Mc CLINTOCK, F. H. Attendance centres. Macmillan. London 1961. 152 s. 28 sh.
Mc CLINTOCK, F. H. — GIBSON, EVELYN. Robbery in London. Macmillan. London 1961. 147 s. 30 sh.
MARTIN, J. P. Offenders as employees. Macmillan. London 1962. 178 s. 35 sh.
WEST, D. J. The habitual prisoner. Macmillan. London 1963. 125 s. 25 sh.
    Vid The Cambridge Institute of Criminology bedrives en intensiv kriminologisk forskning, vilken bl. a. avspeglar sig i den långa rad av skrifter som kontinuerligt utges i serien »Cambridge Studies in Criminology». Fyra av dessa skall här i korthet presenteras, och de må tjäna som vittnesbörd om institutets mångsidighet, då det gäller att ge sig i kast med kriminologiska problem.
    Som ett led i strävandena att begränsa användningen av vanligt

524 HANS DANELIUSfängelsestraff för ungdomsbrottslingar infördes i England genom Criminal Justice Act 1948 två helt nya brottspåföljder. I fråga om ungdomar mellan 14 och 21 år kan fängelse ersättas av vistelse under några månader (i allmänhet tre men i vissa fall upp till sex månader) i ett detention centre, och då det gäller brottslighet av mindre allvarlig art, kan ungdomar mellan 12 (enligt Criminal Justice Act 1961 sänkt till 10) och 21 år i stället för fängelse dömas att uppehålla sig sammanlagt högst tolv timmar vid ett attendance centre.
    Genom inrättande av attendance centres har man sökt skapa en form av frihetsberövande som icke påverkar en ung lagöverträdares livsföring i vidare mån än att den berövar honom en del av hans fritid. Det närmare syftet med påföljden framgår av följande uttalande från en debatt i parlamentet: »Our object was to deprive young offenders of a half holiday, to prevent their going to a football match or a cinema and, perhaps not less important, to make them ridiculous to their friends and relatives.»
    Ett första attendance centre öppnades i London 1950, och detta har sedan fått många efterföljare. År 1957 uppgick antalet sådana centres i Storbritannien till 37, och ökningen har därefter fortsatt.
    Genom en vid Cambridge-institutet utförd specialundersökning har man på grundval av material från nio attendance centres i olika delar av landet sökt bilda sig en uppfattning om domstolarnas praxis i fråga om användningen av denna påföljd, och man har vidare sökt ta reda på hur straffverkställigheten faktiskt brukar gestalta sig i olika hänseenden.1 Man har också studerat social bakgrund, eventuell tidigare kriminalitet och återfallsfrekvens hos det klientel som varit intaget på attendance centres. Med ledning av allt detta har man sökt komma fram till en mening om påföljdens effektivitet. Den i och för sig föga överraskande slutsats man dragit är, att påföljden är effektiv, då den användes på en ung lagöverträdare med liten eller ingen tidigare brottslighet och med tämligen normal social bakgrund, medan resultaten alls icke är uppmuntrande då det gäller personer med upprepad tidigare kriminalitet, särskilt om dessa redan tidigare stått under övervakning utan att denna haft önskad effekt.
    Då påföljden bedömes såsom effektiv i fråga om vissa brottslingar, måste dock ihågkommas att de föreliggande undersökningsresultaten knappast tillåter några slutsatser om i vad mån de som avhållit sig från brott efter vistelse på attendance centre skulle ha återfallit, därest de i stället blivit föremål för någon form av kriminalvård i frihet. Det hade måhända i det sammanhanget kunnat vara av intresse att göra vissa jämförelser med förhållandena i sådana distrikt som under den aktuella tiden saknat attendance centres och där domstolarna av denna anledning måst döma ett likartat klientel till andra påföljder. På motsvarande sätt hade man också kunnat göra jämförelser i ett och samma

1 Det ligger nära till hands att jämföra attendance centres med den västtyska ungdomsarresten, d. v. s. närmast den form därav som kallas fritidsarrest (se t. ex. Nordisk kriminalistisk årsbok 1959 s. 41 ff). I fråga om straffverkställigheten föreligger dock stora skillnader. Medan arreststraffet i princip innebär isolering i cell, är man i England inställd på att under de tider de unga tillbringar på attendance centres hålla dem sysselsatta med fysisk träning, arbete eller på annat lämpligt sätt.

ANM. AV MC CLINTOCK: ATTENDANCE CENTRES M. FL. 525distrikt mellan förhållandena före och efter inrättandet av ett attendance centre.
    Resultaten av den verkställda undersökningen är naturligtvis endast av begränsat intresse i Sverige, där motsvarighet till attendance centres saknas och det väl heller icke är aktuellt att införa någon liknande påföljd. Då det gäller den i den kriminalpolitiska debatten ständigt återkommande frågan om värdet av brottspåföljder, som innebär short, sharp shocks, kan dock boken bl. a. genom ett rikhaltigt statistiskt material bidra till mera sakligt underbyggda diskussioner.
    I institutets skriftserie har också utgivits en bok med den thrillerliknande titeln »Robbery in London». Det är fråga om en brett upplagd kriminologisk undersökning över rånbrotten i London under senare år. Det påvisas hur dessa brott fördelar sig på olika typer av förfaranden, hur många rån som förblir ouppklarade, hur rånarnas sociala bakgrund och tidigare brottslighet ser ut och vilka brottspåföljder som vid dessa brott brukar utdömas av domstolarna.
    Bakgrunden till undersökningen är den åtminstone från mitten av 1950-talet mycket markanta stegringen av antalet begångna rån. Denna stegring har varit mycket kraftigare än när det gäller flertalet andra brottstyper. Statistiken för London ger vid handen, att antalet rån, som kommit till polisens kännedom, stigit från 214 år 1951 till 237 år 1955 och 671 år 1959. Motsvarande tal för allvarligare brott (indictable offences) över huvud utgjorde 111 091, 95 262 och 167 343.
    Till jämförelse kan nämnas att även den svenska statistiken utvisar att antalet rån på senare år ökat väsentligt snabbare än den totalabrottsligheten, och liksom i Storbritannien är även här rånbrotten i stor utsträckning koncentrerade till de större städerna. Några siffror lämnas i nedanstående uppställning. 

 Antalet rånDärav i Sthm, Gbg och MalmöTotalantalet i statistiken redovisade brott
1951214108199 811
1955316183234 539
1959455280291 662

    Om rånbrotten i London fördelas på olika grupper, finner man i en tredjedel av fallen att det är fråga om brott mot personer som har tillyrkesmässig uppgift att handha pengar eller annan egendom samt i en annan tredjedel av fallen att brotten begås utomhus genom angrepp på vanliga förbipasserande. Endast i omkring hälften av alla rånfall lyckas man gripa gärningsmannen. Förövarna tillhör i allmänhet åldersgruppen 17—30 år, och inslaget av män födda på Irland är bland dem mycket markant. Rånarna är i stor utsträckning tidigare straffade. och nära hälften av dem återfaller i brott efter avtjänat straff. Straffet utgör vanligen fängelse mellan sex månader och tre år.
    Genom undersökningen har otvivelaktigt framskaffats en hel del material för en mera nyanserad bedömning av detta speciella slags brottslighet. Vad man möjligen skulle vilja efterlysa i framställningen är en på undersökningsresultaten grundad analys av vilka faktorer som kan antagas ha föranlett den kraftiga stegringen av just detta slags brottslighet under senare år.

526 HANS DANELIUS    I en bok med titeln »Offenders as employees» behandlas det brännande och i stor utsträckning försummade problemet om den straffades möjligheter till återanpassning i arbetslivet. Det material som presenteras grundar sig på en undersökning som utförts bland arbetsgivare i staden Reading och som bl. a. syftat till att klarlägga, vilken inställning arbetsgivarna faktiskt har till anställning av personer som avtjänat frihetsstraff samt vidare i vilken utsträckning sådana straffade personer, då de lyckats få anställningar, sköter dessa på ett tillfredsställande sätt.
    Undersökningen visar, att så många som två tredjedelar av alla arbetsgivare i Reading vid något tillfälle haft en man som avtjänat frihetsstraff i sin tjänst. I mycket stor utsträckning saknade de dock vid anställningens början kännedom om detta förhållande. I själva verket får det antagas, att de flesta arbetsgivarna icke är beredda att utan vidare anställa straffade personer. Då det gäller frågan om en sådan skepsis från arbetsgivarnas sida har fog för sig, kan nämnas, att enligt undersökningen anställning av straffade slagit mindre väl ut i något över en tredjedel av fallen, på så sätt att den anställde antingen misskött sitt arbete eller återfallit i brott. Något jämförelsematerial till bedömning av i vilken utsträckning andra anställda misskött sina arbeten framlägges dock icke, och det kan möjligen också ifrågasättas om icke de intervjuade arbetsgivarnas uppfattningar om de tidigare straffades handhavande av sina arbeten kan ha varit något subjektivt färgade, åtminstone i vissa av de talrika fall då arbetstagaren vid anställningens början hemlighållit sitt förflutna för arbetsgivaren och denne först senare fått vetskap härom. Att på grundval av det framlagda materialet avgöra, om en arbetsgivare tar en särskilt stor risk då han anställer den som nyligen blivit utsläppt från fängelse, förefaller därför ganska vanskligt.
    Undersökningen har också omfattat frågan, vad som brukar inträffa i de fall då en arbetstagare under anställningen gör sig skyldig till brottsligt förfarande. I synnerligen stor utsträckning tycks den anställdes brottslighet leda till anställningens upphörande genom att den anställde antingen själv begär sitt avsked eller blir avskedad av arbetsgivaren. Däremot gör arbetsgivaren endast i få fall polisanmälan, om brottet har med arbetet att göra. Detta betyder bl. a. att de säkerligen ofta förekommande tillgreppen på arbetsplatsen i regel icke blir lagligt beivrade. Det förefaller sannolikt att förhållandet i detta hänseende är likartat i Sverige.
    Ytterligare har utkommit en volym, vari psykiatern D. J. WEST offentliggjort resultaten av en undersökning rörande vanebrottslingens personlighet. Som föremål för undersökningen har valts dels en gruppom 50 män, som höll på att avtjäna det slag av frihetsstraff som kallas preventive detention (ett frihetsberövande för en tid av 5—14 år, avsett för personer med omfattande och upprepad tidigare brottslighet), dels en lika stor grupp män som avtjänade vanligt fängelsestraff. I den sistnämnda gruppen hade emellertid endast medtagits återfallsbrottslingar, som enligt straffregistret på något stadium haft ett uppehåll om minst fyra år i sin brottsliga verksamhet.
    Undersökningen visade bl. a. att åtminstone en tredjedel av de undersökta hade eller hade haft något slag av mental rubbning. Så många

ANM. AV MC CLINTOCK: ATTENDANCE CENTRES M. FL. 527som 88 % av de undersökta hade en personlighet som kraftigt avvek från det normala, och bland dessa var de passiva hållningslösa (passive inadequate deviants) väsentligt flera än de aktiva aggressiva (active aggressive deviants). Den i undersökningen angivna proportionen mellan dessa båda personlighetstyper synes dock icke angiva något väsentligt om vanebrottslingarnas karaktär i gemen. Den kraftiga dominansen för den passiva gruppen kan väl nämligen delvis förklaras av metoden att till undersökning uttaga en grupp män med längre uppehåll i sin brottslighet. Enligt vad West själv i annat sammanhang anför, är nämligen sådana längre avbrott i en brottslings karriär vanligast just hos den passiva personlighetstypen. Uppehållen tycks i dessa fall oftast vara föranledda av stabila yttre förhållanden såsom fast bosättning, militärtjänst eller, framför allt, inflytande från en annan människa medstark personlighet.

Hans Danelius