LITTERATUR
JOHN P. FRANK. Lincoln as a Lawyer. Urbana, Ill. 1961. University of Illinois Press. 190 s.
I Förenta Staternas historia under 1800-talet är det största namnet utan tvekan Abraham Lincoln. Gärningens betydelse men också den skicklighet och det moraliska patos varmed den utfördes och den dramatiska klimax som bragte den till slut äro tillräcklig förklaring till hans dominerande plats i eftervärldens hågkomst. Till att fullständiga bilden tjäna många personliga drag som göra hans minne kärt: en karriär från en oansenlig början, en både folklig och fyndig vältalighet, och kanske inte minst en profil — i både bokstavlig och bildlik bemärkelse — som var och är minst sagt skarpskuren. Minnet vårdas alltjämt i stora och små biografier och annan biografisk litteratur.1 Denna litterära livaktighet kan i det hela sägas innebära en fortgående kanonisering. Därav har framkallats en mycket energisk advocatus diaboli,2som frånkänt Lincoln praktiskt taget alla förtjänster, sakliga och personliga.
Men beundrarna äro alldeles övervägande. Även ganska obetydliga händelser, eller förhållanden som äro skäligen periferiska bidrag till bilden av Lincolns gärning eller personliga utveckling, bliva uppspårade och publicerade. Det är därför icke förvånande, att ett universitetsförlag nyligen har utsänt en volym om Lincoln som jurist.
I likhet med så många andra politiskt verksamma män i USA var nämligen Lincoln advokat. Hans teoretiska juridiska utbildning inskränkte sig till självstudier, men han var vederbörligen examinerad och auktoriserad. Likväl tages han i den mera populära uppfattningen knappast riktigt på allvar som jurist, utan skildras såsom en bohem vilken kunde vinna rättegångar genom fyndighet och slagfärdighet, särskilt framstående som anekdotberättare. Han göres också själv till anekdothjälte; när t. ex. ett åklagarvittne sagt sig ha iakttagit brottet — ett nattligt dråp — i belysning av månens sken, skall Lincoln ha tillintetgjort honom genom att med en almanacka visa att månen icke var uppe; anekdoten tillägger ibland att almanackan avsåg ett annat år än det då brottet skulle ha förövats.
Författaren till ovanstående arbete gör emellertid gällande att Lin-
colns advokatverksamhet ingalunda har varit obetydlig eller mindre lyckad och att den ännu mindre varit betydelselös för hans utveckling till politisk ledare. Förf. säger att Lincoln såsom en »public figure» icke kan förstås utan kännedom om de 80 % av hans liv, som han ägnat åt annat, d. v. s. främst åt advokatyrket. Det material, som den flitiga Lincoln-forskningen bragt i dagen, är rikhaltigt och omfattar ej blott domstolshandlingar utan även av Lincoln upprättade promemorior för vittnesförhör, koncept till pläderingar o. d.
Lincoln verkade i Springfield, huvudstaden för staten Illinois (som bekant innefattande bl. a. Chicago). Springfield var efter dåtidens förhållanden ingen obetydlig stad i västern, centralort för ett stort jordbruks- och även skogsdistrikt, som höll på att uppodlas, bebyggas och förses med vägar och andra civilisationens nyttigheter. En stor del av praktiken var knuten till lantliga underrätter i omnejden, som nåddes under talrika tingsresor (circuits). Härunder hade Lincoln goda möjligheter att förvärva eller fördjupa den kännedom om människorna, deras livsförhållanden, tänkesätt och känslor, som präglar icke blott hans pläderingar inför lantliga jurydomstolar utan även hans senare politiska framträdanden.
Han var främst processadvokat, sysslade icke mycket med förmögenhetsförvaltning eller affärsjuridik eller överhuvud kontorsarbete. Klientelet hörde länge till ett skikt av bönder och annat något enklare folk, först mot slutet även några järnvägar eller andra bolag. Endast en gång kom han att plädera inför unionens högsta domstol (ang. ett nog så tekniskt övergångsspörsmål efter en ändring i preskriptionslagstiftningen). Han ägnade sig icke mycket åt »lobbying», d. v. s. den arteller av art av advokatverksamheten, som består i att med uppvaktningar och olika lockmedel söka skaffa majoritet i en lagstiftande församling för industriella eller eljest ekonomiska företags önskemål om koncession, expropriation o. d. (vilka bruka beviljas i form av lag). Lincolns anseende blev småningom mycket gott, både för skicklighet och för omutlig hederlighet. Även det ekonomiska resultatet för honom själv blev efterhand tillfredsställande, ehuru aldrig lysande.
Den skicklighet som advokat, som Lincoln förvärvat sig, bidrog mycket till det anseende och den framgång som han nådde i sin politiska verksamhet. Detta är ju helt naturligt och skulle väl gälla om vem som helst och var som helst. Likväl kanske i högre grad i Förenta Staterna än i de flesta andra länder. Det är nämligen påfallande i huru hög grad den amerikanska politiken präglas av deltagarnas olika uppfattningar om rättsliga data och principer och av en juridiskt färgad argumentering. Till en icke ringa del beror detta utan tvivel på att landet är en förbundsstat och på att både unionen och delstaterna ha skrivna författningar, ofta med detaljerade rättighetsförklaringar. Även vid lagstiftning blir det därför nödvändigt att påvisa icke blott att ett förslag är lämpligt utan också att det är juridiskt möjligt. De spörsmål som skakade landet under mitten av 1800-talet angingo i högsta grad olika konstitutionella bestämmelsers innebörd och tolkning.
I sådana debatter, även inför lekmannapublik, var Lincoln som fisk i vatten. Han hade vid jurydomstolarna lärt sig enkelhet och rättframhet ,att utan omsvep snabbt komma fram till sakens kärna och utlägga den
på ett lättfattligt sätt utan att skjuta över åhörarnas huvuden, även när det gällde spörsmål som voro eller kunde göras invecklade.
Dessa egenskaper utmärkte honom icke blott som agitator och propagandist utan även som president. Han beaktade spörsmålens rättsliga sida och sökte lösa dem i enlighet därmed. Under kriget kunde han visserligen icke undgå att åberopa konstitutionell nödrätt.
Såsom utövare av benådningsmakt (i synnerhet över militär personal) hade han skaffat sig och tillämpade tveklöst en straffteori av preventionstyp. Ett straff skulle förebygga brottets upprepande, av förövaren eller av andra. I ett särskilt fall förklarade han sålunda att det stränga straffet av fem års straffarbete icke vore nödvändigt för att hindra upprepande. Om brott av det ifrågavarande slaget vore vanligt, skulle saken ligga annorlunda till, men detta vore det enda fall som hade kommit till hans kännedom. Den dömde hade därför lidit nog, för alla publika syften och (därmed) för alla tillbörliga syften.
I några avslutningsord framhåller Frank att en utveckling sådan som Lincolns icke vore möjlig numera och, ehuru författaren själv varit universitetslärare, tillägger han: »Our lawyers now come from law schools, where they are trained in erudition and the arts of refinement. Given the opportunity, Lincoln might have been a scholar, but it would have killed what he was. There is a lesson here for legal education; I am not sure that I understand it, and I leave others to ponder what it is. »Rec. vill för sin del icke bestrida att vid juristutbildning ett gott resultat torde kunna nås på mera än ett sätt. När det gäller att från samhällets sida organisera sådan utbildning kan det emellertid vara rimligt att inrikta sig endast på den ordning, som synes vara den lämpligaste för flertalet av de blivande juristerna. Vad särskilt beträffar utbildning av det slag, som kom Lincoln till del — självstudier och lärlingskap — må sägas att den nog kunde vara lämplig för honom i det primitiva samhälle där han kom att verka. Däremot skulle den troligen vara alldeles otillräcklig för de flesta under mera komplicerade förhållanden, såsom nutidens.
Ragnar Bergendal