommittén att låta utarbeta en konvention angående begränsning av antalet fall av dubbla medborgarskap. Påföljande år tillsattes en expertkommitté, som numera avslutat sitt arbete. Det ansågs att fall av dubbla medborgarskap, som uppkommit genom samtidig tillämpning av regler om »jus soli» och »jus sanguinis», svårligen kunde undvikas; däremot borde dubbla medborgarskap inte bibehållas, då de uppkommit genom en åtgärd från individens egen sida, d. v. s. då en person utan att förlora sitt gamla medborgarskap genom naturalisation eller på annat sätt förvärvar nytt medborgarskap; i dessa fall borde det gamla medborgarskapet upphöra. Likaledes borde man underlätta för en person med dubbla medborgarskap att avstå från något av dem. I överensstämmelse med rådgivande församlingens önskemål föreslogs också, att person med dubbla medborgarskap allenast skall behöva fullgöra värnplikt i ettdera landet.
    När den europeiska patentkommittén tillsattes år 1949, var tanken

att direkt förverkliga målet om ett gemensamt europeiskt patentverk. Detta visade sig dock för ambitiöst, varför man valde att gå fram etappvis. 1953 antogs en konvention om ansökningsformaliteter och 1954 en om enhetlig klassificering av patent. Enär en gemensam patentinstitution förutsätter ett förenhetligande av patentlagstiftningen har kommittén, vars vice-ordförande är generaldirektör Åke von Zweigbergk, nyligen utarbetat ett förslag till konvention om förenhetligande av vissa frågor inom patentlagstiftningen.¹ Innan förslaget slutligen utformades och överlämnades till ministerkommittén, var det föremål för omfattande remissbehandling hos nationella och internationella myndigheter och organisationer. Enligt förslaget skall i varje konventionsland patent ges för uppfinningar, som uppfyller vissa krav på industriellt utnyttjande, nyhet och uppfinningshöjd. Om patent ogiltigförklaras för att det ej uppfyller dessa krav, inträder ogiltigheten ab initio; tidigare slutna licensavtal behöver dock ej påverkas, enär de anses underkastade allmänna civilrättsliga regler och ej patenträtten. Konventionsländerna är ej förpliktade att ge patent på uppfinningar, vilkas utnyttjande skulle strida mot allmän ordning eller goda seder eller på växt och djursorter eller på väsentligen biologiska metoder för att alstra växter eller djur. Termen industriellt utnyttjande användes i samma vida bemärkelse som i 1883 års Pariskonvention; en uppfinning kan industriellt utnyttjas, om den avser alster eller förfarande, som kan tillverkas eller användas i någon sorts industriell verksamhet, inklusive jordbruk. Beträffande nyhetskravet stadgas att en uppfinning skall anses ny, om den inte utgör en del av teknikens ståndpunkt, varmed avses allt, som före ansökningsdagen respektive prioritetsdagen blivit tillgängligt för allmänheten genom skriftlig eller muntlig beskrivning, genom användning eller på annat sätt. Patent må dock ej vägras enbart av det skälet, att uppfinningen blivit tillgänglig under de sex månader, som närmast föregått ansökningsdagen, om uppfinningen blivit känd genom uppenbart missbruk gentemot sökanden eller någon från vilken denne härleder sin rätt eller om nämnda personer utställt uppfinningen på officiell eller officiellt erkänd internationell utställning. Kravet på uppfinningshöjd anses uppfyllt, om uppfinningen inte uppenbart härflyter ur teknikens ståndpunkt. Slutligen stadgas att patentansökning måste innehålla beskrivning av uppfinningen, eventuella ritningar samt ett eller flera patentanspråk angivande det skydd, som ansökningen avser. Patentskyddets omfattning bestämmes av patentanspråken, vid vilkas tolkning beskrivning och ritningar dock må användas. Sedan konventionen trätt i kraft, kan ministerkommittén inbjuda även länder, som ej tillhör Europarådet men är medlemmar av Parisunionen, att ansluta sig till konventionen.
    Sedan man 1955 beslutat ett långsiktigt samarbete för förenhetligande av patentlagstiftningen, började representanter för västeuropeiska länder med administrativ förprövning (de nordiska länderna, Nederländerna, Schweiz, Storbritannien, Västtyskland, Österrike och senare även Irland) ett eget, informellt samarbete i syfte att minska

¹ En närmare redogörelse för förslaget lämnas av Å. VON ZWEIGBERGK i NIR 1961 s. 97 ff. s33

—633004. Svensk Juristtidning 1963

det dubbelarbete, som nu förekommer, då patent sökes för samma uppfinning i flera förprövande länder. Denna arbetsgrupp (gemenligen kallad Wiengemenskapen emedan den mestadels sammanträdde i Wien under ordförandeskap av den österrikiske patentverkschefen Psenicka) slöts så småningom till Europarådet såsom en subkommitté till patentkommittén och har nyligen — efter att liksom patentkommittén ha inhämtat remissyttranden över ett preliminärt utkast — avgivit ett förslag till konvention för underlättande av ingivande och förprövning av patentansökan i flera länder. För undvikande av nuvarande dubbelarbete i de fall, då samma uppfinning patentsökes i flera förprövande länder, föreslås en reglering enligt vilken resultatet av nyhetsgranskningen i det första ansökningslandets patentverk skall bli tillgängligt för patentverken i andra länder, där uppfinningen sedermera patentsökes. Om primärlandets patentverk inte utför nyhetsgranskning, kan besked från primärlandet ersättas med nyhetsgranskningsbesked från det internationella patentinstitutet i Haag. För att kontinuerligt övervaka konventionens genomförande inrättas en permanent kommitté, som dessutom kan föreslå ändringar i konventionen, godkänna andra granskningsorgan än Haaginstitutet samt inbjuda till Parisunionen hörande land, som ej är medlem av Europarådet, att ansluta sig till konventionen.
    Enligt artikel 2 i 1954 års patentklassificeringskonvention har patentkommittén jämväl i uppdrag att fullfölja utarbetandet av det internationella klassificeringssystemet. Patentklassificeringens förnämsta uppgift är att vara ett hjälpmedel för patentmyndigheterna vid nyhetsgranskningen. Vid internationellt patentsamarbete, särskilt inom nyhetsgranskningens område, är det uppenbarligen föga rationellt att, såsom nu är fallet, patent och de patentskrifter, som utges av de olika patentmyndigheterna, i stor utsträckning är klassade enligt olika system. De till 1954 års konvention anslutna länderna har förbundit sig att markera utgivna patentskrifter eller de skrifter, som ersätter sådana, med klassbeteckning enligt det internationella systemet. Detta är emellertid allenast ett skelettsystem upptagande de större enheterna (klasser och subklasser). Komplettering av systemet med mindre enheter (grupper och subgrupper) utföres för patentkommitténs räkning av ett arbetsutskott under ordförandeskap av f. d. byråchefen i svenska patentverket G. Reiland. Arbetet beräknas kunna slutföras under år 1966.
    Skiljemannaförfarandet har på sistone rönt mycken internationell uppmärksamhet. Sålunda avslutades i FN:s regi dels 1958 en mondialkonvention om erkännande och exekution av utländska skiljedomar och dels 1961 i Genéve en europeisk konvention om skiljemannaförfarande i internationella handelsfrågor. FN:s arbete inspirerade rådgivande församlingen att föreslå utarbetande av en konvention om skiljemannaförfarande i allmänhet, således inte enbart begränsad till handelsrättsliga frågor, på grundval av ett av Rominstitutet utarbetat förslag. Ministerkommittén biföll rekommendationen och tillsatte 1958 en expertkommitté, som för ovanlighetens skull ansåg, att man borde gå längre än församlingen tänkt sig, och föreslog utarbetande av en uniform lagom skiljemannaförfarande i privaträttsliga frågor, avsedd att i varje

signatärstat ersätta gällande lagstiftning i ämnet. Det är första gången man på allvar ger sig i kast med processrättsliga frågor och svårigheterna är givetvis stora. Kommittén har emellertid redan hunnit fram till tredje läsningen av lagförslaget, som behandlar allt från skiljeavtalet, skiljemännens utseende, domstolens sammansättning, förfarande och utslag till klandertalan och exekvaturförfarandet.
    På förslag av de sex EEC-staterna har kommittén dessutom utarbetat en överenskommelse beträffande tillämpningen bland medlemsstaterna av den ovannämnda Genèvekonventionen. Denna avser att reglera förhållandet mellan östblocksländerna å ena och övriga Europastater å andra sidan och innehåller därför en reglering av skiljemannaförfarandets organisation, som det ansetts önskvärt att undvika i vad avser internt västeuropeiska sammanhang. överenskommelsen undertecknades i december 1962.
    I det vid 1959 års internationella telekonvention fogade radioreglementet förbjudes upprättandet och drivandet av rundradiostationer ombord på fartyg eller luftfartyg utanför nationellt territorium. Då förbudet mot inrättande av dylika s. k. piratsändare inte är straffsanktionerat, har åtskilliga sändare trots förbudet ohindrat kunnat verka. När rörelsen nådde sin kulmen på sommaren 1962, fanns det sålunda en sändare utanför Nederländerna, en utanför Stockholm och tre stycken i farvattnen mellan Danmark och Sverige. I anledning härav föreslogs vidtagande av gemensamma europeiska åtgärder för att garantera förbudets efterlevnad, och vid sitt sammanträde i juni 1962 utarbetade Europarådets juridiska kommitté för radio och television — som f. ö. av ministerkommittén tillförsäkrats en i viss mån permanent karaktär — ett förslag till överenskommelse om bestraffande av radioutsändningar från fartyg, luftfartyg eller varje annat flytande eller luftburet föremål utanför nationellt territorium. Överenskommelsen, som delvis utarbetats på grundval av ett svenskt förslag och under ledning av kommitténs vice-ordförande lagbyråchefen Th. Hesser, ansluter nära till den svenska lagen i ämnet.
    1959 tillsatte ministerkommittén på eget initiativ en kommitté med uppgift att utarbeta en europeisk konsularkonvention. Till grund för kommitténs arbete ligger dels existerande bilaterala avtal och dels en av International Law Commission utarbetad text. Hittills har färdigställts ett åttiotal artiklar behandlande konsulära förbindelser (upprättande av konsulat, utnämning av konsul, exekvatur etc.), allmänna och speciella konsulära uppgifter (t. ex. beträffande sjöfart och dödsboutredningar), immunitet och privilegier m. m. Kommittén beräknas slutföra sitt arbete under 1963.
    På rekommendation av rådgivande församlingen uppdrog ministerkommittén 1959 åt en expertkommitté att utarbeta förslag till en konvention angående en gemensam politik beträffande produktion av och handel med vin och sprit. Arbetet torde tidigast kunna slutföras år 1964. Frånsett nöjsamheten av att kunna få lära nästan allt om vin och sprit torde förslaget intressera jurister främst genom sina bestämmelser om illojal konkurrens och skydd av ursprungsbeteckningar.
    År 1956 färdigställdes ett inom International Law Association utarbetat utkast till konvention om betalning av gäld uttryckt i annat mynt

än betalningsortens. Som grundprincip stadgas att en gäldenär må betala sin skuld i betalningsortens mynt och att en borgenär är berättigad fordra sådan betalning, även om skulden är uttryckt i annat myntslag. Fortsättningsvis behandlas olika problem, som kan uppkomma,t. ex. om gäldenären ej betalar på utsatt dag och en depreciering därefter sker av överenskommen myntsort i förhållande till betalningsortens mynt, ävensom de svårigheter, som uppkommer genom den speciellt i angloamerikansk rätt gällande principen att käranden ej kan yrka och domstol ej utdöma betalning i annan valuta än »moneta fori». Avsikten är att tillse att borgenären varken får mer eller mindre än om betalning vederbörligen skett på förfallodagen och på avsedd ort samt i avtalad myntsort. Sedan International Law Association godkänt utkastet gällde det att finna praktisk tillämpning för detsamma. Här kom Europarådet in i bilden sedan några motionärer väckt rådgivande församlingens intresse för saken. En rekommendation antogs med begäran att sammankalla en expertkommitté för att studera ILA:s utkast och möjligheten att avsluta en konvention i ämnet. Ministerkommittén biföll rekommendationen, och i januari 1961 sammanträdde en expertkommitté, som kom till den slutsatsen, att en dylik konvention skulle vara till nytta. Kommittén fortsätter sitt arbete 1963 med uppdrag att utarbeta ett slutgiltigt konventionsförslag.
    På rekommendation av rådgivande församlingen tillsattes 1961 en kommitté för att utarbeta en konvention innehållande dels ett minimum grundprinciper rörande adoption, vilka varje stat skall åtaga sig att införliva med sin interna rätt, och dels en serie supplementära rekommendationer, som staterna kan anamma efter gottfinnande. Enligt församlingens rekommendation bör grundprinciperna bl. a. betona, att adoption i första hand skall grundas på hänsyn till barnets bästa, att adoption skall verkställas genom beslut av domstol eller annan kompetent myndighet samt att sådant beslut skall grundas på omfattande social utredning verkställd av kvalificerad personal. Kommittén skall ägna särskild uppmärksamhet åt frågan om adoption mellan olika länder. Den har ännu ej slutfört sitt arbete.
    För ett så sedvanerättsligt präglat ämne som folkrätt är självfallet rättskälleproblemet särskilt ömtåligt. En av de viktigaste källorna, de olika staternas folkrättsliga praxis sådan den framgår av diplomatisk korrespondens och andra aktstycken, är skäligen okänd och svåråtkomlig. Det är egentligen blott USA, som här bildar ett lysande undantag, så lysande att LAUTERPACHT t. o. m. funnit sig föranlåten att påpeka den ensidighet, som utmärker folkrättsliga arbeten, genom att de i så stor utsträckning baserats på amerikansk praxis. Kännedomen om denna är knuten till namn som CADWALADER, WHARTON, MOORE och HACKWORTH. Moores Digest of International Law, publicerad 1906 i åtta volymer, är ett standardverk av omfattande betydelse för folkrättens utveckling och har bragts à jour genom en av Hackworth på 1940talet verkställd nyutgåva. Motsvarande publikationer rörande andra staters folkrättsliga praxis saknas. Man kan visserligen peka på »British and Foreign State Papers», som regelbundet utkommer sedan 1852, och de franska »Livres jaunes». Dessa aktsamlingar svarar emellertid genom sin ofullständighet och sin avsaknad av systematik och uttöm-

mande register ej mot det folkrättsliga behovet. På sistone har emellertid vissa länder, Frankrike, Schweiz, Storbritannien och Västtyskland, påbörjat utarbetandet av publikationer efter amerikanskt mönster. På rådgivande församlingens initiativ sammankallades 1961 en grupp oavhängiga experter, som i sin rapport underströk betydelsen av dylika publikationer, önskvärdheten av att de även utarbetades inom andra länder samt nödvändigheten av att koordinera detta arbete. Påföljande år avlät församlingen till ministerkommittén en rekommendation om åtgärder efter dessa linjer. Denna bifölls av ministrarna, och en koordinationskommitté beräknas sammanträda i början av 1963.

Den europeiska kommittén för kriminalproblem
    Denna kommitté tillsattes 1957 för att utarbeta och genomföra ett europeiskt program för förebyggande av brott och behandling av brottslingar. Genom omfattningen av sitt mandat har kommittén de facto en permanent karaktär. Man beslöt redan från början att behandla frågor om dödsstraff, fångars politiska, civila och sociala rättigheter, behandling av villkorligt dömda eller frigivna och eftervård i allmänhet, bestraffning av trafikbrott samt ungdomsbrottslighet. På rekommendation av rådgivande församlingen fick kommittén 1959 ytterligare i uppdrag att studera frågor om rekrytering och utbildning av fångvårdspersonal samt möjligheten att utarbeta uniforma bestämmelser om villkorlig dom, provisoriskt frihetsberövande och vård av fångar med fysiska eller psykiska defekter. För behandling av envar av ovannämnda frågor tillsattes en särskild underkommitté.
    Den första av dessa underkommittéer har med biträde av »Centre frangais de droit comparé» utarbetat en deskriptiv studie över dödsstraffet i de europeiska länderna. Arbetet, som har utgivits av trycket, behandlar dödsstraffets existens, frågor om nåd, verkställighet och publicitet, statistik, reformförslag och opinionsyttringar.
    På förslag av kommittén har ministerkommittén i februari 1962 antagit en till medlemsstaterna riktad rekommendation om tillämpning av vissa gemensamma minimiregler rörande fångars politiska, civila och sociala rättigheter. Rekommendationen utgår från principen att intagande på fångvårdsanstalt inte skall påverka förekomsten av dessa rättigheter, men att utövningen av dem må inskränkas av hänsyn tillsyftet med frihetsberövandet eller för upprätthållande av ordning och säkerhet inom anstalten. Om lagen tillåter röstning utan personligt besök i vallokal, skall denna förmån även gälla intagen, försåvitt denne inte genom lag eller domstols beslut berövats rätten att rösta. Är intagen berättigad rösta, skall han också beredas möjlighet att skaffa sig politisk information. Frihetsberövande skall ej heller hindra intagen från att personligen eller genom ombud utöva civila rättigheter, såvida inte anstaltsledningen finner detta oförenligt med verkställighetens syfte. Intagen skall likaledes såvitt möjligt äga åtnjuta sociala förmåner. Han skall vidare i princip äga rätt att kära och svara inför domstolmen må allenast påyrka personlig inställelse, om lagen eller domstolen så föreskriver.
    Underkommittén för eftervård har utarbetat ett preliminärt förslag

till konvention om ömsesidigt bistånd i vad avser övervakning av villkorligt dömda eller frigivna. Förslaget är grundat på tanken, att det dömande landet må till vistelselandet överlämna hela eller en del av ansvaret för övervakning av villkorligt dömda eller frigivna samt förvidtagande av eventuella åtgärder för den dömdes tillrättaförande. F. n. undersökes lämpligheten av att utarbeta likartade bestämmelser i vad avser ungdomsbrottslingar.
    Den tilltagande mellanstatliga trafiken ökar också antalet trafikförseelser begångna av utlänningar. För att komma tillrätta med de i anledning härav uppkomna speciella problemen har utarbetats ett förslag till konvention om bestraffande av trafikbrott. Förslaget ger uttryck åt följande principer. Då en person, som stadigvarande vistas i ett medlemsland, begått ett trafikbrott inom ett annat medlemsland, kan det senare landet begära att vistelselandet igångsätter och genomför rättsliga åtgärder mot vederbörande. I så fall har givetvis det landet, där brottet begåtts, avhänt sig rätten att vidtaga egna rättsliga åtgärder. Om brottslandet väljer att självt genomföra det straffrättsliga förfarandet, kan det begära verkställighet av domen i vistelselandet under förutsättning, att den tilltalade före domens meddelande beretts tillfälle att förebringa sitt försvar. Avser domen annan påföljd än böter, kan vistelselandet vid verkställigheten ersätta påföljden med en inom vistelselandet normal påföljd för en liknande gärning. Förutsättningen för att systemet skall kunna fungera är att åtalade gärningen är straffbelagd i såväl brotts- som vistelselandet. Förfarandet i vistelselandet sker naturligen enligt där gällande rätt.
    Underkommittén för ungdomsbrottslighet har på grundval av tillgänglig litteratur och ett till medlemsländerna utsänt frågeformulär utarbetat en skrift om ungdomsbrottsligheten i Västeuropa efter andra världskriget. För närvarande förberedes dels en undersökning av förhållandet mellan massmedia — press, radio, film, television — och ungdomsbrottslighet och dels en komparativ studie över behandlingen av ungdomsbrottslingar.
    Beträffande fångvårdspersonalen har färdigställts en preliminär rapport om rekryterings- och utbildningsfrågor, varjämte man 1961 inrättat ett program för organiserande av studieresor och utbyte av fångvårdspersonal.
    På förslag av den österrikiske justitieministern har utarbetats en plan för utbyte av information rörande viktigare straffrättsliga lagförslag. Tanken är att varje land regelbundet skall tillställa Europarådet en lista över dylika ännu ej slutligt antagna lagförslag jämte kortfattad kommentar. Dessa listor skall sedan delgivas övriga medlemsländer, som härigenom beredes tillfälle att så tidigt som möjligt få kännedom om alla nya idéer inom straffrättens område. Förslaget mottogs välvilligt av den i oktober 1962 avhållna andra europeiska justitieministerkonferensen, som rekommenderade dess godkännande och utsträckande att avse jämväl andra rättsområden.
    Konferensen underströk bl. a. också nödvändigheten av att lösa problemet om internationell giltighet av domar i brottmål och betonade vikten av att det inom Europarådets ram pågående arbetet på en konvention härom snarast slutföres.

Program
    Inom området för straffrätt och kriminologi har ministerkommittén beslutat inrätta dels en årlig konferens för direktörer för kriminologiska institut och dels ett kriminologiskt vetenskapligt råd sammansatt av specialister inom ämnesområdena straffrätt, fångvård, sociologi, psykologi, medicin och statistik. Rådets uppgifter blir bl. a. att till kommittén för kriminalproblem avgiva förslag om bästa sättet att samordna forskningen rörande en given fråga och att föreslå lämpliga forskningsobjekt av gemensamt intresse. Kommittén för kriminalproblem har i övrigt på sitt arbetsprogram bl. a. upptagit studium av frihetsstraffet, användning av vapen vid brott, nya former av brottslighet, sedlighetssårande publikationer, straffrättsliga problem rörande tidningspressen och korttidsbehandling av ungdomsbrottslingar.
    Beträffande övriga juridiska områden rekommenderade rådgivande församlingen vid sitt sammanträde i september 1962 en utökning av Europarådets juridiska samarbetsprogram och sammankallande av en särskild kommitté för detta ändamål. I oktober 1962 antog den europeiska justitieministerkonferensen en resolution av motsvarande innehåll. Under hänvisning till dessa rekommendationer och till grund härför liggande överväganden beslöt ministerkommittén i december 1962 att utöka Europarådets juridiska arbetsprogram. För detta ändamål skall sammankallas en ad hoc kommitté för juridiskt samarbete med uppdrag att bestämma på vilka rättsområden programmet främst bör inriktas samt att till ministerkommittén avgiva förslag rörande de allmänna linjerna i detta program och den ordning i vilken programmets punkter bör studeras ävensom regler för utbyte av informationom interna lagförslag av intresse för övriga stater. I enlighet med justitieministrarnas förslag skall samarbetskommittén ägna särskild uppmärksamhet åt problemet om förenhetligande av grundläggande juridiska begrepp och principer.
    Den sistnämnda frågan väcktes av den österrikiske justitieministern Broda i ett uppmärksammat anförande inför rådgivande församlingen. Broda framhöll, att i internationella konventioner — även avseende små, väl avgränsade frågor — praktiskt taget alltid användes vissa begrepp, t. ex. hemvist, ordre public etc., som tolkas olika i olika rättssystem. Härigenom är grunden lagd för olika tolkning och tillämpning av en gemensam bestämmelse. Detta kan undvikas, om man kommer överens om en gemensam innebörd av dessa grundläggande begrepp. Till en början bör upprättas en lista över begrepp och principer, som bör förenhetligas. Civilrätt och civilprocessrätt erbjuder de lämpligaste områdena. Broda nämnde som exempel bl. a. regler för tolkning av lagar och konventioner, jurisdiktionskompetens, res judicata, obehörig vinst samt förmögenhetsrättens grundbegrepp (sakrätt, obligationsrätt, fast och lös egendom etc.).
    Exempel på övriga frågor som ansetts önskvärda att behandla utgör avbetalningsköp, bilförares civilrättsliga ansvar, staters immunitet vid främmande domstolar, mened inför internationell domstol etc.
    Slutligen må nämnas att de europeiska justitieministrarna, »medvetna om betydelsen av att upprätthålla regelbunden personlig kon-

takt», rekommenderat ministerkommittén att anordna regelbundet återkommande europeiska justitieministerkonferenser.

    I överensstämmelse med den funktionella arbetsmetod, som kommit att karakterisera Europarådet, har som synes det rättsliga samarbeteten konkret, praktisk inriktning. Man har aktat sig för storstilade projekt och lugnt hållit sig till vad som betingas av den internationella samfärdselns behov. Europarådets arbete ansluter sig till och kompletterar den unifieringsverksamhet, som bedrives inom andra internationella organ. Genom denna verksamhet, som särskilt ökat i omfattning efter andra världskriget, håller vi så sakta på att få en internationell reglering av den nationella rättsutvecklingen, inte bara inom ramen för kommunikationer till lands, till sjöss och i luften, inom immaterialrätt, internationell privat och publik rätt och inom nya rättsområden såsom atomjuridik och rymdrätt utan även så småningom inom civilrätten, särskilt i de delar som anknyter till industriella och kommersiella frågor.¹

¹ Det i denna översikt redovisade resultatet av rättssamarbetet avser tiden t. o. m. år 1962.