618 LITTERATURNOTISERSTIG JØRGENSEN. Erstatning for personskade og tab af forsørger. 2. udg. Kbhvn 1963. Juristförbundet. Inb. dkr 59,00.
    Stig Jørgensen har utgivit en ny upplaga av sin för några år sedan utkomna doktorsavhandling (anm. SvJT 1958 s. 442), med oförändrad titel. I förordet meddelar han att han ej har gjort några betydande förändringar i texten, som i stor utsträckning blott utökats med hänvisningar till nyare rättspraxis. Men i vissa hänseenden är omarbetningen ganska grundlig. Viktigast är att förf. inarbetat sin 1960 utkomna bok Svie og smerte (anm. SvJT 1962 s. 46) i den nya upplagan. Därigenom ger denna en mera ingående diskussion av principfrågorna och en fullständigare översikt av ämnesområdet. Sina tidigare framställda åsikter vidhåller förf. i stort sett, trots den kritik som från olika håll har riktats mot dem.
    Det är en stor fördel att på detta sätt ha fått en framställning som ej blott är förd à jour utan också blivit mera samlad och fullständig. Upprepningarna har emellertid blivit ganska talrika, och ibland kan det vara svårt att urskilja vad förf. ursprungligen har sagt, vad andra och denne själv senare har sagt, och vad som är nytt. Arbetets förtjänster är de samma som förut, med en genomgående strävan att ställa problemen praktiskt och diskutera dem realistiskt.
    Huvudtesen i arbetet är fortfarande att danska domstolar vid bestämmande av ersättning för invaliditet och förlust av försörjare schematiserar beloppen och håller låga maxima. Sedan den första upplagan utkom (1957) har enligt förf. huvudsakligen blott den förändringen skett, att ersättningarna anpassats efter den förändrade lönenivån. I boken har tabellerna över skadeståndsbeloppen fullständigats och ger en värdefull överblick över dansk rättspraxis på området.
    De delar som torde intressera svenska läsare mest är de som rör kausalitetsfrågor och andra speciella frågor om ersättningarnas beräkning. Här begagnar förf. i stor utsträckning även svensk rättspraxis, och på många punkter är hans framställning den enda moderna rörande svensk rätt som står till buds. Förf. har till synes lagt ned mycken energi på att sätta sig in i svensk praxis och har i stort sett lyckats väl därmed. Han synes dock överdriva betydelsen av rättsfallet NJA 1961 s. 572, som rörde ersättningen till en pojke som skadades vid två års ålder så svårt att han för hela livet blev intellektuellt efterbliven och i behov av kostsam vård. Ersättningen beräknades efter vad det skulle kosta att bereda den skadade erforderlig vård och tillsyn ävensom möjlighet till efter hans intressen och färdigheter avpassade sysselsättningar. Förf. nämner redan i förordet detta avgörande som ett uttryck för att även svensk rätt tagit hänsyn till den skadelidandes nedsatta behov av ersättning (s. 8). Fallet är emellertid så säreget att det ej gärna kan jämföras med praxis i övrigt.
    Som helhet är arbetet väl ägnat också att befordra danskars och svenskars ömsesidiga insikt i varandras skadeståndsrätt.

J. H.

KÅRE BØDAL. Arbeidsskolen og dens behandlingsresultater. Oslo/Bergen 1962. Universitetsforlaget. 224 s. Kr 16,50.
    Litteraturen om behandling av ungdom på anstalt är sparsam på de nordiska språken, varför det arbete som. anstaltsdirektören och fackpsykologen KÅRE BØDAL utgivit om Bergs arbeidsskole — den norska motsvarigheten till svenskt ungdomsfängelse — utgör en glädjande tilldragelse.

LITTERATURNOTISER 619    Arbeidsskolen är ett alternativ till vanligt fängelsestraff och i första hand avsett för ungdomar i åldern 18—23 år med förhållandevis god prognos. Undantagsvis kan dock även yngre pojkar komma i fråga och av de 100 eleverna i Bødals material hade 7 ej fyllt 18 år vid intagningen. Vården på arbeidsskole har från början varit avsedd att bedrivas i helt öppen anstaltsmiljö men den ursprungliga institutionen Berg har efter hand kompletterats med två slutna avdelningar.
    Bødal skildrar de 100 första eleverna, som kom till arbeidsskolen, deras utveckling under anstaltsvistelsen och deras senare samhällsanpassning. Boken ger emellertid också en redogörelse för institutionens inre och yttre utveckling såväl lokal- och personalmässigt som i fråga om behandlingen.
    Vid läsningen av Bødals bok frapperas man på snart sagt varje sida av de väsentliga likheterna i problematiken mellan norsk och svensk anstaltsvård av ungdomar — för vår del beträffande såväl ungdomsvårdsskolorna som fångvårdens ungdomsanstalter. Klientelet är likartat med känslomässiga störningar, allmän omognad och delvis nedsatta intelligensfunktioner som utmärkande drag, kommer som hos oss från socialt och psykologiskt miserabel uppväxtmiljö, har lång asocial förhistoria och har redan tidigare i stor utsträckning vårdats på anstalt. Behandlingsproblemen är också likartade — brister hos eleverna i förmågan att tillgodogöra sig yrkesutbildningen, som är en av institutionens huvuduppgifter, rymningar och tendenser till spritmissbruk som störande inslag i vården, svårigheter att genomföra en reguljärgruppterapi, otillräckliga resurser och bristande differentieringsmöjligheter är några exempel. Man känner även igen allmänhetens skepsis mot vårdmetoderna — fräna opinionsyttringar i pressen och från grannbefolkningen var vanliga särskilt under anstaltens första skede.
    Bødal försöker utvärdera resultaten av behandlingen och använder sig därvid dels av uppgifter från straffregistret, dels av informationer om arbetsförhållanden, alkoholvanor och liknande insamlade från övervakare och andra personer med kännedom om förhållandena efter anstaltstiden. Under observationstiden, som varierat mellan drygt ett och drygt sju år, hade 24 elever varken dömts, återtagits eller efterlysts på grund av brott, men vissa av dessa elever uppvisade fortfarande smärre brister i fråga om arbetsanpassning och spritvanor. Av de 100 eleverna hade 69 dömts för brott en eller flera gånger efter vistelsen på Berg, men en del av dessa hade därefter visat löftesrik utveckling. Bødal anser att prognosen kan betecknas som tämligen god för en tredjedel av hela undersökningsgruppen. Huruvida detta bör värderas som ett uppmuntrande eller ett nedslående behandlingsresultat är naturligtvis enbart beroende av vilka förväntningar man anser sig ha rätt att göra sig med utgångspunkt från behandlingsresurser och klientelbeskaffenhet. Återfallssiffrorna svarar för övrigt väl mot dem som man funnit i svenska undersökningar, vilket ingalunda är förvånande då såväl klientel som vårdmetoder visar så nära släktskap med våra egna förhållanden.
    Utöver återfallsundersökningen ger Bødals redogörelse även en objektiv och lättillgänglig, med konkreta exempel interfolierad översikt över åtskilliga av de mest väsentliga områdena inom anstaltsbehandlingen av unga kriminella. De stora likheterna med våra egna problem medför att boken bör ge även svenska läsare en god behållning.

D. B.