FRÅN LAGSTIFTNINGSARBETET

 

Lagstiftningsfrågor vid 1963 års riksdags vårsession
    I nedanstående översikt redovisas de viktigaste av de lagstiftningsfrågor som behandlats under vårsessionen. Liksom tidigare år ha endast sådana ärenden medtagits, som kunna antagas särskilt intressera SvJT:s läsekrets. Skattelagstiftning och annan med den ekonomiska politiken sammanhängande lagstiftning ha icke berörts. — Ett stort antal ärenden ha uppskjutits till höstsessionen. Flertalet är motionsärenden. Av uppskjutna propositioner må nämnas förslaget till lag om avveckling av fideikommiss. Behandlingen av detta ärende och därmed sammanhängande skatteförslag har påbörjats av ett sammansatt bevillnings- och första lagutskott.
    Förmynderskapsrätt. Genom lag om ändring i föräldrabalken samt lag angående ändrad lydelse av 8 § lagen den 27 juni 1924 om vård av omyndigs värdehandlingar har vidtagits höjning till femtusen kronor av värdegränsen i fråga om skyldighet att hos bank nedsätta omyndig tillhöriga värdehandlingar samt viss höjning av de avgifter bank äger betinga sig för vården av sådana handlingar. Dessa lagändringar avses träda i kraft d. 1 jan. 1964.
    Fastighetsrätt. I byggnadslagens och expropriationslagens inlösningsregler ha vidtagits vissa ändringar i syfte att främja en önskvärd sanering av äldre, från historisk eller kulturhistorisk synpunkt värdefull bebyggelse. Ehuru lagstiftningen närmast föranletts av förhållandena i stadsdelen Gamla stan i Stockholm, ha bestämmelserna fått generell räckvidd. Lagstiftningen tager i första hand sikte på situationer, där fråga är om förhållandevis omfattande saneringsåtgärder. De huvudsakliga lagreglerna ha sålunda gjorts tillämpliga i fråga om områden, inom vilka bebyggelsen har sådan karaktär att stadsplan utgör ett lämpligt instrument för bebyggelseregleringen, samt ha genom en särskild paragraf, 44 a §, upptagits bland byggnadslagens regler om inlösen av mark för saneringsändamål. Ändringarna i expropriationslagen avse att möjliggöra genomförande av mindre omfattande saneringsåtgärder utanför tillämpningsområdet för 44 a § byggnadslagen. De nya reglerna gälla från d. 1 juli 1963.
    Den nuvarande byggnadsregleringslagen har d. 1 juli 1963 upphört att gälla och ersatts av en permanent fullmaktslag om igångsättningstillstånd för byggnadsarbete. Den nya lagstiftningen innebär att säsongutjämningen för byggnadsindustriens arbetskraft övergått till att bli en angelägenhet för frivillig samverkan inom s. k. byggarbetsnämnder mellan byggarbetsmarknadens parter under aktiv medverkan från arbetsmarknadsmyndigheternas sida. Lagen möjliggör reglerande ingrepp i form av krav på igångsättningstillstånd av sådan myndighet, om de frivilliga åtgärderna visa sig otillräckliga. Förordnande om tillämpning

540 ANDERS WIGELIUSav de nya bestämmelserna gäller automatiskt t. o. m. d. 30 juni 1965 inom sådana områden, där arbetsmarknadsstyrelsen eller länsarbetsnämnd d. 30 juni 1963 ägt besluta om tid för byggnadsarbetets igångsättande.
    Hyresregleringslagstiftningen har förlängts med ytterligare två år genom att lagen den 19 juni 1942 om hyresreglering m. m. (hyresregleringslagen), lagen samma dag om kontroll av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt m. m. (bostadsrättskontrollagen), lagen den 7 december 1956 om rätt i vissa fall för hyresgäst till nytt hyresavtal (besittningsskyddslagen) samt lagen den 15 maj 1959 med särskilda bestämmelser om makars gemensamma bostad erhållit fortsatt giltighet t. o. m. utgången av år 1965. I samband därmed ha två mindre jämkningar vidtagits i hyresregleringslagen. I 3 § har sålunda i överensstämmelse med vad 1962 års riksdag uttalade intagits en bestämmelse att, därest ombyggnads- eller ändringsarbete eller åtgärd av därmed jämförlig betydelse bekostas av hyresgästen, grundhyran i anledning därav må höjas endast om särskilda skäl äro därtill. Vidare har i 4 § vidtagits sådan ändring att numera generell avtalsfrihet gäller rörande ersättning för ökade vatten- och avloppsavgifter. Lagändringarna ha trätt i kraft d. 1 juli 1963.
    Såsom ett led i strävandena att bemästra de orediga jordförhållandena inom den s. k. storskiftesbygden i Dalarna tillkom förra året lagen den 6 juni 1962 om äganderättsutredning, lagfart och sammanläggning av fastigheter i vissa fall i Kopparbergs län. Lagens bestämmelser, för vilka redogjorts i SvJT 1962 s. 589 f., innebära i skilda avseenden väsentliga avvikelser från vad som eljest är stadgat. Sedan det visat sig att behov av lagens bestämmelser föreligger jämväl i andra delar av riket, har lagen numera fått generell giltighet.
    Från fastighetsrättens område må slutligen nämnas, att jordförvärvslagen skall äga fortsatt giltighet t. o. m. d. 30 juni 1965.
    Skadeståndsrätt. De i fråga om arten och omfattningen extraordinära skaderisker, som äro förbundna med driften av atomreaktoranläggningar och det fredliga utnyttjandet av atomenergien över huvud, har föranlett speciallagstiftning rörande vissa skadestånds- och försäkringsfrågor sammanhängande med atomreaktordrift. Sålunda antogs år 1960 den s. k. atomansvarighetslagen, vilken har karaktären av ett provisorium (jfr SvJT 1960 s. 445). Giltighetstiden har nu utsträckts t. o. m. d. 31 dec. 1965. Atomansvarighetslagen är emellertid tillämplig endast beträffande landbaserade atomanläggningar och omfattar icke skador, som uppkomma i samband med driften av atomreaktor i fartyg eller andra transportmedel. I anledning av ifrågasatt besök i Sverige av ett atomdrivet handelsfartyg från Förenta Staterna har behovet av en legislativ reglering av frågor rörande ersättning för skador, som orsakats i samband med driften av sådant fartyg, aktualiserats och riksdagen har antagit en lag om ersättning för skada i följd av atomfartygs drift. Denna lag är utformad som en till atomansvarighetslagen knuten fullmaktslag av provisorisk natur. Lagen innebär, att med vissa i densamma angivna modifikationer i fråga om tilllämpningsområdet ansvarighetsbeloppets storlek samt den s. k. kana-

LAGSTIFTNINGSFRÅGOR VID 1963 ÅRS RIKSDAGS VÅRSESSION 541liseringsprincipens tillämpning atomansvarighetslagens regler skola kunna genom förordnande av K. M:t göras tillämpliga även beträffande atomfartyg. Dylikt förordnande meddelas särskilt för varje fartyg, varvid ansvarighetsbeloppets storlek fastställes av K. M:t.
    Immaterialrätt. K. M:ts förslag beträffande en revision av lagstiftningen angående släktnamn och förnamn har oförändrat antagits av riksdagen. Nu gällande bestämmelser, vilka finnas spridda på ett flertal olika författningar, äro i åtskilliga delar föråldrade, bl. a. med hänsyn till den utveckling familjerätten och varumärkesrätten undergått. Vissa delar av namnrätten, berörande såväl familjerättsliga som känneteckensrättsliga frågor, äro f. n. ej alls författningsreglerade. Vid utarbetandet av den nya lagstiftningen har beaktats intresset av att, därså är möjligt, uppnå nordisk rättslikhet på området; det förberedande lagstiftningsarbetet har bedrivits i samverkan med utredningar i Danmark och Norge.
    Frågor om släktnamn och förnamn ha nu upptagits till fullständig reglering i en gemensam namnlag. De familjerättsliga avsnitten av namnlagen bygga i huvudsak på gällande rätt, men den enskildes intresse av en viss frihet att välja mellan olika släktnamn har bättre tillgodosetts. Sålunda öppnas ökade möjligheter för barn i äktenskap att förvärva sin moders flicknamn samt för styvbarn och fosterbarn att förvärva styvfaders namn eller fosterföräldrars namn. Vidare får hustru rätt att under äktenskapet behålla sitt flicknamn. Under vissa förutsättningar kan hon även få behålla annat släktnamn, som tillkom henne vid äktenskapets ingående. Där så med hänsyn till namnstabiliteten och enskild persons namnrätt är möjligt, ha namnbyten av familjerättslig karaktär gjorts oberoende av prövning av namnmyndigheten. När det gäller namnbyte för barn som ej fyllt aderton år har det dock ansetts nödvändigt att i flertalet fall låta domstol pröva, huruvida bytet är förenligt med barnets bästa.
    I fråga om villkoren för rätt att byta släktnamn i andra fall bryter namnlagen med rådande principer, enligt vilka sådan rätt tillkommer endast den som har ett s. k. sonnamn. Enligt namnlagen skall den, vars namn icke är tillräckligt särskiljande eller eljest är mindre tjänligt, äga ovillkorlig rätt att byta släktnamn. Detta innebär främst att var och en som har ett mera vanligt släktnamn skall få byta bort detta, oavsett till vilken bildningstyp namnet hör. Till vägledning för den kommande namnutvecklingen lämnas föreskrifter om hur ett nytt släktnamn från språklig synpunkt skall vara beskaffat.
    Vidare upptagas regler om administrativt skydd för redan existerande släktnamn och andra kännetecken, såsom pseudonymer och varumärken, samt om materiellt skydd för egenartat släktnamn, innebärande en rätt för den, som har sådant namn, att utesluta annan från att förvärva eller bruka namnet som namn eller annat kännetecken. I anslutning till regler om förlust av släktnamn meddelas särskilda föreskrifter om vilket släktnamn som skall förvärvas i stället för det förlorade.
    Bestämmelserna angående förnamn innebära, att föräldrar för anmälan av förnamn åt nyfödd beredes rådrum om sex månader i stället

542 ANDERS WIGELIUSför nu gällande sex veckor. Såsom religiös förnamnsgivning godtages ej blott dop inom svenska kyrkan utan även dop inom annat kristetsamfund eller likartad namngivning, som må förekomma inom icke kristet trossamfund.
    Namnlagen föranleder följdändringar i giftermålsbalken och föräldrabalken samt i vissa andra författningar. Den nya lagstiftningen träder i kraft d. 1 jan. 1964.
    Bolags- och föreningsrätt. Gällande lag om hypoteksaktiebolag har från d. 1 juli 1963 ersatts med en lag om kreditbolag av i huvudsak samma innehåll som den nuvarande lagen men med ett annorlunda bestämt tillämpningsområde. Den nya lagstiftningen är närmast föranledd av att ett antal aktiebolag för långfristig kreditgivning tillkommit, vilka anskaffa medel för utlåningen genom obligationer och liknande förskrivningar men inte falla under lagen om hypoteksaktiebolag.
    Riksdagen har antagit ändringar i lagen den 30 april 1948 om sambruksföreningar. Sådana föreningar skall f. n. bestå av minst fem medlemmar. Enligt de nya bestämmelserna, som trätt i kraft d. 1 juli 1963, skall K. M:t äga i särskilda fall medge, att antalet får vara tre eller fyra.
    Sjörätt m. m. Enligt lagen om inteckning i fartyg skall medgivande till sådan inteckning lämnas av fartygets ägare. Vid ansökning om inteckning göres hos inskrivningsdomaren en äganderättsprövning, som i vissa fall sträcker sig längre än till en kontroll av att den som lämnat medgivandet är antecknad som ägare i fartygsregistret. Bl. a. kan det bli fråga om att genom skriftliga bevis härleda äganderätten från den som byggt fartyget. I en motion vid årets riksdag anfördes, att det emellanåt kunde vara en nära nog olöslig uppgift att rekonstruera en fångeskedja, som kan godtagas av inskrivningsdomaren. Utredningssvårigheterna kunde i ogynnsamma fall starkt försämra möjligheterna att försälja fartyget. Motionen utmynnade i förslag om väsentliga lättnader beträffande kraven på äganderättsutredning. Första lagutskottet remissbehandlade motionen. Flertalet yttranden gingo i tillstyrkande riktning. Även utskottet ansåg det lämpligt, att kraven på äganderättsredovisning om möjligt mildrades, men framhöll att en ändring av gällande bestämmelser ej fick medföra någon nämnvärd försvagning av inteckningssäkerheten. På hemställan av utskottet har riksdagen hos K. M:t anhållit, att motionen överlämnas till sjölagskommittén för att beaktas vid dess fortsatta arbete.
    Riksdagen har godkänt vidtagna ändringar i skärpande riktning av 1954 års internationella konvention till förhindrande av havsvattensförorening genom olja. I anslutning härtill ha genomförts vissa, av de nya konventionsbestämmelserna föranledda ändringar i lagen om åtgärder mot vattenförorening från fartyg.
    Straffrätt m. m. På grundval av en konvention med Danmark och Norge genomfördes 1948 lagstiftning om erkännande och verkställighet här i vissa fall av dom, som i dessa stater meddelats angående böter, förverkande, rättegångskostnader och vissa processuella tvångsmedel. I syfte att utvidga det nordiska samarbetet i fråga om verk-

LAGSTIFTNINGSFRÅGOR VID 1963 ÅRS RIKSDAGS VÅRSESSION 543ställighet av straffdomar förelades 1962 års riksdag förslag till lag om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m. m. Förslaget har numera antagits i oförändrat skick. Den nya lagen har trätt i kraft d. 1 juli 1963, och det ankommer på Konungen att förordna om tillämpning av densamma i förhållande till vart och ett av de övriga nordiska länderna. Den innebär i huvudsak följande.
    I en första avdelning upptagas regler om verkställighet av böter m. m. Dessa motsvara i stort bestämmelserna i 1948 års lag och ha nu utsträckts att gälla även Finland och Island. I fråga om verkställighet av frihetsstraff stadgas, att en i något av de övriga nordiska länderna meddelad dom, varigenom dömts till en i respektive land förekommande art av frihetsstraff, må på begäran verkställas här i riket, om den dömde när verkställighet skall ske är svensk medborgare eller har hemvist här. Uppehåller sig den dömde här i riket, må även eljest domen verkställas här, om det med hänsyn till omständigheterna finnes lämpligast. Med avseende å här i riket meddelad dom å fängelse eller straffarbete gälla motsvarande regler om verkställighet i de övriga nordiska länderna. Vid verkställighet här skall det ådömda straffet omvandlas till motsvarande svensk straffart, straffarbete eller fängelse, på lika lång tid. Sålunda omvandlat straff är verkställbart såsom här i riket meddelad, laga kraft vunnen straffdom. Beträffande förvandlingsstraff är att märka att sådant straff ej må verkställas här, om betalning av böterna erlägges. Om böterna delvis gäldas, skall förvandlingsstraffet i motsvarande mån nedsättas. Nu berörda bestämmelser, vilka avvika från gällande svensk rätt, ha utformats på angivet sätt med hänsyn till i de övriga nordiska länderna rådande system.
    I fråga om övervakning av villkorligt dömd stadgas, att sådan må på begäran anordnas här i riket beträffande den som i berörda stater erhållit villkorlig dom med övervakning. Till övervakningsdomstol skall utses underrätten i den ort, där den dömde uppehåller sig eller kan antagas komma att uppehålla sig. övervakningsdomstolen har att förordna övervakare. Vad som bestämts om prövotid och övervakningstid skall gälla som om domen givits här i riket. Därest ej övervakningsdomstolen förordnar annat, skola i domen lämnade föreskrifter om den dömdes åligganden äga tillämpning. I övrigt skall vad i svensk lag stadgas om villkorlig dom i tillämpliga delar gälla. I händelse av förverkande skall straff, som är utsatt i domen, verkställas här. Är straff ej utsatt i domen, skall rätten med tillämpning av svensk lag bestämma straff eller annan påföljd för brottet. Fråga om åtgärd med avseende å villkorlig dom kan dock av domstolen hänskjutas till behörig myndighet i domslandet. Denna befogenhet har tillagts domstolen bl. a. med tanke på sådana fall då straff ej utsatts i den villkorliga domen och denna avser gärning som ej är straffbar i Sverige. Jämväl ifall då övervakning ej ordnats här i riket kan villkorlig dom, meddelad i något av de övriga nordiska länderna, förklaras förverkad, nämligen då den villkorligt dömde här övertygas om brott som begåtts under prövotiden eller före dess början. Beträffande den, som här i riket erhållit villkorlig dom med övervakning, gäller att övervakningen kan överflyttas till något av de andra nordiska länderna. Åtgärd beträf-

544 ANDERS WIGELIUSfande den villkorliga domen kan dock beslutas här i riket, såframt den dömde här övertygas om annat brott eller frågan hänskjutits till svensk domstol. Beslutas i de andra länderna om förverkande av här meddelad villkorlig dom, skall beslutet äga giltighet här. I fråga om tillsyn av villkorligt frigiven givas regler som i huvudsak motsvara dem, som gälla beträffande övervakning av villkorligt dömd.
    Slutligen lämnas i lagen vissa gemensamma bestämmelser om bl. a. förfarandet i ärenden av ifrågavarande slag. Framställning om åtgärd här i riket i anledning av en i annat nordiskt land meddelad dom göres av vederbörande myndighet i domslandet och prövas här av fångvårdsstyrelsen, på vilken det jämväl, med visst undantag, ankommer att göra motsvarande framställning om åtgärd i annat nordiskt land. I fråga om den rättsverkan, som en i annat nordiskt land meddelad dom medför här i riket vid bifall till framställning om åtgärd enligt lagen, stadgas, att åtal ej må väckas här i riket för gärning som avses i den uti den andra staten meddelade domen. Vidare gäller att med avseende å bestämmelser i svensk lag om sammanträffande avbrott och om förändring av straff skall så anses som om domen meddelats här i riket; dock att reglerna i 4 kap. 3 och 4 §§ strafflagen ej skola äga tillämpning i fråga om brott, för vilket straffet bestämts i annan stat. I fråga om preskription av ådömt straff, skall domslandets lag gälla. Såvitt avser verkställighet här i riket skall vad i svensk lag är stadgat om nåd äga motsvarande tillämpning å dansk, finsk, isländsk eller norsk dom och vidare skall vid sådan verkställighet vad av nåd bestämts i domslandet lända till efterrättelse.
    I anslutning till förenämnda lag har riksdagen antagit sådan ändring i 2 § 17:o) regeringsrättslagen, att talan mot beslut av fångvårdsstyrelsen, som kan träffas enligt den nya lagen om nordisk straffverkställighet, skall upptagas och prövas av regeringsrätten.
    Under vårsessionen har antagits lag om allmänt kriminalregister, vilken trätt i kraft d. 1 juli 1963. Samtidigt har lagen om straffregister upphört att gälla. Det nya allmänna kriminalregistret har väsentligen samma innehåll och användning som straffregistret. En nyhet är emellertid att uppgifter och anteckningar icke skola medtagas i registerutdrag efter viss tids förlopp, i regel tio år. I fråga om utdrag till enskild är tidsgränsen bestämd till fem år, dock att i sådant utdrag ej i något fall skall medtagas anteckning om påföljd som ådömts endast för gärning som någon begått innan han fyllt aderton år. Uppgift i registret skall enligt den nya lagen utgå när åttio år, och ej som enligt straffregisterlagen nittio år, förflutit från vederbörandes födelse. Den nya lagen innehåller vidare bestämmelser om vidgat internationellt samarbete, främst mellan de nordiska länderna, rörande straffregistrering. Nu nämnda bestämmelser äga nära samband med lagstiftningen om nordiskt samarbete angående verkställighet av straff.
    Genom ändring i lagen om verkställighet av frihetsstraff m. m. har styresman för fångvårdsanstalt tillagts befogenhet att omhändertaga alkoholhaltiga drycker eller andra berusningsmedel, som påträffas hos eller ankomma till den som är intagen i anstalt eller medföras av den som skall intagas eller som påträffas inom anstalten utan att känd ägare finnes. Vidare har genom ändring i nyss nämnda lag regerings-

LAGSTIFTNINGSFRÅGOR VID 1963 ÅRS RIKSDAGS VÅRSESSION 545rätten befriats från handläggningen av mål om uppskov med verkställighet av frihetsstraff, vilken handläggning i stället tillagts fångvårdsstyrelsen som sista instans. Berörda lagändringar ha trätt i kraft d. 1 juli 1963.
    I samband med att åtskilliga andra ändringar vidtagits i lagstiftningen på det nykterhetspolitiska området har riksdagen antagit skärpta bestämmelser i rusdrycksförsäljningsförordningen om ansvar för langning. Straffet för grovt sådant brott höjes till straffarbete i högst två år. Förverkande skall kunna användas i större utsträckning än för närvarande. De nya reglerna skola i förevarande del träda i kraft d. 1 okt. 1963.
    Genom ändringar i lagen den 17 juni 1938 om avbrytande av havandeskap har införts en ny indikation för legal abort, innebärande att havandeskap skall få avbrytas av den anledningen, att det väntade barnet kan antagas komma att lida av svårartad sjukdom eller svårt lyte, som ådragits under fosterstadiet. Prövningen av frågan om havandeskap skall få avbrytas på grund av den nya indikationen skall ankomma på medicinalstyrelsen. I anledning av K. M:ts proposition i ärendet väcktes motionsvis förslag om en översyn av abortlagen. Detta förslag förföll emellertid, sedan riksdagens kamrar stannat i motsatta beslut därom.
    Riksdagen har behandlat två motioner, vari framförts önskemål om bestämmelser för att motverka djurplågeri i samband med bruket att hålla bandhund. I den ena motionen framlades förslag om förbud att ständigt hålla hund bunden, varvid särskilt åberopades att sådant förbud från och med år 1963 införts i Danmark. Den andra motionen förordade att stadgande utfärdas om hundkojors storlek och inredning m. m. I anledning av motionerna har riksdagen hos Kungl. Maj:t hemställt om utredning och åtgärder snarast möjligt rörande det i motionerna berörda spörsmålet.
    Processrätt. Riksdagen har antagit vissa ändringar i rättegångsbalken, vilka trätt i kraft d. 1 juli innevarande år. Främst med hänsyn till utvecklingen mot fem dagars arbetsvecka har 1 kap. 15 § rättegångsbalken ändrats så, att möjligheterna att göra avbrott i huvudförhandling utvidgats. Enligt lagrummets nuvarande lydelse skall, om ej alla till huvudförhandlingsdag utsatta mål hinna behandlas under dagen eller ett måls handläggning kräver mer än en dag, sammanträdet pågå under erforderligt antal helgfria dagar i följd. Då handläggningen av ett mål kan beräknas taga mera än två dagar i anspråk, får dock avbrott i huvudförhandlingen äga rum såframt det kan ske utan olägenhet. Sådant avbrott får emellertid i regel icke ske under mera än två, eller om särskilda skäl föranleder därtill, tre söckendagar i veckan. I ovan angivet syfte har nu de ändringarna av berörda lagrum vidtagits, att i de fall, då något eller några av de till viss dag utsatta målen icke hunnit påbörjas, det skall ankomma på domstolen att med beaktande av omständigheterna i det särskilda fallet bestämma om huvudförhandlingen skall påbörjas nästa söckendag eller inställas och utsättas till senare dag ävensom att den möjligheten att göra kortare avbrott, som nu finnes i de särskilt tidskrävande målen, skall stå

35—633004. Svensk Juristtidning 1963

546 ANDERS WIGELIUStill buds jämväl i andra mål, där huvudförhandlingen ej hunnit slutföras under dagen.
    Rättegångsbalken föreskriver f. n. icke någon övre åldersgräns för behörighet att vara nämndeman i häradsrätt eller rådhusrätt. Genom lagändring har emellertid sådan åldersgräns nu införts. Lagändringen innebär att den som fyllt 70 år icke får väljas till nämndeman och att nämndeman, som under löpande mandatperiod uppnår denna ålder, är skyldig att frånträda uppdraget. Den som vid lagändringens ikraftträdande är vald till nämndeman äger dock fullgöra uppdraget till mandatperiodens slut, även om han under perioden skulle fylla 70 år.
    Rättegångsbalkens regler om advokatväsendet har ändrats så, att den disciplinära bestraffningsrätt, som f. n. tillkommer advokatsamfundetsstyrelse, skall genom föreskrift i samfundets stadgar kunna överflyttas på annat organ inom samfundet. Vidare har möjligheten till dispens från förbudet att driva advokatverksamhet i aktiebolags form borttagits varjämte vidtagits den ändringen, att advokats skyldighet att utträda ur samfundet vid utflyttning ur riket ej längre skall vara ovillkorlig.
    Förordnande av stämningsman kan efter ändring i rättegångsbalken meddelas för längre tid än ett år; dock med skyldighet för rätten att årligen pröva förordnandets bestånd.
    Slutligen har, i syfte att i möjligaste mån nedbringa domstolarnas arbete med utskrift av vittnes- och andra utsagor, den lagändringen genomförts att part skall redan i fullföljdsinlaga och genmäle uppgiva all den bevisning han önskar åberopa i överinstansen och omtala vad han vill styrka med varje särskilt bevis ävensom angiva huruvida han önskar förnyat förhör med vittne eller sakkunnig eller part under sanningsförsäkran eller förnyad syn.
    I militära rättegångslagen har, med giltighet från d. 1 juli 1963, genomförts den ändringen, att i fall då auditör avgivit yttrande och ej biträtt beslut i disciplinmål besked därom skall, såsom gäller för själva beslutet, delgivas den som beslutet avser. Motsvarande bestämmelse har införts beträffande beslut i militära ersättningsmål.
    Genom lagändring, som trädde i kraft d. 1 juli 1959, infördes i 20 kap. 36 § första stycket föräldrabalken en processuell bestämmelse av innehåll att, om den, mot vilken talan enligt balken riktas, vistas på okänd ort, hans rätt i saken skall bevakas av god man som avses i 18 kap. Denna anordning avsågs träda i stället för kungörelsedelgivning.Under förarbetena framhölls, att frågan om ersättning till den godemannen reglerades genom stadgandet i 18 kap. 11 § föräldrabalken. Samtidigt med ändringen i 20 kap. 36 § föräldrabalken intogs ett liknande stadgande i 15 kap. 29 § giftermålsbalken avseende talan enligt den senare balken. Riksdagen har nu antagit lag om ändrad lydelse av 15 kap. 29 § giftermålsbalken och lag om ändring i föräldrabalken, varigenom med ikraftträdande d. 1 juli 1963 införts regler av innehåll att den, som förordnats till berörda godmanskap, skall efter rättens prövning äga av allmänna medel åtnjuta skäligt arvode för det arbete han nedlagt på målet för dess förberedande och utförande ävensom ersättning för nödvändiga utgifter och tidsspillan. Den nya ordningen har åstadkommits genom hänvisningar till bestämmelserna i

LAGSTIFTNINGSFRÅGOR VID 1963 ÅRS RIKSDAGS VÅRSESSION 54720 kap. 19 § föräldrabalken om gottgörelse till rättegångsbiträde som där avses. Även reglerna om återbetalningsskyldighet i sistnämnda lagrum bli tillämpliga.
    Genom ett utav högsta domstolen meddelat beslut d. 20 mars 1962 (NJA 1962 s. 174) har fastslagits, att blott anspråk som grundar sig enbart på brott får, därest anspråket framställes i samband med brottmålet, väckas utan stämning.
    Vid vårriksdagen ha i anledning härav väckts två likalydande motioner om skyldighet för åklagare att i brottmål föra talan för försäkringsgivare m. fl. I motionerna framhölls att flertalet underdomstolar alltsedan rättegångsbalkens tillkomst lära ha tillämpat rättegångsbalkens stadganden om väckande och utförande av talan om enskilt anspråk i anledning av brott så, att icke blott den som omedelbart tillfogats skada genom brott utan även allmänna försäkringskassor, försäkringsbolag och andra, som på grund av lag eller avtal ersatt den skadelidande och därigenom inträtt i dennes ställe, ägt att få sitt anspråk på ersättning prövat i samband med åtalet utan stämning, om rätten funnit detta lämpligen kunna ske. Enligt motionärerna ha ock åklagarna i betydande omfattning åtagit sig att i dylika fall föra den skadelidandes talan. Motionerna utmynnade i en hemställan om utredning angående sådan ändring i rättegångsbalken, att även den som inträtt i den skadelidandes ställe skall äga rätt att väcka talan utan stämning, om så lämpligen kan ske, samt att åklagaren jämväl i sådana fall skall vara skyldig att i samband med åtalet förbereda och utföra den skadelidandes talan, om det kan ske utan olägenhet och hans anspråk ej finnes obefogat. Motionerna, som blevo föremål för remissbehandling, tillstyrktes av samtliga remissorgan utom ett, hovrätten för Nedre Norrland, som framförde principiella erinringar mot den ifrågasatta ordningen. I ett flertal yttranden vitsordades, att många underdomstolar före ovan berörda beslut av högsta domstolen givit ifrågavarande bestämmelser den tolkning, som angivits i motionerna. I sitt av riksdagen godkända utlåtande fann första lagutskottet, att praktiska fördelar skulle kunna vinnas genom en utvidgning av möjligheterna att väcka talan om enskilt anspråk i anledning av brott utan särskild stämning och av åklagarens skyldighet att utföra sådan talan. Enligt utskottet syntes ej heller en sådan ordning behöva medföra några beaktansvärda olägenheter. I anledning av motionerna har riksdagen i skrivelse till K. M:t anhållit, att rättegångsbalkens berörda regler måtte bli föremål för översyn i det uti motionerna angivna syftet.
    Exekutionsrätt. I avvaktan på den mera genomgripande revision av utsökningslagen (UL) och därmed sammanhängande lagstiftning, som uppdragits åt lagberedningen, ha för årets riksdag framlagts förslag till partiella reformer på ifrågavarande rättsområde. Förslagen, som äro grundade på ett av lagberedningen avgivet delbetänkande, ha antagits av riksdagen i oförändrat skick. Reformerna beröra UL, lösöreköpsförordningen, rättegångsbalken, lagen om avbetalningsköp, lagen om införsel i avlöning, pension eller livränta samt uppbördsförordningen.

548 ANDERS WIGELIUS    I vad avser UL berör den nu genomförda lagstiftningen i första hand utmätningsinstitutet. Sålunda skall sådant avtal om underhållsbidrag, som f. n. medför rätt till införsel, under vissa villkor kunna läggas till grund för utmätning.
    Vidare innefattar lagstiftningen en del ändringar beträffande utmätningsmans kompetens och själva förfarandet. Utmätningsman skall äga påkalla biträde av annan utmätningsman eller, om det är mera ändamålsenligt, själv bege sig utom sitt tjänsteområde och vidtaga erforderlig åtgärd. Utmätning skall alltid kunna sökas hos utmätningsmannen, där gäldenären har sitt hemvist, och denne får taga egendom i mät även utom sitt distrikt. Utmätning av viss egendom får också sökas där egendomen finnes, varjämte utmätning av gäldenärs fordran i pengar må sökas där sekundogäldenären är. Utmätningsman skall i viss utsträckning få överlämna mål till annan behörig utmätningsman, om det är ändamålsenligt. Mera tidsenliga former införas för gäldenärens underrättande före utmätning. Vidare ha bestämmelser tillkommit som avse att trygga gäldenärens intresse av att få kännedom om utmätning som skett i hans frånvaro. För det fall att utmätning icke genast kan verkställas har utmätningsman tillagts vidgad befogenhet att vidtaga interimistiska åtgärder för att trygga verkställigheten. För att undgå onödig omgång, när det visar sig att utmätning kommit att omfatta tredje mans egendom eller eljest varit felaktig, skall utmätningsman också kunna inom viss kortare tid rätta verkställd utmätning. Ändrade tidsfrister för utmätning och försäljning införas. Utmätningsförrättning skall såvitt möjligt hållas inom fyra veckor. Försäljning skall i regel ske inom två månader; beträffande fast egendom och i vissa andra specialobjekt gäller en tid av fyra månader från utmätningen. Möjlighet till uppskov finnes. Det speciella skadeståndsansvar som gäller för utmätningsman, om han försitter stadgad frist, har slopats.
    Möjligheterna för utmätningsman att giva anstånd med vräkning vidgas. Om synnerliga skäl äro därtill, skall anstånd kunna medgivas intill fyra veckor utöver den obligatoriska varselfristen om fyra dagar. Längre anstånd än en vecka får dock medgivas allenast om skälig gottgörelse för anståndstiden erlägges till hyresvärden och i övrigt otillbörligt intrång i sökandens eller annans rätt icke vållas.
    Vissa verkställighets- och fullföljdsfrågor ha även berörts av lagstiftningen. Sålunda stadgas att överexekutor vid meddelande av beslut skall kunna förordna, att detta icke får verkställas förrän det vunnit laga kraft. En särskild regel finnes för det fallet att överexekutor undanröjer utmätning eller föreskriver ändring däri. Sådant beslut skall icke lända till efterrättelse förrän det vunnit laga kraft, om ej överexekutor förordnar annorlunda. Fullföljdstiderna i 10 kap. ha jämkats. Vidare gäller att högre instans, även om den finner att utmätningsman varit obehörig, skall kunna låta vidtagen åtgärd bestå, därest vederbörande haft tillfälle att tillvarataga sin rätt och åtgärden i övrigt varit ändamålsenlig.
    I införsellagen har beträffande de underhållsavtal på grund varav införsel må äga rum gjorts vissa delvis formella jämkningar, som ansluta till de nya reglerna i UL om utmätning på grund av avtal om underhållsbidrag. Vidare ha ändrade regler tillkommit i fråga om

LAGSTIFTNINGSFRÅGOR VID 1963 ÅRS RIKSDAGS VÅRSESSION 549möjligheten att uttaga äldre bidragsbelopp genom införsel. Bidrag, som förfallit till betalning mer än två år före den kalendermånad då verkställigheten skall ske, må sålunda icke uttagas genom införsel. När underhållsskyldigheten upphör, får f. n. med visst undantag införsel ej vidare äga rum, även om äldre bidrag utestå oguldna. Denna bestämmelse har fått utgå och införsel skall således kunna ske oberoende av att underhållsskyldigheten upphört. Slutligen må nämnas att införsel skall kunna erhållas även i sjukpenning och vad därmed kan jämställas.
    Beträffande lösöreköpsförordningen, rättegångsbalken och lagen om avbetalningsköp ha genomförts ändringar, som äga samband och korrespondera med de nya kompetensreglerna för utmätning.
    Den nya lagstiftningen skall träda i kraft d. 1 jan. 1964.
    Riksdagen har antagit en ny lag i anledning av Sveriges anslutning till de internationella fördragen angående godsbefordran å järnväg samt angående befordran å järnväg av resande och resgods, vilken skall ersätta gällande lag i samma ämne av d. 4 mars 1955. Den nya lagen, som träder i kraft den dag Konungen förordnar, anknyter till de fördrag på området som undertecknats av Sverige 1961. Bortsett från smärre jämkningar har den samma innehåll som gällande lag.
    Kyrkorätt m. m. Av 1958 års B-riksdag, liksom av samma års A-riksdag, antogs den ändringen i religionsfrihetslagen, att anmälan om utträde ur svenska kyrkan skulle kunna göras icke blott personligen utan även enskilt i egenhändigt undertecknad, av två personer bevittnad handling (jfr SvJT 1958 s. 458). Lagändringen godkändes emellertid icke av kyrkomötet, varför frågan därom förföll. Under vårsessionen innevarande år har riksdagen ånyo för sin del antagit samma lagändring. Denna är avsedd att träda i kraft d. 1 jan. 1964 och skall föreläggas innevarande års kyrkomöte.
    Under vårsessionen har riksdagen för sitt vidkommande antagit lagom upplåtande av kyrkorum i vissa fall. Under förutsättning av kyrkomötets godkännande kommer lagen att träda i kraft d. 1 jan. 1964. Lagen avser upplåtande av kyrka för annat ändamål än gudstjänst och därmed jämförlig förrättning, vilken fråga tidigare endast i mycket begränsad omfattning varit föremål för lagstiftning. Sådan upplåtelse skall få ske under villkor att den till kyrkan knutna verksamheten inte hindras eller försvåras. Ej heller får upplåtelsen strida mot kyrkorummets helgd eller svenska kyrkans ordning. Vidare måste kunna förutsättas, att kyrkorummet och dess inventarier komma att behandlas med aktsamhet och pietet. Det skall ankomma på kyrkorådet att besluta om upplåtelse av kyrka för med lagen avsett ändamål, dock att kyrkorådet skall äga uppdraga åt kyrkoherden ensam eller åt avdelning av rådet, i vilken kyrkoherden ingår, att på rådets vägnar besluta i hithörande frågor. Kyrkorådets beslut skall kunna överklagas till domkapitlet och kyrkoherden har tillagts självständig besvärsrätt. Domkapitlets beslut får icke överklagas.
    Riksdagen har i samband med behandling av proposition angående vissa anslag ur kyrkofonden antagit vissa ändringar i ecklesiastika boställsordningen och i lagen om kyrkofond. Möjlighet har härigenom öppnats att fastställa kortare giltighetstid för hushållningsplan för eck-

550 ANDERS WIGELIUSlesiastikt löneboställe samt för uppskattning av sådant boställes årliga normalavkastning, om därigenom giltighetstiderna beträffande skilda boställen kunna samordnas. Författningsändringarna ha närmast föranletts av att olika tidsperioder kommit att gälla inom åtskilliga av de efter den genomförda pastoratsreformen nybildade pastoraten. I avsikt att förenkla det administrativa förfarandet beträffande avlöning, pension och andra anställningsvillkor för de hos pastoraten anställda skogsbiträdena har vidare nuvarande omständliga remissförfarande i avlöningsfrågor slopats, stiftsnämnderna ålagts svara för skyldigheter, som i samband med den allmänna tilläggspensioneringen m. m. ankomma på arbetsgivare, samt bestridandet av skogsbiträdenas lönekostnader överförts på kyrkofonden. I anslutning härtill har föreskrivits, att även kostnaderna för tillfälligt biträde, som stiftsnämnd anlitar för att upprätta skogshushållningsplan, skola bestridas direkt ur kyrkofonden.
    Riksdagen har antagit förslag till lag om gravrätt m. m. Enligt denna lagstiftning skola alla upplåtelser av gravplats på allmän begravningsplats ske med s. k. gravrätt. Härmed upphör den nuvarande kategoriklyvningen mellan gravplatser, som upplåtas med nyttjanderätt, och andra gravplatser. Den nya lagstiftningen träder i kraft d. 1 jan. 1964, då 1916 års lag om nyttjanderätt till gravplats upphör att gälla.
    Riksdagen har vidare för sin del antagit förslag till vissa ändringar i lagen den 4 januari 1927 angående tillstånd till försäljning av kyrklig jord i vissa fall samt till upplåtelse av sådan jord under tomträtt. De nya bestämmelserna avse att göra förfarandet vid avhändelse av kyrklig jord enklare och snabbare samt att anpassa reglerna härom efter gällande målsättning för bostads- och jordbrukspolitiken. Ändringarna innebära att beslutanderätten i hithörande ärenden decentraliseras ytterligare samt att reglerna om försäljningsskäl och prissättning moderniseras. Sålunda får stiftsnämnden befogenhet att avgöra ärenden beträffande fast egendom med ett värde av högst 25 000 kr. Ifråga om tomt- och exploateringsmark skall den dock vara skyldig att inhämta yttrande från länsbostadsnämnden. Värdegränsen för kammarkollegiets beslutanderätt höjes till 100 000 kr. med åläggande beträffande mark av nyss angivet slag att höra bostadsstyrelsen. Beträffande prissättningen införes expropriationslagens värderingsnorm; priset skall således motsvara fastighetens värde med hänsyn särskilt till ortens pris och fastighetens avkastning. Till stiftsnämnden överföres den befogenhet, som för närvarande tillkommer domkapitlet att i rättsligt avseende bevaka den kyrkliga jordens intressen vid domstolar och andra myndigheter.
    I syfte att nå en smidigare ordning för handläggningen av ärenden hos domkapitel komma genom ändring i lagen om domkapitel, vilken ändring skall träda i kraft d. 1 jan. 1964, nu gällande regler härom att utgå ur lagen och ersättas med nya, som skola intagas i instruktionen för domkapitlen.
    Försvarslagstiftning. Riksdagen har antagit en förordning med provisoriska bestämmelser rörande utbildningstiden för vissa värnpliktiga. Enligt denna förordning kunna repetitionsövningarna vid

LAGSTIFTNINGSFRÅGOR VID 1963 ÅRS RIKSDAGS VÅRSESSION 551armén, kustartilleriet och flygvapnet under tiden d. 1 juli 1963—d.30 juni 1965 få differentierad längd inom värnpliktslagens ram.
    Riksdagen har antagit en proposition med principförslag rörande den utbildning som avser att göra läkare skickade att tjänstgöra i krigsbefattningar inom den militära och civila krigssjukvården. Läkarnas värnpliktsutbildning har omlagts och förkortats till 420 dagar. Den civila krigssjukvårdsutbildningen har gjorts obligatorisk. Stadgande härom har införts i krigssjukvårdslagen.
    Med giltighet fr. o. m. d. 1 juli 1963 ha maximibeloppen för familjepenning under tjänstgöring vid krigsmakten och civilförsvaret höjts och utgöra nu för de i familjebidragsförordningen angivna olika kategorierna av familjemedlemmar 9 kr., 4 kr. 70 öre och 4 kr. 15 öre för dag. Vidare har begravningsbidraget vid familjemedlems död fördubblats och den krets av familjemedlemmar, för vilka sådant bidrag kan utgå, utvidgats. Vissa formella ändringar i familjebidragsförordningen ha i sammanhanget beslutats.
    Arbetsrätt. I anledning av väckta motioner har riksdagen hos K. M:t hemställt om utredning angående en generell förkortning av arbetstiden.
    Lagen om förbud mot arbetstagares avskedande med anledning av värnpliktstjänstgöring m. m. har ändrats så att lagen omfattar även reservofficerare, som vunnit befälsanställning inom det allmänna civilförsvarets krigsorganisation.
    Riksdagen har antagit en ny semesterlag, som har ersatt den tidigare gällande lagen av år 1945. Den nya lagen innebär, att den lagstadgade semestern har förlängts från tre till fyra veckor. Eftersom den längre semestern har börjat intjänas fr. o. m. d. 1 juli 1963, blir semestern under 1964 maximalt tre och en halv vecka. Under 1965 kan full fyraveckorssemester utgå. Kvalifikationsvillkoren för rätt till semester ha uppmjukats. För månad då arbete utförts å minst 8 dagar skall sålunda en dags semester utgå. Har arbete utförts å minst 15 dagar blir semestern för den månaden 2 dagar. Liksom hittills gäller beträffande semesterns förläggning, att arbetsgivaren bestämmer när semester skall utgå men att arbetstagaren har rätt att påfordra att hela den lagstadgade semestern utlägges i ett sammanhang. Det är alltjämt tillåtet att träffa överenskommelser, både enskilt och kollektivt, om uppdelning av semestern på skilda perioder. Genom lagen har införts en procentlönemetod för beräkning av semesterlönen för arbetstagare, som äro avlönade med tim- eller ackordslön eller med provision. Semesterlönen för sådan arbetstagare utgör 9 procent av arbetstagarens inkomst i anställningen under kvalifikationsåret. De s. k. okontrollerade arbetstagarna erhålla särskild semesterlön med 9 procent av all inkomst i anställningen under kvalifikationsåret. Den rätt till sex veckors semestersom tidigare enligt en särskild lag av år 1951 tillkom vissa arbetstagare med radiologiskt arbete har bibehållits i en ny lag i ämnet.
    Riksdagen har antagit förslag, att arbetarskyddslagen, som hittills gällt endast beträffande rörelse, i princip skall äga tillämpning på all verksamhet, vari arbetstagare användes till arbete för arbetsgivares räkning. Vissa undantag ha dock gjorts, bl. a. för arbete i arbetsgiva-

552 ANDERS WIGELIUSrens hushåll och för den egentliga militärtjänsten. Vidare har beslutats, att lagen efter förordnande av K. M:t skall kunna i viss utsträckning omfatta, förutom såsom hittills yrkesutbildningselever, även elever i grundskolan eller motsvarande skolform, som erhålla praktisk yrkesförberedande utbildning inom skolans lokaler. Kravet på att arbetsbok skall avlämnas till arbetsgivaren beträffande minderårig arbetstagare har slopats såvitt gäller arbete, som fortgår högst tre dagar och medför ringa ansträngning. I arbetarskyddslagen har även inskrivits befogenhet för arbetarskyddsstyrelsen att utfärda föreskrift om s. k. typgodkännande av maskiner, redskap o. d. till förhindrande av att farliga sådana anordningar tagas i bruk.
    Vidare har riksdagen antagit en ny skogsförläggningslag med höjda standardkrav i fråga om skogsförläggningarna och med vissa nya regler, som syfta till att effektivisera tillsynsorganens arbete.
    Såväl ändringarna i arbetarskyddslagen som den nya skogsförläggningslagen skola träda i kraft d. 1 jan. 1964.
    Socialförsäkring. Riksdagen har fattat beslut om ändringar i reglerna om inkomstprövning av folkpensionsförmåner. Inkomstprövningen har mildrats, så att hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg minskas med en tredjedel av den försäkrades årsinkomst i vad den överstiger för den som är gift 1 200 kr. och för annan 1 700 kr. och med ytterligare en tredjedel av inkomsten i vad den överstiger för den som är gift 1 700 kr. och för annan 2 400 kr. Änkepension i anledning av dödsfall före d. 1 juli 1960 skall minskas med en tredjedel av inkomsten i vad den överstiger 1 700 kr. De nya reglerna ha trätt i kraft d. 1 juli 1963.
    Avgiftsuttaget till försäkringen för tilläggspension har fastställts till 7,5 procent för år 1965, 8 procent för år 1966, 8,5 procent för år 1967, 9 procent för år 1968 och 9,5 procent för år 1969, allt räknat på den pensionsgrundande inkomsten.
    Sociallagstiftning i övrigt. I anledning av väckt motion har riksdagen hos K. M:t hemställt om sådan översyn av preskriptionsreglerna i lagen om socialhjälp att de med den nuvarande ovillkorliga treårspreskriptionen förenade olägenheterna undanröjas.
    Genom ett av riksdagen antaget tillägg till 33 § barnavårdslagen har polismyndighet och, i avbidan på dess beslut, polisman givits rätt att även om fara för allmän ordning eller säkerhet ej är för handen tillfälligt omhändertaga den som kan antagas ej ha fyllt aderton år. Förutsättning för omhändertagande är, att sannolika skäl för ingripande med stöd av 25 § barnavårdslagen föreligga och att vederbörandes namn eller bostad ej kan utrönas. Sedan utredning i sistnämnda hänseenden vunnits, skall den underårige omedelbart frigivas. Genom samtidig ändring i 87 § barnavårdslagen har fastslagits, att socialstyrelsens beslut om intagning i ungdomsvårdsskola lända till efterrättelse utan hinder av förd klagan. Båda ändringarna ha trätt i kraft d. 1 juli 1963.
    I nykterhetsvårdslagen har vidtagits sådan ändring, att polismyndighet får tillfälligt omhändertaga alkoholmissbrukare, då sannolika skäl finnas för att de i 21 § angivna indikationerna äro för handen. Samtidigt beslutade ändringar innebära, att ansökan om tvångsintagning på

LAGSTIFTNINGSFRÅGOR VID 1963 ÅRS RIKSDAGS VÅRSESSION 553allmän vårdanstalt ej behöver göras, därest den omhändertagne frigives, samt att den omhändertagne omedelbart skall frigivas, därest sådan ansökan ej göres senast å femte dagen efter omhändertagandet. I samband med dessa ändringar har även fastslagits dels nykterhetsnämndernas ansvar för den som försöks permitterats eller utskrivits från vårdanstalt, dels anstaltsföreståndares skyldighet att samråda med vederbörande nykterhetsnämnd rörande hjälpåtgärder för den som skall lämna anstalten. Vidare ha bestämmelserna om återintagning ändrats på så sätt, att återintagning inte får tillgripas mot en och samma person mer än en gång utan mellan kommande prövning huruvida de allmänna förutsättningarna för tvångsintagning äro för handen. Genom ändringar i reglerna om frivilligt ingående på allmän vårdanstalt har fastslagits, att den tid vederbörande förbinder sig att kvarstanna skall anpassas efter vårdbehovet. Samtidigt har den längsta vårdtiden sänkts från ett år till sex månader. Denna ändring har medfört vissa ändringar i lagen om verkställighet av bötesstraff. De nu vidtagna ändringarna ha trätt i kraft d. 1 juli 1963.
    Sjukvårdslagstiftning. Riksdagen har antagit en ny lag om behörighet att utöva tandläkaryrket, som skall ersätta 1951 års lag om behörighet att utöva tandläkarkonsten. I den nya lagen äro bestämmelserna så långt det varit möjligt utformade i överensstämmelse med vad som gäller för läkaryrket enligt 1960 års lag om behörighet att utöva läkaryrket. Den nya lagen tar sikte på att från svensk sida underlätta genomförandet av en gemensam nordisk arbetsmarknad för tandläkare. Kravet på svenskt medborgarskap såsom förutsättning för legitimation såsom tandläkare har slopats. Bland övriga nyheter kan nämnas att legitimation såsom läkare icke automatiskt medför rätt att utöva tandläkaryrket. Lagen skall träda i kraft d. 1 jan. 1964.
    Allmän ordning och säkerhet. K. M :t har inhämtat riksdagens yttrande över ett förslag till vissa ändringar i förordningen den 10 juni 1949 om explosiva varor. Riksdagen fann ej anledning till erinran mot förslaget. Ändringarna, som skola träda i kraft d. 1 juli 1964, äro betingade av den tekniska utvecklingen och erfarenheterna från tillämpningen av förordningen. Bl. a. upptagas regler, som möjliggöra för polismyndighet att besluta att explosiv vara skall omhändertagas vid fara för missbruk. I brådskande fall skall jämväl polisman äga omhändertaga varan.
    Trafiklagstiftning. På trafiklagstiftningens område har riksdagen fattat två principbeslut, på grundval av vilka ett flertal författningsändringar sedermera komma att vidtagas. Sålunda skall allmän periodisk fordonskontroll — säkerhetsinspektion — införas fr. o. m.d. 1 jan. 1965. Kontrollen, som finansieras med avgifter, skall vara årlig och i princip avse samtliga registrerade motorfordon och släpvagnar äldre än tre år. Vidare har principbeslut fattats om övergång till högertrafik. Trafikomläggningen skall avse väg- och gatutrafiken samt spårvägstrafiken men däremot inte järnvägs- och tunnelbanetrafiken. Omläggningen förutsättes bli genomförd under år 1967 och beräknas kosta omkring 400 miljoner kr. Finansieringen skall ske genom en sär-

554 LAGSTIFTNINGSFRÅGOR VID 1963 ÅRS RIKSDAGS VÅRSESSIONskild trafikomläggningsskatt. Ersättning skall i princip utgå för sådana kostnader, som ha ett omedelbart samband med omläggningen.

Anders Wigelius1