BERTIL BRINCK, OLA NYQUIST och BIRGER OHLSON. Lärobok i straffrätt. Karlshamn 1961. Lagerblads. 296 s. Kr. 29,50.
    Ett effektivt upprätthållande av samhällets rättsordning är i högsta grad beroende av polisens kunskap om gällande rätt. Utövningen av polisens brottsförebyggande och brottsbeivrande verksamhet under hänsynstagande till de enskilda medborgarnas krav på rättssäkerhet förutsätter, att polisens befattningshavare har god kännedom om straffrätt, straffprocessrätt och socialrätt. Det är därför viktigt att behovet av läroböcker i dessa ämnen, avpassade för utbildningen vid statens polisskola och dess lokala avdelningsskolor, fylles på ett tillfredsstäl-

lande sätt. Så har skett i fråga om allmän straffrätt genom tillkomsten av förevarande lärobok, utgiven av tre lärare vid polisskolan.
    Läroboken omfattar, såsom nyss nämnts, den allmänna straffrätten. Dock har enligt författarnas förord vissa begränsningar skett med hänsyn dels till arbetets ändamål, dels till de förändringar som brottsbalkens ikraftträdande kommer att medföra. Boken fyller på ett utmärkt sätt sitt syfte. Framställningen är koncentrerad men klar och lättläst och mönstergill ur pedagogisk synpunkt. Behandlingen av stoffet präglas av en stor förtrogenhet med lagstiftning, rättspraxis och litteratur, och den är genomgående pålitlig och korrekt.
    Eftersom arbetet med hänsyn till sitt ändamål fått en relativt elementär prägel, har vissa tveksamma frågor behandlats mycket summariskt. Som exempel kan anföras det väl kategoriska uttalandet (s. 16) om den straffrättsliga bedömningen av ett slag i en boxningsmatch, vilket medfört döden, ehuru det varit fullt korrekt enligt boxningssportens regler. Detsamma gäller redogörelsen för gränsdragningen mellan urkundsförfalskning och osant intygande (s. 237), frågan om vad som menas med »hot som innebär trängande fara» i rånparagrafen, SL 20:5 (s. 121), problemet rörande hypotetiskt samtycke vid olovligt brukande (s. 169 f.) samt frågan om i vilken utsträckning utplånande av spår efter brott genom »normala» åtgärder, t. ex. städning av en brottsplats eller flyttande och reparation av en kollisionsskadad bil, verkligen är straffbara såsom skyddande av brottsling (s. 214). Någon kritik kan emellertid knappast riktas mot denna knapphändiga behandling av vissa frågor, särskilt som man kan förutsätta, att framställningen i läroboken är avsedd att ligga till grund för muntlig undervisning.
    Självfallet kan i skilda hänseenden delade meningar råda om vad som bör medtagas och utelämnas i en lärobok av detta slag. Författarnas avvägning synes härutinnan inte kunna helt undgå kritik. Det praktiskt viktiga brottet mannamån mot borgenärer kommenteras inte alls, medan skadegörelse och åverkan behandlas på ett sätt som framstår såsom väl ingående, om man jämför med det utrymme, som beretts andra brott. Författarna har relativt utförligt uppehållit sig vid de inte alltför betydelsefulla stadgandena om tillbakaträdande från fullbordat brott i SL 12: 11, 13: 14 och 19: 10, under det att de med tystnad förbigått de minst lika viktiga bestämmelserna i SL 12: 5 (signaturförfalskning), 12: 7 (märkesförfalskning) samt brotten i S L 19: 6—8 (spridande av gift eller smitta och förgöring). (Med den sistnämnda uteslutningen torde sammanhänga att på s. 261 det s. k. isotopfallet — NJA 1959 s. 254 — kommit att anföras såsom ett exempel på tillämpningen av SL 19: 5 i st. f. rätteligen 19: 8.) I fråga om immunitet (s. 102) hade måhända med några ord bort beröras den praktiskt betydelsefulla frågan om vilken ställning utländsk militärpersonal (särskilt besättningen på utländska krigsfartyg), som i samband med tjänsteutövning befinner sig i Sverige, har enligt svensk straffrätt. Framställningen av häleribrottet (s. 145 ff.) skulle ha vunnit på ett påpekande av att uttrycket »sak, som är frånhänd någon genom brott» avser även pengar, så länge det rör sig om just de sedlar eller mynt, som frånhänts någon (NJA 1951 s. 711), men icke vad som förvärvats

för stulna pengar och troligen icke heller pengar, som erhållits genom växling av stulna pengar, samt att en stulen sak, som blivit föremål för godtrosförvärv, därigenom förlorat egenskapen att vara frånhänd någon genom brott (SvJT 1954 Rf s. 7). Slutligen borde nog å s. 215 ett påpekande ha gjorts om att den bevisförvanskning, som är en form av skyddande av brottsling enligt SL 10: 10, är straffbar, även om den begås efter det att brottslingen berövats friheten.
    Att i en relativt komprimerad framställning av positiv rätt helt undgå uttalanden, som är missvisande torde vara omöjligt. Författarna har heller icke helt sluppit ifrån sådana missöden, ehuru frekvensen av dem måste bedömas som låg. Såsom exempel kan nämnas, att på s. 33 eventuellt uppsåt beskrives på ett sätt, som icke överensstämmer med den numera vedertagna uppfattningen, vilken kommer till uttryck på s. 34, och att s. 155 innehåller en definition av solvensbegreppet, som icke harmonierar med den korrekta beskrivningen av obestånd å s. 156 och 174.
    De invändningar, som här gjorts, är emellertid detaljanmärkningar, som inte rubbar det goda helhetsintrycket av den samvetsgranna och noggranna redovisningen av gällande rätt. Med intresse avvaktas den bebådade nya upplagan, som skall avse rättstillståndet efter brottsbalkens genomförande.

Hans Thornstedt