AXEL H. PEDERSEN. Indledning til advokatgerningen. 2. omarbejdede udgave. Juristforbundets forlag. I. København 1962. 210 s. Dkr 30,00. II. København 1963. 238 s. Dkr 35,00.
    Förf:s arbete Indledning til sagførergerningen, varav första delen utkom 1951 och andra delen 1953, har rönt utomordentlig uppskattning och för advokaterna i de nordiska länderna blivit en flitigt anlitad handbok, när det gällt ställningstagande till spörsmål rörande advokatverksamheten och dess utövande.
    Utvecklingen går emellertid raskt. Nytt material av betydelse för ämnet tillkommer ständigt, t. ex. genom lagstiftningsåtgärder och beslut av de nordiska advokatorganisationerna samt i form av avgöranden eller uttalanden av dessa sammanslutningars organ, för att nu inte tala om de synpunkter på skilda problem som undan för undan kommer till uttryck i litteraturen, särskilt advokattidskrifterna. Åtskilligt av vad förf. anfört i sitt arbete i början av 1950-talet är numera föråldrat eller i allt fall i behov av en översyn under hänsynstagande till sålunda nytillkommet material.
    Det måste därför hälsas med stor tillfredsställelse att förf. vid sidan av sin omfattande advokatverksamhet och ett författarskap av osedvanlig intensitet givit sig tid att genomgå det rikhaltiga nya materialet och ge ut en ny, omarbetad upplaga av sitt verk. Att ordet sagførergerningen i bokens titel nu ändrats till advokatgerningen beror på den år 1958 genomförda nya danska advokatlagstiftningen, varigenom de äldre advokattitlarna højesteretssagfører, overretssagfører, landsretssagfører och sagfører ersatts med den för alla gemensamma titeln advokat, inom parentes sagt en reform, som skapat vissa övergångsproblem

och visat sig ha en eminent förmåga att stimulera andarna att drabba samman.
    Inom ramen för en anmälan av ordinär omfattning är det omöjligt att lämna en översiktlig redogörelse för arbetets innehåll, men det torde vara riktigt att säga att boken behandlar praktiskt taget alla de problemkomplex som är förknippade med advokatyrkets utövande. Som inledning lämnas en synnerligen intressant redogörelse för advokatyrkets uppkomst och utveckling i Norden. Bland kapitelrubrikerna i övrigt kan nämnas God advokatsed, Advokaternas yttrandefrihet, Advokatens tystnadsplikt, Advokaten och klienten, Advokatens rådgivande verksamhet, Domstolarna, Statsmakten och de offentliga myndigheterna, Motparten, Konkurrensreglerande regler, Klientfiskeri, Annonsering och reklam, Respekten för andras pengar. Detta är endast exempel. Ett stort antal andra ämnen behandlas i särskilda kapitel.
    Förf:s framställning tar — naturligt nog — i första hand sikte på danska regler och danska förhållanden. Men förf. ger också i flertalet behandlade frågor redogörelser för hur motsvarande spörsmål lösts i de övriga nordiska länderna. Arbetet röjer en osedvanlig förtrogenhet med förhållandena i grannländerna. För en svensk läsare är boken av stort värde inte minst därför att förf. i betydande utsträckning bygger framställningen på material från vårt land, särskilt avgöranden och uttalanden av Sveriges Advokatsamfunds styrelse i spörsmål rörande god advokatsed samt uttalanden i uppsatser, som publicerats i den svenska advokattidskriften. Genom sina mycket upplysande och i hög grad intresseväckande jämförelser mellan vad som gäller i de olika nordiska länderna har förf. gjort en ovärderlig insats i det samarbete mellan dessa länders advokatorganisationer, i vilket förf. själv under många år aktivt deltagit såsom representant för det danska advokatsamfundet. Både i Danmark och i Norge har advokatorganisationerna antagit vissa skrivna regler om god advokatsed, och förf. betecknar det som en värdig uppgift för organisationerna att utarbeta gemensamma nordiska regler i detta avseende, därvid varje land kunde göra de tillägg som dess speciella förhållanden gör naturliga och nödvändiga. Tanken, som rönt anslutning av BERNT HJEJLE, förtjänar säkerligen att övervägas.
    Vissa delar av arbetet har en yrkesteknisk karaktär och belyser frågor av direkt praktisk betydelse för varje advokat. I detta avseende utgör boken en värdefull vägledning inte minst för de unga advokaterna. Stora delar av arbetet avhandlar emellertid spörsmål av vida mer allmän räckvidd och betydelse. Exempelvis klargör förf. på ett briljant sätt hur viktigt det är upprätthålla en kår av fria och av staten oberoende advokater, som kan tillvarataga den enskilde medborgarens rätt även gentemot det allmänna. I kapitlet om Statsmakten och de offentliga myndigheterna säger förf. bl. a. (II. s. 32) : »Princippet om domstolenes og advokaternes fuldstændige uafhængighed af statsmagten og de offentlige myndigheder er den dybeste kløft, som skiller de demokratiske stater fra alle former af totalitært styre. Det er afgørende før borgernes personlige frihedsrettigheder, at der findes en virkelig fri og uafhængig advokatstand, som uhindret kan procedere borgernes sager imod statsmagten og de offentlige myndigheder,

også når den lille mand kommer i klemme i maskinen.» Ock vidare (II.s. 36): »Hvis advokaterne viger tilbage for med den fulde kraft at støtte borgerne overfor de offentlige myndigheder, svigtes en af standens fornemste opgaver.» Stolta ord! Men berättigade och väl värda att begrundas vid lagstiftning på advokatväsendets område! Klart och redigt utvecklar förf. behovet av en långt gående tystnadsplikt för advokaterna till skydd för de enskilda medborgarna.
    Mycket beröm har förf. fått för sitt arbete, och han är väl värd det. Någon gång har det sagts att vissa delar av framställningen präglas mera av bredd än av djup, och något ligger det i detta omdöme. I sin strävan att behandla så många spörsmål som möjligt har förf. tvingats att relativt kortfattat redogöra för en del frågor, där en mera djuplodande penetration av problemen skulle ha varit av stort intresse. Det är emellertid svårt att se hur detta önskemål skulle ha kunnat tillgodoses utan att arbetet fått orimligt stort omfång. Rikhaltiga hänvisningar till annan litteratur underlättar för den intresserade att forska vidare i frågor, som av förf. behandlats mera kortfattat.
    På enstaka punkter ger förf:s framställning anledning till vissa erinringar.
    I del I. s. 55—56 redogör förf. för reglerna om disciplinära påföljder för advokater i de nordiska länderna. Egendomligt nog återger förf. för Sveriges vidkommande endast innehållet i det ganska sällan tillämpade första stycket i RB 8: 7, medan det betydligt oftare åberopade andra stycket i samma lagrum tappats bort. Rättvisligen bör dock tilläggas att förf. i annat sammanhang (II. s. 229) fullständigt refererar båda styckena.
    I avsnittet Advokaten och klienten redogör förf. inledningsvis (I. s.112—113) för de i de olika nordiska länderna gällande bestämmelserna om advokatplikterna. Här återges bl. a. det finska lagstadgandet i ämnet, medan den svenska lagbestämmelsen (RB 8: 4 första stycket) inte omnämnes.
    Under rubriken Klientens oavhängiga ställning framhålles att klienten har rätt att när som helst återkalla ett uppdrag (I. s. 113—114). I detta sammanhang hänvisar förf. bl. a. till den i RB 12: 18 första stycket meddelade bestämmelsen att fullmakt när som helst kan av parten återkallas. Det kan ifrågasättas om detta lagstadgande systematiskt hör hemma i detta sammanhang. Bestämmelsen avser endast rättegångsfullmakt och utgör inte den legislativa grunden för huvudmansrätt att återkalla ett uppdrag.
    Förf. framhåller (II. s. 22) att förlikningsförhandlingar inte bör»trækkes i langdrag» och att advokaterna i största möjliga mån börta den hänsynen till domstolen, att det hör till undantagen att förlikning ingås omedelbart innan förhandling inför rätten skall äga rum. Detta må väl vara önskvärt, men man bör å andra sidan inte glömma bort att just en nära förestående förhandling inför domstolen ofta skapar det psykologiska tryck på parterna som gör en förlikning möjlig.
    Under rubriken Utilbørlige incassometoder redogör förf. (II. s. 56—57) för två svenska disciplinära avgöranden (TSA 1955 s. 44 nr 17 och 1956 s. 13 nr 8) på ett så kortfattat sätt att missförstånd om innebörden

kanske kan uppstå. Under hänvisning till de två avgörandena säger förf. sålunda: »Det er ikke tilladt at stille krav om honorar for at indrømme afdragsret eller krav om at debitor betaler samtlige omkostninger». Här borde nog ha framhållits att det i de två fallen var fråga om krav på ersättning för kostnader, som gäldenären inte utan eget åtagande var skyldig att ersätta.
    Under rubriken Hensynet til trediemand refererar förf. (II. s. 60) två svenska styrelsebeslut (TSA 1961 s. 55 nr 27 och s. 56 nr 28), som innebär att styrelsen anmärkt mot att en advokat gjort vissa hänvändelser till tredje man. Det bör emellertid observeras att de båda besluten inte innebär att styrelsen i dessa fall ansett att vederbörande brustit i hänsyn till tredje man; hänvändelsen till tredje man ansågs däremot innebära bristande hänsyn till motparten.
    Förf. uttalar den uppfattningen att i tvistemål ett samtal med ett »motpartens vittne» strider mot god advokatsed, såvida inte motpartens advokat är närvarande eller har samtyckt till det enskilda hörandet av vittnet (II. s. 61 ff.). Det må vara tillåtet att på denna punkt anmäla en avvikande mening. Det synes över huvud taget felaktigt att beteckna ett vittne såsom »partens» eller »motpartens». Det kan bero på en slump vilkendera parten som först begärt att ett visst vittne skall höras; en sådan begäran kan inte innebära att det skulle bli förbjudet för motpartens advokat att tala med vittnet. Förf. uttalar att man i Sverige inte principiellt tagit ställning till spörsmålet men återger den svenska styrelsens beslut i det fall som refererats i TSA 1953 s. 38 (nr 11. II). Beslutet, som överensstämmer med anm:s här uttalade uppfattning, torde i själva verket vara uttryck för ett ganska klart principiellt ställningstagande. Med den nu uttalade uppfattningen kommer man ifrån den ganska svårförklarliga olikhet som enligt förf:s mening råder mellan tvistemålen och brottmålen i det avseende varom nu är fråga. En annan sak är att det ofta kan vara taktiskt oklokt att kontakta ett »motpartens vittne» och att det i varje fall är ytterligt angeläget att iakttaga sådan omsorg och försiktighet att man inte utsätter sig för misstanken att ha sökt obehörigen påverka ett vittne.
    Förf. ställer sig i princip ytterst avvisande till att en advokatfirma innehåller namnet på en för länge sedan avliden eller avgången innehavare eller kompanjon och uttalar att det för de unga advokaterna kan vara galet nog att behöva konkurrera med »den ofte tåbelige autoritetstro til de gamle, der måske efterhånden ikke er så dyktige». »Skal de også kæmpe imod dem efter deres død, vil det være endnu vanskeligere for dem» (II. s. 168). Detta synes vara att rätt avsevärt överdriva den nackdel som yngre advokater kan anses ha av att gamla advokatfirmor bibehålls oförändrade, en ordning för vilken åtskilliga praktiska skäl kan anföras.
    I del II. s. 181 anges den svenska bokföringslagen vara av den 31/5 1902; rätta årtalet är 1929.
    I ett intressant avsnitt behandlas frågan om ansvaret för en kompanjons förskingring. Reglerna i de olika nordiska länderna synes här kunna leda till olika resultat. Förf. uttalar i detta sammanhang att, sedan ersättningsfond införts såväl i Danmark som i Norge och Sverige, spörsmålet har mindre praktiskt intresse i dessa länder (II. s. 187).

Åtminstone såvitt angår Sverige synes detta uttalande förhastat. Är den förskingrande advokatens kompanjon ansvarig, och kan han ersätta skadan, har advokatsamfundet inte anledning att träda emellan och ta ersättningsfonden i anspråk.
    Förf. uppger att varje advokat i Danmark, Norge och Sverige är skyldig att varje år insända »klientkontoerklæring, d. v. s. en attestert erklæring om, at klientkontoreglerne er overholdt» (II. s. 197). Såvitt angår Sverige är detta rent formellt inte fullt riktigt; vad som enligt bokföringsreglementet skall insändas är antingen en på visst sätt styrkt avskrift av balansräkningen eller visst intyg av auktoriserad revisor. Men naturligtvis är syftet med och den sakliga innebörden av de svenska bestämmelserna i huvudsak överensstämmande med den danska ordningen.
    Även om förf:s framställning på dessa och kanske också några andra punkter kan ge anledning till erinran, ändrar detta inte omdömet om verket i dess helhet. Det råder inte minsta tvivel om att förf:s arbete är utomordentligt förtjänstfullt, och Nordens advokater har all anledning till tacksamhet mot sin danske kollega, som på ett så briljant sätt har skildrat deras svåra men charmerande yrke.

Holger Wiklund