AKTUELLA SPÖRSMÅL
Docentbetyg eller icke?
Bedömandet av akademiska avhandlingar är en av de svåraste och viktigaste uppgifter som en fakultet vid ett universitet har att fullgöra. När resultatet av en doktorands kanske mångåriga möda skall betygsättas, är det icke blott så, att hans eget öde skall avgöras. Betygsättningen följes med spänd uppmärksamhet i intresserade kretsar, främst bland de andra doktoranderna och bland dem som ha mer eller mindre bestämda planer på att skriva en avhandling. Allteftersom bedömandet ger intryck av rättvisa och saklighet eller icke, stimuleras eller nedslås arbetsglädjen, resp. lockas eller avskräckas begåvade unga studenter att slå in på den vetenskapliga banan.
I sitt yttrande över universitetsberedningens betänkande angåendeforskningens villkor och behov (SOU 1959:45) uttalade statens råd för samhällsforskning bl. a. följande:
»Efter fyra eller fem års idogt arbete kan den unge forskaren få det beskedet, att han icke är lämpad för den akademiska banan. En objektiv bedömning av hans arbetsresultat försvåras genom att olika uppfattningar av vetenskaplig metod och vetenskapens syfte råder — vad den ene professorn anser riktigt och värdefullt godtages ej av en annan. Dessa nackdelar gör sig av olika skäl, delvis berörda nedan, särskilt märkbara inom de juridiska fakulteterna.»
Uttalandet träffar otvivelaktigt rätt. Det bedömande av akademiska avhandlingar och specimina för lärarbefattningar som nu äger rum vid våra juridiska fakulteter är så växlande, att det måste inge, och faktiskt inger, de yngre forskarna en stark känsla av osäkerhet. Att detta måste ha menlig inverkan på forskarrekryteringen är uppenbart. Visserligen måste det alltid bli något av ett äventyr att: ge sig in på den vetenskapliga banan, ty man vet icke på förhand vad man kan uträtta på det området. Men den osäkerhet som nu råder synes mig vara större än nödvändigt.
Det aktuella läget sammanhänger med de meningsskiljaktigheter som finnas angående rättsvetenskapens uppgifter och metoder. Rättsvetenskapen befinner sig i ett jäsningstillstånd; de gamla begreppen och metoderna ha underkastats en hårdhänt kritik från olika håll utan att någon ny syn och några nya principer stadgat sig och vunnit allmänt erkännande. Somliga hålla mer eller mindre bestämt fast vid den klassiska uppfattningen och bedöma arbetena därefter; vad som faller utanför den traditionella ramen har ringa utsikt att vinna erkännande. Andra anse den s. k. teleologiska metoden vara den enda riktiga; vad som då uppskattas blir lämplighetsöverväganden i tillämpningsfrågor. Andra åter hylla en mer eller mindre klart fattad »sociologisk» metod o. s. v. Härigenom kommer det att bli helt olika bedömningsnormer som appliceras av olika granskare och bedömandet kan bli mycket ensidigt.
Närmast gäller det, såvitt överhuvudtaget möjligt, att eliminera det inflytande som meningsmotsättningarna i de grundläggande frågorna ha på bedömandet. Men hur skall detta ske? Kan man göra någonting för den saken? Jag tror det är tänkbart. Allmänt hållna proklamationer äro värdelösa. Däremot skulle mycket vara vunnet, om man i huvudsak kunde enas om en viss metod för bedömandet.
En genomtänkt metod är helt enkelt nödvändig för att bedömandet skall kunna bli någorlunda enhetligt. Eljest blir än den ena, än den andra synpunkten utslagsgivande.
Vad innebär då en metod för bedömandet? Den innebär att man ställer upp ett schema för frågor som alltid skola besvaras. Följer man ett sådant schema, får man en garanti för att samma frågor ställas beträffande alla avhandlingar. Endast om detta sker, kan man säga att bedömandet blir så likartat som möjligt är. Ställas olika frågor beträffande olika avhandlingar, bli resultaten icke jämförbara.
Hur skall man då utvälja de frågor som böra ställas? Svaret är att de böra hänföra sig till allmänt erkända kriterier på vetenskapligt arbete. De böra avse sådana egenskaper hos en avhandling som under alla omständigheter, oberoende av alla skilda skolor och åsiktsriktningar, äro väsentliga för ett arbetes kvalitet.
Vid uppgörandet av schemat kan man lämpligen ta de olika frågorna i den ordning, vari de naturligt erbjuda sig för betraktaren. Först ser man på dispositionen, sedan på framställningssättet. Därefter är det lämpligt att se till vilket material författaren använt. Sist kommer man till den största frågan: bearbetningen.
Granskningsarbetet kan alltså till en början uppdelas i dessa fyra huvudmoment. Inom vart och ett av dem har man sedan att ställa specificerade frågor.
I. Dispositionen
Beträffande dispositionen är att fråga om den är klar och följdriktig. Dispositionen bör täcka det ämne författaren vill undersöka. Avvägningen mellan olika partier bör vara gjord på ett av inre skäl motiverat sätt.
En ganska långt driven uppdelning i avdelningar och underavdelningar är önskvärd. Därigenom når man en viss garanti för att olika frågor hållas isär.
Frågan om dispositionen bör icke blott avse dispositionen i stort. Även dispositionen i detalj är viktig. Om uppdelningen i avsnitt är bra, så hindrar detta icke att framställningen inom särskilda avsnitt kan vara rörig. Inom varje särskilt avsnitt fordras en noggrann disposition för att framställningen skall bli redig och klar.
I detta sammanhang bör också förhållandet mellan text och noter observeras. Man finner icke alltför sällan att notapparaten är överbelastad; stundom står rentav det viktigaste i noter. Det är en svår prövning att läsa en framställning, där texten kanske upptar en tredjedel av sidan eller mindre, under det att resten av utrymmet fylles av noter, tryckta med petitstil, som äro nödvändiga för att man fullt skall kunna följa resonemanget. Ett dylikt sätt att skriva vittnar om bristande bearbetning. Noterna ha tydligen använts för att sätta in än det ena, än
det andra som författaren kommit att tänka på. Man bör göra sig det besväret att skriva om sin framställning, till dess allt smälts in i ett löpande resonemang, som återfinnes i texten. Noter böra endast användas för hänvisningar till källor och litteratur samt (sparsamt) för upplysningar eller reflexioner som ligga vid sidan av tankegången. Har man behov att bryta gången av resonemanget för att lämna en del upplysningar om fakta, polemisera mot andra författare eller framlägga en speciell utredning, kan ett sådant parti lämpligen sättas i texten med mindre stil.
II. Framställningssättet
Framställningssättet är icke blott en rent »formell» fråga. »Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta.» Omvänt: någon rent formell klarhet finnes icke. Först om man arbetat sig fram till klarhet i tankarna, kan man skriva klart.
Självfallet bör var och en som vill nå doktorsgraden kunna skriva ett vårdat språk. Men därutöver kräves mycket mera av en vetenskaplig framställning. Den skall ge ett adekvat uttryck för författarens tankar.
Stor uppmärksamhet bör därför ägnas frågan huruvida författaren uttrycker sig exakt och begripligt eller ej. Man skall ha fullt tydligt besked om vad det är författaren vill säga. Helst bör det också presenteras i angenäm form.
III. Materialet
Här har man i första rummet att fråga hur författaren avgränsat sin materialsamling. Vilket material finns tillgängligt? Har det material som finnes blivit utnyttjat? I vad mån har författaren dragit fram nytt material? Har materialet varit lättillgängligt eller svårtillgängligt? Har det varit svårt att överblicka och systematisera det? Har författaren tillgodogjort sig den litteratur som finnes på området?
Stundom hör man nedlåtande omdömen som detta om en avhandling: »det är ju bara en materialsamling». Ej sällan förbises, att en materialsamling kan vara en betydande vetenskaplig prestation, eftersom det behövs kunskaper och skarpsinne redan för att upptäcka, utvälja och systematisera ett material. Presentationen av materialet kan vara någonting som bevarar sitt värde under alla förhållanden.
Vidare har man att fråga hur materialet redovisas. Stora krav måste ställas på noggrannheten. Författarens sakuppgifter skola vara fullt pålitliga. Materialet bör också presenteras för läsaren i den omfattning som behövs för att denne skall kunna bedöma framställningen, åtminstone utan att behöva gå till svårtillgängliga källor. Att t. ex. anföra notisfall ur NJA utan att ge något referat är ofta föga givande.
IV. Bearbetningen
När avhandlingen granskats ur de nu anförda tre synpunkterna, kommer man slutligen till frågan om bearbetningen. Detta moment kan uppdelas i två underavdelningar. Först har man nämligen att undersöka författarens frågeställningar, sedan hur han besvarat sina frågor.
Frågeställningarna
Av grundläggande betydelse för allt vetenskapligt arbete är att man ställer frågorna rätt. Man måste veta vad man sysslar med. Och man måste ställa frågorna så, att det i princip är möjligt att besvara dem.
Alltså böra författarens frågeställningar noga undersökas. Ha de preciserats ordentligt? Vet författaren själv vad han frågar efter? Skiljer han mellan olika frågor eller blandar han ihop saker? Alldeles särskilt bör uppmärksammas om han skiljer mellan värderingsfrågor och fakticitetsfrågor. Det ligger intet ont i att uttala värderingar i en akademisk avhandling, men det är viktigt att värderingarna framträda såsom sådana och icke förklädas under formen av verklighetsomdömen. Å andra sidan — och det tycks ibland förbises — är det inte behövligt att i en rättsvetenskaplig avhandling uttala några värderingar.
Viktigt är naturligtvis om författaren ställt nya frågor eller rör sig med gamla frågeställningar. Vetenskapliga framsteg bero i hög grad på upptäckandet av nya frågor. All vetenskap börjar med att man ifrågasätter det självklara, har det sagts. Halva arbetet kan stundom bestå däri, att man frigör sig ur en invand, allmänt accepterad men likväl förfelad frågeställning. Har en författare lyckats härmed, bör detta skrivas honom tillgodo som en stor förtjänst, oavsett om man sedan ställer sig kritisk till hans svar på frågorna.
Allteftersom en undersökning fortskrider, brukar man finna att frågorna behöva uppdelas. Vad som tett sig som en enda fråga kan visa sig innehålla två eller flera frågor, som måste besvaras var för sig. Det bör uppmärksammas om författaren förstått och iakttagit detta.
Svaren på frågorna
När det gäller svaren på frågorna måste man göra en skillnad allteftersom det gäller realfrågor (fakticitetsfrågor, inkl. begreppsanalyser) och värderingsfrågor. Beträffande de senare har man endast att bedöma huruvida de åberopade skälen äro rimliga och förnuftiga med hänsyn till läget i vårt land: lagstiftningen i övrigt, rättspraxis, våra allmänna rättsprinciper, rådande åskådning, de faktiska förhållandena på det rättsgebit det gäller o. s. v. En realfråga är om författaren skildrat dessa faktorer riktigt och allsidigt.
Beträffande realfrågorna kan och bör svarets riktighet undersökas. Ofta kan ett avgörande på den punkten träffas med betydande säkerhet. Men försiktighet bör iakttagas, ty bedömaren är icke någon absolut auktoritet, som sitter inne med ett ofelbart criterium veri. Säkrast är att vid minsta tvekan inskränka sig till att pröva den logiska halten av författarens resonemang och det underlag av fakta som han åberopar. För övrigt märkes att en tankegång kan vara fruktbärande, även om den till sist icke visar sig hållbar. Vetenskapen föres ju framåt genom ett ständigt korrigerande av vunna resultat. Med en liten förändring av herr Alfred Vestlunds berömda ord:
. . . .
»var viss att även du skall skörda vad rätt du tänkt, fast det var fel»
skulle man kunna säga att doktoranderna böra få skörda frukterna av
goda idéer och uppslag, även om deras resultat icke i allo kunna godtagas.
Viktigast av allt är naturligtvis om avhandlingen bringar något nytt. Det gäller ju inte bara att »behandla ett ämne» utan att föra frågorna framåt. Alltför ofta saknar man faktiskt uppgifter om vad nytt en avhandling innehåller. Då får lätt omfånget stor betydelse, vilket är förfelat. Omfånget bör inte i och för sig ha någon betydelse alls; det enda viktiga är om det är tillräckligt för att författaren skall kunna utveckla och motivera sina synpunkter.
Emellertid bör också hållas i minne, att nyhetsjakt för dess egen skull är av ondo. En vetenskaplig författare bör naturligtvis alltid kritiskt pröva föregångarnas verk. Men det är en missriktad strävan efter självständighet som tar sig uttryck i att man till varje pris skall säga något annat. För att vetenskapen skall gå framåt måste man tillgodogöra sig vad som redan vunnits. Sedan gäller det att gå vidare.
Det nu förslagsvis skisserade schemat utgör ett försök att systematisera de frågor man ställer och bör ställa beträffande ett vetenskapligt arbete. Vinsten med en systematisering är att man inte glömmer att fråga efter vissa saker. Ett förbiseende av några bland frågorna kan icke blott leda till att brister förbli oupptäckta; lika väsentligt är att förtjänster kunna bli förbigångna med tystnad, vilket tyvärr är ett icke alltför ovanligt fenomen.
Samma metod är naturligtvis att använda i sakkunnigutlåtanden vid befordringsärenden. Sker detta, blir det lättare att jämföra olika sakkunnigas omdömen.
Slutligen skulle en accepterad bedömningsmetod vara till gagn för doktorander och speciminerande forskare inte endast genom att ge dem en något starkare känsla av trygghet för ett sakligt och allsidigt bedömande. Schemat skulle för dem — liksom för varje vetenskapligt verksam författare — innebära en erinran och en vägledning rörande tillvägagångssättet vid genomförande och framläggande av en undersökning.
Karl Olivecrona