NORDISKT OCH INTERNATIONELLT
Finlands lagstiftning 19621
Av de lagar, som stiftats under året, ingriper den nya myntlagen av d. 30 mars (276)2, vilken trädde i kraft d. 1 jan. 1963, mest påtagligt i medborgarnas liv. Penningenheter är som i den äldre myntlagen av år 1925 mark och penni, men en »nymark» motsvaras av 100 »gamla mark» och en »nypenni» av en gammal mark. De äldre betalningsmedlen är fortfarande gångbara, men till ett värde av 1/100 av det nominella. Statsrådet besluter på framställning av Finlands Bank om markens internationella grundvärde, vilket anges i guld. — Samtidigt med myntlagen gavs en lag om dess införande (277). Enligt denna omvandlas belopp eller betalningsgrund, som ingår i offentlig eller enskild handling och fastställts enligt den gamla myntlagen, utan vidare åtgärder i enlighet med den nya. I officiella handlingar, som utfärdas efter d. 1 jan. 1963, får belopp i gammal myntenhet förekomma endast i beskrivande avsnitt (t. ex. överrätternas reciter), förberedande beräkningar eller vid utfärdande av utdrag eller avskrifter av äldre handlingar. Den tolkningsregeln ges, att markbelopp, som ingår i enskild handling, uppgjord efter d. 31 dec. 1962, såvitt icke visas att annat avtalats eller avsetts, anses uttryckt i ny myntenhet. Myntreformen inverkar icke på giltigheten av tidigare utgivna frimärken, skatte- och stämpelmärken m. m., vilkas nominella värde givetvis nedgår till 1/100. — I en förordning om metallmynt av d. 13 april (293) stadgas om pennislantarnas (50-, 20-, 10-, 5- och 1-pennimynt) sammansättning, diameter, vikt och utseende. Texten är trots landets tvåspråkighet fortfarande enbart finsk.
D. 7 dec. genomfördes den omstridda ändringen av 2 § språklagen (593). För att ett ämbetsdistrikt eller självstyrelseområde skall anses som tvåspråkigt bör den språkliga minoriteten uppgå till minst 10 procent av områdets hela folkmängd eller ock utgöra minst 5 000 personer. Sistnämnda tillägg har som bekant relevans i fråga om de svenskspråkiga minoriteterna i städerna Helsingfors, Åbo och Vasa. Samtidigt med att minoritetsskyddet utvidgades ströks den tidigare bestämmelsen i lagrummets tredje moment, enligt vilken ett enspråkigt distrikt kunde förklaras tvåspråkigt först då minoriteten stigit till minst 12 procent av dess befolkning. Det förslår alltså med en minoritet om 10 procent för att åstadkomma en ändring av den språkliga indelningen. (Ett tvåspråkigt distrikt kan såsom förut bli enspråkigt då minoriteten understiger 8 procent.) — Angående den språkliga indelningen av ämbetsområden och självstyrelseområden under 10-årsperioden 1963—
1972 har d. 28 dec. utfärdats ett statsrådsbeslut (687). Man fäster sig vid att vissa enspråkigt svenska kommuner, där alltså den finskspråkiga minoriteten vid den senaste regleringen icke uppgick till 12 procent, nu förklarats tvåspråkiga.
I en lag av d. 2 mars (201) stadgas att länens antal, sedan Satakunda och Tammerfors län genom förordning grundats i den ordning, i vilken medel för ändamålet i statsförslaget anvisas, skall vara fjorton.
Den straff- och processrättsliga lagstiftningen under året uppvisar inga märkligare produkter. Genom en lag av d. 27 juli (400) har kriminaliserats rundradioverksamhet, som bedrives på eller över öppna havet, strider mot bestämmelser i gällande internationella telekonvention eller därtill hörande radioreglemente och är riktad till Finland eller något skandinaviskt land. Straffet utgöres av böter eller fängelse ej över 6 månader. Även främjande av straffbar radioverksamhet, t. ex. genom ekonomiskt stöd eller överlåtande av tekniska förnödenheter, är belagt med straff. Det ankommer på statsrådet att fatta beslut om väckande av åtal; laga forum är rådstuvurätten i Helsingfors.
En ny förordning om ungdomsfängelse har givits d. 14 sept. (482). Vid en jämförelse med den tidigare förordningen av år 1942 kan konstateras, att bestämmelserna om fånges uppflyttning från läro- till prövningsklass och från denna till förtroendeklass blivit mer detaljerade. Uppflyttningen bör grundas på de vitsord fången för sitt uppförande ges enligt ett särskilt, av justitieministeriet fastställt poängsystem.
Om häradsrätts sessionsdagbok har d. 21 sept. givits en förordning (494), vilken ersätter bestämmelser i ett kungligt brev av d. 27 maj 1801 angående lagarnas behöriga iakttagande och efterlevnad.
Från civilrättens område kan antecknas, att preklusionstiderna för ägare och upphittare genom en ändring d. 9 jan. av 6, 8 och 11 §§ lagen om hittegods av år 1943 blivit förkortade (41). Gods som omhändertagits av polismyndighet eller hittegodsbyrå skall efterhöras av ägaren inom 6 månader från det polisanmälan gjorts resp. godset upphittats. Upphittarens rätt prekluderas inom 3 månader sedan han p. g. a. ägarens underlåtenhet blivit ägare till godset.
En lag om kreditvillkor inom avbetalningshandeln gavs d. 21 dec. (622). Om denna med hänsyn till tryggandet av penningvärdet eller landets likviditet gentemot utlandet visar benägenhet att antaga alltför stor omfattning, kan statsrådet genom beslut, som skall offentliggöras i författningssamlingen, föreskriva att vid avbetalningsförsäljning av vissa varor eller varuslag viss del av köpeskillingen skall erläggas förrän godset utges till köparen och att återstoden skall betalas inom en viss tid med regelbundna intervaller och i poster som i huvudsak är lika stora. Direktionen för Finlands Bank skall höras över utfärdande, ändring och upphävande av dylikt beslut, såframt den icke själv gjort framställning i saken. Innan beslut fattas eller ändras skall handels- och industriministeriet rådgöra med vederbörande säljarorganisation. Sanktion för brott mot föreskrifter, som av statsrådet givits, är att ägareförbehållet vid ett ingånget avbetalningsköp saknar giltighet.
Om exportgaranti gavs d. 14 sept. en lag och en förordning (479 o.
481). Dylik garanti kan av staten mot premiebetalning beviljas för förlustrisk, som kan uppstå i samband med export av industriprodukter. Den kan bl. a. avse de fall att beställaren icke fullgör sina avtalsenliga förpliktelser, att exportören vållas förlust genom oförutsedd händelse i samband med varans transport, genom utländska importrestriktioner, allmänt moratorium eller betydande rubbningar i de allmänna ekonomiska förhållandena i utlandet. Exportör kan även gardera sig mot förlust vid kostnadsstegring p. g. a. ökade tillverkningskostnader. Exportgaranti beviljas endast för en del av förlustrisken och det sammanlagda beloppet av beviljade, samtidigt giltiga garantier får ej överskrida 1 miljard nymark. För lagens tillämpning svarar en nyinrättad exportgarantianstalt, som står under ledning av en direktör, vilken är ordförande i direktionen. Medlemmarna i denna utses av förvaltningsrådet, till vilket, förutom företrädare för vissa ministerier och Finlands Bank, skall höra trenne representanter för näringslivet. Anstaltens beslut angående exportgarantiersättning får överklagas i Högsta förvaltningsdomstolen.
Genom en lag av d. 27 juli (423) stiftad i den ordning, som gäller vid ändring av grundlag, har stad berättigats att utan hinder av vad som föreskrivits i 1 och 4 §§ av försäkran d. 23 febr. 1789 för borgerskapet och städerna jämte övriga bestämmelser i ämnet disponera och överlåta donationsjord, som staden på sin tid erhållit av staten.
Lagen d. 9 mars om reglering av legoområden i stad och köping (218) tillämpas på personer, som med legorätt innehar annan tillhörig mark i stad eller köping, vilken är särskild kommun, samt på legoområdet äger boningshus, som av honom stadigvarande bebos och jämte området huvudsakligen användes för bostadsändamål. Lagen tryggar i särskilda avseenden legotagarens rätt och har under vissa betingelser getts retroaktiv verkan. Den innehåller detaljerade bestämmelser om flyttning av legoområde — då området tillhör ett offentligrättsligt samfund och är erforderligt för dettas allmänna behov — om förlängning av legoförhållandet — legotiden skall härvid fastställas till 50 år, legorätten är ärftlig och fritt överlåtbar samt gäller utan särskilt förbehåll mot ny ägare av området — och om inlösen av legoområde — legotagaren har rätt att inlösa området, därest jordägaren icke önskar förlänga legoförhållandet. Legotagare som vill att legotiden skall förlängas eller att hans rätt på annat sätt skall tryggas enligt den nya lagen, bör inom ett år efter det denna trädde i kraft påkalla regleringsförfarande, varom bestämmelser intagits i lagen. Det rör sig härvid om ett slags skiftesförrättning, varemot missnöje får anmälas och då bör underställas ägodelningsrätts prövning. Ändring i dennas beslut får i vissa fall sökas hos Högsta domstolen.
En ny jaktlag har d. 13 april givits (290) och trätt i stället för den gamla av år 1934. Bland nyheterna i lagen må följande nämnas: En minimitid om 5 år för ingående av avtal om jaktarrende har införts. Arrenderätten får icke utan legogivarens samtycke överlåtas. Angående legotagarens rättsskydd mot legogivarens successorer stadgas, att den som förvärvat lägenheten medelst fång mot vederlag, såvitt förbehåll om jakträttens bistånd icke gjorts vid överlåtelsen, har rätt att häva avtalet inom 3 månader efter det avtalet förelades honom; gent-
emot den som vederlagsfritt förvärvat lägenheten förblir arrendeavtalet i kraft. Det tidigare systemet med inregistrering av jaktarrendeavtal har slopats; i stället förutsätter lagen att jakträtten kan intecknas. — Beträffande jakt på björn gäller att detta djur fortfarande i princip är fredlöst, men att ägare av vidsträckt och enhetligt område i obebodd trakt kan få tillstånd att bilda ett distrikt, där björn icke får fångas utan jakträttshavarens tillstånd. Den som ringat björn i ide skall om ringens exakta plats göra anmälan till vederbörande länsman och får härigenom ensamrätt att döda eller utdriva björnen. — Upplysnings och rådgivningsarbete samt det praktiska ordnandet av jakt- och jaktvårdsverksamhet ankommer på jägarnas centralorganisation, vilken bygger på jägarnas självverksamhet. Organisationen är indelad i jaktvårdsdistrikt. En jaktvårdsförening bildas av de invånare i en kommun, vilka erlagt jaktvårdsavgift och innehar jakträtt i kommunen. Centralorganisationen, dess distrikt och jaktvårdsföreningarna har ställning av juridisk person. — Nyinrättat är statens viltforskningsinstitut, som har att utreda »jakt- och jaktvårdsåtgärdernas naturliga grund» och skall befrämja en fortgående utveckling av jaktvården.
Om enskilda vägar gavs d. 15 juni en lag (358), som gäller alla enskilda vägar med undantag av dem, vilka endast ägaren eller innehavaren av vederbörande fastighet har rätt att nyttja. Om det för en fastighets ändamålsenliga nyttjande är av vikt att erhålla vägförbindelse över annan fastighets område och detta icke länder till betydande förfång för den senare skall av densamma vid vägförrättning upplåtas område för sagda ändamål. Den rätt, som härigenom skapas, benämner lagen vägrätt. Dylik kan även tillerkännas den som har behov av redan förefintlig väg. Vägrätten är bestående och kan åberopas mot varje annan rätt, som hänför sig till fastigheten. Rätt att nyttja förefintlig väg kan beviljas trafik- eller annan näringsidkare, för vilken vägen är av vikt i hans rörelse. Ägare av fastighet, vars mark upplåtes eller som tillskyndas skada eller men, har rätt till ersättning, vilken i regel skall bestämmas att utgå i ett för allt. Rätten hör till fastigheten och kan icke skilt för sig överlåtas eller utmätas. Delägare i väg kan bilda ett väglag, som är en juridisk person med stämma och syssloman eller bestyrelse som organ. Lagen innehåller bestämmelser om väghållningsskyldighet, om kommunala vägnämnder och om vägförrättningar, som bl. a. skall hållas beträffande rättigheter och skyldigheter, vilka härflyter av anläggning och flyttning av väg, samt grundande av vägrätt till förefintlig väg. Angående dylika förrättningar gäller subsidiärt i tillämpliga delar stadgandena om servitutsförrättningar i skifteslagstiftningen. — En nyhet innebär bestämmelserna om statens och kommunernas deltagande i kostnaderna för väghållningen.
Av arbetsrättsligt innehåll är två viktiga lagar. En lag om medling i arbetstvister av d. 27 juli (420) har ersatt den tidigare lagen i detta ämne av år 1946. Den främsta nyheten innebär inrättandet av ett riksförlikningsmannaämbete. Riksförlikningsmannen utnämnes av republikens president för en tid om 4 år. Under hans ledning verkar ett antal distriktsförlikningsmän med särskilda verksamhetsområden, vilka på 3 år tillsättes av statsrådet, en av dem är suppleant för riksförlikningsmannen; uppdragen handhas som bisysslor. För viss förlik-
ningsuppgift kan socialministeriet förordna tillfällig förlikningsmaneller -nämnd. — Riksförlikningsmannens uppgifter anges i lagen bl. a. vara att i samverkan med arbetsmarknadsorganisationerna söka främja relationerna mellan arbetsgivare och arbetstagare samt deras organisationer, på begäran av parterna fungera som ordförande vid underhandlingar om slutande av kollektivavtal samt att i första hand själv vidtaga de förlikningsåtgärder, som föranledes av arbetstvister, vilka omfattar flera distriktsförlikningsmäns verksamhetsområden. — Beträffande inledande och utvidgning av strejk stadgas att härom två veckor dessförinnan skall tillställas riksförlikningsmannen och motparten skriftligt meddelande, i vilket orsakerna till och tidpunkten för åtgärden anges. I syfte att reservera tillräcklig tid för medling kan socialministeriet för en tid om högst 14 dagar förbjuda tillämnad arbetsinställelse eller utvidgning därav, om strejken med hänsyn till sin omfattning eller arbetsområdets beskaffenhet anses beröra samhällets livsviktiga funktioner eller avsevärt skada allmänt intresse. — Lagen innehåller närmare bestämmelser om förlikningsförfarandet. Om förlikningsman icke lyckas bilägga tvisten, kan han förelägga parterna ett skriftligt förlikningsförslag och utmäta en frist för dess godkännande. Ifall förslaget icke accepteras skall förlikningsmannen pröva huruvida förlikningen bör fortsättas eller avbrytas. — Förlikningsmännens kompetens begränsas av bestämmelserna om arbetsdomstolen och eventuella skiljeavtal, som parterna ingått. — En förordning om medling i arbetstvister har utfärdats d. 28 sept. (510).
Det i föregående översikt refererade pensionsskyddet i lagen om pension för arbetstagare (395/61) har kompletterats genom en lag d. 9 febr. om pension för arbetstagare i kortvariga arbetsförhållanden (314). Lagen gäller skogs-, flottnings-, jordbruks- och hamnarbetare samt andra arbetstagare inom områden, vilka kännetecknas av kortvariga arbetsförhållanden, som icke är avsedda att vara bestående och fortgå året om. Pensionsskyddscentralen kan på ansökan bevilja arbetsgivare rätt att anordna pensionsskydd enligt lagen om pension för arbetstagare. Den avgör även frågan vilken av de bägge lagarna som i oklara fall skall tillämpas. Anordnandet av pensionsskydd enligt den nya lagen handhas av pensionskassor, som är verksamma inom ettvart av de verksamhetsområden, som beröres av lagen. Bestämmelserna om rätt till pension (ålders- och invalidpension) ansluter sig till stadgandena i 1961 års lag, vilken till särskilda delar är direkt tillämplig. Arbetsgivare är skyldig att erlägga försäkringspremie, som av socialministeriet fastställes för alla arbetsgivare på ett visst område till samma procenttal av de löner, vilka arbetsgivaren utbetalat till sina arbetstagare på område, som avses i lagen. Från dessa löner får avdragas lönerna för dem, vilkas pensionsskydd är ordnat enligt 1961 årslag.
P. E. von Bonsdorff